I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH

Ja verkligen! Känns som hundra år sen, en helt annan tid...och ibland som igår. Livet svänger, kan inte påstå att jag hinner få långtråkigt direkt. Men jag lär känna mig själv mer och mer, lär mig se mönster och samband.

Var på middagsbjudning ikväll, värdinnan hade vatten i glaset. "Gravid?" retades jag, mest för att jag själv jämt får frågan. "nej, det är faktiskt du som har inspirerat mig" svarade hon. Blev så glad över det, härligt med ringar på vattnet. Vi har festat mycket ihop, både firat och dränkt sorger, har varit ganska hårt ibland. Så det känns så starkt på nåt sätt, att vi båda flabbar och flamsar med Loka i glasen medan våra respektive sippar vin. Lite stereotypt kanske, men det är inte relevant i sammanhanget. Vet förresten att hon mår lite halvrisigt just nu, och det känns bra att hon tar hand om sig själv.

På bussen hem satt två unga tjejer och babblade högljutt, stank sprit och parfym, var på väg på fest. hjärnan gick såklart på autopilot, gud vad kul man hade! Eller...? Näe. Jag var alltid för full, grät ofta, spydde, skar mig i armarna, hade ångest, sökte efter kärlek. Nej, det var inte kul att vara ung och full. Jag sökte något, det jag har nu. Eller börjar hitta nu snarare. Trygghet, lugn i själen. Tänk om jag vetat då, att jag skulle kämpa för att INTE dricka nu, det var ju tvärtom då. Tog varje chans jag fick.

höst trollet

Blir glad när jag läser dina inlägg missH!
Känner igen det där med tonårstjejerna.. Ungdomsfyllorna, hur kul var de egentligen..?
Och alla utekvällarna?
När jag nu tittar tillbaks, så var det mer ett "Kejsarens nya kläder".. All (nåja nästan alla) vinglade omkring och tjöt: guuuuuud va FUUULLLL ja e.. Och försökte dricka ännu mer, trots att gränsen var nådd.

Det spyddes och gräts ute på damtoan och i restaurangen hade "killen" för länge sedan slocknat, halvägs ner under bordet...(varpå, man hade att välja på att gå hem själv, eller försöka baxa med honom..)

Numera är det faktiskt UNDERBART att vakna, utan huvudvärk, ågren eller känslan av att en grävling varit och gjort det stora i munnen på en medan man sov.. ;-D
Ha en fortsatt underbar tillvaro!/ trollis

MissH

Hahahaha, grävling! Det var en bra beskrivning :-)

Läser Sockerbomben och bara gapar av förvåning, sida efter sida. Det är ju mig hon skriver om! Är jag inte kass alltså? Ingen dålig karaktär? Men hur ska man kunna sluta med socker? Ärligt talat känns alkoholen och rökningen som en piece of cake i jämförelse...jaja, en sak i taget.

Ligger nedbäddad i soffan idag, var arg som ett bi imorse när jag insåg att jag var sjuk. Efter en halvtimmes dividerande med mig själv sjukskrev jag mig och sa till fröken duktig att gå och gömma sig. Är man sjuk så är man sjuk, och jag har faktiskt inte dåligt samvete. Framsteg!

höst trollet

Sköt om dig idag missH!
Är det inte fantastiskt, vad lätt det har blivit att be fröken duktig gå och dra något gammalt över sig ;-D

Förresten, tycker jag att alla som verkligen stannar hemma, istället för att idka sjuknärvaro på sina arbetsplatser, är de allra klokaste i denna stirriga värld!
Varför ska de friska acceptera att både bli nedsmittade och få göra en del av jobbet (eftersom den sjuknärvarande inte riktigt orkar, utan går runt med feberglansiga ögon, heroisk hållning och snorar ner allt i närheten..)

Fortsätt läs, DET behöver du inte ha minsta dåligt samvete över ;-)
krya-på-dig-kram /trollis

Tilde

av de på Forumet som jag kände mig lite i samma sits med, när jag gjorde min tråd här. Förstod o förstår dig väl när du kämpar fram på din resa. Jag är glad för dina framsteg ska du veta!

Apropå sömnen. Jag har lärt mig på min sömnkurs :) att man ska minimera tiden i sängen, lägga sig senare och försöka få effektiv sovtid den tid man ligger där. Om man ältar är det bra att gå upp från sängen en stund (jag gör inte det alltid, fel av mig) helst lika länge som man legat o ältat.
Finns flera olika sätt att ta hand om de där tankarna man inte vill ha på natten. Man kan välja något, men jag vet att du haft något sådant råd till mig tidigare så de teknikerna kan du nog redan.
Jag har köpt min kurs på nätet. Tycker det ger resultat. Det är sömnschema och en massa matnyttigt... lite mindfulness o annat trevligt :)

Ha en fortsatt skön dag i soffan! Det är nåt jag tycker man ska unna sig. Att vara sjuk när man är sjuk... baaara vila och mysa. Det är det kroppen behöver o vill ha...
Kram Tilde

MissH

Älskar att lyssna på Mia Skäringer när hon läser ur sina böcker. Gör mig lugn och trygg, det finns ingen prestige i det hon skriver. Hon beskriver bland annat en liten ängslig del av sig själv, som ibland måste ledas av hennes starkare, vuxna del. Jag känner igen det där. Idag hörde jag en liten röst i huvudet som pep; "men om du slutar med socker, tänk om du är på fest och dom tycker du är tråkig, eller om det är after work med jobbet, och dom tycker du är tråkig, om du bara dricker mineralvatten?" Var tvungen att svara med min barskaste röst; "dom får tycka vad fan dom vill!" Man hamnar väl inte bara på fest eller after work heller? Vill jag inte gå säger jag nej bara. Eller så dricker jag mineralvatten. Folk ska väl skita i vad jag dricker?

Ska försöka mig på en sockerdetox. Läste sockerbomben som sagt, och jag ser det så klart. Möjligen är mitt alkoholproblem kopplat till mitt sockerbetoende. Jag har nämligen smusslat med socker också, som med A, fast ännu mer. Sen jag var liten. Haft ätstörningar, svältkurer blandat med hetsätning. Och alltid detta socker, hellre än något annat. Detta forum handlar om alkohol, så jag ska inte tjata om "fel" saker. Men vill bara säga att jag är förbaskat rädd, kanske tar jag mig vatten över huvudet. Men jag måste försöka, känns som den sista pusselbiten nu. Och så kan jag ju se tillbaka, jag var ju rädd sist också. Rädd för att misslyckas innan jag försökt. Men jag gör på samma sätt, en dag i taget. Eller en timma i taget får det nog bli.

Idag fullkomligt vräker jag i mig, säger adjö till sockret. Imorgon kör jag. Usch, håll tummarna för mig!

MissH

Sist jag (halvhjärtat) testade LCHF höll jag ut i tre veckor, kändes som en konstant baksmälla hela vägen! Så jag lär få mitt straff :-)

vill.sluta

Men vafaaaan, gör en god smothie då.
Baka en äppelkaka och käka med MASSA vaniljspås till!!!!!!
Bättre upp än sega råttor eller annat godis vännen,.....
//A

en av 7 dödssynder :-)) Ta det lugnt så du inte riskerar något vännen ! Kram ♥

MissH

Ja gud som jag syndade! Men nu är jag på rätt kurs, lovar dock att ta det lugnt :-) Det hade varit så förbaskat skönt att slippa känna mig som en slav under saker, slav under nikotin, alkohol, koffein, socker...fast kaffet tillåter jag mig. Nån måtta får det vara. Men ändå. Än så länge funkar det bra, känner mig dock mer sentimental över sockerförlusten än alkoholen...fast maten stöter man ju liksom på varje dag, alkoholen är lättare att undvika på nåt sätt. Och så är det ju nytt, alkoholen har jag sörjt ett tag nu.

Såg att en vän lagt upp ett fylleinlägg på Fejjan och blev så tacksam över min nykterhet. Den där känslan när man vaknar och inser att man suttit vid den där jäkla datorn och dillat halva natten, hört av sig till människor man inte pratat med på flera år, verkar inte alls suspekt att man plötsligt fått för sig att kommentera något halv fyra på natten en tisdag eller? Fy. Äntligen kan jag stå för allt jag säger och gör, även om det inte alltid är så genomtänkt. Förut var det som om man var tvungen att ta konsekevenserna för idiotgrejer någon annan gjorde (för jag blev ju som förbytt så fort jag drack), inte helt kul. "Haha oj sa JAG det? Haha, gud vad rolig jag är" var liksom det enda man kunde säga. Helt sjukt.

Just nu är jag dunderförkyld, har varit hemma hela veckan. Inget dåligt samvete alls, det viktigaste först var det va? :-) Kroppen och själen går före jobbet. Inatt låg jag vaken och funderade, svårt att sova när man inte riktigt kan andas. Tänkte att jag tycker det är trist att jag är sjuk, "nu när jag slutat att dricka och allt". Men det är ju så, att livet inte blir perfekt bara för att man inte dricker. Till slut, när man vant sig, då tänker jag att det är extra viktigt att man kommer ihåg varför man slutade. För det händer ju liksom inget, det är ju snarare så att man slipper något. Precis som med smärta är det ju svårt att minnas hur fruktansvärd ångesten var, jag kan minnas ATT jag mått dåligt men inte HUR dåligt. Hoppas att jag aldrig glömmer. Alkoholhjälpen får helt enkelt finnas kvar resten av mitt liv!

Kom förresten på att jag gått på fest med halsfluss, drack bort smärtan istället för att ta alvedon. Det var i och för sig några år sedan, men ändå? Noll respekt för min kropp, verkligen. Nä, nu blir det en kopp kaffe till och Hem till gården.

Ha en fin fredag!

höst trollet

Om du är täppt, kan jag rekomendera ett naturmedel som brukar finnas både på apotek och hos ICA.. Heter SINOVA!
Och det funkar faktiskt! (har det alltid hemma i medicinskåpet, eftersom jag blir gnälligare än en hel karl, när jag blir förkyld ;-D)

Visserligen rinner näsan H e l a tiden, när man använder det, men det som ska ut, kommer ut och man har inte längre den där tryckande känlsan i öronen och bihålorna..

Visst är det gôtt att va nykter, och känna att man inte behöver låsa in datorn på helgnätterna ;-D

krya-på-dig-kramar/ trollis

Läste bakåt i din tråd MissH och Sockerbomben blev också för mej en riktig vändpunkt, även om det tog ett antal år efter det tills jag blev nykter. Men då förstod jag för första gången att det inte beror på min dåliga karaktär eller att jag är en usel människa. Det är sockerberoendet som gör att jag dricker för mycket. Jag ska ta och läsa boken igen. Hoppas du är fri från förkylningen snart och mår bättre.

Askan

Känner att jag borde läsa den här boken. Jag har nämligen också en bakgrund med en ganska trasslig relation till mat/godis/vikt men har aldrig satt samman de två mer än att jag har en "beroendepersonlighet"...
Glad bakfyllefri söndag alla!

MissH

Dagarna rullar på, är inne och läser varje dag men har inte haft något jag behövt få ur mig direkt.

-2 kg på vågen känns bra, håller fortfarande fast vid LCHF. Rätt skönt att slippa sockret om jag ska vara ärlig, för precis som med vinet är det där också en kamp, jag ska ha hela kakan eller inget, kan inte nöja mig med två, tre bitar. Hellre skiter jag i det. Men att tänka sig ett liv helt utan, det kan jag inte. Jag förstår logiken i det hela och ser ju att jag troligtvis missbrukar socker på samma sätt som alkohol, men det går bara inte att se ett liv utan socker. Men det kommer kanske?

Har haft tankar på att jag kommer kunna ta ett glas vin i framtiden, men dessa skjuter jag undan med de vanliga argumenten. Jag vill definitivt inte dricka så jag vet inte vart dom kommer ifrån. Det är som om det är skönt att ha det som tröst, och så lägger jag det på framtiden, långt bort, så att jag ändå inte behöver ta i det på nåt sätt. Ibland får jag tankar om att vilja vara lite dekadent, bara släppa lös mig själv, gå ut och dricka öl och röka. Har ju slutat med både alkohol, socker och nikotin under det senaste halvåret så det är väl inte så konstigt, känner mig lite väl präktig ibland. Men så tänker jag att nä, alkohol blir jag bara knäpp av. Och röka, nä fy, det är jag glad att jag slipper, för det är faktiskt äckligt. Har en massa energi som vill ut och tänkte att jag för en gångs skull ska använda den till något bra, relationer, träning, skriva kanske? Resa, starta något nytt projekt, lära mig något, utvecklas. Inte fastna i en massa planer över en flarra vin, planer som rinner ut i sanden i takt med att man nyktrar till.

En annan positiv aspekt av hela det här straight edge-projektet jag har är att jag för första gången på flera år har pengar kvar på kontot nu, fyra dagar innan lön. Visst sparar man in på att varken köpa vin eller cigg, men jag har aldrig haft svårt att bränna pengar direkt. Finns så himla mycket jag vill köpa. Men av någon anledning har jag inte känt något behov av att handla, inte känt av den där stressen i magen, stressen över allt jag saknar. Vet inte om det beror på min nya livsstil eller om det är tillfällig sinnesförvirring ;-) För min del får det gärna hålla i sig.

Nä, nu ska jag nog ta en lite middagslur. Skiter i att analysera varför jag är trött, låter kroppen bestämma nu. Det är rätt skönt att bara åka med...