av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Dompa
sön, 2012-12-16 - 12:12

Det är mitt råd Berra! Vi behöver inte dom (!) och de behöver satan-i-gatan oftast inte oss!

Tilde
sön, 2012-12-16 - 13:28

Verkar lite som din kvinna har någon slags flyktbeteende och att hon kanske dövar sig i allt handlande och bytande av möbler och grejer. Du skriver "åter är garaget fullt av möbler som ska slängas..." osv...

Jag funderar ibland på människor som måste samla på sig tusen onödiga saker, köpa nya "hem" osv... vad döljer sig där bakom? I vår "rika" del av världen har vi råd att dämpa oro, ångest med att ägna massor av tid, pengar och energi åt att samla och köpa, byta och slänga i oändlighet(det är min filosofi ang köphysterin)

Kan ni inte prata ut om det här som handlar om hennes, som du beskriver det ständig handlande och bytande... Hon kräver ju dessutom din energi för det verkar vara du som får göra jobbet och du som far illa. Du ifrågasätter ju till och med din nykterhet nu och det är väl inte så bra Berra.

Ibland måste man (med mina ögon sett) tänka efter lite mera noga hur man vill ha livet, man måste göra val... och sätta gränser. Jobbigt ibland men man kan inte gå under för andras önskemål... Att bli körd över o använd gör inte att ens självkänsla är i topp precis.

I ditt fall så tänker jag instinktivt: p r a t a med varandra. Tala om hur du känner inför den här situationen. Respekt är bra! Omtanke också... Har hon det inför dig så borde hon kunna förstå att ta itu med det som kanske är hennes problem.

Hoppas du kommer på bra tankar, kommer ner i varv och kan ta dig en funderare...
Lycka till Berra!

Berra
mån, 2012-12-17 - 02:41

..från min livskamrat som har varit min stöttepelare genom min svåra tid, hon är mitt allt, utan henne hade jag inte varit där jag är idag...

Svårt att försöka påskina vad som gör mina livsbetingelser så olika...
Andra brukar tala om HALT , hungrig, arg ledsen och trött...
Mina är kanske mera åt stressad, trött och oavkopplad...
När jag blir sjuk så har min kropp redan sagt ifrån, nu pallar jag inte mera, motståndet mot bacelusker går ner till ett minimum
Och den tvingar mig till att ta en timeout, men vad gör jag?
Jo travar på som om ingenting har hänt, kör i samma tempo som innan, och kroppen får inte sin vhila...
Då går psyket ner i en svacka, jag blir lättirriterad och grinig och jag märker att jag blir okoncentrerad och framförallt deppig.

Denna svacka får mig att totalt tappa omdömet, jag klarar inte av alla krav från olika håll...
Frugan, barnen, jobbet, föreningslivet, ekonomiansvarige, vaktmästaren, elektrikern, bilmecken, hjälpsamma grannen, brorsan, sonen,
städaren, tvättaren, kocken, matinköparen, datorhackaren, tevemecken, diskaren, tvättmaskinsföraren, kompisen, skottaren, avloppsrensaren,
nätverksanalytikern, provförhöraren, tapetseraren, målaren, mattläggaren, snickaren, rörpularen, trädgårdsmästaren, limmaren, skotorkaren,
garageansvararen, cyckelmecken...
Jag försöker hinna med allt jag kan, och dygnets sista timmar brukar jag använda för mig själv, behovet att bara finnas för mig själv.
Tiden med mitt egna jag är viktig, att hinna rannsaka alla övriga timmarna, vad hann jag med, vad måste göras i morgon, en sorts planering
För att jag ska veta vad jag har framför mig...

Men när kraven kommer från alla håll, och jag får fixa fram på småtimmarna då har jag inte tiden och orken att sitta en stund med mina tankar.
Det är läggdags och jag har återigen försakat det viktigaste i mitt liv, att ta det lugnt!!!
Stressen är min absoluta alkilleshäl, och får jag inte min egnatid, ja då är jag körd...

Idag hann vi med att rensa av det värsta, har ett rum kvar, arbetsrummet där man behöver en kofot för att ta sig fram,
Och det är mitt problem, ja och garaget då, men det är bara att stänga dörren så syns det inte...
Vi skjuter det på framtiden, mellandagarna verkar vara hårt planerade för detta...
Jag vet att skiten växer till enorma högar om vi inte gör något drastiskt, därför behövs dessa totaly home makeover..
Enda sättet där jag inte bara lovar att städa undan allt bråte, utan motvilligt också gör det..
Det jag beklagár mig över är egentligen timingen, och bilhelvete kan ju aldrig komma lägligt, någonsin, ever..

Om jag ska känna någon som helst elak skadeglädje så fick grannen måla om sitt vardagsrum efter det att hans fru sett våran nya soffa och beställde bums en exakt likadan, men det kan han få ta efter det att jag fått gått upp om morgnarna och starthjälpa hans kärr..ersta med hennes bil då han har varit bortrest.

Nu är klockan halvtre på måndagsmorgonen och jag börjar känna mig nöjd med Söndagen, men en stress över en ny arbetsvecka som tar sin början om bara några timmar, f-n ibland känns det som om jag ännu en gång har tagit fel prioriteringar...
Jag glömmer bort att jag behöver sömnen också, en viktig beståndsdel för att behålla den mentala balansen i schack.

Go'Natt med er därute, och var snälla med varandra, kom ihåg att ni som oftast behöver mest kärlek när ni som minst förtjänar det.
Motsägelsefullt, och sällan man får mer kärlek bara för att man har varit dum, men behovet hade funnits...

Berra

Villervalle
mån, 2012-12-17 - 03:48

Man skall vara tacksam för att vara behövd. Är tillbaks i Sverige och asförkyld. Inga samtal från barn eller fru. Att en lägenhet kan vara så ödslig. Ja,ja man blir naturligtvis behandlad som man förtjänar. Första tanken är ju att detta är det första steget ner i myllan. Men nej, detta är det första steget framåt i livet.

Dompa, Hur kan man bli så djävla förkyld? Hade glömt det.

VV

Sorgsen
mån, 2012-12-17 - 04:17

...hej, vi har inte bytt några ord med varandra tidigare. Jag har däremot läst mycket och lärt ovärderligt mycket från dig, tusen tack för att du delar med dig. Vill bara säga hej och önska dig en bra start på veckan. Står själv i en sån där make-over-röra som måste vara klar till lill-julafton-kalaset ;)
Tjingeling

Berra
ons, 2012-12-19 - 12:26

..och slänger in en kommentar då och då, futtiga eller sorgsna, jag läser innebörden av meddelandet, inte alltid vad orden säger...
Och era små tillrop stärker mig i min fortsatta livsvandring förutan alkoholen, utan er och forumet vore jag...ingenting...

Funtar en hel del på konferensen i Stockholm den 2:à Februari på Riddargatan, vet precis var den ligger..
Var några portar brevid för 5-8år sedan och gjorde en massa undersökningar hos en privat klinik, de ultraljudade aortan,
Fick sova med en logger som kollade syremättnad av blodet och kroppsrörelser, fysprov osv...
De kom fram till att jag led av RLS (RestLegS disorder) dvs jag sparkade med benen var 2-4 minut under natten, inte undra på att man sover oroligt.
Har redan tagit bort gomspalten, så tungan kan de inte ta bort för att minska snarkandet, då blir det svårt att svälja framledes.

Men åter till konferensen, tänkte anmäla mig, men vet inte så här initialt vad jag ska göra där...
Tänk om jag avslöjar min identitet?, det som har varit självaste grundstommen i forumet, anonymiteten har gjort mig frispråkig...
Skulle släkt o vänner kollegor veta om forumet så skulle blixtlåset runt mina läppar snörpas ihop omedelbums..
Kritik från mina närmaste och deras oinvigda fördjupning om hur dagens alkoholister ser ut i verkligheten skulle tysta mig,
De skulle nog precis som jag gjorde, förvänta sig en tandlös uteliggare på någon parkbänk och inte en som fungerar i samhället.
Är livrädd för att beblanda mig med mitt anonyma jag på Facebook bl.a, de skulle nog snabbt mixas ihop.
Mina syskon och mamma lever kvar i en annan dimension fullt av gamla satta ideal, likaså mina kollegor, fördomsfulla!

Och sedan så, vidare efter att ha lyssnat på alla presentationer, sörpla lite kaffe och gå hem, utan att ha tagit någon kontakt med andra?
Adde hjälp mig, hur funkar det på NM gården?
Är så nyfiken, men ändå så reserverad, och jag vill verkligen fördjupa mig inom området, mer kunskap ökar också förståelsen.
och kan ge mig bättre förberedelser inför mina reaktioner på nya händelser..
Men men, vet inte ännu hur jag ska göra...

Igår och idag har jag hållit mig hemma, sjuk!
Förkylningen som normalt ska gå över på ett par dagar, närmar sig nu en vecka, och jag vet varför...
Jag tillåter mig inte att ta det lugnt när jag är sjuk, kroppen får aldrig återhämta sig, och det straffas jag för nu...
Och ska här bli någon jul att minnas (..tänker på krösamaja) så måste de kureras innan, har sovit som en klubbad säl..
Men för att inte vända på dygnet, satt uppe till fyra i morse, så måste jag stiga upp nu, paddan i sängen ni vet...
Katten ligger ihopkurad här brevid, hela hon ligger som en enda kanelbulle med nosen och svansen in under benen,
Öronen fladdrar lite oroligt för varje nytt ljud, och andningen talar för att hon ändå sover ganska så djupt, hon ser trygg ut.
Blott hennes närvaro gör att man känner sig mera till freds med livet, djurens påverkan på känslorna är väldigt starka ändå.

Nu är det dags att ordna med lite morgonkaffe eller rättare sagt eftermiddagskaffe, har lite pyssel att fixa med innan kommendorskan kommer hem
Och uttrycker .." ..har du bara legat och sölat bort hela dagen, Carpe Diem!"
Hon som tycker att man aldrig är så sjuk att man inte kan göra något nytta, tvätta köra diskmaskinen osv..
Men vhila får man göra i graven tids nog, hoppas man hinner med allt man hade tänkt sig innan dess bara...

Berra

Adde
ons, 2012-12-19 - 15:19

för frågan och förtroendet !

Jag ska försöka beskriva lite hur det funkar när du kommer dit och en vanlig dag på Gården. Allt kan inte beskrivas utan måste upplevas som klyschan säger men det är i detta fallet i allra högsta grad relevant.

Du välkomnas av den terapeut som utsetts att var din egen kontakt och får genomgå en liten hälsoundersökning och en liten intervju av en sjuksyrra och får där överlämna dina ev mediciner och mobiltelefon o dyl. Medicinutlämning sker sedan på bestämda tider.

Därefter lotsas du till din avdelning av en gruppkompis som visar dig tillrätta och var du ska sova de följande 4 veckorna. På min tid fick man inte ha med privata böcker,tidningar el likn och jag tror att det är så fortfarande. I gruppen utses sedan de som får sköta städning, frukostframdukning och tillika fixa helgmaten (inte laga utan ställa fram), kvällsmackan (jösses vad med mycket gott man kan göra då !!) och div andra smågöromål allt enl ett rullande schema (reservation för att det ändrats på senare år). Det finns 2 herrgrupper (Kamelen och Dromedaren :-) JAAA, jag veeet! Dagisvarning, men namnen är en gammal tradition härstammandes från alla Minnesotahems ursprung i Hazelden, USA), tjejgruppen kallas för Sländorna.

Första veckan är du där med restriktioner dvs du får inte ta kontakt med någon utanför Gården och du får inte gå på promenad på egen hand. Anledningen är att du nu ska koncentrera dig på dig själv och koppla av allt utanför, du ska påbörja ditt livs match mot förändring och till det behövs all kraft. Att du inte får gå själv är ju en säkerhet för dig själv OM din kropp skulle slå bakut och nåt hända.

En vanlig dag börjar alltid med finfin frukost, städning och bäddning (lite lumpenkör över det)och sen morgonsamling där man delar lite över hur det känns och vad som rör sig i skallen. Alla samlingar, föreläsningar, möten avslutas med Sinnesrobönen för att den ska nötas in och att man ska få förståelse hur den kan användas. Efter morgonsamlingen blir det olika former av möten ,föreläsningar, gruppmöten där vissa saker delas mellan gruppens medlemmar och faktiskt rätt mycket dötid där medlemmarna själva diskuterar och framförallt : Skrattar !! Skratten är många och ljudliga och alltid är det så att vi skrattar MED varandra och åt alla tossigheter vi gjort och som vi trodde att vi var ensamma om. Lunch och middag av väldigt hög kvalitet serveras och sen på kvällskvisten den så goa "nattamaden" :-) +2 kg i veckan visade vågen på mig :-))) Och självklart kaffe, enorma mängder kaffe, brutala mängder kaffe !!! Tyvärr bara Zoegas! Skånerost förstås !

Vissa kvällar går en buss till AA-möten i regionen och det brukar vara ett trevligt avbrott i lunken men ack så skrämmande första gången ! Och andra kvällar kommer sk AA-talare till Lotusen (stora samlingslokalen, samma lokal som vi lånar på våra vår- och höstträffar) och berättar om sitt liv. Även Al-anonmedlemmar brukar komma. Dessa personer gör detta helt ideellt enl AA's (Al-anon's) 12e steg. Och kön för att få komma dit och prata har stundtals varit halvårslång !

Alltid på kvällen ska man skriva DUVan (daglig utvärdering), en form av AA's steg 10 där man kollar in hur dagen har gått och vad jag kan ändra på i mitt fortsatta liv. Jag tror inte att jag nån gång under 4 veckor lyckades fylla det där pappret med nåt vettigt :-) Annat än att idag har jag varit nykter :-)

Terapeuten håller sig rätt mycket i bakgrunden om det inte är så att de ser att du behöver extra puff för att komma vidare. Det absoluta merjobbet gör man själv i samarbete med de andra kompisarna, vi lär av varandra. Men jag har varit med om att de knäckte en kille för att sen bygga upp honom igen och det blev en helt underbar förändring hos den mannen. Alla som jobbar där har själva varit i vår sits så man micklar inte speciellt mycket med dem för allt är redan använt.

Numera tror jag att alla primärpatienter får vara med i en anhörigvecka (tis-fredag) dock aldrig tillsammans med sina egna anhöriga.

Det finns en kiosk typ lanthandel, dvs med det mesta man kan tänkas behöva i hygienväg, lektyr(allt inom AA-Al-anon-litteratur) och självklart GODIS och GLASS !!! Kontant eller kortbetalning.

Fyra veckor gick oerhört fort och jag hade mycket svårt att pallra mig iväg fast jag var utskriven. Och varje gång jag kommer tillbaka på våra föreningsträffar så känns det som att komma hem till fäderneshemmet. Jag fick ju de facto min pånyttfödelse där.

Jag tänker ofta tillbaka på hur sanslöst bra jag hade det där. Det var enbart min tid som jag hade valet att göra bästa möjliga av och det var inte svårt att må gott i den miljön. Efter primären följer sen 11 efterbehandlingsdagar, en per månad, där vi i just den gruppen stämde av hur månaden gått under ledning av en terapeut. Det var också såna där dagar som bara var mina, alldeles egen tid enbart för mig och mitt välbefinnande. Vi var några som reste och samlades på torsdagskvällen och tjattrade och, igen, skrattade så underbart härligt förlösande. På den tiden kunde vi övernatta på det sk Blentarp Hilton dvs rum i storlek större garderob ovanpå garaget. Numera får man sova på ett BoB i Veberöd alt vandrahemmet i Blentarp.

Ungefär så se det ut ! Hoppas jag täckte in det du undrade över Berra ?

Ha det bra du ålderman i gänget :-)

Berra
ons, 2012-12-19 - 17:01

Tänkte nog mest på hur återträffarna gick till, träffar du samma gäng som första gången?

Berra

Adde
ons, 2012-12-19 - 18:02

efterbehandlingarna så försöker man hålla ihop en grupp men det kommer ju in nya och skrivs ut gamla löpande och en del försvinner i sjukdomen.

Våra föreningsträffar vår och höst är ju helt fristående från Gården, vi lånar lokal och de bjussar på frukost annars driver vi föreningen helt själva med egna pengar. Där finns som i alla föreningar en kärntrupp och så ett gäng som kommer när våra föreläsare passar in på deras intressen.
Tyvärr är ingen kvar i föreningen från min behandlingstid vilket jag saknar. En del har gått ut i kylan igen men de allra flesta har blivit lite bekväma och orkar inte resa dit för en dag. Men det är kära återseenden varje gång hos alla dem jag lärt känna genom åren och som jag har kontakt med. Några av dem träffar jag enbart på dessa träffar och kanske även på stormöten som ex vis Gullbranna och Gotland. En hel del finns även i en hemlig grupp på FB jag är med i. I alla dessa sammanhang är vi helt öppna med vilka vi är och är som folk är mest förutom då skratten och de många kramarna.

Det är faktiskt rätt skönt att kunna vara sig själv utan att gömma sig bakom ett nick i dessa sammanhang.

Berra
mån, 2012-12-24 - 02:23

Natten har gått över till julafton sedan ett par timmar..
Ute är det 3 dm snö, det är mörkt kallt & tyst, många barn har nog svårt för att somna just den här natten, nästa gång de vaknar vankas det många presenter, vem har inte svårt att somna med dessa förhoppningar och förväntingar...
Många småbarnsföräldrar använder de sista mörka timmarna att slå in de sista klapparna..
Stressen kanske kanske håller på att gå över i en sorts julefrid, inget mera går ju att göra,än att bara ta det lugnt och låta det få bli en jul att glädjas åt, att minnas...

Själv har nog ännu inte fattat det, det är verkligen julafton imorgon, har inte hunnit känna efter..
Stressen över allt som ska göras har skapat en bitter avsmak i min mun, både före och efter...
Alla ska vara så glada, det ska jagas klappar hit och dit, mat i överflöd, dekorationer osv..
Kommer euforin vid kl 3 då Kalle kommer på TV'n, jag tänker mycket på filmen "Tomten är far till alla barnen", den ger en väldigt bra nyanserad bild av dagens samhälle tycker jag, kommer på TV framöver.

Julen är barnens tid, eller?
Försöker minnas min barndom och hur jularna kändes, längtan och anspänningen...
Idag vet jag att jag hellre går iväg och köper det jag vill ha istället för att vara tacksam för något jag inte behöver, därför får bara barnen klappar numera, ja och så frugan då förståss...
Söker min tillfredställelse av att njuta av tiden, och se på barnens förväntan, om slitet i julklappspappret ger den lyckan de hade hoppats på eller inte, eller kanske rena besvikelsen.
Vi har preparerat strumporna från mormor&morfar med pengar, så det lönar sig att undersöka klapparna ordentligt...

Anser nog att det ska bli som skönast när det hela är över, men då är det väl mellandagsrean som spökar istället, grabben kommer att sitta och tuta i bilen på morgonen, redo att bränna julkappspengarna, jodå grabben är sin far lik, hoppas på att lyckan finns i elektronikens värld.

Håller på som bäst och försöker få ordning på arbetsrummet, allt är upp&nervänt..
Routrar servrar diskar skrivare ljudanläggningar tangentbord, allt ska kopplas ihop igen,
problemet är att jag har haft år på mig att få ihop det tidigare, inte dagar som nu..
Och minnet sviker, vilken ordning ska det kopplas in i, vilka portar ska öppnas, ip-nummer osv..
På jobbet kallar de oss för förändringsobenägna, och jag slits mellan den nya förändringen och det säkra gamla som alltid har varit, och allt behöver inte vara som det har varit, jämnt...

Och helst skulle jag vilja skrika i deras öron, vem är mest förändringsobenägen?
Jag slutade att dricka alkoholen, de har inte slutat med det...än..
Eller tänker de som alla andra, jag kan sluta när jag vill..
Ska jag säga till dem att vilja, och se om det funkar då?
Jag tror de ljuger för sig själva precis som alla andra, mer eller mindre beroende personer.

Och så här vid juletid så önskar jag bara att alla inte sammankopplar julen med alkoholen,
visserligen drack Jesus och grabbarna vin, men det betyder inte att man ska "festa" in deras födelse, julen tillhör barnen och precis som Jesus & Co de nyfödda.
Man ska inte skrämma dem med att bli påverkade av fyllan, och slå deras mammor..

Juletid är julefrid, och samvetet ska vara lika vit som snön ligger vit ute..
Då mår familjen som bäst, och kröka kan man göra någon annan gång, inte sabba barnens jul..
Det blir min bästa julklapp till min familj, jag behåller nykterheten och närvaron...
Jag förblir pappa och make, syskon och barn, svåger morbror och allt som hör därtill..
Och inte någon julsabotör...

Go' Jul från Berra, hoppas ni får en lika fin jul med hög närvaro...

Dompa
mån, 2012-12-24 - 10:41

Tack för din funderingar kring julen Berra. Lika läsvärt som det oftast brukar vara. Nej i jul borde barn inte behöva gråta medans mammor får stryk...men så kommer det ju att bli...som varje år. Tradition tycks vara av största vikt i vissa hem :-(. Skönt att du inte tänker köra den linjen iaf. Önskar dig en härlig dag! /R

Berra
ons, 2012-12-26 - 16:56

..mellan vadå, fyllorna...?
Nej i MIN värld så är det fortfarande dagarna mellan två festligheter, jul och nyår.

Min närvaro blev inte så som jag hade förväntat mig, fortfarande jättedålig och inne på andra veckan.
Huvudet spränger i en enorm huvudvärk på eftermiddagarna och chucken känns som om den blivit rensad med en träborr, öppen men sårig och ömmande.., men har ingen feber konstigt nog..
Det lutar nog mot en bihåleinflammation gissar jag på, så går inte förkylningen ner i lungorna så sätter de sig i kroppens övriga hålformationer...
Jaja, vi gubbar tjatar om våra förkylningar, och om kvinnor som föder barn, vi gubbar påstår ju att det är lika besvärligt för oss båda...

Men om sanningen ska fram så har jag hög smärttröskel, och när jag till slut tillåter mig vara sjuk, ja då formligen låter jag allt falla samman, både hjärnan och kroppen har givit upp..
Men hallå två veckor!!!, jag brukade bara vara förkyld 2-3 dagar förr, sen var man på benen igen.
Märks att kroppen har blivit äldre, motståndskraften likaså, jädrans gamla gubbe!

Frugan har dragit till svärpäronen och önskar dem god jul i efterhand, jag passade på det evenemanget, min förkylning skulle nog kunna decimera antalet åldringar är jag rädd för...
Den här förkylningen är inget att leka med, har smittat ner två andra som svär och lever rövare på fejjan, pga att bl.a frugan inte har velat ställa in olika aktiviteter..
Visst är det skönt att man har någon att skylla på?
Ser det beteendet ifrån mitt tidigare drickande, det finns alltid någon att skylla på,
aldrig mitt egna fel, eller hur?

Här hemma växer alla måsten i stora högar, projekt arbetsrum ligger nere pga sjukdom.
Kassen med julklappar är orörd den med, med samma orsak..
Jorå, grabben och jag drog iväg på mellisrean, fanns inget som lockade alls, det enda jag blev berörd av var deras prissättningar, de hade satt UPP priset på vissa varor, ordinarie pris var nu reapriset, kiss my ass, tror de verkligen att kunderna är dumma i huvudet?
Några måsten var jag tvungen till att göra, skotta, avfrosta utedelen på värmepumpen samt sätta igång frugans julklapp (kapselbryggare), och nu på frivillig basis så ska jag överaska frugan med att köra upp några tvättar innan jag använder högaffeln för att ta mig in i tvättstugan.

Slog ut karaffen med rödvin som stått sedan två dagar före julafton, frugan har varit där och sippat lite varje kväll för åtgångens skull, visserligen har jag ingen lukt kvar, men....
Den doften jag kände när jag tröck ner näsan i karafföppningen, den mindes jag och kände jag...
Påminde om våra gamla ungdomsfester när man tömde ut alla gamla slattar i rödvinsglas som stod kvarglömda bakom soffan och bakom gardinerna i fönsterbrädan osv.., fy för jäsiken!
Och det där skiten drack man, fattar det inte idag, och påstod att det var gott!!!
Nä, hua, den doften "förlåter" man sig inte längre, den luktar äckligt, så det så..!

Två dagar kvar i arbetslivet år 2012, har messat en blänkare till chefen att jag troligen inte kommer dessa två dagar, måste få bli frisk först..
Men jag är för rastlös att bara ligga i soffan och blänga på gamla svartvita svenska långfilmer från 60-talet, mitt medvetande kräver en högre kittling av nervbanorna med mer än så...
Men ingen bedövning tack och lov, det längsta jag kan sträcka mig till är en huvudvärkstablett,
jag är fortfarande med i matchen, även om jag inte lirar för tillfället...

Nästa framförhållning, ordna med räkningar och finna ett bra alkoholfritt nyårsbubbel till mig och ungarna, nyårsraketer för i år låter jag grabben vara med och bestämma om, annars blir det bara en latmans-tårta, för att fylltända raketstubiner är en väl begravd händelse i mitt liv numera..

Det var en liten bit av mitt liv, nuvarande och närvarande..

/Berra

Berra
fre, 2012-12-28 - 16:13

Hade planerat en massa inför denna dag, ingenting av det blev gjort...

Det sista jag såg på teven igår kväll var senaste filmen i Rambo-serien...
Han sköt med kulspruta så hjärnsubstansen skvätte överallt, han måste nog ha skjutit ihjäl ett par hundra fiender under den filmen, där i kriget var livet ingenting värt, man nästan applåderade när han dödade de elaka, Yess han fick honom, tänkte man...

På morgonen väcks jag upp av ett telefonsamtal, med ett dödsbud, min svärfar hade gått ur tiden.
Skyndar mig upp och hämtar dottern och ett par timmar senare är vi där vid dödsbädden.
Där ligger han med gul skrynklig ihopsjunket ansikte, munnen vidöppen och saknar löständer,
här finns verkligen döden närvarande, en kall och själ-lös kropp med blånande fingertoppar.
Huden känns konstig när den är död, mjuk på vissa ställen och på andra ställen hård.
Ena ögat lite halvöppet i de gråstarrande pupillerna, tungan blålila och täpper till svaljet,
här finns inte en chans att luften passerar förbi.
Magen känns varm trots att 3,5 timme har gått sedan hjärtat slog sin sista sammandragning.
Kan inte låta bli att känna på döden, den är så påtaglig och närvarande.
Och själen, mänskligheten så långt borta, livet är ursprungen och kvar en f.d. själaboning, en kropp..
Få tillfällen ges i livet att få möta döden på ett sådant nära håll, andra gången för mig...
Fascinerande men inte skrämmande, värdig och mycket respektfull.
Lika säkert som att man föds, kommer också döden till oss så småningom, det vet man med säkerhet.
Vi gör bara ett besök på jordelivet, gästar och far sedan vidare i någonting vi inte vet om..
Ett ljus är tänt, svärfar är klädd i en vit skjorta med en blårandig slips, under svepningen ett par utmärglade knotiga gula ben som slutar i en vuxenblöja.
Någon ur personalen har knipsat av toppen på en julstjärna och lagt på hans händer...
Brevid sitter hans ena dotter med slutkörda tårkanaler, hans ena barnbarn med kajalen rinnandes utmed hennes kinder, hennes tårkanaler verkar aldrig kunna sina.
Frugan som normalt sett är en oerhört känslig varelse verkar kunna ta hela saken med fullständig närvaro, mycket starkare än hennes storasyster som inte kunde förmå sig att säga en fullständig mening i ett enda andetag, jag är verkligen förvånad för det brukar vara precis tvärsom..

Här sitter jag mitt uppe i alltihopa, och vet inte vad jag ska tycka för tillfället..
Döden kommer ju aldrig lämpligt, när den än kommer...
Alldeles tom i huvudet åker vi i varsina bilar hemåt, helt avbrutna ifrån dagens göromål..
Jahopp tänker jag för mig själv, det blir sällan som man hade tänkt sig...
Eftermiddagen samlas vi i den nya soffan hemma, ätandes på nyinköpta hamburgare, hela familjen sitter tysta med tomma blickar och ser ner i vardagsrumsbordet, det är alldeles tyst och jag förstår var var och ens tankar är just nu, de tänker på "morfar" och ser minnesfilmerna rullas upp framför dem precis som jag gör just nu..
En tid för eftertanke och om livets slutände, allting är inte så självklart längre...

Plötsligt så slog det mig, vilken kontrast det blev när jag tänker på hur döden nyanseras i Rambofilmen, så långt ifrån verkligheten, jämfört med den verklighet jag känner idag.

Ännu har en dag fört mig närmare närvaron genom min nykterhet, och det har inte funnits någon som helst anledning till att döva bort den, verkligheten är min verklighet...

/Berra

Adde
lör, 2012-12-29 - 06:16

tar sig många uttryck och den kommer ibland oväntat och ibland välkommet. För min del var det välkommet när mina föräldrar dog, båda av sjukdom som tog bit för bit av deras värdighet. Jag är själv inte rädd för döden men jag är livrädd för resan fram dit.

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätt­er. Men kostymen sys i det tysta.”(Tranströmer)

Lev väl, just idag, och gör bra saker för din egen skull och känn känslorna leva i din kropp utan bedövning. Det är helande.

mulletant
lör, 2012-12-29 - 07:11

Så fint du beskriver den verkliga döden och kanske den vanligaste, döden kommer till en gammal människa, kroppen är plötsligt en själlös boning - som blir helt onödig. Livet stannar upp för en stund. Och du är närvarande, i dig och finns närvarande för din familj. Bättre kan det inte vara.
Kram / mt

höst trollet
lör, 2012-12-29 - 09:53

Jag har själv jobbar på äldreboenden och vet hur svårt det kan vara.. Fast man är beredd, så är man ändå inte det..
Vet hur jag kände det, när en gammal granne (han var över 80 år) valde att själv gå ut och korta av sitt liv.. Han lämnade kvar en dikt av Bo Setterlind, som faktiskt tröstade oss. Lämnar den här hos dig. Tycker den är vacker. Kram /trollis

Döden tänkte jag mig så

av Bo Setterlind

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.