av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

vill.sluta
sön, 2012-11-11 - 06:36

Ju mer MER jag läser alla! KLOKA råd ju mer bränsle får jag till att INTE ta det där första glaset!
Tack Mullistanten!
/A

mulletant
sön, 2012-11-11 - 08:38

Ute - stora regnet
Inne - varma ljuset

I går på eftermiddagen var jag i samma yttre situation som för två år sen... en detalj (viktig i sammanhanget) ägde rum i annan våning i huset bara. Inne i huset - Ute på gården.

Kunde inte låta bli igår att berätta för mannen att det var på timmen två år sen en av de verkligt svåra och avgörande situationerna som ledde till mitt uppbrott. Tror jag återgivit den för honom tidigare... men den gnagde till igen.

Minnesspår. Bilder. Mer bilder och tankar än känslor. Kanske de också kommer nån gång...

Ändå fortsatte jag då för två år sen - på söndagen, måndagen, tisdagen osv... men uppbrottet var nära - fast jag inte riktigt visste det. Bägaren var fylld, endast den sista droppen behövdes - den som ramlade ner 5.12.12 vid 20-tiden.

Också det bilder, enstaka som inte riktigt hänger ihop.

Varför inleder jag idag med ute och inne? tänker jag nu. Kanske ute-och-inne hör ihop med dissociationen jag befann mig i då... Att jag strikt höll känslorna under ytan för annars hade jag drunknat. Att den konkreta skillnaden ute och inne är så påtaglig idag. Lika påtaglig som skillnaden då och nu.

Och i det närmaste lika påtaglig som för ett år sen fast på en annan inre nivå.

Grattis far på Fars dag! Nu ska du få kaffe!

santorini
sön, 2012-11-11 - 09:03

för att du förmedlade detta som Sven Melander sagt. Så självklart och så bra. Det betyder mycket för mej att sk kända människor delar denna verklighet. Det blir lättare på nåt konstigt vis. Som om man är med i nån sekt, "Vi som inte vill dricka alkohol". Typ, som ungdomarna säger:) Det börjar bli ganska många nu som helt självklart inte dricker alkohol. Varför skulle det vara så konstigt egentligen? Säger jag mej.

mulletant
sön, 2012-11-11 - 09:16

jag känner värmen av din kram! Jag gläds så över att du rör dig i riktning mot att ta hand om dig och ditt liv! Så fint du har skrivit till Grön - visst är det fantastiskt hur vi kan hjälpa varandra. Och att vi hjälper oss själva genom att hjälpa andra!

Kram, kram till dig! / mt

Framtidsdrömmar
sön, 2012-11-11 - 09:29

Jag känner att jag kommit en bit påväg. Jag blir så berörd av andra som beter sig som jag gjort. Jag pratade med en vän igår, som också har en man som dricker förmycket, och hon är så medberoende...Det bara lyser RÄDDA alla andra om henne. Hon är världens finaste människa och jag tycker så mycket om henne. Jag orkar just nu inte ta mig an henne till 100% eftersom jag är mitt uppe i mitt eget men jag hoppas att jag kan peppa henne framöver. Jag ser så mycket hos henne som jag själv är men som jag nu tror att jag börjar få upp ögonen för.

mulletant
sön, 2012-11-11 - 09:37

Ta det lugnt; Gör det enkelt; En sak i sänder; Det viktigaste först; Lev och låt leva och (Endast genom Guds försyn)...
Just nu är du den viktigaste:) ! Ha en fin dag! Kram, kram, kram! / mt

mulletant
sön, 2012-11-11 - 15:03

Har läst tillbaka vad jag skrev för ett år sen i min dåvarande tråd. Lördag 12 nov har jag noterat "en förtvivlad och dramatisk sammandrabbning" för ett år sen och att "den situationen är en av dem som förde fram till mitt uppbrott 6 december." Farsdagen 14 nov "Åt lyxmiddag på fina krogen igår med två av barnen och familjer. Första gången i vårt gemensamma liv, tror jag, som mannen och jag intog en sådan måltid utan alkoholhaltiga tillbehör." När jag ser tillbaka och jämför med nuläget är det nästan skilda världar...

Några dagar senare, 18 nov, noterar jag "Ser på TV, eldar brasa, sorterar lite pappershögar och spelar Wordfeud. Kan se tillbaka på ett ofattbart förändrat liv under detta år 2011. Glad att jag skrivit så mycket - skulle vara omöjligt att komma ihåg alla skeenden annars - det har varit ett oerhört omvälvande år och samtidigt mycket stilla." Så bra för mig att kunna gå tillbaka och läsa.

Lelas konstaterar "Ja, tänk att det är ett år sedan som vi hade det som tuffast. ... Ett år är en evighet och samtidigt bara ett ögonblick..." Jag skriver "Ja, ett år är ett ögonblick och en evighet. Jag är starkt medveten sgs dagligen nu om att det snart är ett år sen jag gjorde uppbrottet. Läste tillbaka en del av det jag skrivit åren 2005-2010, de år alkoholen präglade allför mycket i vårt liv."

24 nov "Jag tror att min trötthet också har att göra med hela den enorma livsförändringen... Detta år (med nu 53+15+173+60+20 nyktra dagar) kan jag egentligen inte riktigt ta in. Jag kan inte heller riktigt ta in hur det var före. Det är en stor livsstilsförändring och vi är utlämnade till varandra på ett helt annat och nytt sätt när "den grå vardagen" inte förgylls (hmmm) med något gott att äta och dricka. Inte heller olika glädjeämnen firas med ett glas. Jag tänker på det lite som ett sorgeår - ett år när "allt" ska göras på ett nytt sätt och vissa saker orkar man helt enkelt inte med utan lämnar. Så var det med en del sommaraktiviteter där ölglaset är ett självklart attribut för de flesta inklusive mannen. Men vi har överlevt så här långt och kommit närmare varandra - nej, hittat tillbaka till varandra är mera rätt att säga. Återerövrat en del av den äkta närhet som långsamt krackelerat i besvikelser, förtvivlan över sorger och förtret över skitsaker som vi inte kunnat reda ut. Nu reder vi långsamt ut små vardagsförtretligheter som på sitt sätt har stor betydelse. Ja, det låter inte klokt men det är ett stort arbete."

Jag läste längre framåt... till pepparkaksbaket, till årsdagen av uppbrottet och får hjärtklappning när jag blir påmind om hur det var. Det är nästan obegripligt hur vårt liv har förändrats på två år. Jag tror att den tiden har varit nödvändig ... sorgeår, förändringsår, nu återfinnande- och tillitsår ... som läker sår.

http://www.youtube.com/watch?v=sEVO3hQLaM8

Nu ska jag laga middag, favoritsalladen med avocado, oxfilé med vitlöks- + persiljesmör, rostade rotfrukter och balsamicosås. Duka fint och dricka vad vi vill utan att bli sinnesförändrade. Vara tillsammans utan rädsla. Herregud vad jag är tacksam att jag finns kvar här. Att vi har orkat.

mulletant
mån, 2012-11-12 - 05:24

Stora teman var i rörelse igår efter farsdagsbesöken…

Mannen är osäker på hur jag reagerar när han dricker ”nollöl” – han känner ett medberoendebeteende, undviker att dricka vid vissa tillfällen då han tror att jag ska ogilla det. Han är mycket tillfreds med att kunna dricka alkohollågt vin och öl men styrs av vad han tror jag tycker. Han har även att han noterat att det är känsligt inom AA . Ingen av oss vill ha ”tal- och tyckandeförbud” så och det är väldigt befriande att kunna tala om det.

I början, på sommaren, när han drack alkoholfri eller -låg öl aktiverades mina gamla reaktionsmönster och vi talade om det. Nu känns det nästan alltid oproblematiskt för mig, det har fungerat så bra. Jag njuter verkligen av att våra måltider har återgått till det gamla mönstret - minus alkoholen, lulligheten och snarstuckenheten som under de sista årens vindrickande kom säkert som ett brev på posten (snart kommer inga brev på posten längre:). Han ser själv på sin relation till det alkoholfria/-låga på ett distanserat och reflekterande sätt – kanske att just det och friheten att samtala är den starkaste faktorn i att jag inte bekymrar mig.

Jag tog till mig Magnus kommentar i en diskussion på fb: ” Av alla personer jag möter på mottagningen så är det en del som inte tycker att det funkar att dricka något med alkohol i. Det finns också andra som har använt systembolagets alkolfria alternativ och som tack vare det har tagit sig ur problem och varit utan starkare drycker ett halvår eller ett år (längre än så har jag inte haft kontakt med dem). Vi rekommenderar aldrig någon att dricka alkohol men vi har heller ingen anledning att ifrågasätta de som tycker att det fungerar bra för dom att dricka de här svaga alternativen.”

Vid middagen tog mannen upp en familjehemlighet … eller den tvingade sig upp till ytan … en omständighet som vi är medvetna om men inte så ofta berör. Den handlar inte direkt om oss-två men finns som en del i livet … ”såret blöder” säger han och ser på mig över matbordet ”kapselns hinna blir allt tunnare och snart brister den … och bra är det.” Det här har kanske med stegarbetet att göra. Jag som inte (ännu) har nån grupp läser O.C´s 12 steg för hopplösa – livsförändring på djupet, jag har insett kraften o djupet i de 12 stegen
.
Snabb reflektion:
Om öl och vin var det svårt eller omöjligt att tala förr – för ungefär ett år sen skrev jag att vi haft vårt första riktigt ärliga samtal om alkohol. Nu kan vi tala både om det som är gott och om det som stör…
Om svåra livsfrågor har vi alltid kunna tala – nu känns det (igen) som vi rör oss framåt på ett nytt sätt…

Maria 42 skrev igår att hon räknat fel och det fanns en liten diskussion om obruten nykterhet.

Vad är viktigt? När jag läste bakåt blev jag påmind om min räkneramsa som för ett år sen såg ut så här 24+53+15+173+60+20. De första 24 dagarna hade jag inte med från början.
Idag: 24+53+15+173+60+179(- - -)+195.

För mig har det varit viktigt att "se" hela processen och ställa den i relation till hur jag upplever att vi har det i livet. Den första tiden var svår. En kamp. Korta kapitel. Sommaren 2011 var en tid då vi levde i en slags bubbla och påtvingad nykterhet. Ganska glädjefattigt skulle jag säga idag men ändå med mycket gott. Sommaren 2012 återupptäckte vi lustfyllda arenor .. och i det har har möjligheten att dricka alkoholfritt haft betydelse. Omöjligt att säga vad som spelat roll för vad... hur olika processer samverkat.

När jag tittar tillbaka som jag gjort denna helgen inser och känner jag vilket arbete det är att bli fri från missbruk och medberoende. Att det måste få ta tid och plats.
När missbruket nästlat in sig i hela livet berörs hela livet när det ska rensas ut...
Underbart är det att bli fri!

höst trollet
mån, 2012-11-12 - 11:40

Hej mulletant!
Jag läser och tar till mig... Samtal, om det som känns svårt att tala om..
Den där tryckta västernstämningen som infinner sig, när man sitter på sin vakt och undrar från vilket håll orden kommer..
Ja, det finns tillfällen när jag själv suttit och vägt orden på guldvåg, för att inte avsiktligt missförstås..
När jag med all önskvärd tydlighet, har förstått att det jag kommer att säga, kommer att göra ont..

är DET, en anledning till att tiga?.. Inte för mig längre, för jag vet att så småningom brister bubblan i varje fall.. Och DET kan vara vid ett mycket olägligare tillfälle..

Men visst, jag har pratat, sedan har jag suttit och "hukat mig".. Väntat på reaktionen.. Ska han resa sig och gå ut (och med hela kroppsspråket visa hur sårad han är)
Eller ska han hitta en svag punkt hos mig att sätta in en ny attack på..?

Jag har nog liksom du, insett att man måste "rensa" i det förflutna (lite av de tankarna tar jag upp i min tråd..) Annars sitter "knapparna" kvar.. Och någon gång, i stridens hetta, kommer vi att trycka på dem..
Vad det är, spelar inte så stor roll, för så länge skulden och skammen finns kvar, kommer vi att utnyttja den och låta oss utnyttjas/manipuleras..
Det ÄR bra, om man kan föra upp vad det än är till ljuset har jag märkt.. De här "tysta överenskommelserna" leder bara till att det växer och blir gamla "familjehemligheter" som ingen törs tala om och som gör att vi går som katten kring het gröt..
Den här "hettan från gröten" har en tendens att sprida sig och vips, börjar man halka tillbaks i gamla mönster..

Däremot, tror jag att har man väl talat ut och lagt något bakom sig, så ska man inte gräva fram det igen och använda det som slagträ..

Det svåraste, för många har jag märkt, är att släppa skammen och att förlåta sig själv. Skammen som gör att man inte vågar titta, för det gör för ont.. (ungefär, som en "bedragare" som hoppar över alla tidningsartiklar om bedrägerier, eller rattfylleristen, som inte vill läsa något om rattfyllon eller olyckor där alkohol varit inblandad)
Våra misstag, skapar många ömma punkter..
lite virriga funderingar... men jag kunde inte låta bli att låta tankarna spinna vidare när jag läste din tråd..
Hoppas att du och din mullegubbe klarar av det sista svåra också.. Ni är ju medvetna om er "bubbla" och jag tror att ni kan stötta varandra när den brister..
Kram /trollis

mulletant
tis, 2012-11-13 - 05:08

Ja, jag fattar vännen D - att du är trött på alkis-Dompa och vill se livet.

Jag klipper lite ur Forum-Brorsan-Berras inlägg - känner igen mig så väl i att forumet tidvis kan uppsluka nästan hela ens liv ... kan vara skönt att bli använjd ett tag ... det gäller att begränsa sig, till en lagom nivå... skummar igenom lite snabbt alla nya inlägg, och är det ingenting som inte touchar mina sinnen så klickar jag ner sidan igen... Man måste inte skriva för att finnas på forumet, jag svarar på alla frågor ställda till mig, och kommenterar där jag känner för det... friheten har ökat, från att vara en alkie till ett forumalkie till att idag vara ännu mer lite friare med att bestämma själv vad jag ska lägga min tid på...

I augusti beslöt jag att minska skrivandet här och skriva kort i en kalender som jag köpte för ändamålet. jag har ändå dragits tillbaka och den gångna helgen var ett slags crescendo - det insåg jag när jag skrivit färdigt. Det var precis den här tiden för två år sen som nedtrappningen till uppbrottet pågick ser jag nu med facit i hand. Denna helgen var ändå helt olik senaste år - som också var bra. Mitt behov av att skriva har varit ... påträngande. Såg en skymt av Paolo Colho i nåt TV-program, han sa nåt om att det inte går att skriva för att påverka/övertyga andra man skriver inifrån sig själv. Så är det för mig - forumskrivandet har varit och är ett sätt att skriva mitt liv. Tidigt insåg jag skillnaden i att skriva dagbok och att ha en riktning utanför mig själv.

Söndagen slutade med mannens förtvivlan och gemensamt delande av såret som blöder... Igår var jag i en oerhörd trötthet som jag tror kom från den bearbetning jag igen tog mig igenom. Kanske behovet att skriva minskar nu... eller så eskalerar det ... om en månad vet jag.

Vi gör enkla saker tillsammans nu - igår kurade vi skymning i mångfaldens tecken. Trevligt, just det. Enkelt och trevligt. Det är bra så. / mt

mulletant
tis, 2012-11-13 - 05:22

har läst ditt inlägg några gånger och tänker ungefär som Dompa skrev: "Så konstigt att vi uppfattar varandra/varandras ord som vi gör. Kanske läser vi in det vi "vill" se och sorterar omedvetet bort annat." Fast jag förvånas inte alls - så är det. Vi skriver om våra liv och här-och-där passar andras pusselbitar in fast bilden är en annan. Så hjälps vi åt, spinner våra egna trådar utifrån andras berättelser. Det du skriver passar så helt in i de 12 stegen och just nu inser jag hur tacksam jag är över att livet fört mig till dem... Tacksam för min egen skull. Kram, så fint att följas åt! / mt

höst trollet
tis, 2012-11-13 - 08:32

Dompas ord, gav mig en liten tankeställare också.. I början använder vi Forumet som en "krycka"..
Någon gång, måste vi vända blad här i livet och dit har jag inte kommit än..
Dels är jag fortfarande medberoende och jag inser, att JAG inte kan få min man att sluta dricka om han inte själv vill.

För mig, är det oerhört värdefullt att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp..

sedan har jag upptäckt, att forumet börjar ta lite mycket av min tid.. Det är så lätt att hänga kvar vid datorn, sitta och bläddra...

Det hoppas jag kunna börja "ransonera" ;-D

Tack alla ni som varit här i flera år(ingen nämnd, ingen glömd) som orkar titta in och engagera er!

Jättekram! /trollis

Stigsdotter
tis, 2012-11-13 - 16:05

Tänk så livet kan bli, att en går vidare och en annan får ett nytt hem! Även jag älskar katter och fina katthistorier. Min gammelkisse fick jag av ex-svärfar i julklapp och lillkissen köpte vi som sällskap. Fast hon valde oss. Jag ville ha en lite "finare kisse" än ytterligare en svart bonnkatt men Lilla S kröp in under sambons kavaj och upp på min axel, spann i våra öron så vi hade inte ro att hälsa på den andra katterna. När vi sedan började titta ordentligt på henne sprang hon in och la sig i buren vi tagit med.

Jag tackar Trollis för fina ord i inlägget precis här ovan. Om västernstämning, gömda skämslor och kvarvarande knappar. De gav mig lite att fundera på i det läge jag befinner mig just nu.

mulletant
tis, 2012-11-13 - 18:39

med stearinljus, katter o TV... mannen på AA. Skulle varit på en föreläsning men orkade inte. Bara njuter nu. Man kan förändra sitt liv. Ja, det kan man. / mt

Lelas
tis, 2012-11-13 - 21:56

Tack för de orden, trollis!

För mig går det i vågor det här med forumet och skrivandet. Ibland mer, ibland mindre. I början livsnödvändigt, nu mer av en påminnelse om att inte falla tillbaka i gamla mönster.

Forumet funkar som ett "realtiy check" för mig på det viset. Jag behöver fortsätta tänka över mitt eget medberoende och lära mig mer om hur det fungerar, för att inte tappa fotfästet igen. Det händer (fast det är längesedan nu) att jag backar och läser igenom mina trådar här, och det blir så tydligt för mig att jag inte är samma person längre. Och jag vill inte tillbaka till den jag var då.

Dessutom ser jag det nästan som en plikt (missförstå mig rätt) att visa andra att det går att ta sig upp, på samma sätt som andra har gått före mig. Jag har tagit rygg på andra, nu vill jag ge hoppet vidare. Det låter lite pompöst, men så känner jag.

Däremot har gubben min slutat läsa och skriva här (han var aktiv också ett tag, för er som inte minns det). För honom blev det ett sätt att bromsa sin utveckling. Här blev han påmind och saker som han inte ville tänka på (för att jag skriver om dem, om inte annat) så han backade ur. Däremot har han en del andra kontakter på nätet som han har mycket stöd av.

Nåväl.

Kram, alla!
/H, som hackar mt's tråd lite. :-)

mulletant
ons, 2012-11-14 - 03:10

- vi harvar på här du och jag. Mitt starkaste behov av forumet är en plats att formulera min insida... På det sättet lär jag mig förstås också att känna igen mina medberoendedrag och -tendenser.
Mullegubben säger ibland att han "borde" skriva här men han fick aldrig ordning på hur forumet var uppbyggt och jag är inte heller säker på att det skulle vara "bra". Dock har jag ju aldrig skrivit i hemlighet, han kan läsa om och när han vill - det har varit viktigt för mig.

Också jag vill förmedla att det finns hopp - för en sargad relation - men mest att man KAN förändra sitt liv. Tidigare idag kom jag ihåg att lång tid före jag bröt upp ur mitt första äktenskap (1970-talet) hade jag en lång tid en mycket stark inre bild där jag stod högt uppe på en trampolin... och en dag hoppade jag!

Nu ska jag sova igen:) Natti, natti! / mt

Framtidsdrömmar
ons, 2012-11-14 - 10:26

Exakt den bilden har jag också, det är det jag hela tiden menar med att hoppa...
Det är trampolinen jag står på och eftersom jag är lite höjdrädd så tvekar jag innan jag ska hoppa. Tillslut...........så gör jag det.

Kram

höst trollet
tors, 2012-11-15 - 08:35

Hej Lelas! Nej, jag tycker inte att du är pompös!
Och jag tar gärna rygg på dig och mulletant.. En gång var ju NI, där jag är idag..
Eftersom jag än så länge har hoppet kvar, känns det fint att gå in och läsa i era trådar, om både bakslag, besvikelser och framgångar..

Det ger mig lite mer förståelse (för mig och mina reaktioner) och kanske lite mer tålamod..
Jag tror att det gör att jag undviker en del onödiga konflikter, tills jag tänkt igenom saker..

Att jag inte omedelbart aggerar, när jag reagerar på något.. Som medberoende (och nynykter)blir man ju gärna lite nojjig..(misstänksam i överkant)

Jag menar inte, att man ska negligera tecken eller magkänslor.. men ibland överreagerar man och rör upp en massa damm i onödan..

Kanske är jag av den åsikten, att OM man "rör upp dammet", så ska det också bli ett resultat efteråt.. Det ska inte bara få lägga sig igen.. ;-D

.. hoppas det inte blev för virrigt..
Stor kram till er båda / trollis