Idag har jag varit nykter i precis en månad, har varit delaktig i andras trådar men tänkte att nu är det dags att jag startar min egen tråd. En hjälp för mig för att fortsätta hålla mig nykter.
Ni som varit här ett tag har följt min resa i andras trådar, men tänkte presentera mig lite mera nu.

Jag startade alkoholdebuten vid 17 års ålder och föll direkt, eftersom jag alltid varit tyst och blyg fann jag ett medel som gjorde att jag vågade prata och ta kontakt med folk. Har sedan dess druckit och jag är ca 45 idag. Både min mamma och pappa dricker för mycket även min mormor och morfar hade problem med spriten så jag har det i generna. Jag har alltid haft en tendens att dricka för mycket, men så mycket som jag druckit de senaste 10 åren har det aldrig varit och ffa det sista året. Jag har en man och 2 barn som har reagerat ordentligt på mitt drickande de sista åren, min make har nästan blivit nykterist i ett försök att begränsa mig men det har bara gjort att jag druckit mera.

Jag har gjort några försök att sluta tidigare, höll upp i ett år för 8 år sedan och i 3 månader i våras men har efter det druckit mer än någonsin, låg på ca 2 vinflaskor per kväll sista halvåret. Minnesluckor är vardag för mig, har alltid minnesluckor efter att jag druckit, vill aldrig prata om gårdagen eftersom jag inte minns ngt, hur många gånger jag gjort bort mig vill jag inte ens tänka på, sista tiden så klunkade jag även ur spritflaskorna innan jag borstade tänderna för kvällen, för att få i mig så mkt som möjligt.

Tanken att jag är alkoholist och att jag borde sluta helt, har väckts sista månaderna, och inom mig tog jag ett beslut att sluta 1 januari, pratade mkt med maken om detta och var orolig att han skulle tycka att det var tråkigt att missa myskvällarna med vin, men enligt honom var det länge sedan han tyckte det var mysigt med vin eftersom jag alltid blir stupfull, har läst det i anhörighetstrådarna också att fler tycker så men den tanken slog mig aldrig tidigare.

Denna månad har gått relativt lätt, visst var det tufft i början men jag trodde nog att det skulle vara svårare, har läst varje dag här på forumet, ffa för att inte glömma vem jag är, pratar även med barnen om detta och de är jätteglada att jag lyckats hålla mig så här långt och tycker att jag är jätteduktig. Har även en dialog med maken hela tiden som stöttar väldigt, har berättat för några vänner som reagerat lite olika, de som inte har problem tycker att det är jättebra, medans de som också dricker för mycket tycker att jag överdriver när jag säger att jag är alkoholist.

Trodde att jag skulle bli pigg och alert när jag slutade, för det har jag blivit de andra 2 gångerna, men inte denna gång, nu är jag otroligt trött och seg, är hemma från jobbet denna vecka eftersom jag känner att jag inte orkar gå till jobbet, vill bara sova och tillåter mig det eftersom min nykterhet är viktigast just nu. Har hört från flera av er att det tillhör processen, men det känns ffa svårt att ta, det är som att belöningen uteblir.

Har läst mycket även på anhörigsidorna, vilket jag inte gjort tidigare, har varit med sedan 2009 men var då inte redo att inse att jag var alkoholist. Det har fått mig att förstå min familj mycket bättre och hur de har varit för dem att leva med en alkoholist som fram till nu inte fattat att hon är det. Har otroligt dåligt samvete över hur jag struntat i barnens känslor och fast de har bedjat att jag ska sluta så har jag tyckt att de bara överdriver. Har äntligen insett att det enda jag kan göra för att gottgöra dem är att hålla mig nykter framöver.

Ser framåt, nu är första månaden avklarad, och det har varit otroligt skönt att vakna utan att känna sig bakfull, inte behöva ha ångest över gårdagen, veta vad jag sagt och gjort och kunna se alla i ögonen utan att skämmas.

Jag tar en dag i taget, idag ska jag vara nykter oavsett vad som händer.

Kram på er alla som stöttat mig så här långt!!

Maria42

För mig är det så självklart att det är på grund av mig. Att jag har varit en frånvarande förälder pga vinet, alltid satt det först.
De är inte uppvuxna i ngn misär, jag har ju skött jobb, lagat mat varje dag, rent hus men sedan har jag checkat ut med vinet på kvällen.
Den äldsta började må dåligt för 4 år sedan av och till och har aldrig velat anförtro sig om det för mig men fått mig att förstå att det hade med mitt drickande att göra.
Har i så många år haft sådan skuld och skam över att jag inte kunde sluta för trots att hon sa det så kunde jag inte sluta.

Det märks verkligen på dem att de är glada att jag slutat, minns att jag i våras hade en konfrontation med den äldsta där hon skrek till mig att jag skulle låta henne vara, hon hade gjort ngt mycket dumt och jag ville prata om det. Jag gick bakom henne och sa att hon måste lita på mig och prata med mig. Hon skrek till mig att hon bara väntar på att jag ska dricka igen så det kunde hon inte, minns att jag helt lugnt gick bakom henne och sa att det förstår jag att du tror men jag kommer inte att göra det.

Efter det vände det och även om inte förtroendena kom så började jag märka en tillit.
Men nu är det dags igen och ni kanske har rätt, det kanske inte har med mig att göra. Jag vet inte!!
Nej, inte pratade jag med min mamma så det kan jag förstå på sätt och vis.

Även den yngre mår dåligt framkom igår, tänk att barn döljer så länge som möjligt hur de mår innerst inne.
Har inte sovit mkt i natt, det gör ont i hjärtat när jag inte kan hjälpa. Oavsett om det nu beror på mig eller på något helt annat så vill jag ju hjälpa dem att må bättre.

Att de är egoister har du helt rätt i R, och det blir lätt drama, här i varje fall.
Jag kan överreagera, det är jag medveten om och det handlar nog mycket om den skuld jag släpar på.
Detta verkar rörigt, men det känns skönt att lätta sig lite för det här kan jag inte prata med ngn om eftersom det handlar så mycket om mitt förhållande till A.
Nu tar vi en dag till, Tack!

Stigsdotter

Tilliten tar nog tid att få till. Jag tror det enda man kan göra är att vara riktigt uppmärksam och tillgänglig. Att med ord och handling visa att du finns där när och om de vill prata, att visa att det finns tid till det för det går aldrig att stressa fram ett förtroende det kommer oftast när man minst anar det och inte är beredd (eller har tid :-O

Draman undrar jag om det är något vi måste stå ut med som har döttrar? Läste någonstans att den dotterliga frigörelseprocessen från mamman är mycket utåtagerande och påfrestande. Vet inte om det verkligen måste vara det men det kanske stämmer. Jag känner i alla fall igen mig i ditt överreagerande. Tidigare har jag tänkt att det beror mycket på min skuld och så, eller kanske till och med att jag varit onykter och "blivit störd" av barnens beteende. Men nu tänker jag att det kanske är så det måste vara, att det är en del i processen? Och de vet ju verkligen vilka knappar de ska trycka på... Usch jag brukar tänka (mera skuld) att hur ska jag lära mina barn att bli sansade förnuftiga människor när jag själv står här och gapar?

Solly, blev nog inte mycket till hjälp mitt svar, men du får mina funderingar ändå...

Ha d gott, kram!

vill.sluta

Gud vad jag kände igen mig ang. det du skrev
om din dotter.
Samma sak med mig, men mina barn bad mig att
sluta. Fast jag såg inte att det var problem.
Men inget roligt för dessa bästa barn att se pappa
sova i soffan 5-6 dagar i veckan.
Så rörd av det du skriver.
Du är så bra!
/A

Maria42

Sitter jag här, maken ringde vid halv 4 och skulle ta en efter jobbet öl med grannen där vi bor. -Självklart ska du göra det, var mitt svar. Lite förvånad för detta har aldrig hänt förut, men det är ok.
Han har fortfarande inte kommit hem, inte ett sms, att jag blir sen, jag äter här. Någonting!!

Är inte det lite konstigt?

nonchalant att han inte hör av sig! Det är lite motigt nu Maria, fint att du har vänner här och stöd. Det blir ljusare dagar igen, helt säkert. Kram till dig, var stolt över den livsförändring du gjort och gör! Sov gott! / mt

Dompa

Men han kanske har fått en öl för mkt? Nu när Bella inte längre dricker så kan han gå över styr. Inte med vilje utan bara för att... Jag tänker att mkt har förändrats i mannens liv också det sista halvåret...när han började inse att ditt beslut stod fast. Du vet själv att det inte är mysigt att ta en öl med en nykterist...även om hon inte visar ngt så är känslan där. Känslan av att nu försvinner min hjärna, nu luktar jag dessutom illa. Kanske lättare att slappna av hos grannen?

Konstigt? Ja! Oroväckande? Nej...bara mänskligt! Så tänker jag... Du får en fredagskram här istället. /R

vill.sluta

Om han går ut och tar en eller två öl som blir till tre.............
Han har sällskap hem då det är grannen som han är ute med.
Sedan kommer han hem ikväll och är så där extra gosig och kramvänlig som man kan bli........
Men då sover Bella kanske och då tar vi resten imorgon som gubben sade.
Don´t you worry about a thing .........

Kramar i natten!!!!
//A

vara precis så "enkelt" som Dompa skriver. Mänskligt. Så bra att vi är fler som delar våra tankar här så det blir olika infallsvinklar. Kram på er! / mt

Maria42

Nu kom han hem, rejält berusad. De skulle ta efterjobbet ölen på puben, så det var självklart där jag trodde han ffa var där.
Han som aldrig går till den puben och dessutom brukar tala rätt nedlåtande om dem som hänger där. (!)
Det visade sig att de var där ngn timme sedan har de befunnit sig hos grannen rätt över. Där har han ätit middag fast han visste att jag skulle fixa det.
Blir så förbannad på bristen av respekt, för så upplever jag det. Man meddelar väl för tusan vad man gör!!!

Du har rätt mt, det är motigt nu. Tänkte igår eftermiddag att nu kan det väl inte bli så mkt värre men några timmar senare så insåg jag att , jo, det kunde det
Känner i alla fall att jag är rätt rustad för motigheterna eftersom jag håller mig nykter, och märker att jag, fast det är jobbigt orkar finnas där för mina ongar, att jag faktiskt klarar det utan A.

Du har nog även en poäng i att det var mänskligt det maken gjorde i kväll R, han hade vett att skämmas lite i sin fylla, dock somnade han inom 10 minuter från det att han kom hem. Men även om det är mänskligt så vill jag inte bli behandlad som om jag inte betyder något, för ikväll kändes det som om han "glömt" att han har en fru.

Fredagskram till er, mina människor!

Dompa

Läs på anhörigsidorna och se att det inte alltid är så vanligt. Visst andras skit gör inte vardagen lättare. Men han kom hem...skämdes...somnade. Nog vet han att han har en bra fru! Jag ursäktar inte...men jag förstår (tror jag). Godnatt Bella! /R

Maria42

Satt på pendeln hem idag efter jättebra fika/pratstund med fantastiska Stigsdotter och började tänka på att jag är på väg mot 10 månader oavbruten nykterhet. Men känner att något inte stämmer med månaderna och inser att jag bara har gjort 8 månaders oavbruten nykterhet.
Jag har räknat fel, hur har jag kunnat göra det?
Det sägs att det är lite kritiskt vid 9 månader, nu får jag uppleva det 2 gånger, tjohoo !!
Fortsatt trevlig söndag, kram!

Stigsdotter

Kanske inte så viktigt att det är oavbrutet? Jag har tänkt på det där också, jag räknar nämligen min nykterhet från den 28 maj då jag hade min "djävulusiska uppenbarelse", det blir fem månader. Men jag har druckit två gånger efter det. Dessa två gånger vill jag se som en bekräftelse på att det ursprungliga beslutet att inte dricka, var det rätta. Så, jag räknar min nykterhet från den 28/5 även om den inte är obruten :-)

Hoppas du får en bra måndag imorgon, kram!

Maria42

Ställer gärna frågan till dig Adde om du läser detta.
Jag har gärna räknat min nykterhet från 1 januari när jag tog beslutet att sluta på allvar.
Sedan drack jag 3 kvällar i början på mars, men inget efter det. Har sett det som en lärdom och ett bevis för mig själv att jag inte kan dricka.

Det var när jag kom till AA som jag förstod att man enbart räknar oavbruten nykterhet. Varför är det viktigt för våran nykterhet att vi räknar så?, förstår ju att det är det för annars skulle inte AA göra det.

Önskar alla mina människor en härlig, bra måndag. Kram!

vill.sluta

Det är väl självklart att räkna oavbruten nykterhet, för annars är det inte oavbrutet.
Man kan liksom inte vara Nyktert Alkolist lite ibland när det passar.
Det är antingen eller.
Så om man skall vara riktig så dra du av tiden FÖRE mars.
Lite från mig, men rätt skall vara rätt, lurerskan där!
Men jag gillar dig endå!
Kramar........
/A

för att kunna hantera nykterheten i längre perspektiv så måste vi lära oss ärlighet, det är grundvalen i vårt nya liv. Vi har ljugit så ofantligt mycket i vårt tidigare liv så vi har nog fyllt vår kvot när vi går in i nykterheten. Och då är det så oändligt skönt att få använda ärligheten fullt ut och få sinnesro på den fronten. Och det är inte så tokigt att komma ihåg vad jag sa förra veckan :-)

Lögnen i det gamla livet drabbade ju både oss själva, vi lurade ju medvetet oss själv om mängden vi petade i oss, och våra nära som vi också lurade på alla sätt och vis.

Och eftersom vi är så fenomenala på att manipulera, både oss själva och andra, så bör vi ha i minnet att när vi tar ett återfall så är det faktiskt med fara för vårt liv. Att mickla med mängder och tider i återfallet gör ju att vi gärna vill förminska det vilket gör att vi inte ser så allvarligt på det som vi rätteligen borde göra.

Jag är själv fruktansvärt rädd för återfall för jag räknar kallt med att jag inte överlever det idag. Och jag räknar min obrutna tid när jag tittar på min nykterhet, jag vill inte ljuga för mig själv.

Maria42

Så självklart och enkelt. Jag vill inte ljuga något mer, jag har varit nykter sedan 4 mars, dvs drygt 8 månader nu när jag äntligen kan räkna.
Kram, kram!

det är frågan:). Egentligen fullständigt onödigt att hålla på och räkna dagar. Lika onödigt som det är att väga sej, man vet ändå om man gått upp eller ner i vikt. Du har gjort ett fantastiskt bra jobb hur du än räknar!