Tisdagskväll... Imorgon har jag varit nykter i en vecka (om jag inte kladdar till det inatt vill säga) och har faktiskt inget direkt sug alls idag. Lite darrig och nervig, magen krånglar (ågren kanske?), makalösa svettningar ett par nätter och en rastlöshet som en galopphäst i boxen innan start...MEN OCKSÅ:

Jag har träffat mig själv de här senaste dagarna - Goddag, goddag, trevligt att se dig igen! Trodde du hade emigrerat till okänt land?! Surrealistiskt och intressant, minst sagt. Tycker faktiskt ändå rätt mycket bättre om den här versionen av mig själv, nervig och svettig, men ändå: Nykter!

Jag har följt så många av Er andra härinne så länge nu; Berra (of course), Dompa, Mulletanten, Adde, för att nu nämna några, vars berättelser ur den brutala alkoholverkligheten har hjälpt mig att sakta, ja jag e väl lite korkad, men ändå säkert inse att -Fortsätter du så här så har du snart supit bort allting och du kommer inte ens att fatta varför förrän det är "long gone", pal.

Så nu sitter jag här alltså och lyssnar på min minste pågs hostningar i rummet intill, ackompanjerade av Lilla Spöket Laban som snurrar på i spelaren. Den andre har jag krammat hårt och länge när jag bar in vatten till honom och jag har talat om för båda att jag älskar dem så mycket att det inte är klokt. Det har jag även bedyrat för min alldeles bästa fru som tjattrar på med bästa kompisen i telefon i TV-soffan.

Och jag tänker givetvis: Så nära det var, och ÄR, att allt detta vardagsliv, som jag nu undan för undan för varje dag upptäcker är så viktigt för mig, hade/kan försvinna för att aldrig mer återvända.

Men allting finns kvar här för mig, än så länge, allt beroende av hur jag klarar av att hantera nykterheten, som ju verkligen är NY-kterhet! En vecka är bara ett andetag men ändå en evighet.

Jag vet vad jag vill och jag kommer att kämpa för mig själv och för de mina och jag hoppas att jag kan få lite hjälp härinne på forumet att jaga fram lite extra styrka när min egen inte riktigt räcker till. God afton alla medmänniskor! NyMan har hoppat upp på vagnen och jag hoppas vi får en spännande resa tillsammans!

MissH

Välkommen hit, och grattis till din vita vecka! Du kommer märka att Forumets medlemmar är ett enormt stöd, här finns en massa kloka, vänliga människor som peppar och gärna delar med sig av sina erfarenheter. Själv har jag varit nykter i lite drygt fem månader, jag loggar in här varje dag för att skriva av mig och för att se hur det går för andra medlemmar. Bra sätt att inte glömma "vem man är" också. Ska hålla tummarna för dig ;-)

Återigen, välkommen!

Dompa

Korkad är du inte...jag är själv lite slow. Läste här ett halvår innan jag ens vågade tänka tanken på att skriva. Sen tog det ytterligare några månader innan jag prövade på nykterheten. För en del av oss tar det helt enkelt lite längre tid att processa/innan polletten ramlar ner.

Skriver under på allt MissH skrivit. Detta ÄR en bra plats. Det kanske inte har räddat mitt liv men det har gett mina ongar en pappa. Good enough!

Svettningarna hör till. Rastlösheten med. Allt går över. Välkommen hit! Vi är en trasig skara men hjälps åt. /R

NyMan

MissH för dina värmande och peppande ord! Jag har läst så länge och så mycket här inne på Forumet och jag har även varit i din tråd och plöjt fram.
Jag har förstått styrkan: Vi stöttar och bollar tankar, ljusa som mörka med varandra, för att vi ska känna att vi är långt ifrån ensamma, vilket det kan kännas enormt mycket som ibland...
Jag tror att jag började läsa här någon gång förra hösten, alltså har det tagit nästan ett helt år tror jag i att landa i att jag var absolut tvungen att förändra mitt liv.
Ni har hjälpt mig fram till den slutsatsen allihop härinne och för det säger jag ett innerligt TACK!

vill.sluta

Jag har tagit plats i kupén.
Cd det finns gott om plats, vi ska ha skitkul tillsammans.
Gratis, du och jag går nog hand i hand om man tänker på vita tider.
Välkommen!
/Andreas

NyMan

Tacket gäller självklart även dig, som jag har följt så länge i din tråd. Jag känner en otrolig respekt för dig och din resa, likväl som MissH.

Dompa

Huvudsaken är att du är nykter en kväll till...vem du tackar är inte viktigt...även om det värmer ;-)

Att du ser över dina prioriteringar. Låter som du har en fin fru och två fina pågar. Sup inte bort dem! Du vill inte bli ett ensamt fyllo som tänker tillbaka på det du kunde ha.

Ser fram emot en uppdatering imorgon. Grattis till ditt beslut, du kommer inte ångra det. Och nej, jag vill inte ljuga; Det kan bli skittufft. /R

NyMan

I know, tro inte att jag har några illusioner om att det här blir en walk in the park, resan utför har pågått alldeles för länge för det. Sorgen över att aldrig mer kunna njuta alkohol, som jag faktiskt gjorde länge innan det spårade ur (kommer att brodera ut historia och bakgrund när jag har lite mer tid), är emellanåt fullständigt överväldigande. Känns ofta som att jag genom tanklöshet har hamnat där jag är, men så känner nog många/de flesta härinne, eller hur?
Jag är uppe fortfarande, borde gå och lägga mig, men jag är nästan rädd för sängen och sömnen och dessa massiva svettningar som kan komma tillsammans med Herr Blund. Fan vad jobbiga de är...

Vackla

Välkommen!!
Och grattis till en vecka!! Bra jobbat:) För första gången törs jag
vara helt ärlig om mitt problem på den här sidan, bara det att få
vara helt ärlig och sätta ord på mitt problem har hjälpt mig mycket!
Häng kvar här så hjälps vi åt! Ett steg i taget.

NyMan

Visst hjälper det att vara ärlig mot sig själv inför andra. Och jag hjälper mig själv genom att hjälpa andra, vilket talar till humanisten i mig; Tillsammans är vi alltid starkare. Och visst, Vackla, ett steg i taget - Jag är med!

måste logga in och välkomna dig, "ta dig hand":) Hittade dig via Berras tråd och när jag läste ditt första inlägg sa min magkänsla (och den är ju berömd för att vara pålitlig!) att här är en man som fattat ett livsbeslut! Lite spännande att åka tåg också - vi har ju redan forumskutan (Lelas uttryck) och Filosofiska rummet som NyNykter fixade till.

Forumet är en fantastisk mötesplats. Kanske du vet att jag kom in här som medberoende men jag har fått lika mycket styrka och insikter på missbrukarsidorna. Det känns naturligt för mig - vi är ju två sidor av samma mynt och jag har inga onda känslor mot de missbrukande människorna - däremot hatar jag (starka ord, ja) vad drogen gör.

Dina ord "Men allting finns kvar här för mig, än så länge" gav återklang inom mig - det har varit viktiga ord i vårt liv och en avgörande insikt för mullegubben ...

Önskar dig en fin resa! Här är du i det bästa av sällskap. / mt

PS - du har väl märkt att Dompa och jag oftast har tidiga morgonskiftet. Adde är också tidig av sig:) DS
PPS - hoppas det går bra för lillpågen din ♥ DS

Dompa

Hoppas natten gav dig några timmars sömn åtminstone. Svettningarna är verkligen omysiga (som min dotter skulle uttrycka det), men de går över. Det kommer en morgon när du vaknar och allt är torrt! Haha, lät ju som om du vore sängvätare...men du vet vad jag menar.

Även jag läste ditt inlägg hos Berra och även jag önskar det absolut bästa för lillpågen. Fy fan, en förälders värsta mardröm. Tacka satan för att ditt drickande eskalerade. Ser fram emot en utbrodering av historia och bakgrund. Jag ÄR en nyfiken fan. (svär för mkt)Fixa dagen nu! /R

höst trollet

Ja, det är alltid roligt, när man ser nya ansikten, på något av våra forum-fordon..
så hjärtligt Välkommen i den brokiga syskonskaran!
/ trollis/

NyMan

Allting fanns kvar den här morgonen också. Har duschat och klätt två trötta, bråkiga och alldeles underbara ungar som trivs vansinnigt bra på dagis och i skolan, så det är aldrig några problem att få iväg dem dit. Gummistövlarna hade torkat sen gårdagens lek i bäcken och den lille hade slutat hosta någon gång under natten rapporterade min fru, som fick dela säng med honom från midnatt någon gång. Nu sitter jag här med en kopp java och skriver och har inget sug direkt för stunden. Tror att det beror mkt på att jag sitter här vid tangenterna och försöker kommunicera med Er. Känslomässigt är det världen berg-och-dalbana. Ibland gråter jag för att jag så aningslöst och ändå så beslutsamt lyckats sätta mig i den här sitsen. När den här personen, som jag är just nu, granskar den där personen för drygt en vecka sedan som stod och halsade rödvin för att kunna sova, blir jag så jävla rädd för drogen att jag knappt kan andas. Vad i helvete hände egentligen?? Jag tror att det var den gamle surgubben Uffe Lundell(en av mina husgudar) som sa, angående alkohol, i en intervju att det kvittar hur absurt det liv än blir och hur mycket du än dricker; inför dig själv framstår det ändå som normalt och problemfritt, ända tills du sitter med skakiga händer och bultande hjärta på behandlingshemmet och undrar vad fan som hände. Hmmm... Det går alldeles utmärkt att sitta vid sitt eget köksbord och tänka samma sak.

Okej, ska försöka mig på att beskriva min resa.

Jag har under många år hanterat drogen på ett fullt normalt sätt, i alla fall är det vad jag inbillar mig. Alkoholdebut på riktigt (räknar inte när man smakade ur något glas som råkade stå framme på någon fest när man var i tidiga tonåren, eftersom det var någon enstaka gång-var ju inte ens gott!) skedde när jag var i 17-18 årsåldern på någon skidresa till Alperna. Drack inte alls speciellt mycket, blev snarare skrämd av hur vissa kunde hälla i sig och undrade varför. Vi var ju där för att åka skidor, eller?! Jag har idrottat väldigt mycket i allehanda sporter hela mitt liv och visst har det förekommit en hel del fester i dessa sammanhang, men dessa har jag snarast undvikit, eftersom jag tyckte att de ofta spårade ur (var väl lite rädd för att jag själv skulle göra det också kanske...)Gick på högskola och utbildade mig och det var ju en grogrund för ökat festande och då tittade man inte så mycket i kalendern för att se vad det var för dag. Fest är fest och det finns alltid någon bra anledning. Kan inte säga att jag drack så hejdlöst eller att jag gjorde bort mig särskilt mycket-det fanns andra som klarade av det mer än vad jag kunde. Jag har tidigare aldrig tålt speciellt mycket och har alltid varit rädd för att förlora kontrollen, så jag har för det mest kunnat sätta stopp i tid... tidigare...
På högskolan träffade jag min första fru och vi levde ett, i alkoholhänseende, normalt liv. Jag idrottade fortsatt ganska intensivt och jag hade nästan alltid match på helgen, så det tyckte jag omöjliggjorde hårt festande.
Ett halvår efter att vi hade gift oss lämnade min första fru mig för en annan man, som hon dessutom väntade barn med. Detta kastade mig huvudstupa in i en utmattningsdepression med en satans massa ångest inblandad, som det tog drygt två år att hämta sig ifrån.
Någon gång under den här återhämtningsperioden gör jag en sak som jag aldrig tidigare hade gjort och jag har en mycket stark bild av vilken uppenbarelse det var: Jag står i mitt kök och darrar av ångest på eftermiddagen. Har slutat ta antidepressiva så jag vet inte hur jag skall kunna hantera ångesten. Då får jag syn på ett flak Hof som står orörda uppe på ett skåp i köket. Ner med flaket, bort med plasten, öppna burken, glugg-glugg-glugg-glugg...AAaahhh! Problem solved! No more fear! Jag är stark igen! Jag kan möta världen med stor varm famn och jag är alldeles lycklig!... tror jag.

Detta är tolv år sedan, tror jag, och där inbillar jag mig att den här glidflygningen ner i helvetesgapet börjar. Jag får en uppenbarelse av alkohol som tröstare, smärtstillare och ångestdämpare och det känns som jag hade kunnat sätta stopp för det så många gånger men det har jag aldrig gjort och nu sitter jag här... FAAAAAAAN!

Jag har alltid skött mitt jobb (nästan inga sjukdagar på 10 år) och mina sociala relationer så bra jag har kunnat. Har en hel del bekanta, några nära vänner, och jag försöker både träna och göra mycket med min familj. Under lång tid har det mestadels blivit det där kvällsvinet som det stora flertalet här på Forumet är så välbekanta med. Detta har jag haft rimlig kontroll på, har jag trott. Min fru blev förvånad när jag berättade för henne hur mycket jag har druckit den senaste tiden och hon trodde att jag bara skulle ta en vit period och det sa jag att jag skulle också - På obestämd framtid och dag för dag. Vi har pratat så mycket nu och jag släpper in henne alltmer i hur den här problematiken ser ut. Har även uppmuntrat henne att läsa här på forumet, vilket hon har gjort. Jag har frågat henne om hon känner sig medberoende, men det gör hon inte, fast hon tycker att jag komplicerar vårt liv tillsammans. Alla sociala kontakter är ju uppburna av den allsmäktige alkoholguden, så det kommer ju att krävas ett jävla mod här att säga: Nej tack! Idag dricker jag inte.
Börjar redan nu till helgen förresten... Har vänner hembjudna på vin och mat på lördag... Jag gillar att laga mat och jag har tänkt göra risotto, en gammal favorit. Undrar hur den smakar utan det medföljande, härliga italienska vinet?..

Jaja, det blev rörigt och hoppigt det här och då har jag ändå inte varit inne på mitt, genom åren, mycket komplicerade förhållande till min ack så älskade, men ack så trasiga pappa. Det får bli ett annat inlägg.
Nu måste jag äta något! Min fysik känns fortfarande som om min kropp blivit överkörd av ett tåg och jag tänker:
-Det är bättre att hoppa upp på tåget, än att ligga under det!

Fortfarande nykter och fortfarande finns allting kvar!... än så länge...

höst trollet

Jag har läst din tråd och en bit av din livresa... Inget ovanligt sätt att bli beroende..
Vi är många som fallit både för självmedicineringen och den "sociala alkoholfällan".
Båda är på sitt sätt lika svåra att ta sig ur.
Den sociala, för att man tror att man är tvungen att motivera sitt "icke alkoholintag" i sammanhang där det flödar av dessa drycker..

Och visst möts man av en viss skepsis, när man går omkring med sitt loka-glas..
Det får mig att fundera på varför man inte erbjuder andra goda trevliga ALKOHOLFRIA alternativ?

Jag börjar faktiskt få en viss förståelse för alla vegetarianer/veganer, som ute på restaurang, möts av någon tråkig sallad, när alla andra får en bit kött/fisk, konstfullt upplagd på fina tallriken..

Varför denna idétorka, när det finns SÅ många ickealkoholister, som också vill vara nyktra av andra anledningar än att de är beroende? Gravida kvinnor, alla som kör bil, som måste upp tidigt dan därpå, som har mediciner som inte går ihop med alkohol eller som helt enkelt inte känner för att dricka alkohol?!

Kanske är det de "festande" som har största problemet egntligen, som inte klarar av att "umgås" med någon som är spik nykter på en fest?

Kanske skvalpar det en tanke i bakhuvudet om hur larvigt skämmig man blir efter några glas...

Kanske måste vi tala om för dem, att de inte blir vare sig mer eller mindre pinsamma, för att VI råkar vara nyktra.. Det enda som händer, är att vi "tröttnar" på fylletugget och går hem tidigare..

För nog är det väl så, i ärlighetens namn, att ingen vågar erkänna, att de egentligen hade ganska tråkigt på den där festen, eftersom ingen ville dansa, ingen orkade lyssna på sentimentaliteterna (som de hört tusen gånger förut) som flödade ur en, innan man vinglade hemåt.. (om man kom så långt..)

Nog är en "festberättelse" ofta lite av "Kejsarens nya kläder"? Alla påstår att de hade SÅÅÅÅ roligt, men ingen minns egentligen vad de gjorde...?

Ha det gott! / trollis

Dompa

.,.NyMan. Det var ju en otäck resa. Tänker mest på det med din exfru...vem hade inte blivit sårad?

Men nu har du en ny chans, sumpa inte den!!!

Idrottar du fortfarande? Om ja, lägg din ångest och överskottsenergi (Om du har ngn, som småbarnsförälder) där.

Lycka till. Fixa dagen! Halsa inte vin ikväll./R

NyMan

...Dompa, jag halsade inte vin igårkväll heller. Det enda jag halsade under hela gårdagen var vatten, har nästan blivit beroende av det!;-) Nu sitter jag här och plitar med en mugg grönt te och ser den stigande solens strålar sakta smälta bort nattfrosten på grannens gräsmatta här i "the Hills".

Kvällen igår gick åt till att ta med båda pågarna på simskola och sedan hem och laga mat, äta, göra läsläxa med den store, läsa Mamma Mu för den lille och sedan somnade lille och jag i hans säng. Jag utan att ta Propavan, vilket jag tycker är urskönt idag!

Jag väntar fortfarande på att min kropp ska hämta sig (var kommer alla dessa krämpor ifrån, har jag väl inte haft tidigare??) men suget efter drogen är inte stort alls. Och det är väl då det kan börja bli farligt, antar jag, för då finns det risk för att man avdramatiserar och släpper på sin vaksamhet gentemot sig själv.

Sååå, ut på bevakningsuppdrag igen och aktivera sinnena fullt ut med det som är nödvändigt för att LEVA ett fullvärdigt och gott liv - som inte är etanoldrivet!

Ska bara fortsätta att läsa här lite till...

höst trollet

Dina krämpor, har du nog haft hela tiden.. Du vet etanol är ett väldigt effektivt bedövningsmedel..
Om du vill ha ett par hälsotips, så köp B-vitamin och magnesium.. Det är två ämnen, som kroppen "bränner slut på", när man intar stora doser alkohol..
De är bra för muskulatur och nervbanor..!
Jag håller tummarna för dig!
Och tänk på, att det du misshushållat med i många år, inte byggs upp på en kafferast ;-D (inte ens en the-paus..)
kram trollis

NyMan

... genom att bläddra runt i trådarna här någon timme. Jag blir stärkt av att se hur många underbara, kloka och bländande personligheter som ryms inom Forumet. Vi delar alla samma svaghet i systemet, men tillsammans kan vi uppbåda en nästintill oändlig styrka och en samlad klokskap som försätter berg. Jag är grymt vördnadsfull inför att faktiskt känna mig delaktig i denna gemenskap.

Tack go' vänner, vi hörs imorgon igen!

Dompa

Liksom mt har jag en magkänsla. Den säger mig att du kommer att fixa detta. Du har alldeles för mycket att förlora om du låter A ta över. Vaccinera dig dagligen och titta på pågarna. Snart är du uppe i två veckor! Godmorgon...när du vaknar! /R