av Gäst

I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH
sön, 2012-07-15 - 19:18

Känns lite konstigt att räkna veckor nu, går snart över till månader. Förhoppningsvis. Den första augusti är inringad med rött bläck i kalendern. Många upplever tydligen att det är lätt att trilla dit efter just tre månader. Och jag börjar närma mig, är det därför det börjar bli jobbigt kanske? Vill så gärna kunna rusta mig inför krisen, kanske är jag mitt i den? Kanske är det jobbigare för att det är sommar, jag vet inte. Har inte trott att jag löper större risk eftersom jag inte trott att jag druckit mer under just den tiden, men det har jag kanske? Har hattat runt så mycket i mitt liv att jag har svårt att se mönster, rutiner, hur jag brukar göra. Pratade med pojkvännen igår, förstår nu att han inte ser lika allvarligt på det här som jag. Kanske har han problem själv? Tror inte det. Har i och för sig hört honom och min svägerska prata om hans föräldrar som inte verkar ha haft en helt okej relation till alkohol, kanske ser han inte klart? Han har ju inte heller varit med hela mitt vuxna liv och sett hur det sett ut, hur jag har hållt på. Tog upp det igår för att jag känner hur jag vacklar, hur jag börjar tvivla. Var det verkligen så illa? På spegeln hemma i badrummet sitter texten "jag är modig som släpar fram trollen i ljuset". Tänkte att nu jädrar tar jag fram trollet, så spricker det. När jag insåg att han inte förstår blev jag rädd, kände mej orolig. Hur fasen ska jag klara det här utan stöd? Sedan insåg jag att det är ju just det, jag måste klara det här själv. Inte hänga upp mej på någon annan. Behöver jag stöd finns det, professionellt. Men jag kan inte luta mej helt och fullt på honom, måste stå stadigt själv. Lita på att mitt beslut är rätt, att det bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Och när jag vaknade imorse kände jag mig lugn igen. Mitt beslut är rätt, det är inte farligt alls att vara nykter. Det är precis som vanligt, fast utan alkohol. Och livet blir precis så bra som jag gör det. Sakta sakta börjar jag lita på mig själv, att jag kan. För första gången på riktigt länge börjar jag känna att jag har kontroll över mig själv, över mitt liv och över framtiden. Är inte speciellt rädd. Inte idag iallafall :-)

Har fortfarande inte kommit ut på joggingtur men tagit långa långa promenader vid havet, klättrat i klippor och bland ruiner. Gått så långt att jag har flera blåsor på fötterna. Och det är så skönt. Börjar så smått höra vad kroppen säger, vill inte ha mer socker, vill inte ha mer fett. Vill egentligen inte röka heller men jag fortsätter, för att jag förbjuder mig att sluta. En sak i taget den här gången. Lugnt och sansat, inte rusa iväg. Huvudvärken dämpas inte med alvedon, jag påminns om att dricka mer vatten, och LUGNA NER MIG. Inte stressa, inte se allt som måste göras utan det som KAN göras. Vill göras. Det som känns bra i magen. Det som lugnar den där fladdriga känslan. Att inte kunna fly undan genom att hälla i mej ett glas vin eller femton innebär att jag måste lära känna mig själv helt och fullt. Att känna hela tiden, och att känna efter hela tiden är jobbigt. Men det som är jobbigt är bra, det vet jag. Och det som är jobbigt blir lättare med tiden, så är det ju. Påminner mig att vara extra snäll mot mig själv nu, inte kritisera allt jag gör, inte se vad jag kunde gjort bättre. Bara vara snäll.

Imorgon åker vi ut till kusten igen, med vännen som tycker jag är trist som inte dricker. Får se hur det blir, tänker ha inställningen att vi kommer ha kul. Men tänker inte vara den som servar längre, den som ser till att allt blir så bra så. För det har jag varit innan och det höll på att äta upp mig. Tror det kan bli en liten krock där men så får det vara. Socialt ansvar var det någon som sa att det heter här på forumet, om det blir tyst kring bordet är det mitt ansvar att se till att det börjar pratas. Jag i ett nötskal. Den här gången får någon annan ta över lekledarrollen för jag pallar faktiskt inte mer.

Är inte orolig för att jag ska trilla dit men man kan väl aldrig vara säker. Så jag påminner mig om att jag inte gillar ETT glads vin, att jag bara mår dåligt av det, att jag inte klarar en bakfylla till, att jag får ångest av alkohol och att det hela är en illusion. Det vet jag så väl. Det enda lilla jag måste få erkänna att jag saknar är spänningen precis innan (det går åt skogen). Förväntningarna (som slocknar efter första glaset) inför festen, att göra mig fin (vilken man väl kan göra ändå?), glädjen (som jag numera känner varje dag). Sådär, då sprängde vi det lilla luftslottet också.

Hoppas ni har det bra, alla semesterfirare. Det är en jobbig tid, måste jag erkänna, denna tid som egentligen borde innehålla återhämtning snarare än kamper. Men det blir bättre, det måste det bli. Bara nya vanan får sätta sig ordentligt.

Hej så länge!

Sommar12
mån, 2012-07-16 - 10:23

Tack för att du skriver och delar med dig! Jag har ju inte lyckats sluta helt, men har dragit ner ordentligt vilket känns så himla bra. Det där sista du skrev stämmer verkligen, för mig har den här sommaren blivit en kamp, och det är som att varje dag är ett litet prov. Har ju i alla år haft semester med A och mycket är ju liksom uppbyggt på det. Men jag försöker skaffa nya vanor och som du skriver vara snäll mot mig själv och lägga undan en massa måsten. Vill jag kolla på film istället för att klippa gräs tänker jag göra det! Och håller med dig om att vara den som alltid fixar snacks, drink och middag och ser till att alla mår bra. Nix, nu när vi åker ut till landet tänker jag köpa med mig färdiga maträtter som jag kan slänga in i ugnen och sedan gå och sätta mig med en bok under tiden. I vanliga fall brukar jag "tjinga" för köket och stå där i timmar och laga mat och dricka vin, började med ett el två glas men på sista tiden en hel flaska före maten och det är ju för mycket. Så det får bli nya tag och andra vanor. Lycka till och ha det bra!

MissH
tis, 2012-07-17 - 20:56

Det är svårt att märka förändring, speciellt om den går långsamt. Men nu ser jag. Vännen (som inte sagt ett ljud mer om min nykterhet) stressar och planerar, under dagens lunch planerade han redan morgondagens, det är aktivitet på aktivitet, allt ska schemaläggas och struktureras. Och jag ser att exakt så var jag. Alltid, varenda resa har jag planerat, det har kliat i kroppen om jag inte kunnat se dagen klart framför mig. Tills nu. Säger ungefär femton gånger om dagen att jag inte tänker planera min tid, vi får se, kanske det. Drar mig undan, stänger ute. Måste få vara själv. Så härligt! Jag kan äntligen ta det som det kommer, göra som jag känner. Och lika viktigt, jag säger nej. Vägrar låta min tid ägas av någon annan. Låter tjurskalligt kanske? Inte alls, jag är bra mycket trevligare att umgås med, inga undantryckta känslor eller åsikter som sipprar ut. Imorgon hoppas jag att jag vaknar först så att jag kan cykla iväg själv, tidigt innan ön fyllts med folk och bara få sitta vid havet och dricka mitt kaffe. Ifred. Ja förutom trutarna då.

Alkoholen förresten, det går bättre än jag trodde. Inget sug alls, jag sippar på mitt alkoholfria vin eller cider eller vad det är, resten dricker öl och vin. Och det gör mej inget alls. Ser fram emot mornarna nu, är något nytt. Vakna utsövd av solen som skiner in genom gardinerna. Känna att hela dagen ligger framför mej. Tycker det är så skönt. Har egentligen alltid varit morgonmänniska men det har jag vägrat låtsas om såklart. Tryckt undan det precis som många andra egenskaper.

Jag och vännen pratade om just egenskaper förut, han tycker att jag har blivit mer seriös (underförstått tråkig) de senaste åren. Förr var jag den tokiga, partysessan, den friska fläkten, dramaqueen, ja ni fattar. Jag sa att jag tröttnat på det där, att jag inte orkar vara ett excentriskt inslag i folks liv. Jag är en seriös person, har alltid varit, men det passade inte då, i det umgänget, i den tiden. Och jag, som har haft så svårt att ta kritik och alltid tagit det så hårt bryr mig inte. Är förvånad själv. Men hellre att jag inte blir omtyckt för den jag är än att jag blir omtyckt för den roll jag spelar. Klurig formulering :-) Men så känns det iallafall.

Jag är så glad att jag tog det här beslutet, det är så skönt att äntligen få börja lära känna mig själv.

Tänkaren
ons, 2012-07-18 - 13:45

11 veckor - gud så skönt! Jag tänkte skriva duktig men ångrade mig lika snabbt. Det är så lätt att detta med att hålla sig nykter blir ytterligare en prestation att lägga på högen. Jag själv tog ett beslut att dricka nu i helgen. Var på en långweekendresa i en Europeisk storstad och ville inte hålla mig nykter. Jag har bestämt mig att inte använda ordet "kan" utan "vill" istället, för att för mig är det vad det handlar om - att vilja. Jag kan hålla mig från alkoholen större delan av min vakna tid men i vissa situationer är det fortfarande svårt att bara vara. De största insikten jag har gjort efter denna resan är att jag måste lyssna på min magkänsla mer. Göra det som känns rätt för mig samtidigt som det känns tråkigt att säga nej till saker. Min kompis som var med på resan gillar att festa, vi har festat mycket ihop, och det känns ovant att inte vara den partytjejen jag alltid varit tillsammans med de som vart med länge. Dessutom som du skriver MissH att många tycker att det inte är så farligt, "du var ju inte så full igår". Men det är ju skit samma eftersom de är inte dem som tar smällen dagen efter. De tycker mest det är kul. Jag har diskuterat med flera nära kompisar som inte tycker det spelar någon roll om jag inte dricker. De vill ju att jag ska vara med. Det sitter mest i mitt eget huvudet. Jag tänker bara; när ska jag känna mig klar? När är botten nådd? Jag mådde hemskt dåligt dagen efter vi va ute och festade, men tar mig igenom det. Samtidigt hade vi ju väldigt roligt. Det är väldigt tudelat detta här...

Förra gången jag var nykter en längre tid var det en period på 5 mån. Jag kom ihåg att jag mådde ganska bra men inte överdrivet mycket bättre. Funderar på hur jag mår egentligen - med eller utan alkohol? Ska ta upp kontakten med min coach igen som jag gick hos tidigare. Känner att det finns mycket att prata om.

Det är riktigt att vi är väldigt ensamma i detta. De som inte varit i det kan ju liksom inte veta. Nu ska jag iväg på en tjejresa till solen nästa vecka. Har pratat ganska ingående men en av vännerna som står mig närmast så hon vet om det. Jag har förvarnat att jag ska ta det lugnt och bara njuta av solen. Kan vara skönt att komma ihåg HELA veckan :-)

Ja, det är en långgående process med den här relationen = Jag & alkohol

MissH, har också erfarenhet av att vara den där glada, roliga tjejen som ser till att alla skrattar och mår bra. Ibland tänker jag att ser ingen att jag inte mår så bra idag? Är de helt blinda? Men då förstår jag att det är ju den bilden som jag visar upp. Att vara låg och tyst i grupp för mig är lika med tråkig. Det innebär att jag tycker själv jag är tråkig när jag mår lite sämre. Ibland har jag stannat hemma från vissa tillställningar just för att jag inte orkar vara "rolig". Jag blir lite nyfiken på vad du menar med att du äntligen börjar lära känna dig själv? Vad är det du har hittat? Gillar du den tjejen bättre?

MissH
lör, 2012-07-21 - 10:56

Ja det är en knepig relation, jag & alkoholen. För det går ju inte alltid åt skogen, ibland går det bra och man har riktigt roligt tycker man. Även om man mår skit dagen efter. Men det funkar okej. Sedan mitt i alltihop får man en totalbläcka, man beter sig som en idiot och minns knappt något, får ringa runt och be om ursäkt, huka sig när man går på stan för att man inte vill se någon i ögonen. Och man kan aldrig riktigt förutse när dom där skämsfyllorna kommer, det bara händer. Det var det jag ville slippa när jag tog mitt beslut, jag var så trött på att känna mig som en tickande bomb som kunde brisera när som helst. Och när jag började analysera mitt drickande insåg jag att det var så mycket mer jag ville slippa. Och i takt med att jag har varit icke-drickande inser jag att det inte bara handlar om att slippa något, jag vill uppnå något med det här. Jag vill börja må bra, och jag mår bättre. Om det beror på att jag inte dricker eller att jag mer och mer låter mig själv vara jag vet jag inte, men jag misstänker att det går hand i hand. Att ta bort alkoholen innebär ju att jag inte kan fly lika lätt, att jag måste vara jag. Kan inte bli den där galenpannan som jag inte litar på. Många gånger har jag ju gjort puckade grejjer som jag absolut inte är stolt över men som kan viftas bort med "jamen du var ju full". Men det hjälper liksom inte, jag är så trött på det. Jag har börjat förstå att alkoholproblem är mer komplexa än jag tidigare trott, det handlar inte bara om att dricka eller inte dricka. Det finns ju en anledning till att man dricker som man gör, iallafall i mitt fall, och det problemet måste jag lösa. Inte för att kunna dricka normalt igen, utan för att jag helt enkelt mår dåligt. Alkoholen är ett symptom på ett problem och ett problem i sig. Att bara ta bort alkoholen kanske inte får en att automatiskt må bättre, om man inte jobbar med andra delar i sitt liv? Vad jag vet hade jag inget direkt fysiskt beroende, och att ta bort alkoholen då gör ju ingen jätteskillnad för kroppen, mer än att jag då och då kan påminna mig om hur baksmälla känns.

Att jag börjar lära känna mig själv...ja det låter ju lite dramatiskt kanske, men det är så. Tvingar mig att känna efter hela tiden, göra det som känns bäst. Lite mycket ibland, att känna efter så förbannat, men jag måste. I början av den här tråden skrev jag något om att jag inte känner mig själv längre. Det var väl mest för att jag var rädd för mitt fyllebeteende, men också för att jag tryckt undan mig själv så, fogat mej efter andra. Så jag kunde inte riktigt skilja på vad jag egentligen ville och vad jag tyckte att jag borde vilja. Låter snurrigt kanske. Jag är mer dämpad nu, mer av en ensamvarg. Men jag tror att jag måste vara det. Är trött på att vara clownen, att roa för andras skull. Men samtidigt gillar jag ju humor, att skratta, att ha roligt. Tror det växer fram, man går väl igenom nån slags fas :-)Om jag tycker om mig själv bättre nu vet jag inte riktigt, innan har jag ju hela tiden värderat mig själv och mina prestationer. Då fick jag ju kvitton på mig själv, ett slags betyg på hur bra jag var. Nu är jag bara, förlåter mig själv när jag är sur eller irriterad, men inte mer. Och det är så ovant, att inte analysera mig själv utifrån, utan inifrån. Låter det konstigt? Fattar knappt själv :-) Men det är ju lite skrämmande också, hur vet jag att jag duger?

Igår gick vi ut, jag och pojkvännen, och det var faktiskt trevligt. Har varit osminkad hela semestern så jag kände knappt igen mig i spegeln när jag sminkat mig, skönt att få på fin klänning och fina skor. Skönt att det stannade där, jag jämför mig inte längre med andra tjejer, sprang inte in på toa hela tiden för att kolla nyllet. Satt bara bland vänner och hade trevligt. Det är så konstigt för det är så totalt olikt mig, utseende har varit JÄTTEVIKTIGT mer än halva mitt liv. Det kommer kanske tillbaka när jag går ur min "fas", inte vet jag, men det är rätt skönt att få en paus från det nu. För ett par nätter sedan drömde jag att jag skulle dricka öl. Sådär som jag sett många beskriva här, helt plötsligt satt jag bara med en öl i handen. Minns bara att jag satt och funderade över varför jag inte skulle dricka den, försökte komma ihåg varför jag slutat. Minns inte att jag blev besviken eller arg på mig själv, mest förvånad. Och så igår hörde jag rösten, som faktiskt hållt truten ett tag nu. "En öl kan du ju ta". Nej, det kan jag ju inte. Snart tre månader, måste akta mig för galna infall.

Berättade för en vän igår som undrade varför jag hade Pepsi i glaset, och hon sa så där som intelligenta människor säger: "Vad skönt för dig". Så härligt med folk som inte ifrågasätter. Var ganska ärlig och sa att det blivit för mycket, och att jag har svårt att sluta när jag väl börjat. Men det vet hon nog, hon är ju inte blind. Dök upp en tjej i sällskapet som var bra i gasen, skilde sig markant från övriga. Fan vad glad jag är att slippa vara hon imorgon tänkte jag. När vi gick hem, jag och pojkvännen, sa jag att hon tror säkert att alla andra är på samma nivå ungefär. Och det där kunde vara jag, som är skitfull och tror att jag är så jäkla kul. Ja, svarade han. Knep såklart till i magen. Hon kommer ju försöka bortförklara sitt beteende idag för att försöka behålla självkänslan något sånär intakt. Men min bild av henne ändras ju inte av det. Nu skiter ju jag i henne, känner henne inte. Men jag tänker på mig själv, och bilden av mig själv jag serverat folk runtomkring. Och så sitter jag och gnäller nu om att folk sett mig som oseriös. Värt att fundera på.

Har insett att jag klarar av fulla människor rätt okej, förutom de som är närmast. Pojkvännen. Mamma. Blir skitirriterad på henne när hon dricker vin. Visar honom tydligt när jag tycker att det räcker. Det där måste jag jobba på på nåt sätt. Någon som har några tips? Kan man över huvud taget kräva av andra att dom sk visa hänsyn till mig som nykter? Eller står man ut alt. går därifrån när man får nog?

Har förresten fortfarande inte varit ute och sprungit, reste ifrån löparskorna. Men jag har cyklat, snorklat, paddlat tills armarna höll på att trilla av, varit ute i skogen och plockat svamp. Tröttat ut kroppen så att hjärnan inte orkar gå i spinn, inte en massa intryck bara skog och hav. Det är så jag ska leva, det är så lugnt i själen. Hamnar väl till slut på en liten kobbe, ensam mitt i havet :-)

MissH
lör, 2012-07-21 - 10:58

Att vara självcentrerad förresten :-) Hur känner du Tänkaren, inför att du drack? Kändes det okej, någon ny insikt? Hur bestämde du dig för att du skulle dricka, hur gick tankarna?

LIllaMy
lör, 2012-07-21 - 12:39

Hej Miss H,

Även jag har funderat på det där med nära som dricker och vart gränsen går, vad som är brukligt att säga och inte.
Nu har jag inte varit nykter på långa vägar lika länge som dig (bra kämpat!) men vid alla tillfällen (eftersom det är semester) har jag utsatts för människor i omgivning som ex respektive eller vänner som har varit mer eller mindre berusade.
Jag tycker att det är jobbigt. Inte endast för att dom har något som "jag vill ha". I början av varje nykter kväll har det varit så men efter att timmarna flutit på och de blivit onyktra i olika grad så är det just det; onykterheten jag blir irriterad på.
I går var en sådan kväll. Vi var hos goda vänner och alla utom jag drack. Detta bidrog till att jag var den som tog hand om allas barn vilket kan vara trevligt om det inte sker timma ut och in... Men iaf. Mest berusad blev respektive och när vi landade hemma hos mig, även om det inte rådde en dålig stämning så var det ändå svårt. Det var som om det låg en dimma emellan oss. Vi satt på balkongen en stund och jag försökte prata om det utan att blanda in alkoholen eller nykterheten. Då fick jag till svar: Ja men du är ju nykter så det är väl inte så konstigt...
Vad skulle jag svara? Egentligen att: Ja men DU är ju onykter. Samtidigt känner jag att det inte är ett ok svar med tanke på min egen sits.
Nej jag tycker det är jätte svårt, verkligen och talar gärna vidare om det eller tar emot tips.

Så vill jag passa på att tacka för dina ord om att du nu hittar dig själv inifrån.
Det stycket har jag läst ett par gånger och kommer sannolikt göra igen.

Allt gott!
/My

Adde
lör, 2012-07-21 - 17:23

försök jag gjort att sluta för andras skull så har jag äntligen accepterat att jag är nykter för min egen skull. Det var inte en helt enkel insikt för mig men jag fattade det en dag under mitt första år när dottern och hustrun hade varit på en utbildningskväll på ett öppenvårdsföretag där en nykter och drogfri narkoman höll fria utbildningskvällar. De kom hem och började prata om att jag (och de själva) hade ett val att göra angående inställningen till alkoholen. Mitt val var ju alltså att inte dricka........för min egen skull !! De hade sina val, hustrun hade det inte så svårt, hon är ju en sån som kan lämna halva glaset kvar och hör och häpna...slänga ut det som blir över !! För dottern var det lite knepigare eftersom hon inte har riktig koll på arv och miljö men hon väljer att dricka cider, öl eller nån annan "tant" dricka :-) Och hon har stenkoll på hur alkoholmiljön runt henne ser ut, är det sällskap som spårar ur sticker hon därifrån, minnen blir alltför svåra.

Idag är det så att hustrun kan dricka sitt vin och det har jag inga problem med för jag vet ju att hon inte har sjukdomen och jag störs inte av att andra dricker OM de inte blir för gapiga och snurriga för då tackar jag för mig och går.

Alkohol finns överallt i samhället och det kan jag inte göra något åt men jag kan sköta om min nykterhet och välja att inte dricka idag.

Jag är idag en stolt nykter alkoholist som är nykter för min egen skull.

MissH
mån, 2012-07-23 - 14:23

Det är sant, man kan inte göra något åt att andra dricker. Bara låta bli själv. Det jag har problem med är inte att folk dricker, utan att de blir påverkade :-) (eller ibland både och, är inte helt glasklart i tankegångarna).Fast när vi var ute i lördags blev en vän till mig ganska berusad, men det gjorde mig ingenting. Vi stod ute och rökte och pratade och jag hörde hur hon sluddrade och tänkte bara att hon är full. Samtalet blir inte helt hundra men det gör inget. Värre är det med dem som står närmare. Förmodligen är det väl för att jag märker förändringen tydligare när de dricker. Vill att dom ska vara som vanligt, inte dra ner den där alkoridån mitt framför näsan på mig. För det blir ju så, det är som om man pratar med en annan person eller att det ligger en dimma emellan som du skriver LillaMy. Fast när jag tänker efter tror jag det ligger i mig, i min dagsform. I fredags blev jag irriterad på pojkvännen som drack två öl, kände mig utanför, tyckte det kunde räcka med det han druckit tidigare i veckan. Semester för honom är att dricka öl varje dag tydligen. Nu hade han bara en vecka och jag hoppas att det inte skulle bli så om vi hade fyra veckor ihop. Han dricker inte mycket, inte så att det märks på honom, men ändå. Det kan väl inte vara bra för kroppen? Fast när jag tänker efter...varje chartervecka jag haft har jag ju druckit. Varje dag. Kastar jag sten i glashus kanske? Ja. I lördags drack han sig berusad, då gjorde det mig ingenting. Tyckte det var kul att han hade roligt, jag hade jättekul jag med. Alla i sällskapet drack, var mer eller mindre märkbart påverkade, men det spelade ingen roll. Så det ligger ju i mig själv. Och jag kan ju inte bestämma över andra, bara över mig själv. Får väl helt enkelt dra mig undan när jag inte trivs. Att börja kämpa över något jag inte kan påverka är ju som att slåss med väderkvarnar, för att använda ett slitet uttryck. Det kommer bara trötta ut mig till ingen nytta eftersom jag inte kan vinna. Men man kan ju hoppas att man sätter ett bra exempel, kanske påverkas våra nära av att vi håller oss nyktra? Det är ju inte kul att vara den nyktra med någon som är full, men hur kul var det att vara full med någon som var nykter? Och LillaMy, tror du inte vi vänjer oss? Jag tror att alkoholen är så laddad för oss som har problem med den, men inte för dom som inte har det. Därför blir vi mer känsliga, det är så många känslor som väcks i kroppen när någon blir full. Kanske blir man provocerad av att något som är så destruktivt för oss används så ledigt av någon annan? Fast att bli en slags barnvakt för att man inte dricker är såklart inte okej. Inte heller att alltid vara fyllechaufför. Eftersom jag är nykter kör jag ju såklart, men jag sitter inte och lider mig igenom ett fylleslag. Tröttnar jag åker jag, så får folk (oftast pojkvännen) välja att åka med eller ta sig hem på annat sätt. Det är som att vi har samma spelplan men olika regler. Det gäller att komma på de nya reglerna bara. Glöm inte LillaMy att sätta dig själv främst, du bestämmer över dig. Det är skitsvårt ibland, jag vet. Men man måste ge sig själv det, vara stenhård.

Väninnan förresten, "försvarade" min nykterhet inför en gemensam bekant. Han ansåg att det måste finnas en anledning till att jag inte dricker, att jag är gravid eller något annat. Nej, sa hon. Ibland vill man bara inte dricka, är det så jäkla svårt att förstå? Fina fina hon. Jag hörde det inte själv, hon sa det sen. Och så sa hon det jag själv grubblar på, att det är konstigt att det måste finnas en anledning till att inte dricka, men ingen till att dricka. Har väldigt sällan, förmodligen aldrig fått frågan varför jag dricker. Det är normen helt enkelt, bara att foga sig. Jag var så rädd för det där förut, vad man skulle säga när någon frågade. Men det blir allt lättare, och jag håller mig allt mer till den rena sanningen. Jag mår inte bra av att dricka, och jag har svårt att sluta när jag börjat. Svårt att argumentera emot, om man inte är gravt ointelligent alt. full.

Det slog mig precis att jag inte har grubblat särskilt mycket på VARFÖR jag inte kan dricka. Jag har liksom bara köpt läget och handlat därefter. Kan det vara därför det fungerar den här gången? Det känns ganska meningslöst att fundera över bara, jag tror inte jag kommer komma fram till något vettigt. Det bara är så. Livet är så stort och komplext att det inte går att se klara mönster, speciellt om jag ska analysera mitt eget. Och vad som bidragit till vad kan jag ju inte riktigt veta. Det är skitsamma.

Har börjat uppleva små lyckorus som bara poppar upp i kroppen då och då. Samma som jag kände i början, som jag var rädd skulle försvinna. Kanske är det för att jag rör mig mer, är ute mer. Eller kanske är det kroppen/knoppen som börjar fungera som den ska? Härligt är det iallfall. Och jag har så mycket mer energi, gör så mycket som jag bara funderat över förut. Är kanske inte så mycket piggare i kroppen, men jag har mer...livslust. Känner mer glädje.

Jag ser att många har svårt just nu, kämpar och vacklar, faller och reser sig. Tycker det är så jäkla starkt att inte ge upp, imponeras av envisheten och styrkan. Hoppas att ni som kämpar så hittar motivationen och det där lugnet, får känna känslan av det där lyckoruset. Jag vill inte verka självgod, känner bara att jag haft det oförskämt enkelt och önskar att alla kunde få ha lite medvind i allt det motiga.

Ha en fortsatt skön semester!

Adde
mån, 2012-07-23 - 16:20

inte helt enkelt så att du nu har släppt taget, lämnat över ? ".....grubblat särskilt mycket på VARFÖR...." Ligger inte svaret där ? Jämför sinnesrobönen :

...ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra..Eller med andra ord : Så är det.
...mod att förändra det jag kan.....Eller med andra ord : Jag kan bara förändra mig själv.
...och förstånd att inse skillnaden....Eller med andra ord : Fatta det !!

När jag väl insåg att jag var helt maktlös inför alkoholen blev allting så mycket enklare, jag behövde ju inte slåss mot väderkvarnar, slösa energi på nåt jag inte kunde förändra, bara acceptera.

Enkelt ! Ja, när jag väl kom på det :-)

Stigsdotter
tis, 2012-07-24 - 16:34

...du har släppt taget, accepterat, gillar läget - accepterar: såhär är det. Jag känner igen de där små poppande lyckorusen (har för mig jag skrev i min egen tråd om små lyckobubblor). Känns ganska larvigt för egentligen är allt som förr med den skillnaden att jag inte dricker sedan drygt 2 månader tillbaka, men ändå, det är kanske allt det här funderandet och omtänksamheten om det egna jaget som leder till de små bubblorna. Härligt är det i alla fall :-)

MissH
ons, 2012-07-25 - 11:38

Är lite låg aktivitet här på Forumet nu, glad över att några tittar in då och då och skriver. Jo det är väl så, att jag har accepterat. Det känns som att mycket handlar om det nu, acceptera att jag inte klarar alkohol, att jag är som jag är, acceptera mina brister och fel, inte bara kämpa emot så förbannat ehela tiden. Vissa saker är dock svårare att acceptera än andra. Min relation till min mamma är tex komplicerad, enligt mej iallafall. Enligt henne vet jag inte, hon skulle aldrig säga det. Livsfarligt att prata om känslor. Hon är lite av en martyr och det krävs inte mycket för att jag ska gå igång. Försöker verkligen lämna tillbaka de problem som inte är mina, men det är svårt. Blir förbannad på mig själv när jag liksom faller till föga men får dåligt samvete när jag står emot. Känns som om jag blir bitter över hela siuationen.

Alkoholrösten som varit tyst ett litet tag har börjat prata igen. "Du har väl inga alkoholproblem heller, gud så dramatiskt". Det känns som om jag börjat ifrågasätta hela mitt beslut istället för att småförhandla om en eller två öl. Är det nu krisen kommer? När jag tänker på att jag skulle dricka tar det emot, det vill jag inte. Inte helt klart i tanken just nu, blir lite luddigt när jag ska förklara. Det är som om jag vill ha valet att dricka eller inte, men ändå aldrig dricka. Att det inte ska vara så definitivt, men ändå vill jag ju inte bli av med den här sköna känslan jag har nu. Tänker kanske för långt igen, en dag i taget. Får väl snart sätta upp små lappar här och där i lägenheten, verkar glömma det där hela tiden! Kanske är det en klassiker, man vill ha kakan och äta den? Men rent rationellt vet jag ju att det inte går, det är svart eller vitt. Får väl lita på förnuftet, lita på mig själv, att jag gör det som är rätt.

Vännen och jag pratade om en bekant som haft problem med sprit, betett sig som en fullständig idiot och skrämt upp både fru och barn. "Har han slutat dricka nu då" frågade jag. "Nej, han har slutat dricka sprit bara" blev svaret. Men det hjälper väl inte, tänker jag? Det är väl inte så att man dricker ett visst antal glas per kväll, och råkar några vara starkare blir man knäpp? Så att det hjälper att ha vin i istället? Kunde han inte reglera sitt intag innan tror jag inte han gör nu det heller, det är ju bara att dricka mer. Fortare. Folk gör som dom vill, jag undrar varför jag känner mig provocerad? Ser att en del användare här har som mål att dricka normalt. Kanske går det? Blir nog provocerad eftersom jag är rädd att dras med i det, att få för mig att det går för mig. Håller fortfarande stenhårt fast vid att jag inte kan dricka normalt, hade jag kunnat det hade jag väl gjort det? Hoppas nu ingen tar illa vid sig, jag skriver för att jag själv ska reda ut mina tankar, inte för att predika. Måste ha drömt om vin inatt, för jag har kvar en känsla i kroppen, som ett minne. Den där känslan av att dricka lite vin och känna hur det suger tag i en, att man måste ha mer. Skönt till en början, men jag tror att den känslan inte direkt hade med nån avslappning att göra utan snarare att jag visste att det fanns mer kvar i flaskan, flera glas till. Sedan jakten på mer, balansgången mellan att få i sig mer och samtidigt väga av mot omgivningen, märks det på mig, är jag värre än andra? Och i takt med att vinet rann ner i kroppen trubbades ju den där bedömningsförmågan av. Blickarna från människor runtomkring, den där tycka-synd-om-blicken blandat med förvåning.

Nej usch och fy, idag är jag nykter. Imorgon åker vi ut på landet och hälsar på vänner, som dricker ytterst måttligt. Ska bli skönt. Har förresten hittat en jättegod cider (tror jag att det är) på Systemet, vill minnas att den heter Beo eller nåt liknande. Med blodapelsinsmak. Den är så förbaskat god att jag önskar det var fest oftare. Måste förresten gnälla lite över vissa krogars katastrofala sortiment vad gäller alkoholfritt. Förra veckan var vi ute, jag frågade vad som fanns. Pepsi, Fanta och lättöl. Barn/gubbdricka. Tycker det är anskrämligt. Under kvällen fick jag i mig fyra lättöl, kände mej lätt bakfull dagen efter. Nu tror jag ju inte att man kommer upp i en såpass hög alkoholhalt att det är möjligt, men ändå. Kanske var det hjärnan som skickade ut en varning? Hur som helst borde det finnas fler alternativ. Kanske inte just alkoholfritt vin och öl men annat än sliskiga sockerdrickor. Ska vi starta kampanj kanske?

Ha det gott i värmen! Själv får jag vackert hålla mig i skuggan eftersom jag slarvat med solkrämen.

mulletant
ons, 2012-07-25 - 12:27

jag gillar Saxhyttegubbens 100% Blåbär till kött, det finns också äppelmust av olika slags äpplen som funkar fint. Amé - finns på hälsokosten - är supergott i st för champagnebubbel.
I vår familj är det mannen som druckit för mycket - han gillar alkoholfri öl (det finns nollöl) och även alkoholfritt vin men det är omdiskkuterat om det fungerar eller om det väcker sug. https://www.alkoholhjalpen.se/forum/forandra-sitt-drickande/4828
Viktigt att kampanja för alternativ till alkohol, att inte smyga och smussla! / mt

Stigsdotter
ons, 2012-07-25 - 15:41

Det går ju bra det här! Jag trodde nog bara att jag drack för mycket... osv osv. visst är detta en klassiker, det är den lilla alkoholdjävulen som talar. Visst vore det bra om man kunde dricka "normalt" men precis som du säger, då hade vi ju gjort det!!!

Alternativ: För mig har det vid några tillfällen inte varit bra att dricka alkoholfritt öl. Det är när dessa har delat påse med vanliga öl. Den första ölen gör mig sugen på en till och finns det då vanlig dricka drar jag i mig det. OM det inte finns något annat är det gott med alkoholfri, eller med låg halt, Carlsbergs 0,5% är god. 100% blåbär är riktigt god, funkar bra till kött som MT säger, dyr men känns samtidigt nyttig som attan (som sagt, BARA blåbär i den!).

Amé funkar jättebra som alternativ till olika vinsorter, den finns nämligen i rött (något slags bär), rosa (också bär) och vitt (fläder tror jag). Dock upplever jag dem som söta nu när jag hittat blåbär och ÄPPELMUSTER!! Det finns hur mycket god äppelmust som helst har jag upptäckt, systemet har en hel del bra. Deras alkoholfria sortiment ökar.

Imorse blev jag irriterad av en artikel i Metro som handlade om vad man skulle dricka för gott i solen -- inte ett enda av alternativen var alkoholfritt!

Bra att sitta i skuggan, ska man egentligen alltid göra :-)

Adde
ons, 2012-07-25 - 16:04

mig som värsta moralgubben : 4 lättöl är en liten snaps (3 cl). Det känns lite som att du balanserar på en slak lina MissH ?

Och du ! Jag har valet om jag vill dricka eller inte ! Ett helt fritt val, inget tvång alls.

Idag har jag valt att inte dricka.

Villervalle
ons, 2012-07-25 - 16:28

I dag har den väntat på kickstarten.

Jag tänkte ut det namnet när jag kände suget från magtrakten. Anledningen är den, att när jag haft en stor och väldigt tråkig arbetsuppgift framför mig så har jag dragit ut på tiden för igångsättandet även om jag vet att jag gör jobbet på nolltid. Tidigare har jag kickat igång med jobbet, (när jag jobbat hemma), med en redig whisky eller två och då har det liksom varit en förlösning som gjort att man startat upp direkt och sedan fixat jobbet snabbt men sedan har det tyvärr slutat med för mycket whisky och en redig baksmälla.

Så i dag gjorde jag klart för kroppen att vi gör klart arbetet utan kickstart, och efter mycket knorrande så gick den med på det.

En annan konstighet. Jag brukar aldrig drömma om sprit, men i natt gjorde jag det; "Vi skulle ut och jaga, en gammal kompis och jag, och skulle träffas hemma hos mig. Jag var lite sen och när jag väl kom hem så var kompisen stupfull. Han hade hittat en hela sprit i någon av mina gömmor och satt i sig det mesta. Jag blev helt galen av ilska och skällde och gapade på den stackaren".

Så mycket minns jag av drömmen och vad den betyder vet jag inte, men att det har med mitt beslut att inte dricka mer är ju ett som är säkert.

Ha det Gött

Tänkaren
sön, 2012-07-29 - 21:45

Jag tänkte/kände att jag inte orkar stå emot & förklara mig. Att jag skulle göra det tråkigt för min kompis som gillar att festa men framför allt inte uppleva den där osäkerheten och att handskas med min egna känslor. Jag har tidigare druckit mer när något negativt har hänt under en kväll. Tänkt att jag skiter i allt och häller i mig mer. Slippa känna efter, slippa ta ansvar, slippa mig själv helt enkelt. Jag tänkte innan jag tog den där första ölen att "du vet hur det blir när du dricker, varför skulle det inte bli så den här gången"? Men den tanken slog jag bort ganska snabbt. Och mycket riktigt blev det en hård kväll och jag mådde oerhört dåligt dagen efter.
Jag har alltid haft svårt att säga som det är runt mitt drickande när någon frågar hur festen var igår. Även om jag var snorfull så svarar jag att det var kul och inte så farligt. Och det kommer från mig som inte kan minnas hela kvällen. Jag kan tex inte bara säga att jag blev jätteberusad, det tar liksom emot. Inte lilla jag inte.
Jag tror jag är jätterädd för ett liv utan alkohol. Kommer det bli lika kul utan spritkickarna? Kommer jag få släppa vissa kompisar? Vad gör jag när jag bara vill fly från mig själv och min verklighet? Kommer jag kunna festa utan drinkarna? Jag hade ett gäng kompisar när jag bodde utomlands som aldrig drack och hade lika kul för det. Jag har druckit i hela mitt vuxna liv så det känna som jag måste lära om och det skrämmer mig. Jag är helt enkelt rädd att livet ska bli tråkigt. Men hur tråkigt är det inte att ligga bakfull en hel dag som jag inte får tillbaka? Många gånger är det själva drickandet i sig som lockar mer än att umgås med människor.
MissH, förstår att du kände av de där lättölen dagen efter. Förra gången jag hade en vit period på 5 månader så bestämde jag mig för att dricka och mådde nåt så fuktansvärt dåligt dan därpå. Ångest till tänderna och då kan vi ju bara förstå vilket gift vi stoppar (stoppade) i oss. Ja, man kan vara så j-a klok kring det här men det har ju inte med intelligens att göra. Jag har också grubblat jättemycket kring varför jag dricker, det måste ju finnas en anledning? Jag har pratat med en del alkholläkare & alkoholister som säger just det du är inne på: spelar det egentligen någon roll? Vi kan inte hantera det, punkt! Det är som om vi kan lösa anledningen till varför vi dricker så kan vi hux flux dricka normalt. Och handen på hjärtat, hur många dricker normalt?

MissH
mån, 2012-07-30 - 10:17

Först blev jag provocerad Adde, tänkte mycket riktigt "jäkla moralgubbe, ska man inte få dricka en lättöl ens". Sedan pratade jag med pojkvännen som har en del kunskaper om alkohol i och med sitt jobb. Det var han som tog upp det, sa att en lättöl är som en snaps. Blev förtvivlad och tänkte att jag kanske lurat mig själv? Är det nu alkodjävulen som hittat ett kryphål? Försöker komma ihåg, kände jag något av dom där lättölen? Sög dom inte tag i mig litegrann? Jo, ska jag erkänna. Jag tänkte på det när jag gick på toaletten. Men jag antog att det var en sån där fantomberusning som jag haft tidigare när jag varit på fest. Eller så ville jag tro det. I mitt duktighetskomplex ingår att inte vilja erkänna att jag gjort fel, iallafall inte högt. Men som sagt, det här är ju mitt beslut, ingen annans. Och om jag rannsakar mig själv är nog lättölen ett litet kryphål. En sista liten chans att få dricka? Eller vara normal? Jag vill inte behöva sitta och dricka en Fanta som jag inte gillar, när andra dricker öl. Men jag vill inte heller dricka alkohol. Jag vill inte bli full, inte ens lite lite berusad. Alkoholfritt känns okej även om det är alkoholfria öl, känner inte att jag triggar igång något. Men det med lite alkohol är lurigt, det är som att vara nykter lite light. För när pojkvännen berättade frågade jag om jag hade kunnat köra efteråt. Han var tveksam. "Men herregud, sa jag, fyra lättöl eller några snapsar under så många timmar, det är ju utspätt, det hinner väl för fasen förbrännas!" Känns det igen? Att börja försvara sig själv, tumma på sanningen. Dra av en enhet. Slingra sig. Lägga på en timme. För det är vad jag gjorde. Blir alldeles iskall, för det har inte gått upp för mig förrän nu när jag skriver det. Insåg det precis på väg ut till köket, för att fylla på kaffekoppen. Det har legat och lurat i bakhuvudet men inte erkänts. För människor som dricker låter det säkert tramsigt, några lättöl. Men det är inte lättölen i sig, det är mitt beteende jag blir orolig över, att det refexmässigt startar igen. Bara bättra på sanningen lite. Det går upp för mig hur lurigt det är, hur lite som behövs för att väcka alkoholdjävulen eller vad jag ska kalla det. Tänker inte ens skylla över det på honom, det var JAG som gjorde det. Rationellt och irrationellt samtidigt. Det var nog den mildaste form av återfall, så litet att det knappt märktes. Men jag tänker inte låta det passera förbi obemärkt.

Så nu åker lättölen från listan över drickbara drycker. Kommer inte att sakna smaken, tycker det är lite blaskigt. Men det är så trist att behöva dricka Pepsi när man är på dom där enklare restaurangerna. Det finns ju fullt av alternativ när man är på Systemet (tack för alla tips), det är när man är ute som det blir knepigt. Å andra sidan är jag inte på krogen så ofta så det är inget problem egentligen. Dessutom dricker jag inte så stora mängder längre, det blir liksom lite fånigt när det inte finns en fylla att fånga. "Här sitter jag och dricker två liter äppelmust" tänker jag ibland. Blir bara ett jäkla spring på toa.

Var och hälsade på min kusin med familj på deras lantställe i helgen. När vi var på väg ut ringde hennes man och frågade vad jag ville dricka, rött, vitt eller öl. Jag är alkoholfri, svarade jag, köpte med mig en Festis från Statoil. Efter middagen frågade han mig om det är en vit månad, eller ett vitt år eller för alltid. Ingen dold egoistisk agenda i frågan, ni vet när folk blir lite provocerade, utan han verkade bara intresserad. Frågan är ju ganska svår när man diskuterar den med sig själv, med alkodjävulen på ena axeln. Men jag svarade som det är, jag mår bra av att inte dricka och nu gör jag inte det. Så enkelt egentligen. Han sa att han själv druckit en hel den under semestern, "det blir ju lite varje dag". Svarade ingenting. Jag vill inte, vill inte bli en moraltant, men tänker inte heller släta över med nåt "höhö, jamen semester är ju semester." Folk får ta ansvar själva för sitt drickande. I början ville jag gärna berätta om hur skönt det är att vara nykter, önskade fler kunde få ta del av det. Men jag börjar inse att det inte gäller alla, har man inget problem med alkhol mår man kanske inte bättre utan? Det här beslutet gäller som sagt mig, och jag tänker inte bära någon annan i det. Svårast var när hans sexåring frågade mig vad vit betyder. Svarade nåt luddigt och smet, har ju inga barn själv och vet inte vad man kan säga? Vill inte dra in henne i min komplicerade vuxenvärld.

Även om det dracks en del var helgen lugn, kusinen dricker knappt, hennes man och min pojkvän drack några öl men inte så att det märktes. Blev bjudna på fest hos grannen som så fort vi anlände listade upp allt drickbart som fanns, snapsar, sprit, vin, öl, här ska det blandas friskt flabbade han. Och nu i efterhand när jag analyserar kvällen inser jag att något hänt. För det första gick jag dit som mig själv, osminkad med klänning och fula gummistövlar. Hade varit otänkbart för ett halvår sen. Jag hade inga förväntningar direkt och var inte nervös inför allt nytt folk, ingen stress, den där stressen jag tidigare haft, eller snarare rädsla för att ha tråkigt. Stressen över att bli besviken när det inte blir sådär som jag hoppats, eftersom jag alltid gått in 110 procent om det vankats kalas. Jag började inte analysera läget, spana in vem som dricker dvs. vem som är roligast att sitta bredvid, inget bevakande av glas, vem tömmer snabbast. Inget räknande av öl i backen, hinner jag bli full? Att jag betett mig sådär har jag inte varit medveten om tidigare, men det är så jag vet att det varit. Jag pratade med mina bordsgrannar och var uppriktigt intresserad av vad dom hade att säga, och jag hade jättetrevligt. Känner heller ingen stress över att behöva sitta ensam nykter i ett fylleslag eftersom jag vet att jag går hem om jag får tråkigt eller blir trött. Den där känslan av att vara tråkig börjar suddas ut eftersom jag dels sätter min egen vilja främst nu, men också för att jag vet att folk som dricker inte bryr sig. Efter ett visst antal glas bryr man sig mest om sig själv och det som finns kvar att dricka. Sammanfattningsvis kan man säga att jag tog det hela som det kom, gick dit med öppet sinne, vilket är ett nytt inslag i mitt liv. Det är så otroligt skönt, som om själen äntligen får vila.

Och jag fick pratat en hel del med min kusin. "Jag är glad att du inte dricker" sa hon. "Inte för att det vore jobbigt om du drack, men för att det är så skönt att landet inte blir bara öldrickande". Hon är så otroligt klok min kusin, den snällaste, smartaste människa jag känner. Vi pratade om familjen och släkten och jag fick reda på en hel del som jag inte visste. Kan säga att jag fick mer vatten på min kvarn, det är otroligt viktigt att jag håller mig nykter med tanke på mina gener. Fick också en slags förklaring till varför jag är så känslig, drabbas av ångest och depressioner. Det är ohjälpligt, och nu kan jag förstå det på ett annat sätt, förstår att det är okej. Det är inget jag ska kämpa emot, bara acceptera och hantera. Eftersom hon jobbar inom vården har hon en massa kunskap om kroppen som jag bara suger åt mig. Vill så gärna förstå min kropp. Vi pratade om belöningssystem och kickar. Hon själv får inget av alkohol sa hon, värre med socker. Själv gör jag allt för mycket, dricker för mycket kaffe, äter för mycket mat och socker, röker mycket. Har alltid trott att alla dom där som kan ta ett par godisbitar och sedan vara nöjda har bättre självdiciplin, men så är det inte tydligen. Det är något i det där som triggar igång mig. Sockret, nikotinet, alkoholen, koffeinet. Om jag förstår kan jag också lära mig att hantera det, om jag däremot antar att jag äter för mycket för att jag är svag och kass börjar jag liksom på minus. Det kan inte bli bra. Jag undrar om jag söker dessa kickar för att jag vant mig vid dom, eller om det är något annat? Dövar den där ångesten kanske? Eller har jag trubbat av hjärnan, så att jag inte nöjer mig med de "naturliga" kickar man får av att bara vara? Och spelar det någon roll?

Fick pratat med pojkvännen också, kände att han inte riktigt tagit det här på allvar. Men det visade sig att jag hade fel, han förstår visst och inser att jag måste ha en nolltolerans. Det finns inget mellanting. Du är så mycket gladare nu, sa han. Ja, jag känner mig ju trygg, då är det lätt att vara glad. Saknar du inte att dela en flaska vin, frågade jag. Nej, vi har så mycket roligare nu. Tänk vad mycket man tror, framförallt när det gäller ens partner. Tror att han läser tankar, och att man själv kan läsa hans. Han har lärt sig att bita ihop, att hantera själv. Och jag har lärt mig att hela tiden läsa av, att analysera och förhålla mig. Igår i skogen bland all svamp kände jag att det var något som skavde, tänkte fråga men fräste åt mig själv inuti. Sluta fråga så förbannat mycket, låt honom vara. Vad spelar det för roll? Fokusera på dig själv, hur känner du? Jotack, det är faktiskt bra, speciellt nu när jag får må fint och bara var i det utan att ta på mig någon annas fömodade problem. Och då kommer det, han säger vad han grubblat på, när han tänkt klart. Och det blir så mycket lättare, när jag slipper gissa.

Igår kväll fick jag besök av ångesten, den där rastlösheten som river i mig emellanåt. Vi hade långt att köra och ingenting var roligt, inte radion, inte Facebook, ingenting. Och direkt funderar jag över hur jag kan fly, döva med godis kanske, eller en glass? Mat? Sedan fick jag samlat ihop tankarna, resonerade. Jag ska inte fly från den där känslan mer, jag ska värka ut den. För jag vet att den går över. Vet inte riktigt vad det är, kallar den ångesten. Men det är den jag är rädd ska förstöra allting, som den gjort förut. Men jag gissar att den går över snabbare om jag bara stannar i den, flyr jag liksom jagar den mig och kan sitta i under flera dagar. Igår försvann den ganska snabbt, som om den inte riktigt fick fäste. Hoppas att det dröjer innan den hälsar på igen.

Nu blev det en lång novell igen, men eftersom jag befinner mig på platser utan internet i perioder nu så är det mycket som ska ut när jag väl har uppkoppling! Är så glad att jag hittade detta forum, hur hade jag gjort annars?

MissH
mån, 2012-07-30 - 10:36

Jag förstår att du är rädd för ett liv utan alkohol, det är jag också emellanåt. Jag kan förstå att du valde att dricka, det är ju det vi känner till, det vi är vana vid. Bara att falla tillbaka till det man gjort innan. Jag tänkte så i början vill jag minnas, det går ju att bara gå tillbaka, det kan ju inte bli värre än så. I mitt fall tror jag dock inte på det, det hade garanterat blivit värre, och kommer att bli om jag börjar dricka igen. Jag skriver dig inte på näsan, jag vet inte hur ditt problem ser ut. Men den där rädslan, det är där "en dag i taget" kommer in. Så enkelt och så svårt. Man kan tänka en tanke hundra gånger innan man förstår den på riktigt. Ibland glömmer jag bort den och får panik, men då kommer oftast någon klok person här på forumet in och påminner mig. Jag kan säga att jag lovar dig att det inte blir tråkigt att vara nykter, men om du inte tror på det själv får det ju ingen betydelse. Och egentligen kan jag inte lova det heller, jag vet inte hur ditt liv ser ut eller vem du är. Jag kan bara säga att MITT liv inte blivit tråkigare, det är snarare åt andra hållet. När jag får panik över ett helt nykter liv försöker jag tänka nu, har jag tråkigt nu, idag? Nej. Troligtvis känner jag samma imorgon. Förhoppningsvis känner jag samma om ett år.

Vet inte riktigt vad jag försöker säga :-) Hoppas bara att du finner det du söker, att du hittar ett sätt att leva som gör att du mår bra. Hoppas att du fortsätter skriva här, dina inlägg ger mig mycket, tycker att vi tänker lika. Kram på dig!