av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

mulletant
fre, 2012-11-16 - 18:45

också någonstans... Framåt för mullegubben som promenerar och cyklar och sköter om kroppen som kompensation för det han misshandlat den med alkohol. AA-möte ikväll igen. Jag ser och hör så tydligt hur nykterheten nu är hans egen, att engagemanget kommer inifrån.

Jag har varit skittrött (just det) hela veckan - helgens djupdykning tog på och förändringar på jobbet tar mycket kraft av mig... men snart blir det långledigt!

Funderade en stund varför jag ska skriva... jo, för att följa min resa... Och så gärna delar jag med mig av det goda. "Oerhört värdefullt" skriver trollis "att följa dig och Lelas, för det ger mig i alla fall lite hopp.." Det var tungt i helgen att läsa två år tillbaka och även hur det var för ett år sen - fastän det var så mycket bättre då. Det är en lång resa det här och den kan antagligen inte skyndas på... men det behövs inte heller så länge riktningen är den rätta.

Idag utspelar sig följande
- Det är så roligt att handla nu när jag är nykter ... att prata med folk och vara social
- Men du har väl alltid pratat med folk? säger jag förvånat fast jag märkt att han gärna handlar nu
- Nej, det var inget kul när jag skulle fundera om nån hade tankar om att jag köpt öl eller GT... eller om jag hade druckit och luktade... Och idag for jag på housewarming - tänkte du på det?
- Och igår var du till min kompis och hjälpte henne....

Ja, det har hänt mycket det senaste halvåret - han och vi återerövrar livet... Efter 1½ års nykterhet med vita knogar när det var jobbigt att vara i sociala miljöer går han ut och återerövrar världen. Efter 1½ år hittade han sin egen nykterhet.

Så nu ligger vi här och ser på Go´kväll, hittekatten och jag, medan husfar är på AA. Sen kommer han hem med hämtpizza till fredagsmyset. För ett år sen var livet oftast gott... nu är det bättre. / mt

mulletant
lör, 2012-11-17 - 05:41

Blev berörd när jag läste i markattas tråd "Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden." Berörd och varm inuti...

Nästan alldeles alltid i vårt liv har jag känt att jag är den viktigaste för honom. Även under de svåraste åren när beroendet tog överhanden har den känslan funnits som en bro eller genom den under-de-mörkaste-vattnen-tunneln finns en väg tillbaka... Undervattenstunneln är den starkaste bilden just utan att jag vet varför... men man behöver inte veta allt.

Ofta har jag tänkt på skillnaden i berättelser här och inte känt igen mig. I vårt liv är det mera jag som haft fokus utåt, låtit mig uppslukas av annat och försummat (ja) min familj. Hmmm - inget jag är stolt över precis. Han har alltid funnits som ett stöd i botten... även om stödet vacklade i handling de svåraste åren. Han var otrogen mot mig med A och inte tvärtom - det känner jag tydligt och det gör att bilden helnar ett lager till.

Så befriande när saker faller på plats. Även när det spelar noll roll i dagsläget. Så skönt att förstå.

Att kunna tänka och se klart. / mt

mulletant
lör, 2012-11-17 - 05:42

har jag gjort. Först på soffan uppe, sen kom Mm hem från AA med pizza och tände brasa... jag åt och somnade om nere i soffan ... och sen vaknade jag i sängen i sängen. Förkyld och utsövd! Förkylningen har varit latent två veckor - jag tror den har fått utrymme nu när saker blivit utsagda och klargjorda i organisationen där jag har mitt jobb. Ha ha - den meningen fjärmar mig ett steg från jobbet - heja mig! Det är dit jag ska.

Har fått ett hedersamt uppdrag! De hade frågat mannen på AA igår om han "som läser så mycket" kan göra en litteraturlista som finns i lokalen. "Det är min fru som läser och berättar för mig" hade han sagt - och frågade om jag kan hjälpa till med lista. Det ska bli roligt!

Härlig känsla att mitt läsande och förmedlande, som ibland varit närmast ett irritationsmoment, nu är en tillgång! / mt

mulletant
mån, 2012-11-19 - 05:30

ur Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa" i min egen tråd nu när jag skrev ner dem till Berra. I titeln ingår också meningen "Livsförändring på djupet" och det är precis vad jag tror att stegarbetet kan innebära. Det är stort. O.C skriver budens innebörd som uppmaningar i ställer för förbud och då blir de plötsligt helt begripliga och moderna. Hans öppna hållning till olika religioner tilltalar mig - men förvånad är jag inte. Sådana brukar "mina" präster vara:)

Ser tillbaka på en vilsam helg med närhet och fin samvaro. Barnbarnsbesök och -övernattning ingick - de har blivit stora! Herregud vad jag är tacksam att vi har förmått vända vårt liv!

Att också jag har allt kvar... det har varit mannens ledord / ledorden för mannen - "jag har allt kvar".
Just i detta ögonblick inser jag att det gäller också mig. Också jag har allt kvar - och så nära jag var att lämna.

Så nödvändigt det var att våga lämna. Ta steget ut - och steget tillbaka. Och hålla taget.

1. Kärleken framför allt - betydelsen att ha något som jag håller heligt
2. Öppna ditt sinne - G-d som jag själv uppfattar en högre makt oberoende av religion el ateism
3. Ta det lugnt - ett inre förhållningssätt - Sinnesrobönen
4. Visa respekt - mot äldre och sjuka... Att försonas med sitt ursprung
5. Rädda liv
6. Håll vad du lovar
7. Var ärlig
8. Tänk på vad du säger
9. Dela med dig
10. Lev och låt leva

Jobbet nu - kan snart räkna dagar. / mt

Stigsdotter
mån, 2012-11-19 - 13:44

Tänkvärda och bra är de!

Vad bra med en litteraturlista! Jag har varit mycket hjälpt tycker jag av att läsa alla möjliga böcker som berör alkoholism eller beroende i någon form. Har just läst ut När kalla nätter plågar mig med minnen om hur det var av Jessica Andersson, om hur det var att växa upp med en missbrukande mamma. Den var "bra".

mulletant
tis, 2012-11-20 - 15:01

du behöver inte ens själv förstå precis vad du menar - åtminstone vet inte jag det alla gånger när jag skriver :))) Det är inte lätt att hitta "den rätta" balansen - om den finns. Men... nog är det lite, lite vanskligt att ha krav på "resultatgaranti" för att röra upp dammet. Ett genuint mänskligt möte kännetecknas av att ingen på förhand vet vad som sker - och att båda förändras. Kommer mig att tänka på Eeva Kilpis fantastiska dikt

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Å andra sidan ... tycker jag verkligen att det är bra att öva sig (mig) i besinning och ett av mina valspråk är att jag väljer mina konflikter med omsorg.

Kram och lev väl! / mt

mulletant
tis, 2012-11-20 - 15:43

I går kväll for mannen iväg på en föreläsning. Det känns så otroligt bra att se hur han återfinner sitt engagemang och sina intressen.

I går tog han också upp en sida hos mig som han tycker är jobbig. Han har nämnt det tidigare och jag känner väl igen vad han talar om. Jag skulle beskriva och känna igen det som mitt stora behov av frihet och integritet och mitt behov av kontroll i tillvaron. Han talade om att "rubba mina cirklar"... att han undviker att fråga/be om vissa saker och att min mamma talat med honom om detsamma, att hon undviker (undvek) att störa mig på jobbet. F-n, det gör ont - en sån person vill jag inte vara... precis det sa han också "jag tror inte att det är sån du vill vara".

Dock - det känns så bra att vi kan tala om sånt här på ett odramatiskt sätt även om vi är berörda. Ibland blir vi ledsna också. Allt detta goda är nykterhetens förtjänst.

/ mt

Framtidsdrömmar
tis, 2012-11-20 - 18:23

Tänk vad viktigt det är att man kan prata med varandra, det är verkligen A och O. Ni har ju verkligen tagit fasta på det.
Säger det igen; din klokhet, Mulletant, är så härlig att det värmer i hjärtat.
Kram till dig från mig.

Dompa
ons, 2012-11-21 - 05:56

Jag tror jag förstår vad din mamma och gubbe menade/menar. Kanske bättre än de själva gör (Hybris? Moi?)...det kan finnas ngt retfullt/provocerande i att inte alltid vara nummer ett. Jag ringer till jobbet och hallå (?) mt lägger inte genast ner allt för att kommunicera med mig. Tvärtom låter hon nästan lite störd?

Jag förstår att du inte vill vara den människan...men ibland blir det så...när man lever i den krassa verkligheten. Vi är ju programmerade till överlevnad. När du sitter på jobbet så fightas du...att då få ett samtal från de som betyder mest...kan störa. Det låter sjukt...men så är det. Att mullegubben och din framlidna mamma inte fattar det. Ja, det ska du ta som en komplimang...du tar mycket energi och tanke i deras värld. Att inte bli bekräftad tillbaka omedelbart....kan kännas kymigt.

Men det är inte ditt fel...du är inte den personen. "Rubbar cirklar"? Ja kanske det...men varför ska ju de cirklarna rubbas just då? Kommer ihåg hur min J kunde ringa om i mina ögon petitesser under arbetsdagen. För henne viktigt men för mig som var inne i "survival-mode" bara strunt. Ett sätt att få bekräftelse...vilket vi alla behöver. Men kanske kan man som behövande tänka ett steg till? Vad tillför jag själv nu...när jag ringer upp? Kommer X (mt? dompa?...sätt in vad som passar) att må bättre av detta avbrott?

Nej mt...jag tror inte du är den personen du inte "vill vara". Jag tror att en del människor vill ha för mycket av dig...för att det kanske inte finns så mkt mer i deras liv? Din mamma (var du ensambarn?) för att du var hennes allt. Nu mullegubben för att du är kanske navet i hans liv? Trots barn och och andra intressen?.

Nu blev det även luddigare än vanligt...det som skulle bli ngt slags tröst och rättfärdigande ;-). Plocka russinen A...jag vill ju bara väl. Kram i Novemberkylan! /R

mulletant
tors, 2012-11-22 - 05:28

det svårt. Det här är livsforum. Just nu är jag svarslös... men tack för din omsorg och dina goda tankar om mig. Det värmer - så talar brorsan - lillebror måste det vara då:) Men...

... precis den här dimensionen av att vara människa har jag tänkt mycket på sen länge. Det har delvis har att göra med min yrkeskunskap. Emellanåt har tankarna väckts när jag läser och skriver här på forumet och tyckt mig se frestelsen (som finns hos oss alla, tror jag) - och ibland tillsynes lättheten att dela in i "goda och onda" eller "vi och de" - där "de" självfallet blir de som inte har sin röst här.

Det förhållningssättet, den tankemodellen/indelningen vi(goda)-de(onda) passar inte in i min bild av vad en människa är. I min värld har vi alla (jag vill tro alla men jag tvivlar ibland) bättre och sämre sidor. Det som är gott kan faktiskt vara till skada i ett annat sammanhang (t ex när omsorg utvecklas till medberoende) och det som kan se hårt ut kan inrymma en god intention (t ex att uppmana nån att lämna och flytta - vilket också kan ses som att överge - från ett annat håll).

För mig är det viktigt att se mig själv som den jag är men också som den jag vill vara. Jag vill ha hjälp att se det jag vill bli medveten om och (kanske) ändra på. Att bli bli medveten om mina olika sidor gör mig inte mindre värd men det ger mig möjlighet att växa och utvecklas. Om jag vill.

Jag har lärt mig mycket här på forumet - särskilt om missbruk och att leva med en missbrukare. En del lärdomar har skavt och gnagt och sannolikt är det de som hjälpt mig mest.

Jag ville inte vara den som min hänsynsfulla mamma undvek att be om en tjänst och jag ville inte vara den som för många gånger valt bort familjen för arbetet - både plikten och karriärsuget finns med där i en salig blandning. Det som varit kan jag inte ändra men i allt framåt kan jag välja bättre enligt vad jag verkligen vill om jag är mer medveten om vem jag är och hur jag uppfattas.

Kanske det var du Dompa som skrev en gång här att jag inte dömer någon... det gjorde mig glad för det vill jag inte göra. Inte heller mig själv. Det finns så mycket inom en människa som vi inte ser och inte vet.

http://www.youtube.com/watch?v=chY8T_9m9dQ

Nu kallar jobbet och plikten:)
Kram till dig Dompa och andra som läser / mt

Maria42
fre, 2012-11-23 - 18:53

För din kommentar i min tråd, önskar dig också en lugn och mysig helg. Kram!

mulletant
lör, 2012-11-24 - 14:53

Jag gjorde ett intressant jobb imorse och mannen sov lite längre. Han var ute med jobbet igår och hade haft väldigt roligt.
Jag är så glad att han hittat tillbaka till sitt sociala jag och kan röra sig i miljöer där han trivs. Han är en sällskapsmänniska till sin natur. Under vita-knogar-tiden var det motvilligt han deltog i det som "skulle vara" - nu är han sitt sanna jag också i den bemärkelsen.

Jag bara njuter av att få vara... och känner hur jag långsamt inser på djupet att jag kommer att vara befriad från ett stort ansvar när jag lämnar mitt nuvarande jobb. Gud så skönt!!!

Läser P-O Enqvist Ett annat liv - om hans alkoholism. Fantastisk beskrivning. Är mitt i helvetet nu. Återkommer kanske om detta. / mt

mulletant
sön, 2012-11-25 - 07:14

Läste hela markattas tråd till morgonkaffet. Känner igen mycket, inte minst kontrollbehovet. Blev påmind om min katastrofångest som kan ta orimliga proportioner... senast talade vi om det förra helgen.

Jag har svårt att tro att någon, inte ens mannen, kan föreställa sig vilka scenarion som skapas i mina tankar. Som jag skapar - så är det, det är jag som målar upp katastrof- och skräckscener. Det här har begränsat mig en hel del (jag har tillåtit och tillåter mig begränsas) och jag skulle gärna bli fri... När jag skriver blir jag så medveten om att skapandet äger rum här och nu - jag kan också göra något åt det här-och-nu.

Några scener från min tidiga barndom lever och återupprepas inom mig. Med de scenerna är det så att jag själv tvivlar på hur det verkligen var...

- Mitt ena jag säger att "du överdriver" - och då hör jag min mamma, i en speciell situation "vad har du nu ställt till med igen" (här Dompa får du gärna trösta mig, om du läser, och säga att hon var hård och jag får vara liten och ynklig ...)
- Mitt andra jag, mitt yrkes-kunskaps-jag och mitt friska-vuxen-jag säger "sånt där borde inget barn behöva uppleva"....

Kontrollbehov och katastrofångest är arv från min barndom... som också är arv från min fars barndom. Jag vill göra allt jag förmår för att bryta det arvet och allt för att ställa tillrätta det som blivit fel... för att jag inte förmått bättre där-och-då.

Det här låter dystert och tungt men jag har det bra:) Våra barn mår tillsynes bra och barnbarnen mycket bra... Såret jag skrev om vid farsdag är i vilande igen. Det hör endast indirekt till mig... jag kan inte göra något aktivt - men det finns i medvetenhet och det pockar på.

Just nu myser jag med hittekatten i morgonmörkret och ska snart ta morgonfika2 med mullegubben.

/ mt

mulletant
sön, 2012-11-25 - 08:04

Livet är mycket mer än alkoholen även om den kan nästla sig in och fördärva hela livet. Har läst omkring i olika trådar en stund. Tänker att alla måste göra sin egen resa och hitta sin egen lösning - och den måste (antagligen) komma inifrån... således går resan också inåt. Eller?

P-O Enqvists beskrivning av sin kamp är stark... framförallt kampen för att få stanna kvar hos fångvaktaren i flaskan. Trots den hjälp han påtvingas. Kapitulationen när den kommer, eller frigörelsen när kampen upphör är svår att fånga i ord och inryms på ett fåtal sidor i den tjocka boken. Inte mycket att orda om... Ett mirakel? frågar han själv. Så känns det. Men mirakel finns!

Skillnaden i hur han upplever Metoden (kursiverat) faller rakt på plats i vad jag tänker om skillnader i vårdkvalitet... det handlar inte (enbart) om yttre resurser, metod, struktur och form. Det handlar inte om att bryta ner... Det handlar om genuina, mänskliga möten. Möten som kan innebära en avgörande skillnad bortom det mätbara. Den beskrivningen tycker jag mycket om. / mt

Dompa
sön, 2012-11-25 - 09:03

"vad har du nu ställt till med igen". Vet ju inte vad det var din mamma reagerade över...så ngn vettig tröst är svår att ge. Men däremot vet jag att det är tufft att vara föräldrer och lever man dessutom med en missbrukare som din mamma gjorde så kan det lätt bli så att ilska och uppgivenhet får utlopp mot ett helt fel håll. Mot en helt fel person.

Det där som du skrivit om hur din barndom med din alkispappa har påverkat mkt i ditt liv...det berör och stör (!) mig. Det är just det jag vill skydda mina ongar ifrån. Att deras framtida skeenden och relationer ska ta allt för mkt skada av att de vuxit upp med två alkisföräldrar. Jag växte ju också upp med en alkispappa...men konstigt nog så tror jag inte att jag tog en sådan enorm skada. Kanske för att jag förutom mamma hade syrran och andra vuxna omkring mig? Eller så lever jag helt i förnekelse...jag blev ju alkis själv?

Så ngn tröst blev det nog inte...mer än att; Du får vara liten och ynklig! Du får lida av kontrollbehov och katastrofångest! Dessutom tycker jag att du är en fantastisk kvinna. Du kämpar på med ditt och mullegubbens...men ändå orkar du ge här. Det är stort! Förstår ju att givandet även är ett sätt för dig att bearbeta. Men stort ändå. Önskar er en fin dag i mulleholken...alla fyra. Gammelkatt och Hittekatt inberäknade. /R

Maria42
sön, 2012-11-25 - 09:39

Hej! Ser dina funderingar här ovan och har inget vettigt svar på det.
Men skulle vilja fråga en annan sak till dig som lever med en nykter alkoholist och känner fler att de kan komma med bidrag tar jag tacksamt emot.

Min man (som ej har alkoholproblem) och som stöttar enormt på så sätt att han dricker inget hemma. Vi har det nyktert här när vi är familjen.

Men, nu tycker han att vi borde börja bjuda hem vänner. Vi har några som det verkligen är "vår" tur att bjuda på middag.
Jag vill inte, det känns som en klump i magen, för dessa vänner är inga normaldrickare och de förväntar sig att vi bjuder på vin.
De vet att jag inte dricker och varför och de tycker att jag är jätteduktig, men det är som att det är "mitt lilla problem" och allt annat ska vara som vanligt.

Försökte prata med maken om detta, och att jag tyckte att vi kan bjuda hit dem men vi håller det nyktert. Det var han mkt tveksam till, enligt honom så bjuder man på vin när man träffas, de gör ju alltid det. Jag tycker självklart att vi bjuder på drickat men att det är alkoholfritt. (De kommer inte stanna länge då är min gissning).

Men hur gör ni när ni bjuder hem vänner?, begär jag för mycket? Förstår ju samtidigt att maken kan tycka att det skulle vara kul att dricka lite vin med vänner ibland.

mulletant
sön, 2012-11-25 - 10:21

med gamla vänner är inte okomplicerat. Vi har inget stort umgänge men en stor familj - i vardera har öl och vin varit självklart. Även snaps och avec när jag tänker tillbaka.

Vilken är din utmaning? Är det risk att du frestas att dricka och din man inte förstår det?

Under en lång tid, ett drygt år kanske, hade min man motstånd mot "socialt liv". Vid några tillfällen upplevde jag att han närmast hade ångest inför tillställningar. Jag inser idag att jag inte förstod hur jobbigt det kunde vara. Numera är närvaron av alkoholhaltiga drycker okomplicerad - mannen bryr sig inte om att det finns, han bjuder gärna och är för egen del helt tillfreds med nollöl och alkoholsvagt vin - det som kallas alkoholfritt på Systemet.

Ett sammanhang vänner har vi helt förlorat kontakten med. Även om det varit helt fritt för dem att dricka bubbel och vin och vad de vill så har umgänget upphört. Deras samvaro fortgår och vi blir helt enkelt inte bjudna - inte heller jag när tjejerna träffas. Med familjen (= vuxna barn med hälfter och andra släktingar) har det inte heller varit alldeles enkelt men det håller på att förändras.

Däremot har han väldigt positiva erfarenheter i samvaron med kolleger där han berättat öppet. De är intresserade och hejar på honom, senast i fredags.

Jag har inget råd att ge men uppskattar din fråga. Det är så bra med denna plats där vi kan dela våra erfarenheter. Förresten - jag ska se om jag hittar en länk... det var om Jan Johansen som också är öppet nykter sen flera år tillbaka.

mulletant
sön, 2012-11-25 - 10:37

som i år håller konserter för Vit Jul. Klistrar in ett utdrag som stärkt mig. Om du inte fixar det alkoholsvaga så ska du förstås söka annat - jag älskar 100% Blåbär och torr äppelmust! Helst i snygga flaskor:) Här kommer utdraget:

Alkoholfritt hemma
En annan viktig del är AA-möten i samtalsgrupp, säger han:
- Jag har sökt upp möten även när jag varit utomlands som i Thailand. Men jag har aldrig tagit ett återfall. Jag har några alkoholfria öl i kylen, och jag har lärt mig att uppskatta alkoholfritt vin. Man behöver inte känna det som att nu måste man sitta och dricka Fanta vid barnbordet.
Numera serveras aldrig alkohol ens till vänner hemma hos Jan och Pia:
- När vi hade middag hemma nyligen med vänner som inte varit här förut sa vi det att det serveras ingen alkohol i det här huset. Man kan nästan se hur folk tänker att oj, vad jobbigt.
- Men det finns en massa i alkoholfri väg som går jättebra att dricka. Och gästerna fick det, det var kanske halvjobbigt i en kvart sen var det jättetrevligt. Och dagen efter tyckte alla att det - det här utdraget har hade varit jättetrevligt och alla vaknade upp utan huvudvärk.
Hur har bekantskapskretsen påverkats av ditt nya liv?
- En del har fallit ifrån för det blir för personligt, de ser sitt eget problem för nära. Vi har ett par vänner som vi brukade festa mycket med, men de vill fortfarande umgås med oss fast vi inte står med ett glas vin i handen hela tiden.
- Det är absolut självklart att andra kan dricka alkohol när vi är hemma hos andra på middagar, men här hemma serveras inget. Och våra barn ska inte växa upp med den traditionen här hemma.

http://www.expressen.se/halsa/jan-johansen-ladvinet-var-den-farligaste-…

Maria42
sön, 2012-11-25 - 11:30

Så vill jag också ha det, varför ska vi plötsligt köpa hem alkohol när vi inte dricker det annars.

Jag känner precis som din man gjorde förut ångest inför sociala tillställningar där jag vet att det blir mkt alkohol. Varför?
Förmodligen en rädsla att få ett jättejobbigt sug samt att jag inte tycker om att umgås med onyktra/fulla människor har jag märkt.
Om jag får välja, och det får jag väl?. Då väljer jag att umgås med de som är nyktra, det andra ger mig ingenting längre.

Tack för ditt svar!