Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Lelas

Jag förstår att det snurrar.... har du någon som kan hjälpa dig att få rätsida på dina tankar? Jag själv hade aldrig kunnat tänka så där rationellt och lugnt om det inte var för mina olika samtalskontakter.

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Nu har min sambo jobbat varje dag i 3 veckor och det har varit lungt med drickat. Tog sig dock ledigt V.28 och som jag skrev i tidigare inlägg så misstänker jag att han drack när jag jobbade natt i början av denna vecka. Torsdagen kom och jag bjöd min släkt på kalas eftersom jag fyllde år. Min sambo drack som vanligt tre groggar mer än alla andra. Var tvungen att slå upp en till grogg efter att gästerna gått hem vid tio. På fredagen var det meningen att vi båda skulle gå på dans men min sambo följde inte med pga "att vi har det så dåligt och att jag skulle slippa att skämmas för honom eftersom han blir en så otrevlig fyllhund" (hans egna ord, sarkastiskt sagda). Jag undrade om det kom till att bli bättre bara för att vi stannade hemma...? Jag hade bestämt mig för att gå på dansen iaf. Min sambo blev inte glad över att jag gick ut, det är första gången sedan mitt snedsteg för 1½ år sedan och jag förstår att det kändes för honom, jag erbjöd honom dock att följa och ville att han skulle göra det. Men han ville inte och jag gick själv. Hade faktiskt roligt hela kvällen. När jag kommer hem sover min sambo, märker att han druckit en del (snarkar högt, och har somnat med tröjan på). Alltså har han hellre suttit hemma själv och druckit sig full. Dagen efter kommer det fram att hans hjärnspöken fått för sig att jag stämt träff med killen jag träffade för drygt ett år sedan och alla hårda ord kring otroheten kommer upp igen. Jag tror dessutom att han hade börjat om på morgonen om inte så var han iaf rejält bakfull. Han talade om för mig hur dum i huvudet jag är, falsk, skitpratare, anklagande och lögnerska och att jag ska sluta lägga mig i andras liv såsom hans, min svärmors och min svågers. Jag försökte förklara att man in en vanlig familj talar om varandras vardag och vet vad den andre gör och bryr sig. Att jag överhuvudtaget bryr mig om hans mamma och bror beror på att jag vet att de påverkar min familj negativt genom att göra så att min sambo mår dåligt. Men nu ska jag inte lägga mig i mera!! Lördagen slutade med att min sambo drack sig full igen och somnade på soffan (som vanligt). Söndagen klev han inte upp förrän 11.15. Känns sedan som han tvingades att följa med mig och barnen på tivoli mm. Det känns aldrig som att han vill vara med oss av hela sitt hjärta. Det känns som att allt vi vill och att leva normalt är så himla jobbigt för honom. Då dricker han hellre för att döva.. Grejjen är ju den att han hela tiden sviker barnen och mig. Han intar den självömkande attityden och tycker synd om sig själv istället för att rycka upp sig. Jag vet inte om han någonsin kommer att ta tag i sina alkoholproblem.
Jag måste lämna det sjunkande skeppet, och det snart. Nu har vi en kommande semestervecka tillsammans. Får se hur den blir, får stå ut för barnens skull.
Pratade mycket med min mamma och min brors fru under gårdagen och jag vet att de alltid kommer att finnas vid min sida men de tycker ju nu att jag måste göra något åt min situation som pågått i så många år, alldeles för många. Jag är så orolig för hur det ska bli med barnen. Jag har ju allt för många gånger fått erfarit att min sambo inte kunnat hållit sig spiknykter då jag varit borta. Hur ska jag kunna lita på det om jag ej längre har kontroll över barnen på heltid. Hur ska jag veta att det är onyktert eller att det är nyktert, inbillar jag mig eller är det sant. Vill ju inte beröva mina barn att träffa deras pappa, men vad gör man...???
Fy, vad livet är svårt. Jag vet vad jag borde göra och känner också en press på mig från andra att jag nu måste göra något. Jag bara ältar och ältar.

Jag tog faktiskt kontakt med en anhörigstödjare igen som jag pratade med runt jul då jag flyttade i knappt en vecka..... När jag äntligen tog mig på tag och mailade henne så fick jag reda på att hon nu var sjukskriven och kommer att vara det ett bra tag framöver.....suck!
Får väl börja leta någon annan....

Var tvungen att skriva av mig lite igen. Ältar hela tiden om det verkligen är mitt fel att han dricker; bara jag vill ha mera sex med honom så blir det bättre, bara jag inte påpekar att han jobbar mycket, bara jag inte påpekar att barnen behöver honom, bara jag inte uttrycker mina behov av att kommunicera och känna mig sedd, bara jag inte är så sur/ledsen på honom, bara jag ger honom mer beröm och uppskattning för det han gör, bara jag ger honom mera uppmärksamhet och är mer förstående för allt han måste göra...så kanske han inte skulle dricka så mycket.... När jag skriver så ser jag själv hur dumt det låter.. Men han har åter uttryckt att det är mitt fel att han dricker och det sätter sig i min hjärna.
Han kan inte vara nykter i många veckor... Det är så sorgligt!! Mina barns pappa!! Jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från detta men jag står maktlös.

- det gör ont i hela mig att dela din vånda.
Du är inte maktlös!

Jag citerar ur Carina Bångs blogg:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Jag önskar dig all kraft för att du ska kunna stiga ut ur det som håller er alla fångna.

Häromdagen hörde jag ett radioprogram som fängslade och inspirerade mig, två sånger vill jag ge dig - du väljer förstås själv om de är rätt för dig.
http://www.youtube.com/watch?v=gBzb8G0AZG8
http://www.youtube.com/watch?v=EsKHlSmv2q8

Sök själv den musik som ger dig styrka! Min allra varmaste styrkekramar till dig! / mt

Lelas

Hej igen vännen!
Precis som mt så känner jag riktigt hur du våndas.

Det är lätt att anklaga sig själv för att man misslyckas med en massa saker när livet ser ut som ditt gör (eller hur?). Därför tänkte jag tala om vad jag ser som positivt i det du skriver. :-)

Heja dig för att
- du skriver av dig så att du kan få lite ordning på dina tankar! Det är en stor hjälp, vet jag av erfarenhet.
- du gick på dansen! Det är ett litet med väldigt betydelsefullt sätt att visa att du har kontrollen över ditt eget liv.
- du ringde anhörigstödjaren! Synd att det inte gav utdelning, men ge inte upp. Du behöver och har rätt till bra hjälp.
- du sätter dina barn främst! De behöver en klok förälder nu när den andra har spårat ur.
- du inser att du är maktlös! Det är första steget av de tolv och det är lika viktigt för oss som för alkoholisten.

Heja! :-)
/H.

Framtidsdrömmar

Ni ska bara veta hur glad jag är över att ha hittat till forumet, ni ger mig en sådan kraft och styrka!
Tack för att du, Lelas, hittar positvit i mina inlägg och tack för att du tycker att det var bra att jag gick på dansen. Jag känner lika, att detta var en markering att jag faktiskt inte gör som han egentligen vill...Men jag har haft lite dåligt samvete över att jag gick...Men inte nu längre.

Jag blir nästan rörd över att ni är inne på min sida och undrar hur jag mår. Ni är ett STOR stöd för mig.
Försökte söka en annan kontakt..Semester- åtekommr i augusti. Verkar vara svårt just nu..

KRAM

Lelas

Jag lät bli att gå på en fest en gång, för att maken var onykter. Vi skulle ha gått båda två, och det var kompisar på hans sida. Så jag lät bli.

Och så skrev jag om det här på forumet. Och fick svar av en av de som var mest aktiva här då. Hon skrev "du börjar skära ner på ditt eget levnadsutrymme nu, det är inget bra tecken" och tyckte att jag borde ha gått själv. Det tog skruv i mig, det där, och jag minns det ju uppenbarligen.

När jag läste att du gick på dansen tänkte jag att du gör som jag borde ha gjort. :-)

Apropå hjälp - glöm inte att Al-Anon finns och att de inte tar semester.

/H.

Framtidsdrömmar

Ville bara berätta att jag ringt och fått en tid hos en öppenvårdsmottagning för missbrukare och anhöriga. Han jag pratade med kändes så bra och det känns som att jag äntligen hamnat rätt. En person som vet vad jag pratar om och som inte bara är psykolog/psykoterapeut. Det känns som att detta blir bra. De hade något anhörig-program som man fick gå.....
Känns så lugnt på något vis. Jag hoppas att detta är början på mitt friska, trygga och lyckliga liv. Jag har fått tiden den 1/8 vilket innebär att våran semestertripp då är avklarade och då känns det skönt att jag har ett samtal inbokat strax efter.
Kram

Framtidsdrömmar

Jag har provat att komma in på "alkoholhjälpen2 via hemdatorn men den varnar för virusrisk eller något, är det något fel på min dator eller är det något annat fel?
Har någon tips hur jag kan komma åt sidan....Vill kunna läsa på min semester också.

mitt svar på viktorias tråd (i Det vidare livet) idag. Jag har meddelat Alkoholhjälpen via Facebookgruppen flera gånger senast idag, antar Magnus har semester. / mt

Lelas

Hej Framtidsdrömmar!

Härligt - heja dig! :-) Bra jobbat! Och vad skönt att det verkar bra!

/H.

Framtidsdrömmar

Är mitt uppe i min semester. Vi har varit iväg en sväng med familjen, 1 vecka. Barnen har fått roa sig. Min och sambons relation har varit tyst och min sambo har druckit mer eller mindre 5 dagar av de sju. Jag vet att det inte bara är i min familj det är så här när det är semester men det gör inte stämningen bättre. Jag blir en riktig kontrollerande häxa fast jag försöker att inte göra någon grej av det för att hålla skenet uppe. Han är nu på jobb och har varit borta i drygt 1 vecka och han blir borta ännu en. Jag och barnen har haft det bra själva och jag har gjort det jag velat. Nu börjar det dra ihop sig att han kommer hem och jag börjar varva upp. Vi ska åka och vara med honom på jobbet under några dagar från onsdag till lördag (detta ska iof bli skönt då det är avkoppling). Till saken hör att han söp sig jättefull kvällen innan han skulle iväg och jobba. Han hade ångest över att åka, över att lämna mig ensam för han har nu fått för sig att jag ska ringa/smsa honom jag var otrogen med för drygt ett år sedan..Han har också fått för sig att jag träffat någon när jag var ute på dans för någon vecka sedan. Han undrade också hur jag hade kunnat gå ut på dans när jag visste hur dåligt han mår och lämna honom själv hemma.
Idag ringde han igen och har nog lite hemlängtan och börjar igen med sina funderingar på vad jag gör när han inte är hemma och har kontroll över mig. Han känner väl att jag har tappat lusten över allt.
Jag har gjort honom svartsjuk, jag visar honom inte tillräckligt med kärlek, är inte tacksam över allt han gör, ser inte vad han gör osv.....Detta gör att han dricker.
Jag var och träffade mannen på öppenvården i onsdags. Han gav mig massa uppgifter som jag ska fundera över och skriva ner och jag ska sedan träffa hans kollega om ca 2 veckor.
Jag känner att min sambo inte känner igen mig när jag försöker att bli jag, försöker skaffa mig ett eget liv och inte hela tiden leva efter honom. Ibland undrar jag om jag är stark nog att stå upp för mig själv. Jag är mig själv så länge jag inte är hemma eller tillsammans med honom som det är nu....
Gud vilket rörigt inlägg!

Villervalle

erat förhållande från mitt eget. Jag har varit gift i ca tio år och under denna tid så har min fru lyckats vara otrogen åtminstone två gånger. Hon vill också helst göra saker och ting själv eller med sina kompisar, så där är ni ganska lika. Hon heller inte jobbat något under dessa tio år utan levt ett ganska bekvämt liv på min lön. Hon är dessutom duktig på att shoppa. Detta har naturligtvis varit helt fel. Jag borde istället pushat henne mer att odla sina egna intressen istället. Precis som din man så upplever jag också att hon inte älskar mig och att hon inte uppskattar någonting som jag gör och jag litar heller inte på henne för fem öre längre. Jag har otroheterna och sms´s ande bakom min rygg i allt för färskt minne.

Visst jag har druckit en del under vårt förhållande och jag har kanske inte alltid prioriterat min fru som jag kanske borde men jag har jobbat som fan och sett till att vi har kunnat leva ett bra liv utan att behöva vända på varje krona. Jag har dock tröttnat på att försöka hålla ihop vårt äktenskap för jag inser att ingenting kommer att bli bättre. Vi har inga barn så allting är ganska enkelt och det är egentligen bara att separera. Mitt liv kommer att bli enklare och jag vet att jag kommer att dricka mindre alkohol eftersom jag kommer att ha ett bekymmer mindre och hon kan då vara med så många killar och kompisar som hon vill och dessutom får hon ju chansen att prova på arbetslivet en smula.

Man har väl varit en idiot som trott på att kärleken till sist skulle segra och kanske talesättet: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" fortfarande gäller.

(Det är synd att hon inte gillar att ränna på dans, för då hade jag kunnat skilja mig för länge sen)

Ha det Gött

Framtidsdrömmar

Vad är det i mina inlägg som får dig att tro att jag allra helst gör saker själv eller med kompisar?
Jag tycker ju att ett förhållande ska bygga på respekt och tillit vilket innefattar att man kan ha umgänge med både kompisar och sin andre hälft utan att man ska behöva vara misstänksam på varandra. Jag vet att min sambos drickande har skändat min tillit till honom och att min otrohet har skändat hans tillit till mig. Vad jag försöker komma fram till för egen del är VARFÖR har det blivit såhär?
Jag tar ansvar för vad jag gjort men jag har bestämt mig för att inte sluta leva mitt liv. För att jag ska kunna må bra så behöver jag både kärlek, respekt, känna tillit och ha kul. Om jag har kul när jag går på dans så kommer jag att fortsätta med det. Måste ju även få en chans att visa att jag är att lita på!
Jag vet också att man kan känna sig väldigt halv trots pengar, fina semesterresor, fina kläder och fina bilar. Utan trygghet i relationen betyder pengarna mindre. Kan vara en tröst att inte ha ekonomiska problem mitt i allt elände men det är vad jag alltid har fått höra när jag dragit upp min sambos drickande och hur jag och barnen mår: "Du är så himla otacksam, bortskämd snorunge. Jag arbetar så mycket för att vi ska ha det bra...."

Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så.
Jag ser framemot nästa möte hos beroendeenheten.

Villervalle

innan poletten trillade ner ;-)

Jag skulle kunna säga att ert förhållande är en exakt kopia av vårt och jag har ingen patent lösning för hur man ska göra. För min egen del så har jag valt att dra åt tumskruvarna ett par varv och det verkar tyvärr vara det enda som hjälper. Ni har ju en lite annorlunda situation eftersom ni har barn ihop och så är ju det inte så konstigt om du vill prova på något nytt eftersom ni har varit ihop sedan tonåren. Beroendeenheten kanske är bra, men jag tror att du och din man skulle må bra av att åka iväg någonstans och bara vara för er själva, prata igenom allting och utan alkohol förstås.

Ha det Gött och lycka till!

i mina öron att läsa dina ord: "Jag tar ansvar för vad jag gjort men jag har bestämt mig för att inte sluta leva mitt liv. För att jag ska kunna må bra så behöver jag både kärlek, respekt, känna tillit och ha kul. ... Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så.
Jag ser framemot nästa möte hos beroendeenheten."
Härligt att du står upp för dina framtidsdrömmar! Du kommer att förverkliga dem. Kram, kram / mt

MissH

Gud vad praktiskt det skulle vara om det var min sambos fel att jag är alkad, då hade det ju bara varit att lämna honom så var problemet löst! Eller så kan jag fortsätta att supa skallen i bitar och skylla över det på honom, och riktigt gotta mig i rollen som martyr. Om du nu är roten till alla problem i hans liv, varför går han inte? Nu trampar jag väl någon på tårna här, men jag blir så förbannad när jag läser hur han behandlar dig! Och visst är det för jäkligt med otrohet, och det finns nog flera orsaker till varför man kliver snett. Många gånger tror jag det är ett symptom på att förhållandet är kass.

Fortsätt fokusera på dig själv och lev ditt liv på det sätt du vill! Kramar

Framtidsdrömmar

De ger mig styrkan att arbeta vidare. Har haft ett riktigt sjunk under 1 veckas tid. Skulle börja ta tag i mig själv även på det fysiska planet nu när barnen börjat skolan och jag skulle få mer tid för mig själv... men ödet ville annorlunda då jag ramlade och skadade mig. Tänk att det känns som om inget går min värld, jag kommer liksom aldrig framåt. Ska till doktorn idag så han får titta och göra ett utlåtande..
Här hemma har mönstren upprepats i helgen och han somnade i fosterställning i soffan. Besvikelsen är så stor och tung och på måndagen pratade vi om hans jobb som är tidsbegränsat och hur det ska bli när han går tillbaka till att vara egen företagare igen... Jag är så orolig över hur det ska bli när inte jobbet har "koll" på honom utan han bestämmer helt själv. Men han bedyrade att det inte skulle bli som det var förut, men jag litar inte på det. Jag sade även att "om du ska fortsätta dricka och somna i soffan varje helg så pallar inte jag detta mera, jag och barnen mår så dåligt över det". Då svarar han bara att han sover hur mycket han vill i sin egen soffa!!! När jag då sa i lugn ton att jag får ont i magen när han öppnar en öl så gick han från bordet och fräste "du får väl ta en öl fu med så det blir lite lugnt".
Jag börjar mer och mer inse att han inte har viljan att göra något åt detta. Nu blir det väl ännu ett skäl att dricka eftersom han inte fått sitt vikariat att bli ett fast jobb utan är tidsbegränsat...
Mulletant och MissH; ni fick min onsdag att kännas ljusare och jag ska kämpa på. Måste ta och ringa till beroendeenheten eftersom hon som skulle ringa förra veckan fortfarande inte har hört av sig.
Till alla; ni som läst min tråd... Tycker ni att vi i vårat förhållande har en mer dysfunktionell samhörighet än många andra trots alkoholproblematik. Man blir så hemmablind och sänker sin ribba vad gäller känslor och behov och höjer ribban vad gäller tolerans. Intressant att höra hur ni andra upplever mitt förhållande..

Kram därute!

Villervalle

Jag inser nu att jag tidigare har kommenterat ditt sätt att resonera i ett allt för snävt synsätt. Jag ser det ju från din mans sida mer eftersom jag själv periodvis har haft det besvärligt dricka normalt och att mitt eget förhållande har varit ganska likt ert. Jag har dock lyssnat på min fru och dragit ner drickandet rejält och de gånger jag har druckit så har jag gjort det när det inte har gått ut över någon annan. Din man verkar dock ovanligt svår att påverka, han borde ju inse själv att det inte är naturligt att ligga dyngrak i en soffa i sitt hem med barn och fru omkring sig. Så jag måste faktiskt hålla med dig och föregående skribenter att det enda raka är att ta tag i det hela och satsa på dig själv och barnen.

Från en omvänd Villervalle ;-)

Ha det Gött

Lelas

Hej vännen!

Du undrar om vi som läser din berättelse ser er relation som ovanligt dysfunktionell. Det kan jag inte svara på. Jag tror att varje relation har sina egna förutsättningar och spelregler, även om vi har otroligt mycket gemensamt när det gäller beroende/medberoende.

Du måste definiera er relation själv. Är det värt att ha det så här? Väger de ljusa stunderna upp de mörka? Ser du någon förändring över tid, och i så fall åt vilket håll?

Du skriver att du börjar inse att han inte har viljan att förändra sitt drickande. Vad gör den insikten med dig? Kan du tänka dig att fortsätta som det är nu? Och om det blir värre, hur långt är du beredd att flytta dina gränser?

Var rädd om dig!
/H.

Framtidsdrömmar

Intressant att läsa det du skriver. Vad var det som fick dig att dra ner på drickat och låta andra slippa må dåligt över det? Fick du ett ultimatum eller vad hände? Tack för att du ger mig en reflektion från "andra sidan".
Ang att töja på gränser så hoppas jag att jag inte töjer ut de mera, då går nog gummisnodden snart av.
Just nu skulle jag bara vilja försvinna eftersom jag inte ser nån lösning, känns så hopplöst och ovisst... Men mina barn får mig att gå upp på morgonen och jag försöker alltid finnas där för dem, de är mitt allt.
Förlåt mitt negativa tänk, är väl inne i en sån svacka nu..