Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

skrivit det förut och jag gör det igen : Jag tokgillar dina resonemang och funderingar Markatta !!

Det där med att vara nykter på festen.....jag hade ett underbart telefonsamtal med en kär vän i morse om bla det. Hon har nyligen varit på stor fest med mingel och inte en enda käft frågade varför hon inte drack !! Eftersom hon är förhållandevis nynykter (Åja, nåt år är det väl !) och numera en stolt, nykter, alkoholist blev hon sur för att hon inte fick briljera med sitt nya liv :-))

Så kan man också uppfatta livet :-))

Om alla är stolta över sitt val så får vi förändring i samhället ! Stå på er vänner !!

Tilde

och tacka för tipset om "Lille kanin som så gärna ville somna". Jag skickade efter den och har lyssnat flera kvällar nu. Det är rogivande med hans röst och sagan är mysig och skön att lyssna på. Jag har inte somnat genast, men blivit mera avslappnad och somnat fortare för det mesta. Så den blir min godnattsaga nu...

Jag läste ditt inlägg om fester/alkohol, vegmat och homosexualetet och att komma ut. Känner igen mig där, alla gånger som även jag fått tala om och nästan försvara varför jag inte äter kött och inte gjort det på 30 år. Då för tiden var det än mer "konstigt" och krävde sin förklaring både i skolan och annars. Vet du när mitt barn började skolan så ringde de en dag från skolan och undrade om detta med den vegetaiska maten... det slutade med att kvinnan frågade lite försiktigt... "ni är väl inte militanta veganer"? Nu tycker jag det är lite roligt men när jag tänker tillbaka på samtalet ser jag mig själv sittandes och titta dumt på telefonluren... är dettta nutid eller dåtid?

Samma med fester och så kan jag tänka, jag har inte själv råkat ut för det, däremot har jag märkt att om jag ska hälsa på någon/några vänner eller så som gärna dricker vin blir det en besvikelse i rösten då jag sagt att jag inte ska dricka något vin för då blir det jobbigt och jag "ser" med för klar blick hur de blir och det är inte så poppis.
Ha det fint!

markatta

Själv är jag lite less på kaninsagan nu och försöker hitta något annat. Tycker de flesta uppläsare på avslappnings-CD:s (för vuxna)låter så konstlat teatraliska så jag har svårt att hitta någon jag gillar. Fler avslappningssagor!

Sorgsen

...kaninsagan läste jag för mina barn.
Det där med ljudböcker har jag inte fått någon rutin på. Under flera år har jag tänkt ha en i bilen men började lyssna på p1 istället för skvalet.
Du väckte upp ljudboksintresset hos mig igen. Tack!

Önskar dig en bra dag
Kram

- skrattar högt för mig själv när jag läser dina beskrivningar av "tänkta" Adde och Berra. Jag tycker absolut inte att du är ytlig - nej, nej... ifall du fick för dig det. Jag har nog också nåt slags "bilder" för att hålla personerna åtskils men inte på "det" sättet. Intressant - jag tänker annars mycket i bilder och är en visuell person - men inte så att jag skapar bilderna själv kanske... lever på att kopiera andras? :)))

Kul med lite fart här igen. Ha det gott! / mt

markatta

nej det var ett skämt bara och ingen pik till dig. Tolkade inte heller att det var så du menade.

Ja, visst är det kul. Kanske fick forum lite vårkänslor idag. Det fick iallafall jag.

Jag är inne på min tredje vecka av praktik nu och det är såå roligt! Jag trivs jättebra med vad jag gör och jag märker att jag gör det bra. För ett år sedan hade detta stått långt utanför min "comfort zone" men nu hoppas jag att jag får anställning efter praktiktiden är över, annars kommer jag att söka en liknande tjänst. Jag har sällan varit på ett jobb som jag fått så mycket energi av som här. Jag har nog aldrig tidigare tänkt att jag kunnat.

Tack för kaffet!

FylleFia

Vår här med! Både ute och liteliiite i själen. När vi ändå talar mentala utseenden så ser jag dig Markatta som en liten piggögd surikat. Som sniffar lite med nosen mot solen. Önskar dig verkligen allt gott med livet och framför allt praktiken just nu. Fast jobb ska vi båda ha!

Fia

Sorgsen

..med dig markatta.
Trivsel i vardagen är livet!
Livlig fantasi gör livet färgrikt, låt den frodas ;)

markatta

Ja Sorgsen, trivsel i vardagen är livet. Du har så rätt. Tänk vad stressad jag var förut, när jag jagade Lyckan. Jag trodde att det var samma sak som eufori och kände mig därför aldrig helt nöjd eftersom jag inte stannade upp för att se det vackra i vardagen. Kanske är det så som många som dricker eller missbrukar droger också tänker, man jagar något tills man själv är den jagade i flykt och missar vårsolen på kinden, den blänkande sjön, en utsträckt hand, hundens nöjda och avslappnade hållning när man tar ut den för att springa några kilometer på morgonen.

Visst är mitt liv långt ifrån perfekt och det är ännu flera saker som oroar mig och som jag måste reda ut men för varje liten bit som fallit på plats så blir de där jobbiga grejerna så mycket lättare att ta itu med. En sak i taget is the shit!

Jag gillar den där bilden av surikaten, Fia!

Kram på er!

Sorgsen

..på lycka skulle jag tro alla befunnit eller befinner sig i. Den är ju i lagom dos nödvändig för att överleva. Det är att finna en balans som är det svåra.
Jag brukar ofta gå tillbaka till sällskapsspel i min fantasi, (som för övrigt är livlig, alltid närvarande och ger många tysta eller ljudliga skratt ;) ) det är ju själva spelandet som är trevligt, när man nått målet är det ju förbi. De som bara har vinsten i sikte missar ju allt som händer runt omkring, missar hela grejen med "sällskaps-spel".
Vägen är livet!
Jakten mot förbättring har jag inbyggd för slippa ruineras och bli bitter, målet är tydligt, kommer jag halvvägs är jag nöjd, bara det rör på sig.
Perfekt, njae, ungefär lika tråkigt som en spegelbild, exakt och utan överraskningar.

Så ser liv ut för mig i min realistiska fantasivärld ;)

Önskar dig en trevlig lördagskväll

markatta

Sedan jag slutade mitt förra jobb där jag arbetade på helger och kvällar så har jag märkt att jag inte har ett så socialt liv som jag trott. Eftersom jag oftast jobbade då andra festade så var jag liksom nöjd med att ha "fikavänner" under veckodagarna. Flera av mina vänner har lämnat stan och kvar är de som gillar att festa på helgerna. Jag saknar vänner att ha spelkvällar eller liknande med.

Jag har tidigare skrivit om hur vänner/bekanta liksom slutat höra av sig kring helgaktiviteter sedan jag slutade dricka. Igår så hade jag ingen lust alls till att sitta ensam så jag bjöd in mig själv till en fest. Det funkar till en början men det är verkligen inte roligt när folk börjar bli fulla.

Patetiskt nog så tänkte jag att jag skulle försöka dricka några öl för att kunna stanna kvar och ha kul. Efter två öl kände jag mig ordentligt berusad och var tvungen att spy. Det är som att jag har blivit mentalt allergisk mot alkohol eftersom jag egentligen inte vill dricka.

Ensamheten kan vara underbar när den är självvald men den gör jävligt ont när man inte vill vara själv och det är svårt att inte vara självkritisk och tänka att det är något fel på en.

Det konstiga är ju att i övrigt så mår jag bättre än på länge men när jag mådde dåligt och levde på ett destruktivt sätt så hade jag ett mycket rikare socialt liv. Jag kanske bara måste inse att det jag trodde var vänskap var en illusion som byggde på alkohol. Jag vill heller inte ha den sortens vänskap. Det känns av någon anledning oerhört pinsamt att ens säga att jag känner mig ensam, till och med här på ett anonymt forum.

Jag har flera goda och nära vänner som jag värdesätter högt men tyvärr bor ingen av dem i min närhet längre och det räcker inte för mig att bara ha nära relationer över telefon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har bott i den här stan i nästan två år nu, vill inte flytta tillbaka till där jag bodde förut. I övrigt så trivs jag ju jättebra här, fick till slut en underbar lägenhet och har just börjat praktiken som känns jättebra.

Jag har inte varit på alanon-möte på några veckor. Ska definitivt börja gå igen. Det är en början och det känns tryggt och lugnande att veta att där finns människor som ser och bekräftar att man finns.

Hoppas ni har det bra.
Kram!

igen mig i allt du skriver om ensamheten.
Jag kan känna den otroligt skarp och konkret efter jag gjort bra saker för min egen skull och sen återvänder till vardagen igen. Som nu efter jag hade en otroligt bra fredagskväll med massor av skratt och kul socialt snack med andra människor, både nyktra och lätt, mycket lätt, påverkade av vin.
Efter att ha varit gift i stort sett en livstid och alltid haft någon att bolla med och nu gå ut i ett socialt liv, ett liv som egentligen förvägrats mig eftersom min äkta hälft inte haft samma behov, är nervöst och mycket ovant. Ändå vet jag att jag är hyfsat social och kan vara en åsiktsmaskin men har även förmågan att lyssna, men det är ovant. Jag har i min nykterhetsutveckling lärt mig att umgås med mig själv och tycka bra om mitt sällskap men det duger inte alla gånger ! Jag längtar så oerhört mycket efter skratt och glada tillrop så jag försöker göra så mycket jag kan av ibland tokiga infall eller mer planerade typ våra vår- och höstmöten på Gården där skratten och kramarna flödar och jag kan frossa i vänlighet och kärlek mellan människor som vet hur mörkret kan se ut.
För mig är alltid vår och sommar lättare då det oftast blir mer utomhusaktiviteter där folk samlas och man kan sitta ute och fika eller äta. Jag märker att ju mer jag rör mig ute i "svängen" desto mer folk känner jag igen och desto mer prat blir det :-) Till min förvåning så är ett ställe som Friskis och Svettis även det ett ställe för att knyta kontakter :-))

För mig är det att komma över en tröskel och stå på egna ben utan nån krycka ! Att känna mig lite tonårsaktig och göra tokiga saker utan att tänka så mycket på konsekvenser är faktiskt lite spännande igen !! Erfarenhet kombinerad med knasighet kan ju vara ett vinnade koncept ?!

Våga för att vinna kanske ??

Häng på till Gullbranna med temat "Relationer" så kanske det blir ett steg till på den sociala stegen :-))

markatta

Relationsmässigt tillbaka till noll. Skrev precis till Miss K om lättöl/folköl. Lång historia kort, min alkis vägrar se att det är problematiskt att han dricker "bara" folköl. Han hävdar att man inte kan bli full på folköl och menar att man hinner kissa ut alkoholen innan den tagits upp av kroppen.

Jag och vetenskapen håller inte med.

Det har verkligen varit så himla många turer kring den här mannen. Jag har kommit väldigt långt i mitt arbete med mig själv, blir inte alls så där förkrossad som jag blivit tidigare men i ärlighetens namn så klarar jag nog inte att ställa ultimatum för jag är inte säker på att kunna hålla det.

Det jag vill säga till honom är att jag tolererar ingen som helst alkohol och att jag inte kan/vill träffa dig förrän du varit helt nykter i x antal månader. Men det har jag sagt tidigare utan att hålla.

Till andra som har skrivit här om sin rädsla för att bli ensamma om de lämnar sin alkis så har jag gett rådet att de förmodligen ändå inte kommer känna sig så ensamma som man kan göra tillsammans med en alkoholist och att när man flyttar fokus från livet med alkoholisten så kommer det öppna upp för nya och gamla vänskaper. Tyvärr, så som mitt liv ser ut idag så tror jag att jag inte klarar att inte ha honom i mitt liv, även om han dricker.

Han är trots allt min bästa vän och min enda riktigt nära vän i den här staden. Jag tror inte att jag är med honom och älskar honom "bara" för att jag inte har några andra nära vänner där jag bor men jag tror absolut att det påverkar mina beslut. Jag ångrar att jag flyttade hit och bort ifrån mina vänner men ändå inte då jag lyckats åstadkomma många förbättringar här. Jag trivdes inte i storstaden och vill inte tillbaka men jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera den här ensamheten.

Jag måste verkligen bestämma mig för hur jag ska göra med det här. Det verkar som att jag en gång för alla måste inse att han inte vill sluta dricka, trots alla fina stunder och närmande samtal vi har haft då han varit nykter. Usch.

- jag bara instämmer och du beskriver så bra hur det är... liksom Adde i inlägget "ovanför". Jag kan förstå när jag känner den hisnande känsla jag kan känna vid tanken på om jag skulle förlora mullegubben i det liv vi har nu. Då när jag tänkte lämna pga alkoholen såg jag bara den lockande friheten och mina goda vänner.

Jag har inget att "komma med" vill bara tala om att jag läst, att jag känner med er och förstår om än bara från "utsidan"... Det är bra att ni skriver om ensamhet - så vanligt och så gömt bekymmer.

Förresten, Addes konstaterande om Friskis & Svettis - vänner kan man hitta där man inte väntar sig. Att röra sig ute bland folk inom sånt man faktiskt är engagerad i är nog ett bra tips. Addes länk till Vårdguiden är bra. Kramar med värme och hopp! / mt

vill.sluta

Känslan av övergivenhet (tror jag) är enbart en känsla du fått pga ändrade levnadsrutiner.
Jag känner på mig att du är en ärtig levnadsglad tjej utan några som hellst problem med att lära känna nytt folk.
Saken är den att du får nog gå utanför dina "normala" ramar. Jag menar, du har ju själv konstaterat att nu när du inte själv dricker så blir du inte lika ofta medbjuden till fest.
Man brukar säga, kaka söker maka. Och nu när du inte dricker som förr så har ju förutsättningarna förändrats.

Men det finns tusentals likasinnade personer med samma intressen som dig. Bara det att du inte hittat på dom ännu.
Du får söka likasinnade på platser där dina intressen finns nu.
Inte på samma ställen som du hade förr. För de ställena var väl platser där alkohol var en viktig ingridiens?
Barer, dansställen eller bara privsta fester.
Hitta dina intressens bra platser.
O om du gillar blommor så sök på platser för blommor, utställningar kurser etc.
Gillar du musik så sök bekantskaper med MUSIKINTRESSE, och då menar jag inte
discoställen typ där alkohol alltid är i fokus.

Men du måste lite "think outside the box".
Dina alkoholvanor har ju ändrats, men inte dina kompisars eller din umgängeskrets.
Kanske du hittar roligare (bättre för dig) kompisar och vänner på andra ställen än vad du normalt brukar vara på?

På samma sätt är det om du åker tillbaks, det är samma människor, de har samma levnadsvanor och sätt. Men det har ju inte du längre.

Jag tror att du skulle vara intresserad av en bilutställning med sportbilar, kanske har jag fel?

Men precis som du förändras förändras alla hela livet. Det som var så bra och de personer som tyckte likadant som en själv har oxå förändrats.
Vem vet, om du åker tillbaks kanske du upptäcker att det inte var så mycket bättre......
Hur som, mycket om inget nu.
Önskar dig all cärldens lycka till.
Kramar!
Själv gillar jag dans, dansade mycket i min ungdom.
Valig styrdans och bugg, skulle vara hätigt att åla till Herräng i sommar och dans Lindyhopp en vecka.
Hade jag inte varit lyckligt gift med barn som är världens bästa hade jag bjudit med dig.
Man dansar två veckor i sträck, sent in på nätterna och där har alkoholen noll plats.
Man måste vara skärpt och klar i knoppen.

Samma gäller skidåkning eller andra precitionsporter.

Nåväl hopas du finner några som delar dina intressen.

/A

markatta

Ja, jag tror också att ensamheten är ett vanligt problem. I och med alla ytliga sociala nätverk så göms det undan och blir svårt att prata om. Folk kan ha flera hundra "vänner" på facebook men ingen att fira jul med eller att se en film tillsammans med.

Jag kollade upp den där länken i Addes tråd. Jag kan känna igen mig i det, för några år sedan. Då mådde jag väldigt dåligt psykiskt och kände mig ensam. Det tog ett tag då innan jag förstod att jag faktiskt hade många vänner men att det också låg hos mig att höra av mig och att jag ibland behövde tacka ja till saker också.

Nu ser mitt liv annorlunda ut. Jag är mer öppen för nya saker och nya människor. Jag har ingen social fobi. Jag tränar fem dagar i veckan, på gym och på en klubb, där träffar jag folk som ler när de ser mig, pratar mycket träning. Jag är inte helt ensam, jag har bekanta som jag träffar ibland. Kanske är det mitt tålamod som spökar. Har som sagt bara bott här i två år. Det tog ju ett tag att för det första skaffa en bekantskapskrets och med det hårda integritetsskalet jag burit så kanske jag får räkna med att det tar ett tag att gå från bekant till nära vän.

Under de första 1,5 åren jag bodde här så gick ju faktiskt all tid åt till alkoholisten och jag bjöd aldrig hem någon då jag inte visste vad som de skulle få se. Kanske är det ett mönster som sitter i, även nu då jag bor själv, att jag inte vågar visa tillräckligt mycket av mig själv för att folk ska våga sig fram. Jag har fått höra många gånger att jag är "hård och tuff" men det är inte så jag känner mig och inte heller något jag vill utstråla.

Ska träffa en jobbarkompis från mitt förra jobb idag för en fika. Ska bjuda hem henne till mig istället för att, som vi alltid gör, ses på ett cafe. Det blir mer avslappnat då.

Jag ska också jobba idag på att inte se allt så svart/vitt. Jag ska ta till mig de leenden jag får och tänka att det är en början.

Kram på er!

markatta

Säkert är det så att det inte skulle bli bättre bara för att jag flyttade tillbaka. Det är bara ett fåtal jag har sporadisk kontakt med där och mina närmsta vänner flyttade också därifrån.

Sportbilar? Haha, nej det är inte alls min grej. Dans däremot gillar jag. Jag jobbar ju också på att göra bra saker för mig, tränar kampsport, gymmar, springer, skriver(även på organiserade skrivträffar).

Får nog bara acceptera att det tar ett tag att hitta nära vänner när man flyttar till en ny stad.

Ha det fint!

markatta

Sista mötet med kbt-terapeuten idag. Hon säger att vi är klara med arbetet tillsammans och nu ligget det hos mig att fortsätta öva själv. Miss K tror jag det var som skrev att kbt är färskvara och det känner jag ju igen från när jag gick i dbt för flera år sedan.

När jag då gick i DTBn så var jag ju inte direkt mottaglig, med all benzo jag tryckte i mig då så är det ju inte så konstigt.

Den här gången har jag varit nykter(även om läkaren där försökte övertala mig till medicinering trots jag inte ville) och ansträngt mig för att vara så närvarande som möjligt för att klara av de olika övningarna. Lite läskigt känns det att bli av med de regelbundna träffarna nu.

Jag har fått med mig en himla massa arbetsblad under kbt-tiden så nu gäller att boka in några tider för mig själv då jag ska ha mental träning, t.e.x. att varje gång jag kommer hem från klubben/gymmet så äter jag ju det första jag gör. Det andra jag gör ska vara den mentala biten. Den tiden är jag också som mest mottaglig då jag redan rensat skallen lite. Jag har märkt att struktur och rutin är superviktigt för mig. Skriver här för att jag ska kunna gå in och läsa under svaga stunder då jag bara vill skita i allt.

Har också bokat in när jag ska åka iväg till en vän och jobba med honom kring ett kulturprojekt, på en underbar plats med underbara människor, årligt förekommande. Det är ett tag kvar men jag behöver påminna mig dels om gamla fina minnen och också om att de nya kommer.

Kram på er!