av santorini

Hej!

Jag är 57 år gammal, kvinna, och beroendet tar mitt liv. Det måste bli ett slut på detta. Skammen och ångesten varje gång det spårar ur - hemsk, ändå trillar jag dit igen. Utan att älta detaljer, det har jag gjort tillräckligt för mej själv, så känner jag nu att botten är nådd. Jag lever ett bra liv med snäll make och bra jobb. Det är skönt att hitta detta forum och få känna att man ändå inte är ett alldeles hopplöst monster. Den här gången ska jag klara det, finns ingen annan väg. Min man säger inte så mycket, han dricker själv för mycket ibland och vågar väl därför inte slå näven i bordet. Man nu känne jag att hans tålamod börjar tryta. Hur kul är det att ens fru slocknar framför TVn på kvällen?
Jag bor på en liten ort där det är svårt för att inte säga omöjligt att vara anonym så jag känner inte att jag kan söka professionell hjälp. Jag tror också att man kan klara det själv. AA är hur som helst inget för mej, det känner jag.
Jag vet att jag kan och nu har jag bestämt mej. Ska följa med forumet och er andra.

Kram!

santorini
sön, 2013-01-13 - 08:56

och dess betydelse. Varför är den så viktig i våra liv? Varför kretsar våra tankar så mycket kring ifall vi ska kunna lära oss dricka "normalt"? För såna tankar har de flesta av oss nån gång efter att vi slutat dricka. Åtminstone undermedvetet har den tanken funnits med. Att så småningom kan jag börja dricka lite igen på fester, på helger osv. Det har jag prövat förut men genast tar tankarna på mera alkohol över. Nu undrar jag varför det känns så viktigt att få dricka igen? Antagligen för att alkoholen har en så centralt plats i allt umgänge med andra. Men om jag ser till mej själv nu. Vad saknar jag som alkoholen gav mej? Ingenting men visst minns jag känslan av de första glasen, värmen, avslappningen, då, innan det alltid gick för långt. Det är längesen det var enbart positivt. Den tiden kommer aldrig igen eftersom jag låtit det gå för långt och blivit beroende. Däremot finns det hur mycket som helst som jag INTE saknar av det alkoholen gav mej. Kan göra en lång lista men det behövs inte för jag minns alltför väl ändå all skam och ångest. Nykterheten ger mej otroligt mycket istället, frihet och oberoende.

Vi har också gemensamt att vi funderar väldigt mycket på vad andra ska säga, tycka eller tro om vi tackar nej till alkohol. Jag har tänkt mycket på det men erfarenheten visar att andra inte bryr sej särskilt mycket. När man själv är säker på sitt beslut så är det inga problem alls. Det är medan man själv är sugen och vill ha som man har svårt att stå för ett skäl att inte dricka.

Efter åratal av vetskap om att jag har ett missbruk och flera försök att sluta har jag nu kommit till en inre frid med beslutet. Det känns på ett annat sätt nu. De samlade dåliga erfarenheterna har väl blivit tillräckligt många. Sju månaders nykterhet har gett mej tillräckligt med bevis för att livet är mycket bättre så här. Så för mej är nyckeln till frihet att inse och verkligen acceptera att jag aldrig kan dricka alkohol igen. Jag är allergisk. En dag i taget är nog säkert bra i början, att varje dag ta ett nytt beslut kanske fungerar då. Men för mej gör det skillnad att inse att det är för gott. Och att inse att alkohol inte behövs för ett rikt liv. Man missar ingenting.

Jag brukar citera Kristin Davis, en av de unga, vackra tjejerna som spelade med i Sex & The City. Hon är öppen med att hon är alkoholist och dricker inget. "IT WAS GETTING IN THE WAY OF WHAT I WANTED SO I STOPPED". Så himla enkelt! :)

Anli
sön, 2013-01-13 - 09:41

Har inte kommit så långt alls, men börjar så smått tänka i de banorna. Tänkt mkt senaste dagarna på varför alkohol har en sån central plats i, i princip allt, umgänge.

Jag är en sån som har som mål att dricka lagom och ibland. Kunna vara "normal", kunna umgås och ibland kunna belöna mig själv (för belöning är väl vad det är?) med att få slappna av med vin tillsammans med andra.
Men varför egentligen, vad är det som är så himla fantastiskt med att bedöva/fördumma/trubba av sig själv? Vad fruktansvärt sorgligt att vi människor behöver göra det, att vi belönar oss med det!

Tog upp detta m min man igår ef inför kvällen. Han förstod inte alls vad jag menade (eller ville inte förstå?). Det är ju trevligt och helt normalt att umgås med alkohol vid tex middagar tyckte han. Jag sa att egentligen, i ärlighetens namn, så dricker man väl kanske inte BARA för att det är gott, utan för att bli avslappnad (påverkad mao). Men inte heller det höll han riktigt med om. Han dricker gärna, men inte som jag! Kan lätt låta bli och häller aldrig i sig som jag gjorde. Men visst dricker han en hel del då det bjuds, om vi träffar andra på middag etc. Antar att de flesta (även jag!) inte vill inse hur SJUKT det egentligen är, för då måste man ju ta någon slags ställning.

Nya insikter :)

Kram A

santorini
sön, 2013-01-13 - 10:03

kommit så långt nej, det har tagit mej mycket tid och bearbetning. Men jag ser att du har rätt attityd och inställning, jag vet att du kan klara det! Ge inte upp bara fast det blir motigt ibland. Det är upp och ner.

Stigsdotter
sön, 2013-01-13 - 21:59

Det är ett gift. Vi är indoktrinerade sedan generationer tillbaka att vi ska dricka. Om man tittar på andra kulturer så finns det inom de flesta ett behov av att berusa sig med något. Varför då?

Liksom du har jag inte skrivit listor för/emot. Har tänkt göra det men jag ser ju på en gång att nackdelarna är så övervägande och allvarliga så det blir ju bara larv och hyckleri att skriva något positivt.

En sak är dock säker: "normala" människor håller inte på och funderar så här. De ifrågasätter inte varför man skall dricka, varför det är normalt att dricka men kanske är det för att de inte har anledning att göra det?

Har du läst Äntligen full kontroll av Allen Carr? Han har intressanta teorier om detta inlärda beteende som vi har, vi är som flugor som går ned oss i köttätande växter - trots att vi känner till faran kan vi inte låta bli...

santorini
mån, 2013-01-14 - 12:38

dom som inte har problem håller inte på och funderar alls över alkoholen. Tror jag också. Det är i alla fall bara problemdrickarna som funderar på vit månad osv. Jag har inte läst den boken, ska skaffa den. Intressant att läsa om fenomenet. Det finns visst också nån som heter "den kapade hjärnan" eller nåt sånt.

Att veta att jag aldrig kan dricka igen och vara tillfreds med det beslutet, det betyder inte automatiskt att jag inte blir sugen. Jag får fortfarande flashar när jag tycker att jag skulle vilja dricka. Men jag känner direkt att det inte är frågan om "ett glas vin" utan jag kan tänka som så att "det finns två flaskor hemma, det skulle räcka ikväll". Och genom det så vet jag ju direkt att det är galet tänkt.
Om man nånsin blir av med suget, det vet jag inte. Jag känner en f.d. rökare som inte rökt på sju år och fortfarande är röksugen. Men i mitt fall kommer suget väldigt sällan och inte alls outhärdligt. Det går snabbt om. Det kan jag leva med.

santorini
fre, 2013-01-18 - 14:47

Fredagseftermiddag, trappar ner lite på jobbet. Det är lugnt. Nöjd med veckan. Och så, PANG, kommer suget, längtan efter att komma hem och öppna en flaska vin! Nog är det ju själva f, jag som är helt införstådd med att jag aldrig ska dricka alkohol igen. Att jag är jättenöjd med det beslutet. Men nånstans i hjärnan finns kopplingen förstås kvar; fredag, koppla av, njuta av ledigheten, dricka vin.

Nåväl, det ska jag INTE, jag har kommit för långt bort från det, som tur är, det är ingenting som sker från tanke till handling. Så var det förr när jag försökte sluta dricka. Jag hade allt klart för mej och så på fredan styrde stegen av sej själva till systemet. Autopilot. Nu är den urkopplad och filmen börjar spela så jag ser att det inte är roligt så länge. Men nog önskar jag att jag inte skulle vara sugen på det alls utan att förståndet helt skulle ta över från reptilhjärnan. Ha en skön nykter helg alla! Vi ska inte dricka alkohol.

Maria42
fre, 2013-01-18 - 22:34

Kan vi inte få slippa suget någon gång. Men du är trygg i beslutet och stabil i din nykterhet så suget har ingen chans. Så känns det för mig igen också, men önskar att man kunde komma till ett stadium där alkohol inte betydde någonting för mig. Lär väl aldrig hända :).
Trevlig helg!
Kram

santorini
fre, 2013-01-25 - 19:29

av Camilla Kuylenstierna som nån här skrev om. Skrämmande och nyttig läsning! Jag började igår och har redan läst halva så den är fängslande. Nu har jag just kommit till kapitlet där hon kommit till insikt och slutar dricka. Nått botten. Hon skriver brutalt ärligt om sitt alkoholmissbruk och om sin tuffa barndom med alkoholiserade föräldrar. Det är riktigt smärtsamma beskrivningar av alkoholens verkningar och jag rekommenderar den till alla som plötsligt får för sej att det nog inte är så farligt att ta ett glas i alla fall. Man tappar sugen.

Hon skriver så här om sitt första försök (som inte lyckades): "Det var inte särskilt svårt att sluta dricka alkohol. Det var att hålla sej nykter, det vill säga att inte börja dricka igen, som var svårt".

När jag läser så blir jag ännu mer övertygad om vikten av att lägga av för gott när det gått så pass långt som det gjort. Då har jag inte ens varit i närheten av de minnesluckor och förfärliga saker hon gjort i fyllan.

santorini
lör, 2013-01-26 - 12:36

boken är väldigt bra, jag sträckläser den! Trots stora olikheter mellan oss i uppväxt och livet annars ser jag flera gemensamma drag. Hon skriver att hon aldrig gör nåt halvdant, sån är jag också. Kanske därför man också super rejält men också gör det ordentligt när man väl blir nykter. Hon skrev också så här: " Det är så ofantligt skönt att känna att jag äntligen bestämt mej. Jag kan lura mej själv bra länge men vet instinktivt när det jag bestämmer mej för är på allvar". Precis så känner jag mej också nu. Jag vet att den här gången är det på allvar.

Stigsdotter
mån, 2013-01-28 - 11:16

tror jag är viktig. Annars glömmer man bort vad som var problemet och så börjar man igen. Jag kan tänka att det vore ju skönt att kunna ta ett glas då och då men jag märker redan att så fort jag gör det så kommer det, inte långt därefter, en tanke på ytterligare ett glas, sedan ytterligare. Problemet är ju att jag aldrig vet NÄR DET BLIR FÖR MYCKET. Jag vet aldrig i förväg när jag ballar ur och blir den där *skämskudde upp*. Därför tror jag det är viktigt att läsa om andra, och höra om andras erfarenheter. Då kan jag dra nytta av dem. Camillas bok är väldigt bra, det är lätt att känna igen sig även om man levt ett annat liv än hon. Skickar med länk till morgontv som hon gästade:

http://youtu.be/dinxkHo1cc4

santorini
mån, 2013-01-28 - 17:13

vilken underbar utstrålning hon har! Inte kan man se vilket hårt liv hon levt! För mej är det väldigt viktigt med förebilder, starka, kloka kvinnor som haft samma problem. Jag har känt att jag måste vara "dum i huvet" som hållit på som jag gjort men det är ju inte där felet sitter. Jo i huvet men på ett annat sätt. När jag såg henne i morronsoffan och tänkte på andra som är öppna med sin alkoholism, då kände jag vilken befrielse det skulle vara att öppet våga erkänna. Jag är inte där än men så småningom kommer jag nog att vara det. Inte så att jag skulle gå ut och tala om det men så pass att jag kunde tacka nej till ett glas champagne och säga nej tack, jag är nykter alkoholist och kan inte dricka nåt alls. Vill inte heller, förhoppningsvis. Såna förebilder gör mej nästan stolt över mej själv istället för att skämmas. Stolt över att jag övervunnit nånting svårt.

Det jag inte håller med om i hennes bok är att läkaren som skrev i slutet sa att man inte kan sluta utan hjälp. Det är jag övertygad om att man kan. Man kan när man väl bestämt sej. För mej känns AA helt fel men underbart för dom som behöver det. Jag har läst nån annanstans att dom flesta som lyckas sluta gör det på egen hand. Må vara hur det vill med det, jag är tacksam för dom förebilder som finns och detta forum. Det är ju en bra hjälp till självhjälp.

Stigsdotter
ons, 2013-01-30 - 11:22

Tanken är nog att man behöver någon form av hjälp men det behöver ju inte vara i formen av ett behandlingshem eller AA. Att titta på den här typen av klipp, att läsa böcker, att skriva på forum innebär att skaffa sig kunskap och support från andra människor. DET är ju också en hjälp som jag ser det :-)

Alla sätt är bra utom de dåliga som morfar brukade säga!!

Fenix
ons, 2013-01-30 - 15:55

floder när jag sträckläste boken AnsvarsFULL i går. En livsresa med alkoholens helvete och vägen ut. Jag känner mig så övertygad i dag om att alkohol aldrig mer ska ta vägen genom min strupe, och känner stort hopp att äntligen och slutligen bli av med detta meningslösa elände.
Hoppas ni också blir det!
Fenix

santorini
ons, 2013-01-30 - 18:04

det är väl precis det dom vill, dom som ställer upp som förebilder. Jag håller med Stigsdotter, det är också en form av hjälp. Man behöver nog nån hjälp ändå, hur den sen tar sej uttryck. För mej har nog det viktigaste varit att förstå att jag inte är ensam om detta. Att gömma flaskor, smygdricka, blackouts, ha ångest och känna sej så misslyckad men ändå vara en välfungerande person i samhället. Att inse att alkoholist kan vem som helst bli. Att det blir fel i hjärnbanorna. Att det också kan ha med sockret att göra.

Detta meningslösa elände kan man komma ur! Och det blir en underbar frihet! Jag önskar verkligen alla att komma dit. Det är så smärtsamt att läsa om och tänka på hur många barn som far illa i alkoholistfamiljer.

santorini
lör, 2013-02-02 - 08:57

Det känns så bra när nykterheten nu blivit allt mer naturlig. När en fredagskväll inte innehåller tankar på att dricka utan att jag hittar på annat. Allt mer sällan kommer tankar på att det skulle vara fint med lite vin. Jag vet att jag gjorde rätt när jag satsade på en hel "makeover" med LCHF och viktminskning samtidigt. Nöjd med mej själv och vill inte förstöra för mej igen. Tröskeln är hög.

Beträffande förtroende som det skrivits om här så känner jag att min man litar på mej. Det känns väl när man själv är övertygad. Sen tror jag inte att han förstod eller visste hur mycket jag drack då han var borta men jag kan ha fel. Våra närstående ser och vet mer än vi tror men låtsas kanske inte om det för om man visar att man vet så måste man samtidigt agera på nåt sätt. Med huvudet i sanden kan man hoppas att problemet löser sej av sej självt. Och även om jag säger att beslutet måste vara mitt och ingen annan kunnat sluta åt mej så skulle det nog hjälp mej att sluta tidigare om konsekvenserna blivit värre. Om mannen blivit arg tidigare och sagt ifrån. Han hade svårt för det eftersom han själv drack för mycket.

Nå nu är vi här, 8 månader senare. Mannen dricker betydligt mindre och mer kontrollerat och jag mår väldigt bra, lycklig och stolt över mej själv. Köper nya kläder för vinpengarna:). Livet är så bra och nykterheten börjar kännas helt naturlig även i umgänge med andra. Jag kan gå på personalfest men stannar kanske inte lika länge som tidigare. Berusade människor är jobbiga. Fast å andra sidan har jag också konstaterat som många andra här; "alla andra" dricker inte heller alltid så mycket. Det tänkte jag inte på förut. En bra dag önskas jag alla. Hoppas ni får en trevlig dag på träffen, ni som går.

mulletant
lör, 2013-02-02 - 09:17

att få dela den förändring du och din man går igenom. Jag tänkte på dig häromdagen, jag tror att du "har rätt" (i mina ögon, enligt min erfarenhet) att man kan göra stora förändringar på egen hand, med det stöd man väljer själv när man väl kommit till den gräns att man själv fattat sitt beslut.
Varm kram och bästa helgen till dig och din gubbe - så har jag det med min:) / mt