Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

vill.sluta

Våran MullisTant.
Läs svaret om och om igen.
Försök sätta dig in i vad orden menas.

Dina frågor och funderingar har du själv svaren på.
Du vet vad du måste göra.
För att förtydliga lite kan även jag säga att du! SKA
lämna honom FORT. Du skriver att han tar upp din otrohet och använder det mot dig. Hälsa från mig och säg att det var HANS fel att du var otrogen. Han dyrkade inte dig tillräckligt så ditt intresse för honom vacklade. Det var HANS fel.
Och samma sak är det nu, det är därför DU SKA LÄMNA HONOM!

Kan kännas tufft, men det BLIR bättre.

Framför allt kommer du känna livsglädje/kvalitet.
Kramar, jag satsar allt på dig!
/A

inför årsskiftet.
Hoppas mellandagarna varit fina med friluftsaktiviteter, hög luft och god samvaro.
Hoppas att du under 2013 ska hitta kraften att ta greppet om ditt liv och förverkliga dina Framtidsdrömmar!
Kram, kram - gott slut på detta året och Gott Nytt År! / mt

Framtidsdrömmar

Ångest och magont kom som ett brev på posten under julhelgen, finns kvar ännu. Jag hade tills igår längtat till att få träffa min terapeut igen... Får dock igår reda på att hon är sjukskriven, jag hade verkligen behövt henne nu. Jag som äntligen hittat nån som hjälpte mig på rätt väg och som förstod mig. Hon erbjöd sig dock att vi kunde träffas över en fika iallafall för hon tänker på mig och bryr sig om mig. Jag vill ju inre belasta henne när hon själv har det jobbigt.
Min sambo drack sig full från sö-torsdag denna vecka, 5 kvällar nätter. Jag försökte prata med honom den 5:e kvällen då jag trodde att han var nykter, gick nog inget vidare, tror jag. Fick höra vilken tråkig människa jag är, hur elak, dum och kontrollerande jag är och hur krävande jag är...
Kan inte ni som vet åter berätta för mig hur man som alkoholist fungerar både i onyktert tillstånd, i tillnyktrande tillstånd och i nyktert tillstånd. Han klagar hela tiden på att jag trycker ner honom och ställer krav på honom, jag vill ju bara ha en fungerande familj där man tar lika mycket ansvar för hem och barn.
Jag är åter i tankarna att jag är livrädd!!! för att lämna mina barn, att bara få ha dem i ibland. Hur ska han kunna ta hand om de om jag lämnar honom när han nu skiter i om han är nykter eller ej i deras närvaro och inte prioriterar dem på deras jullov istället för att ligga full eller bakfull utan ork hemma när vi är ute och aktiverar oss.
Ja, Mulletant...vad är det inte JAG fattar....?? Jag har tänkt på det du skrev, du har så rätt så rätt.

skrev Mammy Blue - jag klistrar in för jag kan inte säga det bättre:

"anhöriga har ett h-e

med oss alkisar. Jag läser mycket på anhörigdelen på forumet och känner igen mej som den som orsakar problem.

Man blir som beroende som en blind och döv, med bara ett mål i sikte: nästa möjlighet till att bli full. Enda sättet att kunna fullfölja den missionen är att hänsynslöst skyffla undan allt och alla som står i vägen. Den lille jäveln på axeln är ens husgud, hans ord är lag...

Som någon skrev så är likheten med orientering slående - man springer runt med karta och kompass för att navigera sej runt hindren anhöriga, jobb, för att snabbast möjligt komma till nästa kontroll, nästa fylla...

Stackars anhöriga..."

Jag (mt) har lärt mig mycket genom att läsa på missbrukardelen av forumet. Det här inlägget är ett av kortaste och rakaste budskapen. Allt gott, vi följs åt! Kram / mt

Lelas

Hej!
Vad trist med terapeuten! Kanske kan hon "skicka dig vidare" till någon hon vet är bra?

Även om jag, som ni ju vet, finns på anhörigsidan av alkoholismmyntet, så har jag ju också lärt mig en del om hur en alkoholist tänker. Jag håller med mt om att mötet med alkoholisterna, både här på forumet och i samband med makens (och min) behandling, har varit väldigt lärorikt.

Det som jag tror att vi anhöriga behöver förstå är att flaskan kommer först. Allt som sker och allt som sägs runt en aktiv alkoholist måste först passera genom ett filter av "när kan jag dricka nästa gång?" och "hur kan jag rättfärdiga mitt drickande?".

Vi vill ju naturligtvis att vi själva skall komma i första hand, men vi gör inte det. Och det är säkert ofta så att alkoholisten också skulle vilja ha sina prioriteringar i en annan ordning, men beroendet funkar inte så. Det är ju dessutom just det som orsakar de svåra skuldkänslorna... att man inte förmår sätta sin familj framför flaskan.

Jag själv har haft hjälp av att tänka "Det jag säger nu, hur tas det emot av någon som bara har flaskan för ögonen, och som kommer hitta minsta tänkbara kryphål...?" och det är då jag inser att till exempel en diskussion om mängd alkohol eller promillehalt är dömd att misslyckas.

En annan insikt var hur lika vi är, beroende och medberoende, i våra relationer till varandra. Vi gör samma saker, även om vi har olika motiv med det. Som ett exempel: Fundera på effekterna av att säga "jag skall aldrig dricka igen" och sedan ändå göra det, och att säga "dricker du igen så går jag" och sedan ändå stanna.

Ytterligare en insikt är hur jag (ni också?) tänker kring socker. Händer det att ni gömmer godis hemma? Att ni smygäter ur Alladin-asken när ingen ser? Att ni rättfärdigar den där tårtbiten med att det är solsken ute, eller för all del att det ösregnar och ni behöver piggas upp? Vet ni att ni skulle må bra av att gå ner några kilo, men skämtar om att godiset är nyttigt eftersom det innehåller (pyttesmå, men dock) jordgubbsbitar? Har ni försökt bryta ett sådant här mönster, men misslyckats, och därför fått skuldkänslor? Jaha... och hur botar ni de skuldkänslorna? Med mer socker?

Nåväl... där har du några tankar om konsten att förstå sig på en alkoholist, Framtidsdrömmar. Inte är det enkelt, men det går.

Kram!
/H.

att en viktig pusselbit för mig var kunskapen (minns inte källan och tillförlitligheten men tog det till mig) att den del av hjärnan som "vill ha" saknar språk och därmed inte är mottaglig förnuftiga resonemang. Jfr som lelas beskriver smygsnaskandet ovan. Kanske det var i Bitten Jonssons föreläsning det presenterades så belysande.
Har du läst boken Bli fri från ditt medberoende? Rekommenderar den - det som står där verkar självklart men är viktigt för oss medberoende. Kram / mt

Bitten Jonssons föreläsning om Addiction "Bli fri från ditt sockerberoende". Precis som med kokosnöten hörde jag nyligen i ett helt annat sammanhang en föreläsning om drivkrafter och att de sitter så djupt inom oss att vi saknar språk för att uttrycka oss om dem... jag fick direkt koppling till det här som Bitten pratar om.

Att förstå sammanhanget befriar inte missbrukaren från ansvar - men för mig har det gett en förklaring till vilken fruktansvärt stark motståndare missbruket är.

Här länken - lyssna! http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Åter till kastrullerna:) / mt

Sorgsen

...önska dig ett gott nytt år!
Jag, liksom flera medberoende, har fått mycket tilldelat genom att här kunna läsa om missbruket från olika håll. Det har gett mig ett långt vidare perspektiv och större förståelse.
Jag vill ju tro att relationen har någon del, det räcker med ett litet litet stycke, som behandladlas " heligt", som ett bevis och bekräftelse på att vi-et är/var viktigt.
Men inte, alkoholen tar över allt! Jag har försökt rannsaka, tänka igenom, men jag kan inte hitta någonting som mannen inte använt negativt mot mig i missbrukets olika stadier.
Jag litar inte på vändningen han har gjort nu men jag vilar mot att han ska in på behandling. Vi njuter varandra sen en vecka. Han har överlevt och vårt äktenskap har räddats, i alla fall för tillfället.

Men...jag höll på att bli tokig över alla "frikort" han hade/tog sig! Jag kunde inte prata med honom om någonting, aldrig få fram varken positiva eller negativa input om allt och inget i hans misär. Jag/vi-et fick ingen plats, allt cirkulerade runt hans varande/mående, antingen torrfull-dyngrak-abstinens-sugen...., ett ekorrhjul som aldrig stannade så vi kunde föra ett vettigt samtal! Frustrationen gjorde mig till världens ensammaste, jag trodde inte min kropp kunde innehålla så många tårar...

Något jag ofta tagit till:
om man börjar träna regelbundet så ser och märker man en tydlig förändring efter ca 3 månader.
Att bryta ett invant kostmönster tar 3 år! Alltså innan det nya mönstret är "normalt" i hjärnan.

Utan att veta så tror jag att det är tiden, 3 år, vi båda behöver för att bli av med våra missbruk- maken alkoholismen, jag- medberoendet.

Förlåt svamlet i din tråd, vet inte om det är något du kan relatera till. Tror orden skapades utiifrån din önskan om alkoholistens stadier...
Kram på dig

Framtidsdrömmar

Ja, hur har jag det...? Den dåliga sömnen och alla funderingar är tillbaka. Kanske jobbar hjärnan på högvarv för att det nu blivit 2013 och det är dags för förändring....
Jag känner mig väldigt tilltuffsad efter julhelgen och veckan därefter, alla saker jag kallats och fått höra att jag är. Allt detta för att jag påpekat att jag ville ha en vit jul och att jag önskade att han ville vara med oss på olika aktiviteter.
Igår åkte jag och barnen slalom. Igår kväll påpekade sambon att vi minsann hade alla dagar uppbokade att det typ inte fanns plats för det han vill göra.... Han påpekade att han inte vill åka slalom, åka skridskor, bada osv..... Nej men dina barn tycker om det och de vill att du följer med och åtminstone tittar på dem ibland. Han är så gott som aldrig med. Det är jag som lärt de åka skridskor, simma och åka skidor. Till saken hör att vi gärna följer honom på tex skotertur när han väl kommer med förslaget. Jag undrar vad han egentligen vill och vad han vill göra. Jag var så nära att ta fram min bitterhet och säga; "du kan inte följa med och titta på barnen och vara med på ditt sätt...istället väljer du att supa i 5 dagar- det är viktigare".... Jag sade det inte men tänkte det.
Jag lever som ensamstående....fast ändå inte. Jag ser ju hur sjukt det är.
Jag försökte på nyårsaftonen när det "bara" druckits 3 öl att få lite medkänsla för att han behandlat mig illa under julen och kanske en gnutta förståelse för att jag är ledsen....men inte, det enda han sade var att jag hittar på allt, att det jag påstår är osant..... Var finns hans känslor- har han några överhuvudtaget?
Idag ska jag börja plocka bort den sorgliga julen, jag ska sortera de julsaker som är mina i kartonger så att det är bara att ta med när jag bestämmer mig för att stunden är inne....
Kram

att börja sortera ut dina personliga (jul)saker kan var en konkret handling som för dig och processen framåt. Jag tror dessvärre inte du når honom varken med förnuft eller genom att söka medkänsla. Ert nuvarande mönster har pågått länge och är antagligen ganska starkt befäst. I och med att du skrivit här och på det sättet dokumenterat dina tankar och försök under snart ett år så vet du att du gjort vad du kan och förmår, det kan vara bra för dig att ha att gå tillbaka till. Nu skriver jag som om du redan lämnat - kanske jag läser mellan raderna att du är på väg nu. Missbruk, och än mer missbruk förankrat i en missbrukarkultur är en mycket mäktig motståndare. Kram, kram / mt

Jag har sorterat ut en del saker som är mina, tänker mycket på vad som är mitt respektive hans varje gång jag öppnar ett skåp, tar ett glas eller en tallrik osv.

Och precis som du skriver: alla saker man blir kallad, får skäll för osv. Min sambo dricker inte längre, men fy fan vilket svin han är.

en tröst i bedrövelsen att veta att man inte är ensam... det finns medsystrar (och bröder faktiskt)...
Vi följs åt - det finns en framtid! / mt

Framtidsdrömmar

Ja, det är tyst på anhörigdelen av detta forum just nu. Detta innebär inte för mig att jag inte läser här för det gör jag verkligen, varje dag.
Jag känner medlidande, tröst och förståelse och det är så skönt.
I min egna process så känns det som att jag inte tillför något nytt här och därför ligger jag lågt. Jag återkommer när jag har något nytt att skriva. Jag måste nu börja agera utifrån alla tips och behjärtansvärda råd jag fått här och av mina vänner...
Agera är rätt ord, måste sluta älta och sluta att försöka förändra det jag inte kan förändra. Varför klamrar jag mig fast, likt en igel....

Jag bifogar ett ordspråk som jag hittat (kanske hittat det här, jag minns inte):
"När någon säger att du har förändrats- kan det innebära att du bara slutat leva ditt liv som de vill".

Tänkvärt.

Ps. Är det någon här inne som har provat skriva ut hela sin tråd? Jag skulle tycka att det var lättare att läsa den på papper. Ds.

Kram där ute!

Framtidsdrömmar, fint att höra av dig. Jag har kopierat hela min tråd "Att vara medberoende" till en Wordfil och skrivit ut delar. Det blir annars också lättare att läsa så i datorn.
Du skriver att du pausar för att du inte tillför något nytt... tänk över det! Visst kan det vara så - kom bara ihåg att du har all rätt att skriva och ta plats bara för din egen skull, för att det är bra för dig. För mig har det många gånger varit så att skrivprocessen fört mig framåt till nånting som jag inte visste när jag började skriva. Kram på dig! / mt

Lelas

Hej Framtidsvännen!

Jag bläddrade lite bakåt i din tråd här, och fick syn på vad du skrev i augusti (den 16:3) i fjol:

"Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så."

Jag tänkte bara påminna dig om den känslan... Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Jag skriver utifrån det Lelas och Mulletant sagt, för min egen utvecklings skull. Det konstiga är att jag även inför mig själv kan känna mig så vek och svag att jag skäms. Jag har känt mig stark en tid innan jul och tyckte då att jag hade något på gång för min och barnens skull....men jag ramlar åter tillbaka i mitt djupa medberoende och mina fruktansvärda våndor och kval- ser ingen utväg utan ser bara en massa hinder. Jag blev åter väldigt tilltuffsad under jul och helgen innan nyår- sedan dess har han varit nykter men nu börjar jag åter känna oron komma smygande för han har inte klarat mer än max 3-4 helgers nykterhet och nu börjar alpina tävlingarna med många helgers bortaliggning med dottern... Sonen blir ju hemma- eller kanske att han får följa med mig mera...
Det är klart att sambon haft en plan nu efter nyår eftesom han inte dricker- men han säger ju inget! Delger inte mig sina mål/förändringar...Jag är ju helt utanför.. Snacka om "flodhästen i vardagsrummet".
Jag läser i trådarna "förändra sitt drickande", det får mig att förstå hur mycket ni kämpar och hur svårt det är att ta sig ur alkoholträsket.
Lite funderingar, återkommer...

Stor kram och styrka till dig, du är stark och du får vara svag!

Kram, kram, kram

Framtidsdrömmar

Varför tappar jag motivationen och mitt jävlaranamma efter ett tag, hela tiden. Både vad gäller motion och mitt välmående... Jag ger upp snart.