Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Jag har äntligen, efter att ha försökt i över 1 år, kunnat få ner mina ord, känslor och tankar på ett papper,
Jag skrev och skrev i 5 timmar igår, ett brev till honom på 12 A4 sidor.
Det kändes så befriande att äntligen kunnat sätta ord på vad jag känner och behöver.
Kruxet är nu att jag inte vet om jag vågar ge det till honom, det blev jättesvårt. Jag har läst det för 2 av mina vänner och de tycker att det är jättebra skrivet, utifrån mitt hjärta.
Varför kändes det så rätt att ge honom det precis efter att jag skrivit men nu är jag livrädd. Beror kanske på att jag klargjort att jag vill ha en förändring men att jag inte är säker på att vi är rätt för varandra och kan göra varandra lyckliga.
Fy, vilken vånda och svårt val!

vill.sluta

Helt fantastisk en enastående tjej! Önskar att det fanns mer av din kaliber.
Det är väl klart som korvspad att du skall ge honom brevet.

Låta han få läsa igenom det i lugn och ro.

Sedan skall ni sätta er ner och disskutera er fram till en lämplig lösning på dilemmat!

Thats it, du har hela tiden suttit med facit i hand.
Och nu är du här redo att sjösätta.

Jag hejar på i min tågkupeé på nykterhetens tåg.
Det är fullt med folk härinne som hejar och apploderar för DIN skull!!!!!

Kramar i natten..........
//A

"allt" blev så mycket tydligare när det är synligt i skrift på papper. Då man (han, du) kan gå tillbaka och läsa om och om igen... Kanske det är därför det är mer klargörande att skriva ( t ex här) än att bara tänka runt, runt. Det man tänker, säger och hör har en högre grad av flyktighet (för de flesta) och är inte påtagligt på samma sätt som det skrivna ordet. Kanske att det därför är mer hisnande (och oåterkalleligt) att överlämna 12 skrivna A4 sidor med vad du tänker och känner om ert liv och om framtiden. Kan det vara så? Styrkekram i natten! / mt

Framtidsdrömmar

Ja, det är nog så att det man kan se och läsa om faktiskt går rakt in i hjärtat och går liksom inte att ångra.
Jag lämnade iallafall över brevet igår, personligen vilket kändes skönt eftersom jag hade tänkt lägga det i hans bil först. Detta för att jag var rädd att möta hans blick. Men jag bestämde mig för att titta honom i ögonen och be honom om att läsa brevet.
Han blev rädd, det märktes. Han lade brevet i sin nattygsbordslåda så nu återstår det bara att vänta tills han läst det.....

höst trollet

Hej Framtidsdrömmar! Jag håller tummarna för att det hela löser sig till det bästa för er båda, hur det än blir!
Visst finns det rädsla.. Och anfall brukar ju vara första/bästa försvar...
Hoppas att han besinnar sig och förstår att du menar allvar!
Mycket modigt och bra, att du överlämnade brevet personligt. Det ger mer tyngd i det hela!
Styrkekramar / trolllis

Lelas

Heja dig (igen)!

Jag skrev också ett brev till min man när det var som svårast. Jag hade så mycket jag behövde få sagt till honom, men har var inte mottaglig (läs han var onykter) när jag behövde prata. Då funkade brevet bra, för jag kunde skriva när det passade mig och han kunde läsa när det passade honom.

Men, fy tusan så svårt det var att skriva. Och nu vet jag ju att han tyckte att det var minst lika svårt att läsa.

Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Jag känner en sådan konstig känsla av befrielse efter att jag skrivit brevet och lämnat över det. På något vis har min själ fått säga sitt och det har lättat så på tyngden jag bär...inom mig.
Konstigt att det kan kännas skönt när det egentligen är något som gör ont och som jag vet kommer att göra honom ledsen. Men jag har kommit till en punkt nu när jag inte kan hålla detta inom mig längre.
Han har ännu inte läst brevet, det gör mig ju naturligtvis lite orolig för jag vet ju att han en dag gör det och då måste jag stå upp för det jag skrivit.
Jag hoppas ändå att han läser det snart.

Igår började jag läsa min tråd från början igen, jag orkade bara första sidan sedan kändes det så tungt så jag får fortsätta någon annan dag när jag känner att jag orkar. Vissa saker jag läste kommer jag knappt ihåg men minnena kommer åter och känslorna likaså. När jag läser ser jag hur sjukt detta är....

Kram där ute!

höst trollet

Ja, vissa saker gör ont.. Men det är inte alltid snällt att låta folk höra bara det de vill höra..

Ibland måste man få ge dem det de b e h ö v e r höra istället...

Jag tror att du befinner dig i en 50 - 50 situation..
Lugnet kommer av att man accepterat att det kan gå åt båda håll, även om man kan bli ledsen..
Samtidigt ger det faktiskt en otrolig styrka!

kram /trollis

ett mycket viktigt steg med ditt brev! Jag tror att du har nått en verkligt avgörande punkt inom dig.
Du skriver "När jag läser ser jag hur sjukt detta är..." - ta till dig den känslan så att du kan stå bergfast i den - vara klar över att det finns sånt i er relation som är riktigt osunt. Önskar så att du ska orka hålla fast vid din riktning - jag tror, är t.o.m ganska övertygad om att det också är din mans möjlighet att finna vägen till ett värdigt liv. Den stund ni ska mötas runt det du skrivit är det viktigt att du känner dig samlad och klar i tanken. Om du blir förvirrad och osäker ska du ta en stunds time out (i betydelen "taktisk paus":)

Önskar att du och ni båda ska hitta vägar till en bra framtid - enskilt eller tillsammans. Inte minst för era barns skull.

Alla mina varmaste tankar och styrka till dig! / mt

Framtidsdrömmar

Ja, något hände inom mig när jag skrivit brevet.
Han har fortfarande inte läst det, tyvärr. Jag vill inte att det ska gå förlång tid. Troligtvis så laddar han inför att orka läsa för jag tror ändå att han någonstans är medveten om vad som står i brevet, på ett ungefär iallafall.
Sanningen gör ont.

Idag känner jag mig ganska tom och sorgsen men ändå en viss framtidslängtan och hoppfullhet inför framtiden. Jag har börjat fylla i min almanacka inför år 2013. Har börjat sätta upp mål för mig själv och jag har bokat in en massagetid för mig själv nu på måndag. Jag måste börja ta hand om mina värkande axlar och rygg på allvar. Det känns just nu hoppfullt men jag är livrädd för vilka reaktioner brevet kommer att framkalla. Jag förbereder mig på det värsta; vredesutbrott, fylla, flykt, anklagelser och hot. Då är jag iallafall beredd...... Typiskt medberoendesyndrom, att redan ha bestämt hur det blir....

hoppas på det bästa och vara beredd på det värsta: vredesutbrott, fylla, flykt, anklagelser och hot som du själv beskrev det. Har du planen klar vad du gör ifall det blir enligt det värsta? / mt

Framtidsdrömmar

Jag hoppas att jag behåller mitt lugn och fortsätter att stå för det jag skrivit. Det som står i brevet känns oåterkallerligt så det går ju inte att börja säga förlåt för det jag skrev eller att börja vända och vrida på sanningen. Det som står är det jag känner och är inte han villig till förändring utan vill fortsätta leva vårat liv som vi lever idag så orkar inte jag längre.
Jag hoppas att jag kan vara stark..... Det är väl min plan i dagsläget.

vill.sluta

DU kan och du vill och du ska!
För din skull, för eran skull. Men förstår han det inte, då!
ÄR DET FÖR DIN SKULLL!!!!!!! Du är så viktig och går inte att nonchaleras bort.
Önskar dig all lycka till, det kommer bli bra!
//A

Framtidsdrömmar

Igår kom jag hem efter jobbet. Sambons grogglas stod på köksbänken och det dracks sedan minst en grogg till innan han gick och lade sig. Jag känner mig totalt nonchalerad, inte värd att respektera eller försöka förstå. Som han sade i telefonen till mig i fredags "du är så jävla dum i huvudet" när jag tyckte att det var konstigt att han ännu en gång åker til sin hemby och inte talar om att han ska stanna över natten pga att de ska ta reda på älgkött. Jag är alltså dum i huvudet bara för att jag ifrågasätterm han agerande.."du är så jävla dum i huvudet, vad är det som har hänt med dig egentligen"? Detta är hans ord... De gör ont och det blir flera sår. Det känns som att han verkligen inställt sig på att provocera mig med sina groggar, bara för att han inte ska hamna i underläge och att jag minsann inte ska tala om för honom hur mycket han får dricka.
Jag orkar inte med kampen mera, känner mig bara tom. Han har fortfarande inte läst brevet. Jag blir bara mer och mer stark i mina känslor kring det jag skrivit.

Idag är det fars-dag. Jag och barnen fixade presenter och kaffe på säng innan jag åkte till jobbet. Jag gör detta för barnens skull, jag känner INGENTING. Det jag känner igen är de andra fars-dag dagarna genom åren. Dessa söndagar har alltid inneburit bakfylla i olika grad och jag har haft dålig magkänsla pga osämja och bråk kvällen innan då jag varit besviken och ledsen.

Jag fortsätter läsa igenom min tråd. Har kommit till ett inlägg där jag skrivit att jag skulle ha gjort något åt min boendesituation under sommaren 2012......Detta har jag inte gjort. Jag har alltså svikit mig själv. Måste ladda och se framåt. Jag längtar efter min massagestund i morgon, det var faktiskt ganska länge sedan jag såg fram emot något.

vill.sluta

Jag kan inte annat göra än att önska dig lycka till och hoppas att allt går smidigt och luygnt till.
FÖR BARNENS skull, gubben är förverkad i mina ögon!
Bort bort bort, iväg och se dig inte om.
Som när man varit på toa, man spolar. Bort med allt, man ser inte undrande efter det.
Man bryr sig inte, bara det försvinner.

Önskar dig lycka till med "toabesöket"
//A