Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt

Lelas

Hej vännen!

Ja, så funkar ju sorg. Den finns alltid kvar, men man känner av den mindre med tiden.

Tack för dina fina ord. Du, och alla andra här, är viktiga för mig också. Verkligen.

/H.

Lelas

Åh, gulle du, kraftverk! Tack!

Om min berättelse kan ge hopp åt andra, så har det varit värt resan. Faktiskt.

Jag har lärt mig otroligt mycket under de senaste åren, och jag vet hur mycket det kan betyda att liksom "ta rygg" på personer som går före en längs vägen. Jag har också sådana personer att följa, som har gett mig hopp, och de är viktiga för mig. Några av dem finns här på forumet, andra träffade jag i anhöriggruppen som behandlingshemmet ordnade, andra finns i min vardag.

Att få vara en sådan för någon annan är stort för mig. Tack!
/H.

höst trollet

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Det känns som något att ta fasta på..
I ett mörkt rum, räcker det ju med att tända ETT litet ljus, så är det inte mörkt längre..
Du Lelas, mulletant m.fl. är som små ljus för oss, som förut irrat omkring och inte vetat hur och vad vi ska göra..
För mig, har ni visat att det fortfarande finns HOPP, även om vägen är krokig.
Stor bukett rosor!
trollis

Lelas

Tack, trollis! :-)

Ja, det finns hopp. Det går att vända den nedåtgående spiralen. Som jag ser det, så här två år efter att det var som värst, så är det några saker som har varit avgörande för oss.

Mitt ultimatum, och rådet jag fick att ha en konkret plan för att genomföra det. Att jag lämnade blev den konkreta vändpunkten.

Makens egen vilja till nykterhet och förändring. Utan den, ingenting.

Hjälpen vi har fått. Behandlingshemmet med tillhörande anhörigstöd, och kontakterna på kommunen. Våra vänner och familjer.

Återfallet. Det blev den verkliga psykologiska vändpunkten för maken. Vi lärde oss mycket på det.

Det tar tid. Det är som sagt två år sedan vi var som djupast, och vi är inte uppe vid ytan ännu. Vi lever tillsammans och vill fortsätta med det. Vardagen flyter på och vi trivs med livet. Vi skrattar mycket, på samma sätt som innan allt elände började. Vi möts hemma på kvällen och börjar genast berätta för varandra vad vi varit med om under dagen. Vi sover gott i samma säng (nåja, katten tar oproportionerligt stor del av sängen ibland).

Men, vi är inte färdiga. Det finns samtalsämnen som gör ont fortfarande. Jag märker på maken att han inte har förlåtit sig själv för saker som jag har släppt för länge sedan. Han är hård mot sig själv.

Sakta, sakta rör vi oss mot varandra. Vi läker. Tillsammans. Jag ser det inte som en självklarhet att vi skulle lyckas med detta, jag är väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på ett annat sätt.

Så går mina tankar denna ofattbart regniga septemberlördag. Kram, alla!
/H.

PS. Vi har anmält oss till en "konferens" eller vad man nu skall kalla det om några veckor. Det blir föreläsningar och samtal om alkoholism och medberoende, med en del stora namn och en del personer som vi ser fram emot att återse. Det känns jättekul att kunna och vilja göra en sådan sak tillsammans! :-)

Lelas

Häromkvällen var jag och lyssnade på Annika Östberg. Hon berättade sitt livshistoria, med droger, prostitution, misshandel... och till slut morden som hon bevittnade och som gjorde att hon satt 28 år i fängelse. Men berättelsen genomsyras av ärlighet, förlåtelse, värme, livsvisdom... Helt fantastiskt.

Hon LEVER tolvstegsprogrammet. Allt hon gör och säger relaterar hon till de olika stegen. Hon är ett levande bevis på att det fungerar, och att när man når till det tolfte steget så återstår bara (nåja) att ge vidare till andra. Det är därför hon är runt och föreläser. Inte för att tjäna pengar på sin bok, utan för att det tolfte steget kräver det av henne. (Stegen finns här om du vill kika: http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/De-Tolv-Stegen/)

En bild ur hennes berättelse som fastnade i mitt huvud var hur hon som nybliven mamma väljer att börja knarka igen. När sonen är nästan två år gammal ser hon hur han leker med en penna och sätter den till armvecket, som han sett mamma göra.

Hennes, och min, poäng är: barnen ser. Och förstår. Vi kanske inbillar oss att det är på något annat vis, men icke.

Godnatt, vänner.
/H.

höst trollet

Jag finner inspitation och styrka att läsa din tråd och dina iakttagelser..
Du har så rätt i att barn inte gör som vi säger, utan barn gör som VI gör!

Det här gäller inte bara droger och alkohol... Utan allt annat i livet också..
Tyvärr, verkar det som om vuxna inte vill vara vuxna, utan låtsas vara nästan jämnåriga med, åtminstonde tonårsbarnen..

Mina barn, och deras kompisar, tyckte att jag var väldigt sträng som mamma, fast "rättvis".
Jag försökte ha klara regler och inte tjafsa i onödan.
Vad gällde alkohol, sa jag att jag givetvis inte kunde kolla om de drack, när de var ute, men att det INTE var okej.
Jag var den som aldrig köpte ut! Det var inte lönt att de tjatade, för det fanns orsaker till att det fanns en åldersgräns..
Hörde min yngste säga i telefon en gång: Nä, jag tror inte det.. morsan skulle bli skogstokig.. , när en kompis ringde och ville ha sällskap till en FF-fest..(då blev jag faktiskt, inte så lite, stolt!)
Likadant har det varit med tobak.
Argumentet: "Men du röker ju.." Har fallit platt, när jag förklarat att JUST DÄRFÖR, tillåter jag inte DIG att röka!
Men enligt devisen härovan, har jag bara lyckats till 50%.. Ett av mina barn röker, den andre gör det inte.. ;-)

trollis

Lelas

Godeftermiddag i forumvärlden!

Ni som har orkat er igenom hela min tråd (som ju egentligen är flera olika trådar, de finns uppradade i början av den här) vet att jag och MrPianoman har en anhörig som har en ätstörning.

Hon mår sämre igen, och hon söker sig till mig för att berätta om det. Hon säger att hon inte vet hur hon skall ta sig ur den nedåtgående spiralen av ångest och självsvält. Det enda hon är säker på, säger hon, är att det INTE hjälper att gå till någon psykolog eller kurator.

Hon är en prövning för mitt medberoende. Jag slits mellan att tro att jag kan omvända henne om jag bara lagar tillräckligt god mat till henne, och att helt vilja släppa taget och inte ens ställa upp som samtalsstöd. Ingen av de där två ytterligheterna är ju speciellt lyckad... Jag vet ju det.

Så, nu går jag här hemma och funderar på hur jag skall hitta en balans i att kunna hjälpa henne, men ändå inte falla in i mina invanda medberoende-mönster. Suck.

Jag vet ju att det enda hon behöver är att få professionell hjälp. Tyvärr har hon redan dansat igenom alla tänkbara instanser här i vår hemkommun. Alltifrån psykets låsta specialavdelning (där ingen någonsin blir frisk) till ungdomsmottagningens öppna mottagning, och en hel rad andra däremellan. Hon har blivit utskriven för att hon är för sjuk. Hon har blivit utskriven för att hon är för frisk.

Så - var skall hon få hjälp? Hon vet ju lika väl som jag att ingenstans längs den krokiga vägen träffade hon rätt. Vad är det som säger att det skulle funka bättre den här gången?

Ja... inte vet jag vad jag kan göra för henne.

Och som så ofta tänker jag att ätstörningar är en beroendesjukdom som följer samma mönster som alkoholismen.

Suck.

/H.

markatta

Jag har själv haft en ätstörning, eller egentligen tänker jag som du där kring jämförelsen äs/beroende att det hela tiden är något jag måste vara medveten om även om jag är nästintill fri från symtomen. Jag får återfall ibland men jobbar vidare.

Du kan inte omvända henne med fantastisk mat men det vet du väl. En ätstörd person vänder allt snack om mat till något negativt så undvik ämnet helt, truga inte. Det tar tid att tillfriskna från en ätstörning, dels för att vården är undermålig men också p.g.a. ambivalensen i sjukdomen, vill bli frisk/vill inte bli tjock, frisk=tjock.

Jag smög med det, ljög för vänner och psykologer. Kanske är det så att hon faktiskt har träffat rätt inom vården redan men att hon inte var redo? Jag kunde i alla fall vara otroligt manipulativ, när jag väl hade möjlighet att få hjälp så ljög jag helt enkelt, för att kunna fortsätta.

DBT (dialektisk beteende terapi) hjälpte mig mycket, man behöver alltså inte låsa sig vid en renodlad ätstörningsklinik, även andra terapiformer kan funka. Kanske kan du säga till henne att du önskar att du kunde hjälpa henne men att du inte kan, men följa med nästa gång hon har någon vårdkontakt. Tänker att det kan kännas lättare om man vet vad man "lämnar över" till för dig och också för henne om hon förstår att du vill finnas där för henne men inte på ett sätt som inte funkar.

Lycka till!

Hej vännen, titta på atstorning.se för råd både för drabbad och anhöriga. Kram A

kraftverk

Ätstörningar har många likheter med beroende inte minst vad den gör med de anhöriga. Jag har jobbat en del med ätstörningar på en BUP mottagning och kan bara hålla med om att det ofta inte hjälper med en vanlig kurator/ psykolog kontakt. Det är en svår, slug och manipulativ sjukdom. Det finns ätstörningsenheter som har specialiserade team som arbetar både individuellt och med hela familjen. Nu vet jag ju inte var i landet ni befinner er i, men googla på KÄTS så får du mycket information. JAg har samarbetat en del med MHE kliniken i Mora och har väldigt bra erfarenhet av dom. Dom tar emot en vecka i månaden under ett halvår och resten får man arbeta hemma. Lycka till

Lelas

Tack fina ni för era svar! Och för tipsen! Jag kollar upp länkarna!

Tack, markatta, för att du delar med dig om dina egna erfarenheter!

Jag och maken har varit väldigt inblandade i den här historien, så jag har varit med tjejen genom alla de vårdinstanser hon har passerat. Det är alltså inte bara hennes bild av vården som jag har, utan jag har själv varit med och träffat varenda en av hennes kontakter. Och tyvärr har de inte varit så mycket att hänga i granen... En och annan ängel har vi mött (framförallt en manlig nattsköterska på psykakuten, han är min hjälte fortfarande!), men de har stått maktlösa pga resursbrist och sånt.

Och visst vet jag att man inte botar ätstörningar med god mat. Men, samtidigt vet jag att man aldrig någonsin kommer kunna förändra sin relation till maten om man blir serverad sånt skräp som på ätstörningsavdelningen där tjejen var inskriven. Hualigen.

Apropå att vara manipulativ, så har ju naturligtvis även den här tjejen spelat sådana spel. Men, hon har ärligt och rakt berättat om sina problem för flera olika vårdinstanser och ändå får hon inte hjälp. Hon är ju, gubevars, inte suicidal så det finns andra som behöver platserna bättre... Så sorgligt.

kraftverk - tack för de där tipsen! Vi har långt till Mora (jag gissar att det är 50 mil åtminstone) men det är ju värt att kolla upp. Jag vet att det finns bra team för sånt här även här i vår närhet, men hon har som sagt blivit utskriven därifrån pga resursbrist.

Men men. Jag kollar upp era tips och fortsätter fundera på vad jag kan och inte kan göra. Kram, alla!
/H.

Dompa

Tack! Verkligen Tack! Jag behövde få höra av Lillablå. Du är en god människa...hoppas pianosnubben har vett att uppskatta det! (Det tror jag han har) Kramar/R