Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Lelas

Sorgsen. Vännen.

Det gör så ont i mig att läsa om hur du kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan leenden och störtgråt.

Jag vet hur det känns när euforin plötsligt vänds till djupaste sorg.

Men kampen som du kämpar nu är inte för evigt. Oavsett om den slutar med att din man blir nykter och ni hittar tillbaka till varandra, eller om den slutar med att du till slut lämnar - så kommer den att sluta lyckligt för dig. För du har börjat din process och det finns ingen återvändo. Du har insett att du är värd ett lyckligt liv, och du kommer att åstadkomma det. Tro på dig själv!

Kram!
/H.

Sorgsen

..tråkigt läsa hur du har det men skönt märka min man inte är ensam om sitt beteende. Emellanåt undrar jag om han någonsin kan ha älskat mig. Att han beter sig svinaktigt pga alkoholen är ju en sak men nu är jag osäker på hur mycket han lyckats dölja för mig och framför allt hur länge??? Jag kanske från början har varit alkoholistens val, den manipulerande missbrukarens.....
Suck!!!!
Jag kan spekulera sönder var stavelse och försöka minnas alla händelser men, till vilken nytta? Ingen alls! Kan bara se tiden an....tid...ja, tiden visar ju i princip alltid väg och jag behöver inte skynda...
Övertalar jag mig själv nu? Jo, förmodligen....

Kram på er där ute i cyberrymden

Sorgsen

...tack för att du läst och sänder mig förståelse. Du finns ofta i mina tankar...kan se dina ord som klistrade framför mina ögon både när jag är förtvivlad och i den senaste veckans leenden.
Men, jag känner som du skriver, att det är en övergående tid nu. Det finns en plan och han ska in på behandling, vill det också, men det kör säkert virvelvindar i hans hjärna. Han är så extremt deprimerad och jag önskar jag kunde lyfta bort smärtan han bär.
Vill däremot tillägga att vår em har varit ok. Jag bestämde helt sonika att nu gör vi så här och han säger...okej...hans depp i kombination av alkohol, passar väl bättre i omvänd ordning, gör honom konstant nere. Han har inte velat vara med mig, bara med sig själv och alkoholen. Miljöombytet och prat om gamla händelser och bekanta gjorde att det lossnade och lättade för honom. Jag vet ju det är så men varit omöjligt för mig vända honom själv. Nu har vi ätit, shoppat lite, han har kelats och tagit min hand.
Härligt!
Imorgon följer han med mig! Tack och lov! Om han varit ensam över helgerna hade alla (jag, svärmor, sönerna och exet) blivit oroliga och jag tror han hade utsatt sig för livsfara. Jag har honom hellre otrevlig mot mig några veckor till. Vet ju att denna situationen är under nedräkning nu.

God jul på er alla

Tack Lelas! Jag tog rygg på dig redan första dagarna här...tack för att du finns...

var den du ser nu redan när ni träffades är det knappast så att hans syfte med er relation varit ont eller illsasinnat. Jag tror inte så illa om människor i allmänhet. Däremot anser jag ju att han har ansvar för sitt beteende och du har ansvar att inte låta dig fara illa och utsättas för psykisk misshandel. Jag kom att tänka på en psykolog, Egil Linge som skrivit en uppskattad bok "Hemligheten" - den tyckte jag inte om... men han har givit ut en till som heter Den mörka hemligheten.. Jag gillar hans teoretiska tänk mer än böckerna - tankarna om hur en desorganiserad personlighet fungerar, eller inte fungerar sunt. http://www.bokus.com/bok/9789127131699/den-morka-hemligheten/
http://varaktigrelation.se/Denm%C3%B6rkahemligheten/OmDenm%C3%B6rkaheml…

Även om man förstår och tycker sig se orskassammanhang är det inte ditt ansvar och jobb att hjälpa honom. Vet inte riktigt hur jag tänker... kanske så att kunskap och förståelse bidrar till att bevara respekten för den andra och kanske se hens hjälplöshet. En svår balansgång, att förstå men inte ta över ansvar och absolut inte offra sig själv. Den skulden ska ingen människa bära.

Kram och gonatt! / mt

Sorgsen

...jag tror jag förstår. Jag känner nog inget huvudansvar i ett behandlinssyfte, inte heller någon skuld i att han dricker och är sjuk.
Däremot känner/kände jag så här: ( det där med svart och vitt)

Vill jag satsa eller lämna?
Jag vill satsa och göra vad jag förmår.

Vad kan jag göra?
Jag kan visa tydligt att jag inte accepterar alkoholen
Jag kan informera mig om hjälpen som finns.
Jag kan sortera vilken typ av behandling jag tror behövs.

Hur gör jag?
Försöker, så gott jag kan, separera känslan/kärleken från sjukdomen.
Kör mitt liv utan att blanda in mannen om han inte frågar och intresserar sig.( Hu, det har varit svårt, blivit en stor grej, klandrad för jag inte berättat, klandrande för att jag alltid pratar om mig...ja, ni här inne förstår...inget är lagom)
Kontakta behandlingshemmet (det föll sig i rätt ordning och nu är det beviljat)

Mina nya tankar i detta är egentligen bara att jag håller mig till ursprungsplanen.
1. Behandlingshem
2. Gemenskap eller skilsmässa?

Nu ska jag krypa intill den varma kroppen, han är nykter idag ;)

Sorgsen

...en sak till....
Även om mannen väljer leva nyktert och klarar det så blir min nästa önskan att han måste visa mig respekt. Förhoppningsvis visar sig det beteendet aldrig mer...ett orimligt hopp kanske men mitt nuvarande hopp i eländet.
Om det visar sig att orsaken till hans respektlösa handlingar inte ändras så stannar jag absolut inte kvar, i det fallet blir det inte svårt att lämna(eller bli lämnad), det känner jag tydligt. Så länge jag känner att sjukdomen är så tydlig så väger inte det förfärliga lika tungt, det gjorde det innan jag hade strukturerat upp mina tankar, men nu gör det ont när det händer men läggs åt sidan. Blir spännande att se om allt det som ligger och trängs inuti behöver komma upp till ytan och vändas ut och in på i ett senare skede. Just nu ligger det i träda...

Sorgsen

...dina ord om att alkoholisten inte haft baktankar med vår relation har hjälpt mig så mycket de senaste dygnen. Jag har haft så svårt att ta in de få, korta, positiva stunderna jag fått av honom sista halvåret.

Tack för all hjälp i mitt kaos...

Önskar dig allt gott över helgerna.

Sorgsen

...finns mannen, nykter, i oasen. Miljöombytet har förändrat hela honom. Här finns inga pubar, systembolag att slinka in på. Inga butiker om hörnet med 3,5or. Sprit i skåpen, ja, men vi umgås aldrig över ett glas vin i vår familj, har aldrig gjort mer än när vi har gäster och kanske en whisky men ingen regelbundenhet. Mannen har aldrig rört flaskorna här, de få som finns.

Julsnapsen kommer komma fram och jag är lite orolig över hur han kommer tackla julaftonen där släkten kommer erbjuda även honom. Blir dock aldrig några mängder så jag får ta det som det kommer. Det är min plan nu.

Han är varm, go, omtänksam sen två dagar. Nykter och gillar prata med folket och familjen som kommer och går....han är som en annan person, eller den personen jag älskar..Hur sjutton är detta möjligt???

Mot mig har han ett par gånger fått fram det kalla, irriterade, som om det blivit så invant för honom, men han märker det själv och ryggar tillbaka. Jag väljer naturligtvis gå undan eller låta bli kommentera. Särskilt eftersom jag märker att han själv märker och ändrar tonläge och ord.
Hela den andra bostaden är full av negativa kommentarer, som om de sitter fast i väggarna, i oasen är det omvänt. Han vaknar utvilad, sover gott, kollar naturen, umgås, berättar och är glad och positiv...sagolikt!!!

Nu är vi inne på tredje gemensamma dygnet och det blir bara mer och mer normalt...som sagt två liv parallellt och här tillhör mannen det positiva. Jag hade inga förväntningar, bara förhoppningar att det skulle kunna bli så. Han har bara varit omöjlig få med till vårt andningshål sista veckorna. Nu andas han också frisk luft och har friska tankar. Hoppas detta håller i sig tills han hamnar på behandlingshemmet. Inbillar mig han får ut mer av första veckorna där om kroppen slipper koncentrera sig på abstinens. Ingen diagnos utan min alldeles eget ihopsnickrade logik. Den där logiken som inte finns men den som håller mitt hopp igång. :)

God Jul på Er alla kloka människor

Sorgsen

..tack, den värmde. Sänder en lika varm tillbaka.

Mannen är som förbytt, eller, han har ömsat tillbaka till sitt gamla skinn. Helt underbart!
Det som känns ännu bättre är att jag känner inte någon stor oro för hur det kan komma bli imorgon eller nästa vecka, nästa månad.
Även om han nu skulle trilla omkull så vet jag att han ska in på behandling. Jag vet också att om han inte väljer leva nyktert så kommer jag aldrig mer leva som vi gjort fram till nu. Det är som en uppenbarelse, hjärnan är strukturerad och plötsligt så självklar. Jag vet att det kommer saker jag måste ta ställning till kommande halvåret. Lelas skrev om eventuella återfall och hur hon gjort. Det känns som en utmärkt väg om/när återfall dyker upp.

Julen är precis så trevlig som jag önskat mig och bästa julklappen fick jag före jul!
Nämndemansgården, here we come! :)

God fortsättning!

Nu tänker jag mest på flygcert...hon behöver all omtanke och stöd vi kan ge henne! Ge inte upp!!!

Sorgsen

Jag har varit medlem i 3 veckor och 3 dagar!

Det känns som år!!!
Mixad känsla, det är ju både positivt och tragiskt!

Kram på er

ju faktiskt bara se positivt på att du hittat hit och sökt hjälp :-) Alla gör inte det !

Sorgsen

...i lägenheten. Det är som jag trodde, här är suget stort o han började visa irritation redan halvvägs hit från paradiset! Tror han lyckades då i sig något starkt när jag åkte för att tanka bilen. Magontet kom tillbaka som en sten i botten, ligger där nu likt posthögen innanför dörren! Tyst, stilla, orörd och väntar på nästa drag!
Imorgon tar vi oss härifrån igen...min nuvarande tröst...

Kram på er alla med önskan om frid!

Adde, du har hjälpt mig/oss mycket! Tack!
Glad jag hittade hit, men att det bara är 3 veckor sen jag skrev första gången förvånade mig.

Sorgsen

...har kommit till mig sista veckan helt utan planöverläggning eller strid mellan hjärtat och hjärnan!

Vi finns nu i en opersonlig bostad, jag och mannen. Här ska vi vistas några veckor tilsammans.
Det är ruggigt och kallt ute, snö och kraftig blåst!
En motgång mötte oss innanför dörren.
Ingen värme i ett av de båda rummen, vardagsrummet är iskallt och elementet strular! Ingen hjälp att få på stört!
Paniken börjar koka under hans hud, han försöker tygla sig och gör det ok.
Jag börjar lyfta bort fronten, kollar runt, lite gamla kablar, rören stekheta, systemet är igång...ja, ni vet, lite vardagslogik.
Han hade redan börjat ge upp, slängde ur sig något halvsurt mot mig, som om jag vore totalt j--la urdum. Det är mycket möjligt men jag högg tillbaka direkt?!

Jag sa, rakt, kort och tydligt hur jag jämförde de båda värmekällorna. Tillade att det framförde jag utan hårda ord och ilska! Han blev tyst och gick undan!
Ingen alkohol finns att ta till ;)

Senare liknande när det gällde mat. Vi gick ut i ovädret, motbjudande men det var nödvändigt, vi skulle äta och få med lite nödvändig, bla jobbsaker till mig.
Han är trött efter resan, men det är jag också, vardagsmat man som måste stå över utan sprit! Förmodligen prioriterade jag inte göromålen som han 'trodde' så när vi skulle äta var han 'inte hungrig', betedde sig som ett tjurigt barn. Jag hade fått i mig under resans gång, så för mig var det ok.
Jag säger:
Under denna resan får du tala om när det är ' rätt tid' för måltid, och annat vardagligt, så vi undviker irritation. Lätt som en plätt! Han blev irriterad och kröp direkt i säng utan ett ord! Igen ingen sprit att tillgå!

Innan resan, vid packning och plock, hade jag föreslagit att han kan koncentrera sig på sin packning och jag tar plocket i lägenheten. När jag tankade hade han börjat plocka och var irriterad! Jag sa, detta gör du för att du valde det, jag erbjöd mig plocka bla efter sonen som bott där. ( helt ok, mindre ok att lägenheten är tråkig pga hans brist på överblick i alkoholruset, han vet ju det och därför förstår jag att han innerst inne skäms)
Före jul kändes det viktigast få bort honom därifrån! Det var nödvändigt och slutade ju underbart i oasen!

(Sonen pratade mycket med mig dagarna före jul (saker maken gör ute på fyllan, sårande saker för mig-men det är ju mitt problem som jag måste smälta och väga in i framtiden) och han var störtsäker på att hans far inte skulle överleva ensam i lägenheten över julen. Jag kände detsamma och förstod att hans mamma också var lika orolig. Hon har tackat mig för att jag fick med honom först till henne och sen till oasen.)

Flera såna småsaker har poppat upp för bagateller och jag hugger tillbaka direkt och han ryggar. Tror han till och med uppskattar det?! Han verkar behöva 'tryggheten' i att jag säger ifrån nu. I vår gemensamma bostad är det svårare, där är han "kejsaren iklädd alkoholhölje". Där bor missbrukaren och jag är ett orosmoment som drar in som ett oväder i hans snedvridna verklighet!

Detta blir en resa som kommer stå mellan vår relations två världar.

Ett avsked till det gamla livet!
En början på det nya livet!

Det nya livet har jag ingen aning om hur det kommer te sig just ju.

Jag har en önskan, en vilja, en kärlek och kan bara hoppas att mannen känner likadant mot mig och att dragningskraften mot den destruktiva alkoholen försvagas successivt!

Tack för ordet!

Var rädda om er därute! Vi lever bara en gång! Har en släkting som just omkommit, 22 år, i en bilolycka. Som sången i radiokanalerna..." But some, some die young...you better hold on..."

för ditt bidrag i flygcert´s tråd. Jag tappar nästan andan av att läsa. Hoppas innerligt att olika former av stöd och input från olika håll kan bidra till den inre kraftsamling som måste till.
Årets största musikupplevelse för min del är Laleh när hon sjöng i Oslo http://www.youtube.com/watch?v=p4lxTFT17TI / mt

Sorgsen

...för att du läst, mulletant.

Detta forum märker jag fyller en långt vidare funktion än jag/någon kan ana.
Ytligt/djupt/innerligt/egoistiskt...allt ryms och blir en enda stor, varm gemenskap i ensamheten.
Innerst inne är vi ju helt ensamma med våra tankar.
Tankar som leder till beslut.
Beslut som leder till handling.
Underbart få vara delaktig från sitt eget hörn, välja kravlöst på vilket sätt.

Min resa här har redan gjort mig till en rikare människa. Härlig känsla!
Tack alla därute! Ni är betydelsefulla!

Gott med kaffe!

Nyårslöfte!
Jo, nu ska jag tillbaka till mina träningspass som försakats år 2012! Det ska bli så skönt att ta tillbaka den där timmen om dagen. Bara min alldeles egna!

Kram kram

Lelas

Vilken härlig läsning, Sorgsen! :-)
Jag blir glad av att märka hur du blir starkare och starkare. Och precis som du själv skrev häromdagen, så har du ju "bara" funnits här i någon månad. Vad månde bliva med tiden? ;-)

När jag var 23 dog en jämnårig vän i en bilolycka. Hon skulle ha fyllt 35 idag. Jag tänker inte på henne varje dag längre, det slutade jag med för flera år sedan. Men, ganska ofta fortfarande. Tänk vilka konsekvenser en olycka får... för många människor och under väldigt lång tid.

Var rädd om dig!
/H.

vill.sluta

Du har vuxit ngt oerhört på denna korta period.
Hoppas du känner det.
Ang olyckor i trafiken?
När jag var 21 var jag med om en trafikolycka som resulteradei 9 veckor i respirator, jag låg i koma.
Man blir oerhört tacksam och glad över livet.
Glad att jag hittade hit, dumt att supa bort det man har.
Kramar!
/A

Mammy Blue

känner jag igen, fast riktigt så illa har det väl inte blivit här tack och lov. Det är JAG som varit tjurig och elak.

Man blir sån när någon står i vägen för flaskan...

Kramar!!