av Gäst

I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH
tors, 2012-08-16 - 14:28

Tack Fenix, och lycka till! Ska läsa i din tråd, ska bli spännande att följa med på din resa.

Pratade med en kvinnlig kollega idag, hennes kropp har sagt ifrån ordentligt efter en lång period av stress och vi satt på hennes rum och delade erfarenheter. Skönt att höra att vi är flera, trist att det blivit som det blivit för henne och att det är just så att det är vanligt. Varför måste vi vara så förbannat duktiga hela tiden? Varför har vi så höga krav på oss själva? Blir så trött, och så ledsen, varför bestämmer vi inte mer över våra liv istället för att göra det vi tror vi måste göra? När jag ställer mig frågan "hur vill jag göra" och tänker att jag kan ju göra vad som helst egentligen blir jag svindlad och såklart stressad, som vanligt. Kanske orkar man inte ha en plan för sig själv hela tiden? Eller är jag så van vid att bara köra på att jag glömmer att jag har en egen fri vilja, så när jag helt plötsligt ska bestämma själv så vet jag inte hur man gör? Jag känner att jag ofta faller in i gamla spår, gärna i det där att liksom leva efter andras premisser. För att det är enkelt eller för att jag är van? Det är bättre nu än innan trots allt, men inte helt bra.

Jag har ansträngt mig att ta det lugnt på jobbet efter semestern, tillåter mig själv att flexa ut tidigare, sova lite längre på morgonen. Känns bra och jag hoppas att jag kan hålla det. Igår var jag på riktigt risigt humör, trött och ledsen och ville bara skita i träningen och gå hem direkt. Men så ändrade jag mig i sista stund och gick dit iallafall. Och vilken skillnad det blev i mitt sinne, alldeles glad och lugn efteråt. Träning får bli mitt nya vin tror jag! Fattar inte varför det ska vara så förbannat svårt att släpa sig dit men jag ska verkligen försöka, UTAN att det blir nån slags duktighetsgrej av det. Träna för att må bra, inte för att bli snygg. Det får komma på köpet :-)

Tänker inte så mycket på alkohol just nu, kommer tankar ibland om att jag nog kommer att dricka framöver. Skräms av att dom känns så självklara, tvingar mig att tänka färdigt, resonera med mig själv. Jag minns bakfyllor och ryser, aldrig mer, jag kommer inte klara en baksmälla till. Sprang förbi en bok i bokhandlen, handlade om nån tjej "mitt i karriären" som hade alkoholproblem och blev kvitt dessa. Ska nog köpa den, känns som något jag kan relatera till. Tror det är bra att få "förebilder" som man kan känna igen, få bort den där bilden av en alkoholist man har i huvudet, även om Forumet är en jättebra plats att upptäcka att alkoholister kan skilja sig ENORMT åt, medan problemet är detsamma. Känns som ett sätt att rusta mig mot de där infallen man får, när man försöker inbilla sig att det nog inte var så farligt, att man överdriver. Lite sådär "kan hon vara koko så kan väl jag" ;-)

MissH
fre, 2012-08-17 - 17:58

Fredag, hela stan är ute på festival. Själv ska jag vara hemma och mysa i soffan med film och godispåse. Ah vad trist tycker kollegorna. Funderar, ska man ringa nån kanske? Gå ut en sväng? Näe. Jag vill inte. Jag vill bara vara här, med mig själv. Funderar på om jag isolerar mig men nej, jag vill bara vara själv. Går jag ut ikväll gör jag det för att jag tror att andra tänker att jag är tråkig och det var ju så jag inte fick göra! Går hellre upp tidigt imorgon och åker till stranden med väninnan med dotter, Än trängs med fulla skrikande människor. Det är nog roligast om man är en full skrikande människa själv.

Lunchade med några kollegor idag, en av dom tyckte det var trist att hon inte kan dricka vin nu när hon äter medicin och alkoholfritt är inget alternativ. Kunde inte förmå mig att säga att jag inte dricker, vet inte varför. Det föll sig kanske inte naturligt men jag tänkte på det sen. Ville inte ha frågor, behöva förklara varför. Egentligen tycker jag inte att det är speciellt stort men...har väl en bit kvar antar jag.

Nynykter
lör, 2012-08-18 - 00:08

Fast man behöver inte dela allt med alla... Ibland känner man inte för att berätta och det gäller ju även andra ämnen än alkohol.
Kram/ Nynykter

MissH
ons, 2012-08-22 - 19:26

Du har så rätt, det behöver man inte. Blir lite nojjig ibland bara, förväntade mig den där tremånaderskrisen som aldrig kom. Överanalyserar ibland.

Dagarna rullar på, har äntligen kommit igång med träningen nu och det är så skönt! Men motigt ibland att komma iväg, har långa diskussioner med mig själv. Är nog lite lat :-) eller energisnål! Tänker på alkohol då och då men inte lika ofta, loggar dock in här på Forumet och läser varje dag. Får inte glömma. Har inte blivit utsatt för så många "frestelser" heller, folk har väl festat klart för ett tag efter semestern. Men det gör mig absolut ingenting, saknar det inte. Jag gör det jag vill numera, läser böcker, kollar film, umgås med vänner över fikor, pysslar i lägenheten. Börjar trivas så smått. Livet är lite lagom lugnt sådär, rätt skönt.

MissH
tors, 2012-08-30 - 19:59

Och så fort man slappnar av skiter det sig! Massa trassel runtomkring och sjuk på det, har en riktigt kass dag. Ligger i sängen och tycker synd om mig själv. Inga tankar på alkohol dock, det är som om det inte finns på kartan längre. Läser fortfarande här varje dag men har inte så mycket att skriva. Är glad att jag inte dricker, framförallt nu när liver är svajjigt, det hade bara blivit värre. Läser i nya trådar och känner igen mig, skönt att folk hittar hit. Vet inte hur jag hade gjort om jag inte hittat forumet!

Nej nu blir det film!

Stigsdotter
tors, 2012-08-30 - 21:28

Ibland är allt bara skrutt - det är livet liksom ;-) Sköt om dig och passa på att mysa lite där i sängen med en bra film!

MissH
lör, 2012-09-01 - 09:46

Äntligen frisk! Det är som om man är sjuk för att påminnas om hur skönt det är att vara kry.

Trasslet liksom trasslar på (orkar inte tråka ut er med en utläggning) men det är okej, den här gången anstränger jag mig för att BARA vara ett stöd, inte ta på mig för mycket av andras problem, inte glömma mig själv för att ställa till rätta för andra. Låter kanske kallt men det är som om jag kan bli överempatisk, skippar mitt eget för att göra det bra för den andre, men jag kan ju inte lösa ALLT. Och man behöver ju inte må dåligt för precis all skit i världen.

Kämpar fortfarande med att närvara, har alldeles för lätt att rusa iväg och då kniper det i magen direkt. Det är som den där fruktansvärda låten "dansa - pausa", ena sekunden är jag tre dagar framåt och i nästa tvingar jag mej tillbaka till nuet, bara njuta av just denna sekunden och fokusera på vad jag gör nu. Inte helt enkelt det där men det går framåt.

Fyra månader idag som sagt, fick ett grattis av pojkvännen. Vi pratade lite om hur det varit och varför jag drack som jag gjorde och han kom fram till att han också mått bättre sedan jag slutade dricka, eftersom han druckit mindre. Känns skitbra, ringar på vattnet. Ibland undrar jag hur det skulle bli med nykterheten om vi gjorde slut, om jag blev ensam. Men det är ju inget jag kan veta något om nu och därför inte heller behöver belasta min lilla hjärna med. Det tar vi då i så fall.

Tror inte det har gått en helg sedan mitt beslut då jag inte kännt tacksamhet över att slippa vara bakfull. Vakna klockan åtta lördag morgon är ingen katastrof längre, för jag har inga sena nätter jag måste vara utvilad inför. För jag går och lägger mig när jag vill :-) Förut trodde jag att jag hade sömnproblem, men nu vet jag att det var alkoholen som spökade. Har insett nu att effekterna av alkohol är mer långverkande än själva baksmällan, den är i jämförelse med annats, som sabbade relationer, dålig självkänsla (för att bara ta ett litet axplock) ganska lätt att uthärda.

Nej, nu är det dags för en tur på stan i solskenet. Käka lite frukost, hälsa på en vän och snusa hennes lilla bebis i nacken, kanske titta in på konsthallen? Vi får se vad det blir. Önskar er alla en skön helg!

MissH
lör, 2012-09-01 - 14:42

Ja det är underbart, att kunna njuta av det lilla känns som en gåva jag aldrig vill byta bort! *kramar tillbaka*

Adde
lör, 2012-09-01 - 19:23

grattis till dina 4 månader ! Jag tycker verkligen om att läsa dina inlägg och jag lär mig av dig och då fungerar det bra :-))

MissH
mån, 2012-09-03 - 19:46

Tack Adde! Jag är allt och sneglar i din tråd ibland också, även om jag inte kommenterar så mycket. Det är så skönt att läsa om er som kommit så långt, ger mig hopp. Det var så jag gjorde i början när jag precis fattat mitt beslut, för att övertyga mig själv om att det går att leva utan alkohol. Och det går ju så jäkla mycket lättare utan, det var bara svårt att se det då.

Pratade med en vän idag och berättade att jag varit alkoholfri hela sommaren. "Oj, vad duktigt...eller vad man säger", ändrade hon sig. Klokt, för det där ordet duktig försöker jag akta mig för. Jag förknippar det med något jag gör för att bevisa något för andra, och så är det inte den här gången. Detta gör jag för mig själv, för att må bra. Inget "fröken-duktig" tjafs.

Skulle boka in en fika med en väninna jag inte träffat på länge, om två veckor har hon en liten lucka i schemat då hon kan klämma in mig. Förut jämförde jag mig med henne och i vanliga fall hade jag fått prestationsångest, herregud, varför är inte min kalender fullproppad? Nu kände jag tvärtom, gud så skönt att inte ha så mycket. För jag orkar inte. Innan gjorde jag tusen saker samtidigt, för att det var kul men mest för att det ska vara så, man ska liksom vara så om sig och kring sig. Det skiter jag i nu. I förra veckan lovade jag mig att bara göra en sak i taget, idag har jag tvättid och pressar INTE in ett träningspass mellan maskinerna, för då orkar jag inte vara närvarande i det jag gör. Och så blir jag så lätt förbannad när jag är stressad, märker det direkt. Nej, en sak i taget. Just nu är jag ovanligt stresskänslig och istället för att kämpa emot låter jag det vara. Mitt liv ska inte bara hinnas med. Hoppas det här tänket håller i sig, det är ett enormt framsteg. Har alltid vetat att jag behöver ta det lugnt och ha luft i kalendern, men nu är första gången jag accepterar det. Varför ska det vara så förbannat svårt att bara vara som man är? Det är ju totalt ointressant hur andra är, och att jämföra sig är ju meningslöst. Jag är inte alla andra, jag är ju jag.

Insåg idag hur mitt liv förändrats, funderade över att jag faktiskt inte utsätts för så mycket "frestelse" i form av fester längre. Inte som jag trodde när jag slutade, jag trodde det skulle bli en massa kamper. Men så ser jag att det är ju JAG som inte festar längre, jag tar inga initiativ till fest, och jag väljer att umgås med personer som inte dricker så mycket. Jag börjar få det liv jag vill. Ett par av dem jag känt längst och festat mest med hör inte av sig lika ofta, jag antar att jag inte fyller någon fylle-funktion längre. För dom finns inget smuttande, det är hela flaskan som gäller, precis så som jag var. Det är ingenting som gör mig ledsen dock, när vi ses så ses vi nyktra, annars får det vara. Jag vill ha kvalitet.

Nej nu ska jag ner i tvättstugan och hämta tvätten.

Vinter i min t…
tis, 2012-09-04 - 09:38

Det känns hoppfullt att läsa ditt inlägg MissH, det finns ett lugn i det och jag gillar det där med "börjar få det liv som du vill ha". Dit strävar jag också!

Har samma "problem", tål inte stress alls lika bra som jag gjorde förr (Gjorde jag verkligen det? Eller stod jag ut på något sätt, med "hjälp" av litervis med vin?). Funderar just nu på att tacka nej till ett väldigt bra och prestigefyllt erbjudande jag fått eftersom jag vet att det kommer att göra mig extremt uppstressad och splittrad i flera månader framöver. Och det orkar jag inte med just nu.

Som du skriver - hur andra är eller hur mycket de klarar av är helt ointressant egentligen. De kan tjäna som inspiration men i slutändan måste man utgå från sina egna behov och förutsättningar. För några månader sedan hade det inte funnits i min tankevärld att säga nej till detta. Men just nu orkar jag inte fatta några beslut utifrån att det enda positiva är att det skulle kunna imponera på någon.

Grubblar en hel del på om jag egentligen tackar nej för att jag är rädd att inte göra det bra, men återkommer hela tiden till att "nej, jag vill inte" - helt enkelt för att jag vet att det skulle inverka negativt på min vardag i övrigt, på den här triviala vardagen där jag vill vara just nu och behålla mitt fokus. Inte bestämt någonting definitivt ännu, ska sägas :)

Stigsdotter
tis, 2012-09-04 - 16:17

tror jag. Säger den "jag vill inte" så är det nog så att man inte vill. Men, vi duktiga flickor, eller i alla fall jag som dessutom inte varit riktigt frisk i huvudet eller hur jag ska uttrycka det, har tvivlat på min egen känsla och tänkt, precis som du gör Vinter..., att jag egentligen är rädd för att misslyckats eller något annat. Istället för att bara känna efter...vill jag verkligen? Men, det är klart det är svårt, särskilt när det gäller stora beslut som karriär, jobb etc. Just nu tampas jag själv med "vill jag verkligen fortsätta leva med den här mannen?". DEN är inte rolig kan jag säga, känns som om jag har olika röster i magen ;-)

Miss H, det är så härligt att läsa det du skriver, det riktigt känns att du mår bra nu, att du är på rätt väg. Din rad: "Det är ju totalt ointressant hur andra är, och att jämföra sig är ju meningslöst. Jag är inte alla andra, jag är ju jag." får mig dessutom att tänka på något som mamma försökte förmedla till mig men som jag inte tagit till mig ordentligt förrän nu: "vi bryr oss inte om vad alla andra gör, så här gör vi!". Den gången handlade det förmodligen om hur länge man fick vara ute på kvällen, vilka jeans man ville köpa eller något annat tonårsviktigt. Men visst är det så att det gäller ju allting - jag är jag, så här gör jag!

MissH
sön, 2012-09-09 - 16:25

Om man undviker att göra något man vill men inte vågar, då tycker jag absolut att man ska fundera på om man kanske inte ska ta det där klivet iallafall och passa på att jobba med sig själv. Men om man känner att man inte vill, att man går emot sin magkänsla så tror jag man måste lita på sig själv och säga nej. Och man får fler chanser om man är öppen för det. Livskvalitet för mig är att välja, att inte hoppa på varenda tåg som rusar förbi. Intalar jag mig nu. Är nästan sjukligt rädd för döden, har varit det sedan jag var riktigt liten. I perioder har jag varit medveten om den i varenda steg jag tagit, vilket inneburit att jag levt ganska stressigt. Måste hinna uppleva allt innan det är för sent ungefär. Men det går ju inte att leva så, allt blir en enda röra. Visst har man roligt under tiden men det blir ju ingen riktig substans i det man gör, och jag orkar inte riktigt längre. Därför påminner jag mig då och då om att man inte måste göra allting samtidigt, att den här chansen kommer komma igen. Vet inte riktigt varför jag skrev detta, det bara kom :-)

Livet flyter på, känns riktigt bra nu. Firade årsdagen med pojkvännen i helgen och fick champagne i present av ett par vänner, med alkohol till honom och utan till mig. Kändes faktiskt bra, inte konstigt alls. Glad över gesten. Sedan var vi ute och åt och jag kan ärligt säga att det varken bekom mig att de andra drack eller att jag drack vatten, tänker knappt på det längre. Otroligt skönt, det var hit jag ville! Ibland dricker jag alkoholfri öl, ibland föredrar jag vatten eller läsk. Kan inte säga att jag tycker att ölen triggar igång något, ibland är det gott och ibland kvittar det.

En i sällskapet blev lite slirig, men det gjorde mig ingenting alls. Jag vet att jag kan gå hem om det blir för mycket, sitter inte kvar för att "vara trevlig". Och på något sätt har jag accepterat att alkohol är olika för alla, hon har inte problem så det är okej. Och har hon det är det hennes problem, inte mitt. Att gå och hata alkohol, som jag gjort emellanåt, tar bara energi. Folk dricker, så är det bara. Och man måste inse att ALLA inte har problem, att andra kan sköta det. Bara acceptera att jag inte kan.

Slutade förresten röka för ett par dagar sen, vet att man inte ska utsätta sig själv för stora förändringar första nyktra året, att ta en sak i taget, men nu var jag så förbannat trött på det. Kan ju alltid börja igen om jag nu skulle känna mig för duktig. Men det är så himla skönt att kunna ta djupa andetag och framförallt att få känna sig fri. Ibland får jag samma lyckokänsla som jag hade i kroppen när jag precis bestämt mig för att sluta dricka, ett lugn som sprider sig. Det blir väl så när man gör sig fri från ett tvång. Hur kommer det sig förresten att vissa blir beroende av precis allt? Jag har alltid varit sån, druckit för mycket, rökt mycket, ätit mycket socker, dricker mycket kaffe. Är min hjärna annorlunda? Dålig självdiciplin?

Nä på tal om kaffe, ska nog ta mig en kopp till. Önskar er alla en fortsatt skön söndag!

Adde
sön, 2012-09-09 - 17:31

tar sig olika uttryck av nån anledning. Vetenskapen är inte riktigt på det klara varför vissa blir beroende av exvis mat-sex-spel-alkohol-narkotika-piller-jobb-socker mm mm.

Gemensamt för oss alla är att vi hela tiden kräver högre och högre doser av vår stimulantia.

Jag har valt bort alkohol och tobak men är helt klart stundtals oerhört sockerberoende.

Ibland känner jag mig väldigt besvärad av suget efter socker, då företrädesvis choklad, men samtidigt går det i skov och är jag i varm solig miljö så är det helt borta. Och jag har dessutom en tendens att trösta mig med mat om livet kärvar.

Medveten om detta ser jag ju att jag är en beroendeperson och att jag har verktygen att göra något åt det men.....:-))) Motivationen är försvinnade låg så än har jag låtit det vara och njutit av min godispåse utan skamkänslor :-)

Lite skyller jag på att det är bättre att jag är fet än full men det finns ju gränser :-)

MissH
mån, 2012-09-10 - 22:42

Haha, hellre fet än full, den kanske ska få bli nya mantrat på badrumsspegeln?

Funderade över min sockerkonsumtion och blev ganska paff när jag insåg hur den liknar mitt alkoholmissbruk, det är ju som du säger. Allt eller inget på nåt sätt. Har inga problem att avstå under perioder men börjar jag väl äta finns ingen botten, kände mig som en slags sockerknarkare sist när jag stod och åt kaka direkt ur kylen, med sked, och lovade att varje tugga var den sista. Skrämmande! Funderar över om det var likadant innan jag blev nykter eller om jag liksom bytt beroende, men jag minns inte riktigt...kanske spelar det ingen roll heller. Har nog iofs alltid haft svårt att låta bli om det finns hemma, har aldrig kunnat ha bullar i frysen, då äter jag dom istället för mat tills dom tar slut. Vet inte hur många gånger jag slängt godis i ett slags försök att få slut på mitt beteende...kan tom erkänna att jag smygätit, och smygÄTER emellanåt för att jag skäms över min svaghet.

Någon som känner igen det här beteendet..? ;-)

MissH
ons, 2012-09-12 - 23:25

Hmm, skrev ett långt inlägg igår som verkar ha flugit iväg? Skrev jag i någon annans tråd kanske? Skitsamma.

Idag saknar jag alkohol. Pratade med en vän i telefon, pratade relationer och problem och jag kände en sån sorg över att aldrig mer få dricka. Eftersom vi pratade så länge hann jag liksom inte tänka tanken färdigt som jag brukar, utan satt bara och kände saknad. Inte efter att dricka tror jag, utan att fly. Ta den "enkla" vägen. Sluta ta allt så förbannat allvarligt. Sedan sörjde jag ännu mer över att det faktiskt en gång var kul att dricka, innan det blev ett problem, och de gånger det funkat.

Jag vet att jag mår bättre utan, kan ha roligt/roligare utan, att jag troligtvis alltid haft problem och att denna plötsliga A-saknad förmodligen har ett samband med att jag är inne i en ovanligt självkritisk period. Och jag vet att A inte är en quick-fix, att det bara är en utopi. Men jag tänker samtidigt att det får vara okej att vara lite ledsen över att det är som det är. Eller är jag på väg åt fel håll?

Adde
tors, 2012-09-13 - 05:50

sorg och saknad efter en kär vän som gått bort är naturligt och ett led i vår utveckling.

Liksom vid självömkan är det viktigt att inte stanna för länge i känslan utan jobba på att gå vidare. Jag själv har svårt att riktigt beskriva sorgen eftersom jag inte själv har upplevt den. För min egen del var det så enormt skönt att vännen sen många år hade kapitulerat och slutade terrorisera och våldgästa mig.

Jag och min kompis alkoholen har gjort mycket skoj genom åren, vi har varit riktiga bröder som visste precis hur vi skulle göra så vi mådde bra. Då.

När den sen tog över hela mitt liv kom jag i ett helt annat förhållande och jag blev fast i en väldigt dålig relation och förlorade hela min bestämmanderätt. Precis som Jonas Inde beskrev så bra igår kväll i tv-programmet "Jonas Löfte" så har jag bara beslutanderätten över det första glaset, sen tar "kompisen" över.

Numera känner jag en enorm lättnad över den börda som lyfts från mina axlar men livet är inget självspelande piano utan jag måste jobba lite själv för att det ska knalla på. Jag har mina upp- och nergångar men jag blir glad över dina reflektioner och funderingar och att du söker svar på dina frågor. Jag blir också glad över att Jonas för budskapet vidare och att han lärt sig att ta sitt beslut varje morgon om att hur han än mår under dagen ska han inte dricka.

Idag är jag en stolt nykter alkoholist som tagit mitt beslut för dagen. Det kommer att bli en bra dag idag.

MissH
tors, 2012-09-13 - 20:07

Tack för ditt svar Adde. För mig är det ju samma sak, efter första glaset är det kört, allt eller inget. Har som jag tidigare skrivit dubbla tankar om A, riktiga och romantiserade. Det är som att jag VET att det inte funkar att dricka, men jag KÄNNER att jag vill. Måste komma åt den där känslan på nåt sätt. Är irriterad, röksugen och ölsugen idag. Kan förresten varna för Loka lakrits som ger en eftersmak av öl, var ingen hit för mig idag. Gissar att ölsuget bottnar i irritationen, vill väl fly eller dämpa. Låter det värka ut istället, blir tidigt i säng med bra bok. Tänka HALT var det va? Sov dåligt inatt, det är ju klart att suget kommer nu när flera trådar är lösa! Japp där har vi det. Natti natti ;-)