Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet

höst trollet

Jag kommer kanske inte ha tid att skriva så mycket på forumet (och tyvärr inte ha tid att "hänga" så mycket som jag vill..) RL, kallar ;-D
Men jag smygtittar ofta, och slänger kanske in en och annan liten "gliring", när jag kan sitta ifred..
Hemma verkar det vara lugnt, inga "fester" inplanerade, men lite annat småfix, hos svärföräldrarna.
De har ju kommit upp i den åldern att de inte orkar så mycket längre..

Ser fram mot måndag, som kommit att bli lite av min egen lediga dag ;-D

Ha det gott allihop! Tänker på er i höstrusket.. Nu ska jag plocka fram lite lyktor att tända i helgen..

kram trollis

höst trollet

Tänker tillbaks på den gångna helgen, nu när jag får sitta i mitt eget lilla "space"..
För mig är det viktigt med lite egen tid och eget livsrum.. Tror det handlar om integritet och "självbestämmande".
Därför är det också viktigt för mig, att jag får ha Forumet lite "i fred"..
Mycket handlar om negativa upplevelser i min barndom, där det inte ansågs finnas någon plats för barns integritet..
Det är något jag förlikat mig med i vuxen ålder, och det har också gett mig en del svar på varför jag är som jag är..
Integritet, handlar också om tillit. Tillit till en annan människa, men också att vara sann mot sig själv.
Är man inte sann mot sig själv, tror jag att man ständigt har ett samvete som skaver lite någonstans och då är man lättare att manipulera..
Har man dåligt samvete, tror jag att man är mer benägen att "se mellan fingrarna" och tolerera/ blunda för beteenden som man i vanliga fall inte tycker är okej..

Tillit, är också något man bygger upp under lång tid. Det är inget man har/får automatiskt, vilket de som "kraschat" det på några bråkdels sekunder fått erfara..
Både vi som är beroende och medberoende, vet att misstänksamhet, är ett gift, som långsamt men säkert kan förstöra en relation.. När lögner och urskuldranden staplas på varandra. När löften sviks..
Det enda vi kan göra, är att vara sanna/ärliga mot oss själva och låta det ta tid.. Att stå fast vid våra beslut och inte dagtinga med oss själva.
Jag tror att just det, är början till att lära känna sig själv! Och jag tror faktiskt på det (tror det var Lelas inlägg som jag kopierar här nedan) som står i en annan forumdel/tråd, att ett förhållande måste börja med ett JAG, DU, VI.. Just i den ordningen..
Det gäller för både beroende och medberoende.
"Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:
- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?
- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?
- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi. "

En del kommer naturligtvis att komma fram till andra slutsatser.. Kanske har många nått vägs ände? Kanske har de upptäckt, att de vuxit ifrån varandra? En del upptäcker kanske att "alkoholen" var det enda som (hur konstigt det än låter) höll dem samman..?
För egen del, ser jag hur jag och mannen har börjat gå lite sida vid sida.. Han kämpar naturligtvis med sina inre demoner.
Jag har beslutat mig för att inte lägga mig i den kampen, för det skulle vara att ge näring åt de små alkoholdjävlarna som sitter och tjattrar.. Typ: Tänker du låta HENNE bestämma? eller Jaha, nu får jag inte för HENNE..
Ibland blir han både arg och rädd, när jag säger: Jag tar den här vägen och jag tänker inte gå tillbaks.. Eftersom han vill gå en annan väg och vill att jag gör honom sällskap..
Det är som om han anar att det finns en skiljeväg därframme och att han måste bestämma sig, om vi fortfarande ska gå på samma väg, parallella vägar eller om vi i framtiden går åt olika håll..
Jag förstår sorgen, att skiljas från alkoholen, som varit sällskap hela det vuxna livet.
Jag kan inte erbjuda något snabbt "botemedel" om det egentligen är de "gamla vanorna" man vill ha kvar..
Det enda jag kan göra, är att påminna om att vägen delar sig därframme...

Det är tufft att se andras "kamp", att låta bli att säga det de VILL höra och istället säga det de BEHÖVER höra.. ( Men ibland räcker det också att låta tystnaden tala..)
Jag fortsätter med att ta reda på mer om vem JAG är och vad jag vill.. Jag hoppas att det övernsstämmer med hans "jag"... För att vi ska kunna bli ett VI..

NyMan

Vill bara snabbt skriva: Genomtänkt, klokt och väldigt välskrivet. Du målar bilder som fastnar i huvudet och som är lätta att ta till sig.

Jag har en lite annorlunda situation därhemma med en kvinna som är glad för ett glas vin eller två men som aldrig missbrukar. Detta tänker jag inte försöka få henne att sluta med, då jag inte upplever att det ställer till några problem för mig eller min nykterhet. Det gäller att må bra tillsammans och finna ett liv tillsammans som fungerar. Vi kan kommunicera på ett verklighetsförankrat sätt kring det komplicerade förhållandet som råder kring alkohol och dess följdverkningar. Just nu är jag så glad att jag slipper bära oket av att missbruka att jag inte har några problem, vare sig med att det står öppnade flaskor hemma eller att hon tar några glas vin på helgen. Även hon har slutat dricka vin under vardagarna, även om den vanan bara ställde till problem för mig. Detta är jag ändå, på något sätt, tacksam över...

Hoppas innerligt att ni hittar ett gemensamt förhållningssätt till LIVET och att ni kan forstsätta den spännande, okända vägen framåt tillsammans!

Många björnkrammar!/NM

höst trollet

Tack för orden NM!
Vi har ett lite mer komplicerat förhållande till alkoholen.
Jag har inte infört något totalförbud, men vi har pratat om mannens dryckesvanor..
Han har själv insett att vissa saker inte varit bra, att det blivit för mycket och för ofta..
Tyvärr vill han inte helt överge sitt drickande.. Jag tror att det lite hänger ihop med det där att "en riktig karl ska kunna tåla en sup".. Även om han helst dricker vin och öl..
Det är väl den där drömmen om det "normala" eller sociala drickandet, som sitter djupt rotat..

Själv har jag upptäckt, att även om han inte blir packad numera, så har jag börjat få svårt för den där "smålulligheten" också.. Det är precis som han inte riktigt är sig själv längre... Precis som om det blidas någon sorts barriär mellan oss, där jag får svårt att "nå fram"..
Där småsaker som ömhetsbetygelser och saker han gör för att göra mig glad/visa uppskattning börjar kännas "påklistrat"... Kanske är jag överkänslig.. Kanske vill jag åt ett annat håll?
Helt säkert skulle jag vilja skynda på processen, oavsett åt vilket håll det går..
Men jag har också fått lära mig att tålamod ibland är ens bäste vän.. Jag har tagit det som ett tecken på att det är dags att titta lite mer på mig själv, vem jag är och vad JAG vill..
För oavsett vad som händer, så ska jag kunna stå för MIN del av det hela..

Ha det gott! trollis

vill.sluta

Målande sätt hur det är med dig och i ditt förhållande. Många gånger när jag läser dina kommentarer och repliker till allt folk här inne på forumet så har jag kännt att det är jättebra.

Du förklarar på ett bra och pedagogiskt sätt hur det förhåller sig med folk och hur dom funkar, vad alkohoplen gör samt vad dom skall göra för att "få fason" på eländet.

Men sedan har det kännts som du sitter i samma rävsax själv, och du accepterar faktum.
Då tänker jag på vilka bekymmer du sitter med på hemmafronten, som medberoende.
Med mannen som gärna tar en öl eller två, kanske 7,2% osv. Och att du gillar läget lite.

Men nu ser jag att du gjort klart att det finns/existerar en väg framöver som delar sig. Och att du redan bestämmt att med dina "nya ögon" ska du ta vägen till höger.
Och detta vill du såklart även att maken väljer.
Men att han då får ta ett beslut, som ni gemensamt kommer fram till.

Det är bra, för även om jag gillar vaD DU SKRIVER och håller med i ditt tyckande så känns det lite som om det har varit

-Så här skall du göra, och sådär...... Men du sopar inte framför egen dörr.

Men nu gör du ju det. På ett klart och tydligt sätt ställer du krav, och kommer med funderingar om hur det kommer bli i framtiden.
Detta tror jag är jättebra, ALLA par borde ransaka sig själva med jämna mellanrum så man drar lasset åt samma håll.

Blev kanske lite bluddrigt detta, men jag gillar dig skarpt och hejar på här från stallgårdenoch väntar ivrigt.
kramar!!!
//A

höst trollet

Jag tar till mig det du skriver vill.sluta.
Att vi delar med oss av våra liv på forumet, betyder inte att vi delar med oss av hela kakan..
Allt är inte svart eller vitt, antingen eller i livet.. Det finns en väldig massa val som ligger i den färgade zonen.. Nej, för mig är livet inte en gråzon!

Det som är viktigt för mig själv, är att jag tar FULLT ANSVAR för den jag är och mina val!
Jag har kommit så långt, att jag idag vågar välja, även om det kan tänkas bli "fel"..
Vad gör det, det går alltid att ta ett nytt beslut!?

Att min man är en förnekande alkoholist, gör inte honom till en flåbuse.. Eller vårt liv till en jämmerdal.
Att vi har börjat prata om saker, som vår generation inte är vana att prata om, gör väldigt mycket..

Att jag inte ställt ultimatum eller avkrävt några löften beeror på många saker..
Ett av dem, är att jag vill att han ska ta sitt personliga ansvar (jag kan aldrig förbjuda honom att göra någonting)för vårt förhållande.
Där kan jag bara tala om, var MINA personliga gränser går ( och DET, har jag nog med önskvärd tydlighet förmedlat här hemma) Och dem är han också noga med att inte trampa över.

JAG dricker ingen alkohol, jag sällskapsdricker inte (om det var det du retade dig på) Vill han ta vin/öl, så kan jag mycket väl sitta i hans sällskap med mineralvatten/kaffe/te etc..

Det jag märkt, är att när det inte finns "sällskap", så är det inte lika kul att dricka.. Och förnekar man sina problem (går på vita knogar)så ger det naturligtvis genomslag på humöret..
Det VET jag, från bl.a mulletants, Lelas m.fl beskrivningar..
Eftersom det inte har förvärrats, utan snarare så sakterligen förbättrats, har jag heller inte behövt "fly, hals över huvud"..
Jag har under de här månaderna blivit lite av en observatör.. både av mig själv, mannen och vårt förhållande..
Det sista som överger en är ju hoppet, och DET har jag kvar, hur det än går..
Men visst, just nu, får jag titta närmare på vad som en gång förde oss samman.. Humorn, samma tankar om livet, gemensamma intressen och det faktum att vi delar på alla sysslor, utan att det känns konstigt..
Vi kan t.o.m var tysta i varandras sällskap utan det tvånget att säga något, för att slå hål på tystnaden infinner sig..

Det är nog dit jag vill tillbaks.. Kanske lyckas det, kanske inte..
Under tiden, ett tag framöver, kommer jag nog att vara sparsammare med mina kommentarer..
Fast du kan väl hålla ställningarna så länge vill.sluta? *ler*
kram /trollis

ps. Om jag inte kan vara ett föredömme, så kan jag i alla fall vara ett varnande exempel...ds

Stigsdotter

Det om något är nog jag själv ett bra exempel på. När jag läser om andras olika dilemman är det ofta lätt för mig att se hur situationen skulle kunna förbättras men när det kommer till mig själv är det inte lika enkelt. Ofta krävs det MOD. Bara för att man inser att man borde göra på ett visst sätt innebär inte det att man gör det. Man kanske saknar mod.

Jag tar till mig detta som du skriver trollis: "Det som är viktigt för mig själv, är att jag tar FULLT ANSVAR för den jag är och mina val!
Jag har kommit så långt, att jag idag vågar välja, även om det kan tänkas bli "fel"..
Vad gör det, det går alltid att ta ett nytt beslut!?"

DÄR borde vi alla befinna oss, jag önskar verkligen att jag var där. Modet att våga välja. Jag känner ofta att jag fegar ur. Jag väljer att inte välja. Detta är ju också ett val, men inte ett val jag egentligen vill kännas vid. Än så länge har jag bara kommit till insikt om att det är dit jag ska. Detta är ju också ett steg på vägen...

höst trollet

Hej Stigsdotter!
Du skriver att "inte välja, också är ett val"..
Ja, om du inte är medveten om det..
Om du därmed försöker få någon annan att "göra valet" åt dig.. (kanske för att ha någon/något att skylla på, om det går åt pipsvängen..)
Ibland, kan man också välja att AVVAKTA, för att se hur saker utvecklar sig, för att få mer information etc.. DET ser jag inte som vare sig "fel" eller velande..
När man väl beslutar sig, gör man det på grundval av den information man har DÅ i just den stunden. Då blir också beslutet helt rätt i DEN stunden..
En halvtimme efteråt, en dag eller en månad senare, kan du ha fått ny information och i ljuset av den, kan ditt beslut te sig helt felaktigt..
Kom då ihåg, att i stunden av beslut, så hade du inte åtgång till den nya informationen..
Är beslutet "fel", i ljuset av ny info, så kan man alltid ta ett nytt beslut!

Ingen orienterare, sätter bara EN kurs med kompassen under en tävling.. Hen stannar flera gånger, för att se om riktiningen är rätt och var hen befinner sig.. Stämmer det inte, ja då tar man ut en ny kurs!

Ja, jag tror att jag tillhör dem som kommer med "goda råd", men jag kan naturligtvis inte tvinga någon att följa dem!
Besluten måste vara vars och ens egna!
Kanske känns det också frustrerande för en del, att se, att den som kommer med råd, tar alltför god tid på sig...? Att man borde "ordna upp sitt eget liv", innan man börjar försöka puffa andra..?
OM det mot förmodan förhåller sig på det sättet, kanske vi måste vara tvärsäkra nykterister och helt tillfrisknade medberoende innan vi äntrar forumet...?
Nu tror jag inte att det är så, för det vore ju som att be endast "helgon" äntra kyrksalen för att bli frälsta ;-D
Själv har jag fått massor av puffar i rätt riktning och goda råd, från människor, som fortfarande sitter kvar i sina medberoendeförhållanden, som fortfarande dricker eller får återfall...

Jag tror också att vi varit med om såpass mycket att vi inte skriker"vargen kommer" i onödan.. Men även här, när man själv har känslan av att något inte riktigt stämmer, kan man inte göra annat än se på...
Vad du gör Stigsdotter, LITA på din magkänsla! Jag har förstått att du har en god portion sådant :-)
Välj gärna att skjuta på beslut, det är inga fel, när du är medveten om konsekvenserna och tar ett personligt ansvar.

kram /trollis

Dompa

Att läsa Trollis och Stigsdotter. När det gäller råden som vi alla kanske delar ut omevetet så är vi alkies ju inte dumma.. Man får sålla...ta till sig det man kan köpa. Nu låter jag som en demokrat; Mr-nice-guy-himself. Det är jag fasen inte...men ser inga fler "fel" i Trollis goda råd än jag ser i Andreas uppmuntrande tillrop. Min övertygelse är att de flesta vill väl här på forum...sen att vi uttrycker det olika. Jaha, kan vara en genrationsfråga, en IQ fråga. En EQ fråga eller kanske bara en svaghet när det gäller ord? Fortsätt du att råda Trollis; Om jag personligen tycker att det att rena rappakaljan så hoppar jag över. For your info; Hittills har jag tyckt att det har varit matnyttigt. /R

vill.sluta

Tyckt att Trollis råd och fingervisningar är av godo.
Och de saker som inte var till 100% tillfredställelse har vi nu rett upp.
Eller så har ju jag förstått saken?
Och jag skall kanske dämpa tillropen mer, och inte vara så sablars pushig utan mer vara.
Jag kommer nog hänga här i bakgrunden, vill ni så skriv en rad eller två.
Jag svarar så snart jag kan, hoppas jag!
Snart sussa innan kvällen är till ända.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-
//A

Dompa

Självklart ska du inte dämpa dig Andreas. Dina tillrop behövs nog också. Ngt annat skulle inte kännas som du. Däremot tycker jag att vi måste akta oss jävligt noga för att ifrågasätta varandras beslut. För det finns ju mkt man inte förstår...och det är lätt att såra. Jag kan exempelvis inte förstå de (oftast) kvinnor som prioriterar bort sig själva och sina barn för att stanna hos ngt arsle som misshandlar dem. Så därför försöker jag att undvika (går inte alltid) att skriva i de trådarna...för vad lönar det sig? Var och en vet kanske inte bäst själv...men då får det vara så. /R

höst trollet

Forumvänner!
Vi är alla olika, tycker olika och tacklar förmodligen våra livssituationer på olika sätt..
Som nykter alkoholist och medberoende blir jag naturligtvis också berörd av de tragiska historierna, där en del (främst kvinnor) väljer att stanna kvar, hos någon som uppenbart misshandlar dem både fysiskt och psykiskt.

Extra tragiskt är det, när det finns barn inblandade.. De har ju liksom inget val!

Barn, är oerhört lojala mot sina föräldrar. Dessutom, kanske de inte VET att det finns någon annan typ av liv (utan alkohol?!)
Jag har själv vuxit upp i en dysfunktionell familj, med aggressionsproblematik och för mig var det "onormala" fullkomligt normalt.. Jag trodde att alla hade det ungefär som vi.. (hade ju inget att jämföra med..)

Kanske gör just det, att sinnena skärps..? Kanske ringer vissa varningsklockor lite tidigare?
Och kanske vågar man se igenom vissa lögner och urskuldranden och påpeka dem?

Många av oss, har ju varit mästare på att föra både oss själva och andra bakom ljuset..
Jag har också projicerat saker som legat hos mig, på min omgivning. Jag har också spelat "offer" och tyckt synd om mig..
Jag har varit med om "omvändelser under galgen", som visat sig vara "läpparnas bekännelser", för att slippa ta de omedelbara konsekvenserna av vissa handlingar..

Sedan kan det också vara så, att en del skriver saker i affekt, och utelämnar sin egen del i det hela (det är ju sällan ens fel, att två träter)
Man reagerar på det skrivna och sedan visar det sig att man inte hade alla detaljerna....

Kan ta ett exempel från RL.. Hade en vänninna som en kväll ringde mig. Hon var helt uppriven, grät och hulkade så jag knappt hörde vad hon sa..
Det kröp fram att hon hade haft ett jättegräl med sin äldsta dotter (som vid det laget var påverkad av A) Dottern hade skällt ut henne och dragit fram en del saker ur barndomen, samt hotat att döda henne..
Jag blev naturligtvis förskräckt och undrade om jag skulle ringa polisen? komma över? om hon var oskadd..?
Jodå hon var oskadd och jag behövde inte ringa polisen (hon insisterade att jag INTE skulle ringa)
Efteråt visade det sig, att de visserligen h a d e grälat, men att båda varit i affekt och att det inte varit fullt så allvarligt som min vänninna ville göra gällande..
Egentligen hade det rört sig om att hon kände sig sårad och ville ha sympati... Hon hade själv druckit en del vin, och förmodligen var det därför hon förstorade upp saken..
Jag kollade med ett av hennes andra barn (ville vara säker på att det inte förelåg någon fara..) som sa: Äsch, mamma och E råkar ju jämt i luven på varandra och just nu är de vänner igen..
Det var som om inget hade hänt.. Min vänninna ville inte tala om saken efteråt, utan viftade bort det hela..

Det gör också, att jag tar till mig det som Andreas skriver.. Jag ska kanske inte "reagera" omedelbart..? För likväl som man tycker sig se ett mönster som som leder till ett planerat återfall eller ett förhållande, där någon avgjort blir nertryckt, så har man ju inte h e l a bilden..
Det enda vi ser på Forum, är ju bilden som vi och andra själva skriver ihop..?!

Må gott vänner, ha en bra dag! Kram /trollis

Stigsdotter

...var riktat till vill.sluta apropå att du konstaterat att Trollis sitter i samma rävsax som oss andra och kanske inte "sopat framför egen dörr" tidigare. Det var alltså INTE ett uns av Trolliskritik i det jag skrev. Vill bara förtydliga detta för att avvärja eventuella missförstånd <3

Trollis: problemet med magkänslan är att jag inte vågar lita på den! Och förnuftet kommer emellan och försöker resonera LOGISKT hit å dit... o så blir det inget vettigt resultat alls, d.v.s. inga val gjorda...

Tilde

Din tråd är ett ställe där jag ofta fastnar och begrundar...

Här finner jag en massa goda insikter, de funderingar du delar med oss ger mig näring. Då det ju finns mycket klokskap och livserfarenhet i dina inlägg är det värdefullt för mig att läsa "Trollis tråd", så fortsätt dela med dig...

Tilde

höst trollet

Även jag vill göra ett förtydligande ;-D
Nej, jag är inte gramse på någon av er!
Jag försökte nog förklara min ståndpunkt vad gäller A och min medverkan på forumet..
Sedan är det alltid bra med olika åsikter, DET hoppas jag att jag respekterar!
Det är alltid bra att se saker ur flera synvinklar och det försöker jag tillämpa..

Sedan vet jag att jag ibland anses en smula för rak.. som jag skrev någon annanstans, så gillar jag inte att linda in saker, så att andemeningen försvinner..
Vem vet, kanske har jag ADHD (fast jag föredrar att kalla det MDF = träskalle ;-D )

Ha det gott! Kram allihop! /trollis

m-m

har ju den finessen att man kan läsa dem eller lyssna på dem, värdera dem - passar detta mig eller inte? Reflektera, ta dem till sig eller inte, det är ju helt valfritt :-) själv är jag duktig på att spotta ur mig goda råd till höger och vänster utan att för den skull nödvändigtvis inse att jag skulle kunna ha nytta av att följa några av dem själv.... Fortsätt att ge goda råd, trollet och fortsätt med glada tillrop, vill.sluta. Känns bra med båda delar.

/m

höst trollet

Träffad!
Av en "interaktiv" snöboll!

Fortsätt gärna att träffa andra ;-D

Ha en underbart barnslig dag idag, här hos Trollis!

JÄTTEKRAM!