av Grön

Som vanligt på helgen sitter jag på soffan och är ledsen, och han ligger och snarkar,
Kärleken till vinet är tydligen större än kärleken till mig och vårt lilla barn.

Nog för att han har skärpt sig något, han har gått från att dricka 2 boxar i veckan till att dricka kanske 2 flaskor/vecka. Det är dock så att hans personlighet förändras så vidrigt mycket när han dricker. Något mer egoistiskt kräk får man leta efter känns det som.

Jag känner mig så lurad. Så fruktansvärt lurad. Han slutade inte dricka under graviditeten, inte ens under de sista veckorna. Det fanns alltid någon ursäkt, som att det var fotboll på Tv eller en fin sommarkväll. Han slutade inte dricka när bebisen var nyfödd... Och här sitter jag nu med världens finaste bebis och en enorm ångest över att hennes far väljer att dricka ett par glas vin istället för att vara nykter och uppleva hennes första år utan att vara påverkad.

Han anser ju förstås själv att han inte har några problem med alkoholen, och att jag överdriver.
Jag vet som inte hur jag ska gå vidare med det här... Kanske någon här som kan komma med några kloka ord...

mulletant
sön, 2012-11-11 - 06:50

så bra att du har hittat hit! Din man eller sambo har ett allvarligt missbruk som han själv inte inser eller vill inse. Då finns alltid,precis som du nämner,anledning att dricka - fint eller dåligt väder spelar ingen roll...

Börja med att läsa omkring här i de olika trådarna så kommer du att känna igen din situation - och honom. Personlighetsförändringen som du beskriver hör till och det kommer inte att bli bättre av sig själv - om inget förändras kommer det med tiden att det bli alltmer problem. Så är det. Visst låter det trist.

Men... Du har redan tagit ett första steg till förändring i och med att du skrivit här. Det du kan göra är att komma fram till hur du vill ha det i ditt liv. Det är ingen liten sak men du har tagit det första steget. Den som lever med en missbrukar riskerar att bli fångad i medberoende, man blir lika fångad som missbrukaren och anpassar sitt liv till missbruket och att dölja det för omgivningen. Det här växer fram nästan utan att man märker det. Jag sätter länk till en blogg med information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Du skriver inget om din livssituation i övrigt, om du har någon du kan tala med om hur du har det. Du kan gå in på självhjälpsprogrammet här på sidan, du kan också kontakta Alkoholhjälpen för att få råd och stöd. Fortsätt skriva här det hjälper till att reda ut tankarna och du kommer säkert att få fler svar under dagen.

Styrkekramar! / mt

vill.sluta
sön, 2012-11-11 - 06:57

Som du redan förstått så är han beteende INTE okej. Tyvärr så lever du med en alkoholist.
En som inte ser dig och det underbaraste som går att få. ETT BARN!
Stampa ned foten, säg att beteendet INTE är okej.
Var beredd på att lämna om du skulle bli tvungen!
Ta hjälp, prata med familj vänner etc.
BERÄTTA FÖR ALLA VILKET BETEENDE HAN HAR!

Tala om hur DU känner dig för så många du kan.
Skall det bli ngn ändring får
fan HAN ta sitt ansvar NU!!!

Du är INTE själv i det här.
Fy fan vad egoistiskt av honom att bara!
Tänka på sig själv och alkoholen.
Var redo på att bryta upp och lämna om han inte klarar av att köra nyktert ett par månader.
Stanna här och läs läs läs, ring en jour och prata med någon lugn och opartisk person.
Jag önskar dig all lycka till!
Kramar vännen!
/Andreas

Framtidsdrömmar
sön, 2012-11-11 - 09:04

När vi fick vårt första barn och 1½ år senare vårt andra (de är idag 10 och 12 år) så trodde jag att allt skulle bli bra. Han skulle sätta familjen först och se ett annat liv bortom fester och "kompisar", jag skulle kunna rädda honom från det destruktiva förhållande han hade till flaskan. Detta skulle lösa sig av sig självt, man mognar ju och inser vad som är viktigast här i livet när man har familj.....Eller...?
Nu sitter jag här idag med en stor sorg inom mig att min familjelycka inte blev som jag önskade och hoppades, att min och sambons kärlek tillvarandra inte har växt sig starkare med åren snarare tvärtom och att vår familj nu håller på att rämna.
Jag har under åren skrikit, gråtit, varit förtvivlad, hotat och vid några tillfällen även slagit honom på armarna i ren desperation över att få honom att lyssna där mina ord tagit slut. Ibland har allt detta hjälpt, i kortare stunder men det har alltid återgått till överdrivet drickande. Detta har "varit mitt fel" i min sambos ögon. Jag har försökt vara snäll, laga god mat, funnits tillhands, intalat mig själv att jag överreagerar, ställt upp på sex (fast jag egentligen inte velat, för husfridens skull), bett om förlåtelse trots att jag bara uttryckt min förtvivlan och oro.. Listan kan göras lång.
Jag vill med detta inlägg berätta att jag känner igen din känsla. Det har tagit mig alldeles förmånga år att förstå att jag inte kan göra något åt hans alkoholberoende om han själv inte vill, detta har blivit på bekostnad av mitt eget välmående. Jag har skrivit på forumet sedan februari-12 och jag har kommit en bra bit påväg till att hitta mig själv igen. Det är inte lätt, vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och dö, för att slippa inse att vår tid är över, det går inte att reparera som dagsläget nu är. Jag har fortfarande lång väg kvar.

För din och barnets skull; stampa ner foten itid, uttryck din oro och dina känslor/behov i tid. Låt det inte bara rulla på. Känn efter hur DU mår och vad DU behöver och vad som gör DIG ledsen och förtvivlad. Försök prata med honom om detta, låt det inte bara rulla på. Det blir inte bättre om man inte diskuterar och tar tag i problemet. Jag vet, för jag har provat. Tystnaden är den värsta.
Jag säger som alla andra. Läs i olika trådar- det hjälper dig att sortera tankar och ibland kan man också "förstå" det sjuka i olika beteenden. Hoppas att det hjälper dig en bit på vägen.
Lycka till!

mulletant
sön, 2012-11-11 - 09:13

att du skulle skriva ett svar till Grön. Du vet så väl vad det handlar om och du beskriver det så bra! Du har kommit långt sen februari när du skrev ditt första inlägg här.

Kram till er båda! / mt

Grön
sön, 2012-11-11 - 09:43

Tack för ert fantastiska stöd!

Har ägnat en stor del av morgonen till att läsa tidigare inlägg. Det är ibland läskigt hur mycket man känner igen sig i vad andra skrivit, samtidigt som det känns fint att veta att man verkligen inte är ensam i detta.

Jag ska ta mig i kragen och sätta ned foten. Hans prioriteringar har fått fortgå på tok för länge, och jag kan inte utsätta mitt barn för den personen han är när han dricker. Nu ska jag ge mig ut på en lång promenad och samla tankarna.

Stor kram till er alla.

vill.sluta
sön, 2012-11-11 - 11:05

Du sätter huvudet på spiken. och ååååååhhhhhhh jag blir så ledsen då
jag inser hur mitt eget beteende sårat min älskade fru. Hur många gånger hon sagt åt mig att sluta.
Skönt att ha denna insikt.
Jag blir bara starkare och starkare, men ensam är inte alltid stark,.

Och du Gröna sköna, är INTE ensam!
Vi är ett gäng som befinner sig här, vi alla är i olika skedeen i livet men vi har ALLA en sak gemensamt.
ALKOHOLEN, detta gift som tär och förstör.
80% av alla familjerelaterade brott som sker i hemmet är alkoholrelaterat.
85% av alla oprovoseradevåldsbrott utanför hemmet (på stan och utanför disco/barer etc) är alkoholrelaterat.
70% av alla dödsolycker med bil är alkoholrelaterat.

Skulle Alkohol som uppfinning kommit idag skulle den förbjudas, på samma sätt som cigaretter.
Kostar samhället massor.
Skapar oändligt mycket LIDANDE!
jAG lider MED DIG GRÖNIS!!!!!
kRAMAR I MASSOR!
//A

Lelas
mån, 2012-11-12 - 07:42

Välkommen hit, Grön!

Jag tänker att vi medberoende och alkoholisterna pratar förbi varandra när det handlar om mängd alkohol. För alkoholisten handlar det om deciliter men för den medberoende handlar det om just personlighetsförändringen. Eller hur? Det spelar alltså ingen roll om din man har minskat sitt drickande, så länge du fortfarande upplever att han förändras av det. Och därför är en diskussion om mängd dömd att misslyckas - för alkoholisten kommer fortsätta mäta sin framgång i deciliter.

Du har redan fått rådet att sätta ner foten ordentligt, och det håller jag helt med om. Men jag vill lägga till att det inte måste innebära en väg bort från honom, utan att det faktiskt kan vara vägen tillbaka. Det går att vända en sådan här situation! Jag är ett levande bevis på det, jag och min numera nyktre make. Men, det bygger på att du är övertydlig med dina gränser och inte backar. Sedan är valet hans.

Kram!
/H, tillfrisknande medberoende

Grön
mån, 2012-11-12 - 11:48

Så rätt Lelas, ang det där hur man tänker. Personlighetsförändringen är ju det som omgivingen märker, och det var också det jag tryckte på när jag talade med min sambo igår kväll.
Han sa i alla fall att han tänker sluta dricka. Självfallet hoppas jag att han menar det den här gången, men jag är ju medveten om att det kan vara så att det är ett löfte som inte kommer att hållas.
Det blir till att ta en dag i sänder.

Åter igen Tack för det fantastiska stödet från er alla!

vill.sluta
mån, 2012-11-12 - 12:24

Ordnar sig för nu.
Hjälp honom oxå, förklara g dina känslor och hur DU känner.
Jag hoppas för din skull att det blir BRA!
KRAM/A

flygcert
ons, 2012-11-14 - 22:21

en stor varm kram, för det är vad jag själv vill ha, av någon som förstår!!

Känner igen mig i delar av det du skriver och även om jag inte själv har kommit hela vägen så håller jag med i ovanstående: sätt en gräns!

När jag läser ovan så inser jag mitt dilemma: jag har tjatat, bönat, bett, gråtit, skällt osv osv, och hela tiden tänjt på gränserna. En dag fick jag nog och satte ner foten, vilket känns gott. Men problemet är att min sambo bestämde sig för att sluta dricka och nu tycker att jag borde vara glad "för nu ska vi ju få det så bra, så bra", medan jag känner att jag fått nog, jag vet inte om jag vill leva med honom, nykter eller ej, för jag har blivit så sviken, så illa behandlad osv. Så, mitt bästa råd är: sätt ner foten direkt, nu på stört! Jag vet att det är lättare att säga än att göra, men idag ser jag ju att om jag hade hotat med att flytta tidigare så hade jag kanske itne kommit till en gräns där jag inte tror att det finns en väg tillbaka...

Kram!

Grön
fre, 2012-11-16 - 18:04

Stor kram till dig Flygcert!
Ja... Allt är ju inte frid och fröjd bara för att han slutar dricka, det är ju så mycket trasigt som måste lagas.

Uppdatering hittills. Han har inte druckit något under veckan, men ringde just och frågade om han fick ta ett glas vin till maten. Jag svarade helt enkelt att det var hans eget beslut, men han vet vad jag anser... Orkar inte sitta och förbjuda något, ska han sluta måste ju hans egna vilja att sluta finnas där.

//Grön

flygcert
fre, 2012-11-16 - 20:38

du kan visa vad du tycker/känner, men det är hans val!
För mig är det skönt att jag har insett att jag kan bara vara stark i mig själv, stå på mig och stå upp för det jag vill och vill ha. Att det i sin tur betyder att jag så ofta jag kan försöker känna efter vad tycker jag, hur ser jag på situationen och sedan försöker jag tala om det på ett bra sätt.

Med facit i hand så har jag nog så gott som på alla plan försökt anpassa mig, vara till lags, inte säga emot osv för att jag är rädd att han ska bli arg/ledsen/trött på mig. Nu känner jag att jag inte bryr mig om han blir arg eller så, utan att jag vill känna mig trygg I MIG, i mig själv, och framför allt vill jag skydda vårt barn.

Hoppas du känner styrkan i dig, styrkan att du är viktig, att det du tycker/vill är rätt för dig och då får andra acceptera det.

KRAM

Grön
fre, 2012-11-23 - 22:10

Ja då var det ju fredagkväll igen.

Jag har i alla fall fått honom att gå och lägga sig. Nu ligger han och snarkar i sovrummet istället för att somna sittandes på soffan... Och dessa förbannade ursäkter.. Han menar att han har jobbat så mycket den senaste tiden... Jag är arg som ett bi och jäkligt nära att hälla ut det vinet han har kvar hemma i vasken.

Kram,

Lelas
fre, 2012-11-23 - 23:18

Hej, vännen!
Ja, fredag igen.... Vad jobbigt du har det.

Jag undrar: vad är det som hindrar dig från att hälla ut vinet? Häll ut det, och ställ den tomma flaskan/boxen väl synlig på diskbänken.

Jo, jag vet, i många andra sammanhang argumenterar jag för att du som anhörig inte skall leta efter gömmor, inte städa undan... Men, det här tror jag faktiskt är en sak som gör skillnad. Våra ord gör till slut ingen skillnad för alkoholisten, men våra handlingar gör det.

Min man säger, så två år senare, att det var mina demonstrationer av den här typen som öppnade ögonen på honom. Så behöver det ju inte bli för alla, men för mig/oss funkade det.

Kram!
/H.

Grön
lör, 2012-11-24 - 07:21

Jag vet faktiskt inte varför jag inte häller ut den. Jag tror inte att han skulle bli särskilt arg, så det är inte det.

Någonstans hoppas jag väl att han skall ta sitt ansvar och hälla ut den själv.
Det känns dock som att det är rätt långt kvar på den här resan...

Kram

Grön
sön, 2012-12-02 - 08:55

Jag hällde ut hans vin igårkväll. Jag fick nog efter att han somnat sittandes i soffan med en skål nötter i handen.
Han brukar spara en skvätt i vinflaskan till söndagkvällen.
Den skvätten är borta nu. Och ja... Det var faktiskt rätt skönt att hälla ut den.

Han måste sluta dricka snart, han har druckit till och från de senaste 12 åren. Jag börjar tro att han har hunnit med att få bestående alkoholskador. Hur får jag honom att förstå detta?

Åter igen är jag så tacksam för den hjälp jag fått här, ni är bäst!
// Grön

Lelas
sön, 2012-12-02 - 12:48

Bra, Grön! Det är ett första steg i att markera att du inte ställer upp på det här längre.

Du undrar hur du kan få honom att förstå. Ja du... Tänk om vi hade ett svar på det! Så mycket enklare det skulle vara. Men, tyvärr finns det ju inget svar.

Det enda du kan göra är att tydlig (överdrivet tydligt, genom handlingar) visa att gränsen är nådd. Kanske kommmer du till en punkt då det är dags att ställa ett ultimatum ("mig eller flaskan") men jag skulle vilja råda dig att inte uttala ett sådant ultimatum förrän du är helt säker på att du kommer att genomföra det om han bryter mot villkoren.

Tänk igenom noga var dina gränser går, och försök att vara konkret.

Var rädd om dig!
/H.

Grön
lör, 2013-01-05 - 09:04

Det är ett fantastiskt forum det här.

Jag har läst tråd efter tråd och kommer till klarhet efter klarhet.

Jag är fruktansvärt medberoende. Jag lägger enormt mycket tid och energi på att vara ledsen, och arg. Jag får för mig att jag mår bättre om jag har kontroll över vad, hur mycket och när han dricker. Jag vill inte vara den här personen.

Han å andra sidan självmedicinerar ju sin ångest med hjälp av alkohol. Han är nog inte helt omedveten om att han har problem (i hans värld sitter alkoholister dock på parkbänken utanför bolaget kl 10), men han skulle aldrig söka hjälp för det.

Jag/vi har en hel del att ta tag i om det här ska fungera...

Kram från Grön

Grön
lör, 2013-01-12 - 09:18

Åter igen somnade han sittandes framför TV:n...

Jag talade om för honom igår hur jag mår av att han dricker. Jag tror nog inte att han tog in så mycket av det jag sa.

Suck...

//Grön