av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
tors, 2025-10-02 - 06:14

Nu är det något som skaver igen, något bliv upprört i mig igår och jag vet inte vad, jag kollade på en film där karaktären påminde så mycket om min pappa och jag blev så ledsen trots att jag känner att jag bearbetat klart honom, kan det vara så att man ändå sörjer en narcissistisk förälder för att han ändå hade bra sidor med? Jag vill inte ha med honom att göra för han har sårat och behandlat mig så illa att jag vet att jag bara kommer må dåligt av att ha en relation till honom. Kan man veta att man gjort rätt val för att skydda sig själv men ändå sörja att det är så här? Sörja att han inte är den fina människa som han är när han manipulerar? Då när han lyssnar på mina problem och tröstar mig när jag är ledsen men som sedan använder detta för att trycka ner mig vid ett senare tillfälle när jag sätter en gräns för något! Usch jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur lömsk han är men är jag arg eller är jag ledsen? Har jag bearbetat klart men kan bara få ett litet återfall i en dålig känsla? När jag känner såhär kan jag tvivla på om det är mig det är fel på? Jag har dragit ner på många kontakter sedan jag blev nykter och jag vet väl på ett sätt att det är så jag behöver göra för att må bra i min nykterhet, jag kan se det jag mår dåligt av och bryta de kontakterna men det kan ofta bli lite ommöblering i hjärnan där jag istället tänker att ”det kan väl inte vara fel på alla de människorna, det måste vara mig det är fel på?” Samtidigt vet jag att jag dragits till människor med psykisk ohälsa och missbruk för att hjälpa för att det är ett beteendemönster jag tagit med mig från min uppväxt som jag sedan när jag blev nykter insåg inte gynnar mig för jag är högkänslig och tar in allas problem och gör dem till mina därför har jag behövt bryta kontakter, många! Och jag känner mig egoistisk! Och min dotter som inte kan förstå tycker att jag är konstig och överreagerar på andras beteenden, hon tycker jag bara borde stänga av och inte bry mig och hon säger ju inte så för att såra utan hon vet ju inte bättre och är för ung för att förstå mitt jobb med mig själv och vad jag varit med om, jag har trots mitt eget missbruk lyckats skydda henne från en dysfunktionell uppväxt.

Varafrisk
tors, 2025-10-02 - 06:47

@Himmelellerhelvette ❤️Hinner bara skriva lite kort nu.

Men, släpp tanken att det är fel på dig! Det är bara det att du har vaknat upp genom din nykterhet och ser allt tydligare samt att du har ett helt annat perspektiv på det hela. Och, det är klart att du kan sörja din pappa. Det är ju inte den narcissistiska sidan av honom som du sörjer, jag tänker att du sörjer den pappa som inte fanns. Att du sörjer den goda personen som du kanske kunde se glimtar av. När du möts av något som liknar din pappa eller inte alls liknar utan bara påminner om den pappa som inte fanns gör det ont. Fast, jag tänker att det kommer göra mindre ont med tiden.

Ha en fin torsdag! Kram🥰

Andrahalvlek
tors, 2025-10-02 - 07:58

@Himmelellerhelvette Självklart kan man sörja en förälder som man både älskat och vars beteende man verkligen ogillat. Man sörjer att det inte blev som man ville ha relationen, som ”alla andra” tycks ha det. (Vilket inte stämmer.)

Sorgen kommer i vågor, i början nästan konstant, senare då och då. Filmen gjorde att du blev påmind. Och du har senaste tiden utvecklats enormt, så allt du tänkte om honom då behöver kanske processas om. Du får fundera och provtänka tills du landar i att det är ett klokt och sansat agerande att bryta med honom helt. För det är det.

Alldeles för många ”återfaller” i att börja umgås med tex föräldrar igen, bara för att kutymen är så att man ska göra det. Den typen av processer blir vi nog aldrig klara med. Vi behöver ta samma beslut gång på gång. Utan att den andre parten ens är inblandad. På samma sätt som jag faktiskt förlåtit min mamma och pappa för att de var otillräckliga under min barndom. Det tog många år, men jag är där nu. Jag har förlåt dem, för min egen skull.

Du har många och lättväckta känslor. En del av oss är sådana, jag är också sådan. Jag kan ta oerhört mycket skit för att jag just vill försöka, ge alla tusen chanser. Då är risken stor att man kastar sig in i återföreningsprojekt, som sällan slutar bra. Det finns en anledning till att man bröt från början.

Bli inte rädd när känslorna kommer. Se dem som små barn, de behöver bli lyssnade på, få några kloka råd, klappas om och tröstas, tills de gillar läget och lugnar ner sig. När du istället blir arg och rädd och tänker ”kom inte hit, jag vill inte” så tror jag att ångesten blir värre.

Vissa relationer i våra liv mår bäst av att somna in. Och även om de gör sig påminda då och då så mår de bäst av att förbli insomnade. Vi får dock vagga och vyscha dem till sömns igen, inombords.

Kram 🐘

vår2022
tors, 2025-10-02 - 11:19

@Himmelellerhelvette Jag tänker att det är naturligt att känna sorg när man inte har en fin relation med sin förälder, en av de viktigaste personerna i ens liv. Att man kan påminnas och triggas av det i olika situationer. Också att man får processa och bearbeta saker hela livet, att det liksom är livet. Att man lär sig att leva med det och hantera det. Att situationer uppstår som triggar men att tillstånd förändras och man kommer vidare framåt och att utveckling sker i processen när man bearbetar saker.

Jag tror det är hjälpsamt att stanna upp och bli medveten om vad som händer inom dig i situationen. Och sedan agera hjälpsamt mot sig själv, att ta hand om obehaget, reflektera kring det. Sätta ord på det. Om man undviker att känna känslor kan det istället öka på obehaget. Intressant är också att när man stoppar en undvikande strategi, så kan obehaget öka. Tex om man inte är så van vid att säga ifrån, och en dag säger ifrån så kan obehaget öka. Man kanske är van att ”köra” över sig själv och hålla med fast man egentligen inte gör det. Men om man kan ta hand om obehaget som kommer och bli medveten om det som händer, så kommer obehaget att avta. Man agerar hjälpsamt mot sig själv och tränar på att stå på sig, att känna självmedkänsla.

Livet är en process och man lär sig hela tiden. Ha en fin dag!❤️

Himmelellerhelvette
tors, 2025-10-02 - 18:35

Tack fina fantastiska @Varafrisk @Andrahalvlek och @vår2022 🙏❤️
Jag grät en himla massa, skev av mig här för att få bolla lite så jag inte är fel ute i hur jag tänker, det kan bli fel om man inte bollar sina tankar, självkritiken kan bygga bo och få fäste men att sedan få läsa era fina svar känns så gott och gör så gott!

Nu är jag inte ledsen längre, jag behövde nog bara få sörja lite till och ta en vända till i mig själv och landa i samma beslut om att inte ha kontakt med honom.

Tusen tack för att ni finns❤️🙏

Himmelellerhelvette
mån, 2025-10-06 - 07:37

Lite ur huvudet denna morgon! @varafrisk nämnde detta med att vi är ”vakna” vi som kommit ur alkoholdimmorna, tagit tag i vårt bagage och jobbar på med oss själva. Jag kan ofta få känslan av att jag kan se saker från så många olika perspektiv, liksom uppifrån, och undra vad många håller på med, och vad jag håller på med, jag ser det jag inte vill ha i mitt liv och jobbar på att få förändringar på de ställena, det är låååångsamma processer men de leder framåt om jag tar några steg bakåt och tittar på min väg, vart var jag då, vart är jag nu och vart är jag påväg? Det jag är påväg emot skrämmer mig för det är obruten mark och jag skymtar mig själv som stark i ett liv där jag bara gör sådant jag vill och mår bra av men i den skuggan ligger också eventuellt en skilsmässa och det skrämmer mig! Att ta mig ur det trygga men samtidigt ut något där vi kommit att växa otroligt mycket åt olika håll, eller snarare, jag växt ur min kostym, han är kvar väldigt mycket, våra värderingar skaver mot varann, vi ser inte världen på samma sätt! Ovissheten är och skakar i min trygga grund. Jag kommer inte vilja skilja mig ännu och kanske kommer det kunna gå att vi kommer på samma vagn mot framtiden men min magkänsla säger annorlunda och jag känner sorg men jag vill inte vara ledsen nu för detta är sen, jag vill bli starkare på mina Bambiben först!🙏❤️

Andrahalvlek
mån, 2025-10-06 - 07:57

@Himmelellerhelvette Det är otroligt jobbigt när man känner så. Att man har fått helt olika värderingar. Det skaver oerhört mycket. Det är en sorg. Låt det ta sin tid. Jag brukar säga att den dagen man tänker tanken, då är det bara en tidsfråga. Så var det för mig. I fem år gick vi och funderade på varsitt håll. I oktober 2013 tog barnens pappa upp frågan på allvar, och den 1/12 flyttade jag. Så fundera på du.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
tors, 2025-10-09 - 05:40

Tack @Andrahalvlek ❤️ Det kan mycket väl vara så att ”när man väl tänkt tanken är processen redan igång” Jag vet dock att jag inte är där ännu och att jag inte har bråttom men att dessa tankar föddes redan för snart tre år sedan första gången. Han har förändrats mycket ihop med mig på min förändringsresa och det är en stor eloge till honom i det. Kanske kan det vara så att hans förändring bara ligger många steg bakom och att han kommer ikapp, kanske hittar vi ett nytt sätt att lyckas leva ihop med tiden, det har ändå hänt så mycket på dessa tre år, om ytterligare tre har vi kanske kommit ännu längre? Livet får utvisa 🙏❤️

Andrahalvlek
tors, 2025-10-09 - 09:45

@Himmelellerhelvette Som sagt, både jag och barnens pappa funderade på varsitt håll i drygt fem år innan vi kom till skott. Alla människor har fördelar och nackdelar. Så länge fördelarna överväger stannar man. Om det finns kärlek i grunden förstås. Ibland svalnar den helt, och livet ihop blir bara en praktisk grej. Familjen AB.

Jag brukar säga att vi fortsatte driva Familjen AB i allra högsta grad gemensamt, men från två olika adresser. Vi skapade en ny typ av relation, träffades och bjöd varandra på middag växelvis varje fredag eller söndag, då barnen bytte hem. Så höll vi på i sju år, tills båda barnen var utflyttade. Vi firar fortfarande alla högtider och födelsedagar ihop. Han är numer mer som en bror till mig.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
tors, 2025-10-09 - 17:48

Det är så fint att ni har den relationen @Andrahalvlek ❤️
Vi älskar varandra fortfarande högt så än drivs vi inte som ett AB😉
Tack för bollningen, det är alltid så gott att få vädra lite ”livet reflektioner” ❤️

Sattva
lör, 2025-10-11 - 09:07

@Himmelellerhelvette Förstår dig utifrån rgna erfarenheter. Det är en jättejobbig känsla att känna att man inte är helt synkad med sin partner. Skönt att du kan se på det med öppna ögon. Att tänka o reflektera är inte farligt, det betyder inte att skilsmässopapper ska skrivas. Det är den där diskrepansen som är så plågsam kände jag; att det inte gick att vara sann mot sig själv, stå för sina behov utan att tappa kontakten med den andre. Jag har ett otryggt anknytningsmönster med mig från uppväxten (som nu är nästan läkt känner jag), som gjort att jag anpassat mig för kontaktens skull. Och då suddat ut mina egna behov. Tagit ansvar för relationen långt mer än rimligt. Så var det förmig, vill bara säga att jag känner med dig!🌸🌸🌸🌸

Himmelellerhelvette
sön, 2025-10-12 - 20:35

Tack fina @Sattva ❤️
Jag har också ett otryggt anknytningsmönster men jag har sakta men säkert blivit starkare under mina tre nyktra år och står upp för mina åsikter även om det blir meningsskiljaktigheter. Jag har anpassat ihjäl mig innan men dragit mig loss en sak i taget, varit rädd att bli lämnad men samtidigt känt att behovet att lyssna till mig själv har blivit starkare och vi har löst sak efter annan och kommit överens och kunnat gå framåt, så där ligger jag inte kvar utan nu är det mer att vi har många olika intressen och värderingar men vi pratar fortfarande mycket och eftersom han ändå hängt med väldigt mycket på min resa och utvecklas mycket så finns det ändå en stor chans att vi fortsätter växa ihop oss. Kärleken finns i allra högsta grad så det finns fortfarande mycket kvar att kämpa för men det är väldigt skönt att kunna lufta tankarna med er❤️🙏

Himmelellerhelvette
mån, 2025-10-13 - 08:43

Efter sex månader av frihet från bulimin märker jag hur jag fått tag i en känsla av att det inte är viktigare att väga en viss siffra än att må bra, att mina tankar kring att folk skulle bry sig om att jag går upp i vikt och känna skadeglädje av det minskat, att de tankarna kommer från min pappa, att det är något från hans personlighet, något jag växt upp med att höra honom ha, han älskade att gotta ner sig i skadeglädjen över de som blev tjocka, rynkiga, gråhåriga, hade vad som helst som gick illa för dom en sorts belåtenhet över det, ett sätt för honom att känna sig bättre till mods själv.
Jag tror det är därifrån jag fått mina tankar kring att jag måste väga nått visst för att vara godkänd och omtyckt. Jag läker och kan känna på min kropp och verkligen tycka att den är fin och tycka om den trots att jag gått upp flera kilon! Men jag känner hur bra min hjärna funkar och hur mycket ork jag har! Jag mår så mycket bättre 🙏❤️

Andrahalvlek
tis, 2025-10-14 - 07:01

@Himmelellerhelvette Jag är så glad för din skull, att du känner dig tillfrisknad även på det området. Jag har lite samma bakgrund, med en pappa som fett-mobbade min mamma under hela min uppväxt. Sen fick jag en sambo som gjorde samma sak med mig. Man fick veta att man inte var vatten värd, för man var ju tjock.

Jag började banta första gången i tonåren, och sen har det hållit på. Tills de senaste åren. Nu har mitt fokus mer handlat om att må bra, röra på mig och att äta bra saker. Och eftersom socker lätt får mig att överäta så bör jag jag låta bli det. Så ja, jag har nog varit ätstörd större delen av mitt liv, även om jag aldrig kräkts.

Jag har inte lyckats behålla en lägre vikt heller, och det beror nog på att min kropp vill ha ett gäng extrakilon. Plus att jag är lite lat, även om jag försöker mota bort den sidan hos mig själv. Jag kan se nu att min yngsta dotter ser likadan ut i kroppen som jag. I hela hennes liv har jag försökt att inte fett-skamma henne. Istället pratar jag om vikten av att äta grönsaker och att cola och godis är okej fre-sön men att man mår bra av att låta bli mån-tor. För att det inte ska spåra helt. Hennes handikapp gör ju att hon inte har konsekvenstänk alls.

Saker vi har med oss från barndomen påverkar sannerligen hela livet. Eller inte. Ut med trollen i ljuset så spricker de. Alla onda tankar om min kropp mår jag bra av att slippa.

Kram 🐘

Blenda
tis, 2025-10-14 - 20:40

@Himmelellerhelvette, Åh, så känner jag också. Så underbart att du håller på att göra dig fri från detta!
Har alltid definierat min barndom som okomplicerad och fin, men så var det nog inte. Tror att min mamma (som jag älskade över allt annat och fortfarande sörjer) hade drag av narcissism. Hon var otroligt vacker, och så här i backspegeln känner jag att jag nog aldrig har varit snygg och duktig nog, jag har alltid varit lite för tjock.
Försökte prata om mamma om detta en gång, men då hade jag druckit, och det blir det ju aldrig bra…

Himmelellerhelvette
ons, 2025-10-15 - 07:20

Det är svårt att komma på att ens förälder är narcissist @Blenda, det är liksom svårgreppat för det finns ofta inte helt konkret något att peka på men jag har tänkt mycket på allt som pekar mot det och det är lättare för mig att tänka att det är så för att förstå varför mina känslor är så obehagliga. Jag blir ofta rädd att jag har fel och dömt ut honom på felaktiga grunder, det är mest min känsla jag går på. Jag kände alltid obehag av att umgås med honom och jag kände alltid mig dränerad efter jag hade umgåtts, det är mest den känslan jag fått gå på men såklart alla saker han gjort mot mig i ord mest! Men jag tänker att ett bland det svåraste man kan göra är att kapa banden till en förälder och gör man det då har det gått långt så jag får lita på mina känslor 🙏❤️Kram

Himmelellerhelvette
fre, 2025-10-17 - 21:43

Idag och igår har jag haft riktigt dåliga dagar, dränerat mig på energi då mina tankar ältat negativt. Gjort en massa saker extra utöver det vanliga och inte fått kompensera med något positivt. När jag håller på såhär går jag fort in i spinn och ser allt som inte är som jag vill och jag tror jag också gör det större än det är, dels för att jag är trött och dels för att jag inget positivt fått ladda med. Det har varit konflikter med i spelet också och känslomässiga bergochdalbanor. Och jag reagerar med att tänka att jag är inte som alla andra, jag är den trista nykteristen som sällan har någon att umgås med och jag saknar sammanhang där jag har människor som tänker som mig. Jag har vaknat och ser på livet på ett annat sätt men det kan vara ensamt. Alla andra ser på livet med guldkanten där det är fest när man vill göra något men jag vill också göra något men alla är så vana vid att det man ska göra på en helg det innefattar alkohol. Jag bara önskar att jag kan få till nyktra aktiviteter med andra likasinnade. Just nu känns det som för någon månad sedan eller två, minns inte men då kände jag också att typ allt känns fel. Malplacerad överallt. Varför kan jag inte hitta någon som jag? Kanske får jag kolla upp AA och se om jag kan finna några likasinnade där? Känns bara konstigt att gå dit och säga att jag varit nykter i tre år.