Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Framtidsdrömmar

Tack för att du finns för mig och tar dig tid att skriva i min tråd.
Lycka till på din väg..framåt!

Lelas

Underbar läsning, Sorgsen! Helt fantastiskt!

Jag känner så väl igen din känsla av att det vänder, att det bär. Vad glad jag blir för din skull! Äntligen! :-)

Kram!
/H.

Sorgsen

...flyger jag hem över helgen.

Ojojoj, vad maken håller på! Utan att få drickandet bekräftat, jag frågar inte, så vet han att jag fattar att han dricker nu.
När jag kom hem från anhörigveckan var han så svullen i ansiktet och stank gammal fylla. Lägenheten var inte städad mer än att han precis hunnit skura av golvet innan jag steg in. Jag var noga med att ge en tid när jag skulle komma. Sjukt det är så i ett hem som ska vara gemensamt. Han har till och med gapat på mig för att jag öppnar köksskåpen vid flera tillfällen under det dryga året vi haft bostaden.

Han jublar inte över att jag kommer hem imorgon, visste först igår att jobbet tillåter mig åka. Gissar han såg sina dagar med flaskan minska drastikt innan han ska skrivas in på måndag?
Han är inte alls otrevlig, det är jag tacksam över, och det räcker för mig för tillfället. Jag känner att han vill behandlas men samtidigt vilar något sorgligt över honom, som om han sörjer en vän. Den ende han har haft kontakt med under lång, lång tid. Tidigare hade han möjligheten att välja umgås ensam med flaskan eller gå ut med kollegor. Han valde alltid flaskan senaste året, alltid! Sista två månaderna har han varit utan jobb så det valet har inte funnits där. Han valde ju bort mig också tills dagarna före jul!

Jag har gått tillbaka till mina telefontider mellan 16-18, blev ett kort samtal från jobbet i eftermiddag. Han är alltid go och mysig då, om än tröttare och segare när han dricker, men han har inte varit full när vi pratats vid i veckan. Han får ringa när han vill och han sa han skulle ringa ikväll, men, liksom igår kväll, är telefonen tyst. Ikväll blir ju hans sista ordentliga fylla i livet! Sorgligt missbruket har sånt grepp över hjärnan.

Han vill ju bli frisk...det hoppas och tror jag...måste jag tro för att inte gå under...hm

Jag vill inte utsätta mig för hans gapande när reprilhjärnan tar över. Därför bestämde jag att gå tillbaka till teltiderna vi hade en period i höstas. Svarar han blir jag glad, om inte pratar jag in på svararen och väntar sen till dagen efter innan jag ringer igen, om vi inte bestänt något annat. Detta funkade ganska ok under hösten och ypperligt denna sista veckan innan hans behandling. Jag förmodade han skulle dricka rejält dessa två veckorna.

Jag är fortfarande lika osäker på om han kommer klara detta, om motivationen är stark nog för honom att kämpa mot sitt missbruk.
Skillnaden nu är att jag ser allt mycket tydligare än tidigare, därför kan jag välja bort eller veja för konflikterna.
Alla Ni här har hjälpt mig, kontakten på nämndemansgården och sen gav anhörigveckan mig ett lugn jag inte känt...paus...faktiskt inte sen skilsmässan. Ojdå...

Nog har jag känt mig lugn och tillfreds men det var så skönt att få bekräftat att jag faktiskt inte varit ute och cyklat i min egen hemmasnickrade logik. Visst, jag har jobbat, och vuxit upp, med och omkring barn och tonåringar i kris, så helt novis är/var jag inte. Jag var utfryst av alla tjejer i klassen under ett par år i mellanstadiet och utvecklade mycket tidigt, inte minst då, förmågan att läsa av personer och situationer. Det har jag och har haft mycket nytta av i livet.

Nog med historia!!!

Jag mår så jäkla bra just nu!
Jobbet känns lättare, jag var så trött i höstas men nu känner jag att jagvtar revansch. På vad? Ja, på mig själv känns det som. Underbart! Det känns som ångloket har sökt sig tillbaka till rälsen. Den där stabila med nya mål, stora-små-långsiktiga-tillfälliga, de som kräver eftertanke och längre uppehåll, de som jag kan susa förbi och se på i backspegeln, de som återkommer och ger stabilitet när jag passerar dem för 10-1000 gången...ja, ni förstår, så ser ju livet ut. Nya erfarenheter blandas med gamla i nya former.

Jag har en tidig arbetsdag imorgon och åker sen direkt till flygplatsen som tar mig hem! Längtar så! Oavsett hur maken mår ska jag må bra, besöka ett av barnen. Ska se om jag hittar filmen mulletant rekommenderat. Se den och bara....leva!

Var rädda om er där ute!
Kramar

Sorgsen

...tack...jag är glad om mina ord kan hjälpa någon så som dina hjälper mig. Jag är så tacksam att jag hittade hit, att du finns här med din klokhet tillsammans med alla andra. Det kommer jag bära med mig resten av livet. Detta tillsammans med behandlingshemmet är en av de där hållplatserna för eftertanke på min livsresa.

Inte minst har jag lärt så ofantligt mycket genom de som kämpar med sitt missbruk. Tack alla ni som läser här och alla ni andra, jag följer er!

Under anhörigveckan hade vi första dagen med "bara" anhöriga och under den tiden hann vi lära känna varandra och, kanske allra viktigast, oss själva genom varandra. En grupp med likasinnade ger sån styrka, liksom här inne. Skillnade där var att ingen kunde "komma undan". Redan ett dygn senare utökades gruppen med missbrukare. Det fanns de, från båda sidor, som kände sig provocerade pga sina erfarenheter. Det var ju meningen men jag uppfattade inte att någon lämnade utan att känna sig helare när fredagen var slut. Som du märker så sjunker fortfarande mina intryck in och jag hoppas det kommer vara en lång process innan hjärnan känner den bearbetat klart, kanske aldrig? Hoppas det! Just därför tänker jag försöka hitta al-anon, om än på okända platser, och hänga kvar här.

När det gäller min historia så är jag bara glad att den tiden är förbi. Jag har svårt att lita på folk fullt ut men med åren har jag fått några få riktigt nära vänner. Såna som inte behöver underhållas utan vi finns för varandra oavsett om det är månader mellan kontakterna. Mina syskon är också guld värda, det är ju dem man har absolut längst kontakt med i livet. Var på en begravning nyss där lillasyster tog farväl av storasyster. 88 och 95 år gamla, då brast jag i gråt, de hade haft daglig kontakt under hela sitt liv, tänk vilken rikedom!

Tack för att du finns.

Kram

Sorgsen

...tack själv.

Genom dina ord känner jag mig inte ensam i min berg och dalbana.
Jag önskar dig allt det bästa hoppas du är rädd om dig.
Ta en dag i taget, det är det enda du kan. Sakta växer klarhet efter klarhet fram genom dig, din process är igång. Lita på din magkänsla.
Jag läser och följer dig, ibland önskar jag att jag kunde knacka på din dörr, bara för att ge en kram, nicka igenkännande, vara tyst och låta dig gråta i min famn....så känner jag...ensamheten är så smärtsam i en destruktiv relation.

Min process hade startat innan jag började skriva här men klarnade genom att läsa, läsa och läsa...och sen skriva, läsa det jag skrivit, läsa andras, skriva igen. Så tänker jag fortsätta göra ett tag till, så känns det i alla fall nu.

Varm kram på dig, jag är med dig, dagligen tar jag mig en tur till din sida. Det har jag gjort sen jag hittade hit.

Sorgsen

...jo, jag mår bättre än på väldigt länge. Jag har haft bra stunder men nu har jag mått bra många dagar i sträck och de dagar som haft tråkigheter biter sig inte fast. Maken stålsätter sig också, det märker jag. Han märker väl att det inte är lönt ge sig på mig verbalt på samma sätt. Han har ju inte heller druckit i mitt sällskap sen före jul, det hjälper ju såklart.
Jag är så glad att vi har haft alla dessa härliga veckor, att han har det med sig in i behandlingen. Jag inbillar mig det har betydelse för vår eventuella framtid.

Du har hjälpt mig och hjälper mig att rensa och sortera i mina tankar och handlingar. Jag suger i mig av det du skriver i allas trådar. Tack för att du delar med dig av ditt liv.

Äntligen känner jag mig fri i mina andetag, det där krampaktiga smyger ju sig på och märks först när det börjar släppa igen. Så känner jag nu, får friskt syre till hjärnan. Mycket av det är din förtjänst! Tack!

Kram på dig

Lelas

Tack för de orden, min vän.

Vet du vad tillståndet kallas, det som du börjar känna nu?

Sinnesro.

:-)

/H.

in i gemenskapen :-)

Att själv få uppleva och utforska sig själv utan att nån talat om på förhand vad som ska ske är den absolut bästa förändringen man kan genomgå. Då har man verkligen tagit steget ut i det okända, släppt taget, och visat sig villig att ta till sig all hjälp som är möjlig att få.

Med ett öppet sinnelag blir vägen så mycket enklare :-)

Sorgsen

...tack...utan er alla goa medmänniskor hade jag gråtit sönder...

Sorgsen

...ett vackert ord och en skön känsla.

Just nu sitter jag med tårarna utmed kinden. Trots att jag vet, trots att jag inser, trots att jag förberett mig, trots att jag har anhörigveckans klokhet bara 7 dagar bakom mig så gör det så ONT!

Mannen är så elak, hånar och beskyller mig för, ja, allt. Allt som görs eller sägs får en släng av hans missyckade liv!
Jag känner mig bara ivägen, som om han inte vill må bra.

Jag låter mig inte bli överkörd utan bara nonchar hans barnsliga ord inför honom. Låter dem gå förbi mig och lämnar dem utan kommentarer. Jag SKA inte trilla ner i alla hans ruttna fallgropar, de är tätt placerade sen jag kom hem i fredags.

Inuti, nu, ensam i mörkret, gör orden och hans kyla så in i h----tes ont! Egentligen vill jag bara gå, gå iväg och aldrig vända om...men, först behandling, se tiden an, kanske är det möjligt att godheten jag fått smaka ÄR den äkta mannen. Det får jag inget svar på nu, inte imorgon, inte om en månad eller två. Till sommaren ska jag utvärdera, helt för mig själv, om det känns som det kan finnas nog hopp för en gemensam framtid, kanske jag fått svar långt tidigare, kanske jag inte står med vågskålen, kanske...vi till och med kan föra en dialog, tänk om, ja, tänk...det vore underbart, oavsett vad den dialogen skulle innehålla...oavsett om dialogen är på tu man hand eller med någon professionell...vore en dröm...

vill.sluta

Heder åt dig att du orkar, att han inte ser vilken uppoffring och vilka ansträngningar du gör för att få vardagen att fungera för ER!
Du är en kämpe utan dess like, låt dig inte nedslås.
Sträck på dig du ÄR helt fantastisk i ditt kämpande, beundransvärd är ordet.
Ta det med dig........

Lycka och kramar sänder jag dig!!!!!
//A

Sorgsen

Det är just orken jag inte har, det är den som fattas nu. Han har lyckats förgifta denna helgen som är den sista innan han tar in på behandling.
Det känns inte alls bra...han lyckades dra ner mitt goda humör och min välvilja till fotknölarna. Han är bra på det och verkar njuta fullt ut av den dåliga stämningen. Han har i alla fallabsolut ingen skuld eller del i den enligt honom själv, han sa just att han helst sett att jag inte kom hem...och jag orkar inte stå emot, inuti, utanpå är jag oberörd och krusar inte, alltså ett tyst krig...så tråkigt...
Just nu pratade han med sin mor, med vänlig röst, den rösten får jag ingen del av när vi är i lägenheten. Detta tröstlösa får jag bära med mig, kanske för evigt om det slutar med separation. Jag känner skuld såklart, men vet ju han är sjuk och vilar mot det. Tänker på allt gott vi haft och hoppas han en dagkan fokusera på det.

Om en stund åker jag till ett av barnen och har trevligt. Jag hade gärna haft maken med, mest för att bryta spänningen, men det kommer inte bli så, jag känner honom.

Vill.sluta
Tack för att du läser och sänder omtanke.
Söndagskram på dig

sista tiden innan jag skulle in på behandlingen var jag bara en liten rädd pojke utan stöd och tröst från något håll. Helt vilsen i livet.
Jag försökte ju som vanligt att kröka bort alla skrämselkänslor men tomheten och rädslan för det okända var gigantiskt mörk och farlig. Mitt betende var inte på nån punkt ett rationellt betende utan ett betende styrd av rädsla.

Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer. Att följa deviserna är inte lätt då, innan jag ens fått ta del av dem.

Men med kunskap och erfarenhet så lär jag mig att fokusera på mitt eget mående och låta partner ta ansvar för sitt, inte lätt men, som sagt, med tiden går det enklare.

Lev och låt leva.

Kram !!

Sorgsen

...gick tillbaka hit för att skriva att jag just fick honom att le lite. Jag bara höll om och efter en stund kramades han tillbaka.

Jag fattar ju att han är rädd och ensam, men jag orkar inte alltid vara den kloka, förståndiga med överskott och drivkraft.

När jag andats klart i min vrå tog jag tag i honom. Frågade om jag fick låna honom en stund. Tog honomtill mig och höll om och talade om att jag älskar honom...

Han är så skadad och har målat in sig själv i en liten ask där ingen kommer åt honom. Där sitter han i sin ensamhet och vågar inte ens ta min hand. Jag vill honom bara väl, han vet det, jag säger det ofta och visar så gott jag kan. Men han litar inte på det...jag hoppas han innerst inne känner att jag verkligen älskar honom, trots alltsom hänt och sagts.

Man kan alltid göra om och jag är kvar för att jag inget hellre vill än att få älska honom, alla sidor, de vackra och de mindre trevliga. Såna har vi ju alla...

Adde, du är en ledstjärna, du sprider ett starkt ljus här ute ute i cyberrymden. Tacksam över varenda ord från dig...

Kraaaaam

...tårar i ögonvrån nu....älskar er här inne...

så är det som du skriver : "Men han litar inte på det..."

Jag litade inte på någon överhuvudtaget när jag var aktiv, det fanns inte tillstymmelse till tillit åt nåt håll. Mina skyddsmurar var oändligt höga och rejält starka och byggda i övertygelsen att ingen ville mig väl. Att släppa nån över den lilla rangliga bron in i mitt skyddsverk var inte aktuellt, det kunde ju vara farligt.

Förmågan att lita på andra kom först när jag själv hade fått tillbaka en liten gnutta självkänsla och insåg att jag dög som jag är och att jag är värd att älskas bara för att jag är den jag är och att det är helt ok att visa sig svag och samtidigt så stark att jag klarade att ta emot vänskap och kärlek. För en trasig alkis är det en enorm omställning som måste få växa fram tillsammans med den växande självkänslan.

Rädslor kan sitta i länge av olika anledningar som kan vara svåra att förklara, åtminstone för mig. Jag har bestämt att jag ska närvara i ett sammanhang i kväll som ingår i en rad olika manifestationer i samband med Förintelsens Minnesdag. Det är ett samtal i en miljö som jag inte alls är van vid eller varit i tidigare och av någon outgrundlig anledning känner jag en viss spänning inför detta. Jag går dit av 2 anledningar : Jag tror att det kan tillföra mig klokskap och insikt samt just för att jag är rädd för att gå dit.

Idag vill jag ha ett öppet sinnelag och lära mig om andra och jag måste fortfarande påminna mig om att jag måste gå emot mina rädslor om jag ska komma nånstans i mitt liv.

En ständigt pågående förändring :-)

Kram igen !

Sorgsen

...honom har lämnat honom i hela hans liv.

De enda som finns kvar är hans gamla mamma och jag.
Jag har bestämt att inte berätta för min familj, det får han göra själv om han vill.
De tar emot honom med öppna armar, alltid, och då är han alltid klok och trevlig. Berättelserna vi har tillsammans blir så som jag ser dem även i hans mun med hans ord då. Han ler och skrattar, mår och myser och jag bara spinner. Både han och jag är envisa och det gör väl att vi inte ger upp mer än tillfälligt. Det är jag glad för.

Det är de goda stunderna på andra platser där alkoholen inte står i fokus som jag lever vidare på. Annars hade jag inte sett någon mening med förhållandet.

Nu har jag lyckats bryta spänningarna och tar mig till barnet, utan maken, men det är ok. Nu är det bara timmar till kontakten mestadels kommer bestå av traditionell, gammeldags brevväxling. Det ser jag fram emot.

Kram på er

Sorgsen

...med mig av lycka mitt i eländet.

Mitt barn berättade att jag ska få ett barnbarn,alldeles färsk nyhet för dem och jag lyckades komma dit när stickan visade positivt!
Ger mig ilningar.livet är underbart!

Kram

underbart - också! Så roligt:) Grattis!

Min man har också förlorat väldigt många, genom dödsfall, i sitt liv. Hans mamma dog när han var pojke och flera förluster har följt. Den vetskapen har påverkat och måste få påverka från olika håll och på olika sätt.

Hoppas allt är lugnt och bra nu och att det här blir den gången då det vänder, och faller rätt för din man. Det var den förändringen som var mest fantastisk i P-O Enqvists självbiografi. Visst skrev jag om den?

Njut av friden och det nya livet! Kram! / mt

Sorgsen

...nu är den första dagen i vår nystart slut.
Nystart, så ser jag det, och det är en ny språngbräda jag stegat ut på. Detta känns så skönt!

Kram på er alla kloka