av fooliehutten

fooliehutten
ons, 2026-01-07 - 14:05

@fooliehutten spånar om GUD, medan: ”Jag tror på sommaren”, lirar på radion. 😗🎶
I min kamp mot A har jag valt att lita på mig själv och inte på ett väsen av människa kallat gud och skapat till sin avbild. Jag har så vitt jag vet bara perceptionen och mänsklig förmåga att ta in verkligheten så som den presenteras. Utöver den väljer jag att lita på sund vetenskap och först efter att den bevisat fakta bortom rimliga tvivel. Jag gör så gott jag kan, väl medveten om att jag kunnat vara lite snällare, lite bättre och bidragit mer. Jag är bara en människa, varken agnostiker, ateist eller teist. Jag respekterar andra människors tro och hoppas på dito respekt tillbaka. Jag gillar att filosofera vid den bortre horisonten för mitt vetande och min förmåga, för där ödmjukas jag i insikten om min litenhet. Jag har hittills aldrig förnummit något andligt väsen varken här eller där borta vid horisonten, däremot har tankens spännvidd utökats. Ofta fattar jag nada, men då och då når jag en sammansmältning med horisonter jag tidigare inte nivellerat med. Vid dessa tillfällen känner jag mig ”alive & kicking”.
Utan tro, men med stöd här i AH, så hopp och kärlek till er kamp mot A; kämpa på!🤗

https://m.youtube.com/watch?v=E1VQoGdtRm8&list=RDE1VQoGdtRm8&start_radi…

fooliehutten
tors, 2026-01-08 - 02:50

@fooliehutten spånar om när han klev av bussen mot avgrunden. För drygt halva livet sen blev jag ”uppraggad” på bussen vid slussen. Det var en trevlig ung man från nån religiös ”firma”, som försökte frälsa mig. Jag skulle få en bok, sa han, men jag sa ”Nej tack!”. Detta har hänt vid ytterligare ett par tillfällen och jag har efteråt tittat i spegeln och undrat om det på utsidan syns spår på mig av hur dåligt jag mått och hur illa ställd jag är på insidan? Ensam i detta har jag känt mig och ensam är jag fortfarande, men just den känslan har över tid fått växa in till en vana i mig. Nu ser jag här i AH att det är några här som liknar mig, det märks på vissa texter och har aldrig synts på några andra platser där jag varit. Inget möte har horisontsammansmält helt med min sorg och gått att öppna upp med. Här känner jag inte av några gränser för att skriva av mig min angst, ber om ursäkt för det! Fast jag har inget behov av något socialt återupprepande myspys för att klara mig vidare, det känns för stunden bäst så. Det jag känner här är att anonymiteten ger kraft så att vi kan dela med oss av dels våra framgångar och också tillkortakommanden. I min hantering av jaget har behovet av pauser från den tyngd jag burit lett till flykt. Det har kommit över mig i skov och det är otaliga flykter jag talar om, faktiskt så många att jag till och med glömt vad jag kom hit för att fly bort ifrån. Alkohol, tobak och enstaka sekteristiska irrfärder har tack och lov räckt för mig. Nej, tack och lov vet i faan, men med tanke på andra illegitima substanser och onyttigt andligt spisande så var dessa ändå mildare alternativ för mig. Men under snart 700 dagars nykterhet har bagaget räckt till för mig. Jag hade fått nog och slutade, så för min existens och essens har släpandet ändå varit rätt avgörande för att kunna börja distansera mig från diktatorn alkohol och hans sidekicks. Annars är jag övertygad att min filosofiska livsprocess avslutats för länge sen. Jag har korkat nog varit avundsjuk på A-lagare som släppt taget och ”klarade” att vara lulliga hela tiden… det har jag aldrig klarat av, gudbevars. Tack, pastor Ågren för dina insatser i att förvisa mig från bussen och hålla mig kvar i min vagabondvandring!
Nattmaran pyser iväg nu och jag går och knyter mig igen🥱