Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

markatta

Tyvärr fick jag just ett samtal från receptionen där om att hon(terapeuten) är sjuk idag. Typiskt! Ingen ny tid fick jag heller, de skulle skicka via posten. Det är jobbigt att vänta och känna sig orolig över att de ska glömma/tappa bort en i rullorna.

Men men... ska ändå försöka göra det här till en bra dag, ledig som jag är. Skogen och masken kan jag ju fortfarande jobba på, ett hårt gympass ska jag nog klämma in också(det har blivit min plats för meditation där jag verkligen kan fokusera på att göra en sak i taget), al-anon ikväll.

Det blir bra.

Kramar!

Miss K

Hej Markatta!
Du verkar hoppfull trots missad tid. Jag tror också att det kommer att gå bra! Jag har också erfarenhet av KBT, det hjälpte mig att fokusera mer på vissa saker. Tyvärr är det färskvara så jag får nog ta tag i det igen.

Förstod inte först vad du menade med skogen o masken, men ja skog, masken o gympa låter som en bra dag. Jag är också ledig och ska gå på al-anon, men nån skog blir det tyvärr inte.

Kram /K

markatta

Tänker på hur jag försökt göra mig av med så kallade energitjuvar i mitt liv, eller rättare sagt hitta sätt för mig själv att låta så lite energi som möjligt gå åt till dem. Jag har tidigare skrivit om energitjuven på mitt arbete som jag (o)hanterade genom att få ett utbrott på och skrika ointvålade ord till. Kanske inte bästa sättet men effektivt var det. Stämningen på jobbet är mycket trevligare nu.

Vidare till en "vän" som jag började ifrågasätta vilken roll denne ville att jag skulle ha i vår vänskapsrelation, förutom att agera psykolog(alltid lyssna), låna ut pengar, vara hundvakt o.s.v. Jag kände inte att jag fick något tillbaka av den relationen, var alltid trött efter att vi setts. Denne vän frågade aldrig hur jag mådde, vad som hände i mitt liv och när jag försökte berätta något så hade denne varit med om något sååå mycket värre.

Då jag tröttnat på att agera slasktratt och tydligt klargjorde att jag också har känslor och tankar och att jag inte bara kommer sitta och lyssna, jag kommer också ha åsikter om vad som sägs, vill du inte ha mina råd så är det ju ingen ide' att du pratar med mig så kom martyren fram. Denne stormade ut med ett "jag fattar att jag inte är välkommen här" och efter ett, från min sida, obesvarat sms med en förfrågan om att låna pengar, så har jag inte hört ett ord.

Jag har sprungit på den här personen på stan några gånger, utbytt några artighetsfraser men vi har gått från att vara nära vänner till att vara bekanta. Det slår mig att vi nog egentligen inte har känt varandra på flera år, bara liksom kört på i minnet av hur mycket kul vi hade i början av vår vänskap.

Läste en klok krönika av en 19-årig tjej, har den inte kvar, men hon skrev något i stil med att "jag gör mig hellre av med några relationer än förlorar vänskapen till mig själv". Wow, tänkte jag, den som hade haft den insikten som 19-åring.

Forum verkar ju på sätt och vis som slasktratt, många "skriver" av sig här, man har liksom rätt att gnälla. Skillnaden är ju att IRL så kan man inte alltid styra över hur mycket man orkar ta in och finnas där för sina medmänniskor, plötsligt kanske man får ett telefonsamtal mitt i natten från en vän som mår dåligt, när man själv inte är tillräckligt stark för att hantera detta. Här kan man välja när man har energin till att gå in och läsa och kommentera, något jag fått anstränga mig för att begränsa själv då jag märkt att det tagit för mycket energi av mig.

Missförstå mig rätt, oftast blir jag glad då en vän uppsöker mig då denne behöver stöd och mår dåligt och ibland så behöver man bara få prata av sig. Men om telefon och ringklocka är tysta under stunder som det faktiskt också är bra så upplever jag det inte som en givande vänskap. Det där amerikanska "for good and for worse"(ja, jag är en sucker för romantiska komedier) vill jag ska gälla både i vänskap och i kärleksrelationer.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill nog ge mig själv en påminnelse om att jag är på rätt väg och att allt inte bara blir bra bara för att jag droppar alkisarna, medberoendepersonligheten sträcker sig liksom över de flesta relationer i mitt liv och det är ett mönster jag mår bra av att bryta. På alla plan.

Just idag mår jag bra.

Kram på er!

Sorgsen

Insiktsfulla ord. Kloka markatta.

Kram
Sorgsen men hoppfull :)

markatta

Tack finingar!

Upp och ner går det i denna bergochdalbana vi kallar liv. Igår var det bra. Idag inte så bra. Men jag tittade in här på forum nu och läste i Sorgsens tråd. Det gav mig hopp! Att få följa med i någon annans tankebanor, från förtvivlan till hoppfullhet, ger mig så oerhört mycket och lär mig att förstå och acceptera att banan inte går helt rakt uppåt.

Igår kväll när jag hade svårt att somna började jag att nynna på en psalm i huvudet. Jag är inte religiös och då jag förmodligen inte hört den sedan min lillasysters dop för en sådär 25 år sedan så blev jag förvånad att den ens dök upp i skallen. Men den gav mig tröst, upprepade tonerna som ett mantra "blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på", tills jag somnade. Youtubade den i morse och lyssnade om och om igen. De helande tårarna saltade mina kinder. Vad är det som händer i mitt lilla anarkisthjärta egentligen?:)

Kram

Lelas

Hej markatta!
Vad skönt att du kan hitta tröst och hopp i andras berättelser - det finns en oerhörd styrka i att dela berättelser med varandra!

Psalmer, ja... de har en förmåga att göra så där. Bara trilla ner i ens huvud utan att man är förberedd.

Min största psalmupplevelse på det viset hänger också ihop med min och makens "resa". När han mådde som sämst gick jag med honom till läkaren (han var där för alla möjliga problem, men ingen fattade vad det egentligen handlade om). Han ville såklart inte ha mig med, men jag tvingade honom. Så slog jag näven i bordet hos läkaren och sa: "Ni måste fatta att han är alkoholist! Sluta behandla honom för en massa annat, och börja behandla hans beroende!". Han blev (naturligtvis, och med viss rätta) sur som ättika på mig. Jag lämnade honom där hos läkaren, och satte mig på cykeln. Jag trampade som en galning genom byn, utan egentligt mål. Men så kom jag på att kyrkan är öppen på dagarna, och gick in där. Jag satte mig i en bänk, och det var helt och hållet tyst runt mig. Och som från ingenstans föll den här psalmen in i mitt huvud:

Min själ får vila ut i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Precis som du beskriver det, så är det verkligen inte en psalm som jag tänker på ofta. Men nu bara den fanns där i mitt huvud. Och jag fylldes av ett sådant ofattbart lugn genom den. För var det något jag längtade efter så var det vila.

Det är psalm 771, om någon skulle undra. flygcert fick den av mig häromdagen, och jag hoppas att även du, markatta, kan hitta lite vila i den. Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning på den svenska texten, men däremot med den franska: http://www.youtube.com/watch?v=Yl9wSG8jFYQ

Kram!
/H.

Jag lyssnar ofta(st) på P1 och under lång tid avslutades helgsmål med en taizéhymn - Herre hör min bön.
Jag har varit med om en mycket liknande situation som lessenfrun befinnut sig i nu; en närstående ung människa skadades svårt i en olycka. Jag längtade så till helgsmålet och att hymnen skulle komma. Nu spelas den inte mer och finns inte på Youtube vad jag kan se. Men det är en enkel och bra bön att ta till när som helst man känner sig villrådig och vilsen.

Herre, hör min bön,
Herre, hör min bön,
svara mej när jag ropar.
Herre, hör min bön,
Herre, hör min bön,
svara mej när jag ropar.

markatta

Ja visst är det häftigt hur hjärnan liksom kan plocka fram vad man behöver just när man behöver det. Åtminstone ibland.

Även jag har vid flera tillfällen irrat omkring planlöst och förtvivlad och plötsligt funnit mig gå in i en kyrka. Och där kunnat hitta ett lugn. Vila lite. Öppet vatten har samma effekt på mig. Paus.

Jag tror inte på en gud. Makt är ett fult ord, tycker jag. Brottas fortfarande med det på alanon-mötena. Kan de inte bara modernisera texterna? Tror tyvärr att många inte ger det en chans p.g.a. gudssnacket, det samma på AA. Kanske med ett neutralare ord som "min inre visshet" eller något sådant så kan var och en välja själva därifrån. Jag byter ut deras "gud" mot "den jag är innerst, innerst inne" och jag vet att det är finns många religiösa som också ser så på det de kallar gud, t.ex kristna gnostiker. Men ord som "gud" och "makt" är oerhört värdeladdade och inte för alla på ett positivt sätt.

Jag är glad att jag har kommit så långt i mig själv att jag ändå kan ta till mig det som jag tycker är bra med al-anon, möten och texter men hade jag gått dit för bara tio år sedan så är jag säker på att jag hade vänt i dörren när de började läsa. Jag önskar att det hade funnits något för mig då, för den jag var förut, för den tjej som växte upp i betongen, med punken, och redan kände sig alienerad. Jag hade ju slagit bakut bara någon hade sagt "tro på en makt större än dig själv". Jag ville ju tro på mig själv, hitta styrkan i mig själv, med hjälp såklart, av medmänniskor, djuren och naturen. Det vill jag fortfarande. Och kan. Ibland.

Nä, nu är det dags för mig att sova. Trött och just hemkommen ifrån jobbet men det dök upp en massa tankar när jag läste era, Lelas och mulletantens, inlägg. Tack för era fina berättelser och tack för psalmtipsen! Jag gillar kyrkan (speciellt när den är tom, dagtid är ett hett tips för er som vill hitta en plats att bara vara på) och tydligen så gillar jag numera även psalmer:)

Kram godnatt!

Sorgsen

...vaken mitt i natten. Just läst dina ord, gillar ditt språk och din rapphet :)
Tack för att du läst mina rader. Det är skönt att skriva, hitta formuleringar på känslan känns konstruktivt och läkande, om än små små steg i någon riktning.

Ska också sova nu men återkommer med portioner av mina upplevelser.

Ville kasta iväg ett god natt, hoppas du hinner läsa innan du loggar ut

markatta

hann inte få din godnatthälsning i lördags natt men lika glad blir jag ju när jag tittar in nu! Det känns skönt att bli sedd.

markatta

Satte mig nyss och fifflade med lite tråkiga måsten, såsom att betala månadens räkningar. Inte kul.
Efter det att jag flyttade isär med exet så har det varit svårt att få det att gå ihop. Det gör mig trött.

Jag inser nu att det kommer att vara stört omöjligt för mig att åka till Stockholm för konferensen i februari. Såg verkligen fram emot det av så många anledningar, att få träffa några av er, lyssna, prata, avslutningsmiddag med Adde och company, träffa gamla vänner som bor där, miljöombytet, göra något för bara mig mig mig...

Förändringar har sitt pris. Det var inte alls så att mitt ex försörjde mig men när man lever på små marginaler så gör två inkomster och delat boende och utgifter skillnad. Självklart var separationen ändå värt det, "jag är lyckligare nu".

Besviken är jag. Tror inte det var själva konferensen jag såg fram emot så mycket som att faktiskt få träffa vissa av er på riktigt. Liksom se att ni är riktiga fysiska människor, se er i ögonen. Varför är det så viktigt för mig? Det viktigaste borde ju vara det konferensen skulle kunna ge, givande föreläsningar, ökad förståelse o.s.v. men jag känner mig inte alls lika sugen på att åka på t.ex. ett anonymt alanon-konvent.

Kramar!

Lelas

Gnäll på du. Är inte gnället värre än så, så... :-)

Jag kommer inte heller kunna åka. Det är lite delade känslor efter att jag bestämde mig. Dels: tråkigt. Dels: skönt att inte trycka in mer i den redan överfulla kalendern.

Men, vet du, konferensen i februari är inte vår enda möjlighet att ses. Vi fortsätter att vara människor av kött och blod, och vi kan ses även i framtiden.

Kram!
/H.

markatta

Imorgon ska jag åka och träffa min pappa, min första alkoholist. Vi har inte träffats på länge, ja på 2 år tror jag, sedan han flyttade längre bort men vi har pratat i telefon kanske en gång i veckan.

Han är nykter nu sedan flera år så det är inte det som oroar mig. Det som oroar mig är att han ska se hur jag mår. Det är lättare att mörka över telefon. Jag vet att det låter fånigt att jag inte vågar berätta för någon som varit nykter och gått på AA så pass länge om hur mitt liv har sett ut de senaste åren.

Jag är rädd att han ska lägga skulden på sig själv, att jag hamnat i en relation med en missbrukare p.g.a. att jag växt upp med en missbrukare. Kanske är jag även lite rädd för att det faktiskt är så, att jag lägger en del av skulden på honom. Jag är rädd för att visa mig svag inför honom men samtidigt så orkar jag inte ljuga längre och säga att allt är bara bra. Den här masken jag har på mig tar så oerhört mycket energi att upprätthålla.

Miss K

Ja, möte med föräldrar, det är inte lätt. Vill bara påminna dig om att du faktiskt vill bli av med din mask. Det är inte omöjligt att han redan vet... En f.d. alkoholist känner väl igen vissa tecken, inbillar jag mig. Om han vill känna skuld är hans val, eller hur?

Det är svårt att visa sig svag, jag håller med dig. Jag har motsatt problem, min pappa är helnykterist. Jag känner att han inte kan förstå min eller många andra människors situation eftersom han är så renlärig med allt.

Jag håller tummarna för dig att det ska gå bra! Synd förresten att du inte kunde åka på konferensen som du ville.

Kramar
Miss K

Sorgsen

..imorgon. Min reflektion, utan att råda, är att jag som förälder gärna vill veta hur mina barn mår. Ibland kan jag märka att något ligger och skaver hos dem. Utan att pressa så dyker det oftast upp något att spinna på för att känna om det är stort eller smått som upptar dem. Jag behöver inga detaljer om de inte spontant berättar, bara lämna öppet att jag finns där om de vill. Ofta hjälper det ju att man vet att det finns hjälp inom räckhåll. Hm...detta blev kanske lite svamligt?

Om din pappa är nykter alkoholist så vore jag inte förvånad om han anar trots att du känner du mörkar.

Se fram emot att få träffa din pappa efter så lång tid. Lita på din magkänsla och ta sakerna som de kommer.

Jag kan inte se att du har ljugit för att du inte berättat, ha inte dåligt samvete för det. Du har gjort det du behövt i de lägen du varit och nu har du behov att bli fri masken.

Njut morgondagen och våga vara egoistisk. Klä av delar av masken om det blir läge och känns rätt. Tänker på sinnesrobönen...

Kram på dig och önskar dig en bra morgondag

Sorgsen

...också jag kunde vara med på konferensen men hoppas på fler tillfällen.

Kram kram

markatta

Snart åker jag. Känner mig lugnare idag. Det ska ju också bli väldigt roligt att träffa honom.

Du har rätt Sorgsen, jag får ta det som det kommer. Onödigt att hålla på och stressa upp mig över hur jag kanske kommer att reagera. Och jag måste ju inte berätta allt på en gång, släppa en bomb, utan ta det som det känns bra. Och tack för påminnelsen Miss K, det behövde jag. Jag vill ju faktiskt det, släppa på masken. I de situationer där jag redan gjort det så har det ju faktiskt känts bra, även om det har kommit tårar.

Ni hjälper mig att trycka på pausknappen ibland. Andas in. Paus. Andas ut.

Kramar!