av Kameleont

Kevlarsjäl62
lör, 2025-11-01 - 22:40

@Kameleont ja skammen verkar vi ha gemensamt, i det här forumet. När DU talar om DIN skam känner jag i hela min själ hur fel det är att du ska känna så. Ändå bär jag min egen med mig hela tiden. De många åren som medberoende och de val jag gjort har trasat sönder min självkänsla.
Du och många andra talar ofta om den starka kärlek ni ändå känner för er partner, men i mitt fall så var det inte så. Det har jag insett mer och mer. Det är väldigt längesedan jag kände de känslorna för min man, tror inte jag känt dem sedan barnen var små, så varför stannade JAG? Var jag så feg, så utan tro på mig själv, så ynklig att jag hellre levde i ett förhållande med missbruk, döda känslor och barn som helt säkert mått bättre av att komma därifrån.
En ny fas har börjat nu, en känsla av att jag levt i en livslögn. Ett grubblande, där jag ifrågasätter allt. Jag har aldrig gett efter för bitterhet, men nu börjar det bli svårt. Inte bitterhet mot min man, utan mot mig själv. Varför väntade jag så länge? Jag är så innerligt trött nu och känner mig gammal och förbrukad. Jag tror det blev för sent för mig och den insikten gör mig vettskrämd.