"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Ja, Lelas... Vad har hänt, eller vad har inte hänt...
Fy fan, jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas...
Men nu är det över: vi ska skiljas och den biten är sorglig och gör ont, men barnen - det är där jag går under. I helgen har jag fått så mycket skit igen, blivit kallad dålig mamma, fått höra att han är helt lugn och jag är den som är arg, han förnekar att han skulle ha kallat mig alla saker han kallat mig (men jag har ju tom en del inspelat...), och han kämpar sig blå och menar att han har lika stor rätt till barnen så nu ska vi ha dem 50-50, och jag bara dör... Jag försöker, åh, om ni bara visste vad jag försöker att tänka att det får bli som det blir, han är mer aktiv nu (men måste alltid ha sin familj här när han har barnen) och att jag hoppas de har det bra och så får jag göra det bästa av det när jag har dem... Men FAAAAn vad ont det gör... Och jag märker ju hur orolig den store är, vill itne lämna mig, vill inte gå till förskolan osv...
Och så alla beskyllningar om att jag är galen, att jag inte är lämplig som mamma osv...

Försöker, åh vad jag försöker att tänka att det är bra att jag kommer ur detta, men hur fan kunde jag låta det rulla på så länge? Jag förstör ju så för barnen...

Tack Lelas, jag kommer aldrig gå tillbaka. Jag har länge tänkt att beroende på hur allt går med barnen så kanske jag måste gå tillbaka, men i helgen när han satt och bedyrade mig sin kärlek, samtidigt som han ömsom grät och ömsom skrek och talade om för mig hur hemsk jag är, hur mycket jag förstör, att jag behandlar barnen så fruktansvärt illa osv osv, så kunde jag lugnt säga till honom att jag inte längre älskar honom, och han ville ha en utläggning osv om det, men jag stod på mig och sa att så är det och nu är det färdigt. Men jag är såå rädd för honom, han är så ombytlig och så, ja, han måste vara sjuk...

Ytan känns oändligt långt borta, och jag känner mig ensam, trots att jag har min ursprungsfamilj och några vänner så känner jag mig så ensam, så ledsen och så utlämnad...

Tack Sorgsen, försöker andas, men luften blir till eld och bara bränner i hela mig... Å ena sidan har du ju så rätt: han kommer inte åt mig på samma sätt som när vi bodde ihop, men han kommer såå åt mig; han hotar, skäller, gråter, är helt lugn och sansad och bedjande, ringer & smsar några gånger halva natten och gör att jag inte kan sova och får pulsen att gå upp till 398.

Tack, fina Sorgsen, du känns som min ängel just nu, att du vet att det kan bli bättre, men jag förstår bara inte hur. Jag vill ju bara inte leva längre, jag vill ju bara bara drunkna, någonstans långt nere på botten låta allt bli svart... Känner mig som en så hemsk människa, att ha låtit barn komma in i detta, när jag borde ha förstått för länge sedan...

Tack Mt, han har ju pendlat, men nu är han bara kall och vi har pratat om en del bohag som ska delas osv. Men han pratar främst om att han ska ha barnen lika mycket som jag...

Lillablå, jag förstår att du tänker på något litet mörkt och småäckligt hål i marken när jag skrev gryt, men jag såg framför mig min lilla gömma, dit jag inte skulle behöva ta med någon annan än precis bara den som jag skulle vilja ta med, en liten bostad med lugn och harmoni där jag kan krypa ihop och bara vara, ingen som kommenterar mig, förväntar sig saker av mig, som bestämmer vad som är ok eller inte, som vänder ut och in på mina ord och alltid lyckas få mig att känna mig osäker. Det skulle ju vara mitt lilla krypin, min oas, mitt gryt... Nu orkar jag knappt tänka på det, men det är mitt om jag vill ha det... (Har också tittat på ett lite större hus, som förvisso ligger ännu bättre i förhållande till förskolan och egentligen har bättre ytor för barnen, men det är inte så mysigt och jag behöver hjälp av svåger i så fall med diverse uppfräschning och skötsel av tomt och källare och jag vill vara oberoende...)...
Lillablå, eller någon annan, har ni något bättre namn på mitt boende?

Tack, igen.
När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv", jag är ju sjuk, kanske har han helt rätt i att barnen inte har det bra hos mig heller, så av två onda ting så kanske det måste delas på 50-50...

Sorgsen

...vän...
Önskar vi kunde ta en kopp te ihop, prata, gråta, skratta tillsammans nu.

Men, att du finns här för mig och jag för dig, tillsammans med alla andra fina människor, känns som ett likvärdigt alternativ.

Smärtan är olidlig och viljan att bara försvinna vore en enkel lösning. Just i stunder kan det kännassom enda alternativet. Jag satt migi bilen, liknande en på anhörigveckan berättade. I 140, dimma, natt, och hopp om försvinnande. Den önskan försvann hos mig när jag hamnade i en ofrivillig olycka vid annattillfälle. Då kom känslan att jag vill hem, hem till barnen var det enda som var viktigt. Jag levde med en dödslängtan som var så närvarande och påtaglig att jag blev rädd för mig själv. Ställde mig långt från tågrälsen när jag väntade på tåg och sånt. Var rädd det skulle slå över utan förvarning och att jag skulle ligga söndermosad.
Det är, som markatta skrev, tankar. De egna tankarnas kraft som ibland blir för svåra att tygla. Min vändning var tydlig och sen dess har driften mot döden avtagit. Jag är inte rädd för den, jag har sett den nära, men det jag önskar är att ha förmåga få leva tills jag dör, förhoppningsvis till jag blir gammal och skrynklig ;)

En dag kanske vi tar den där koppen te tillsammans, i min oas eller i din :)

markatta

Vad gäller framtida huset så tycker jag att du ska gå på magkänslan där. Du hade ju hittat ett som du kunde se dig själv och barnen sitta i och ha mys hela veckan. För min del så tog det ju också ett tag att hitta något efter separationen. Jag var "hemlös" ett tag och fick bo tillfälligt i ett riktigt ruckel, utan mina grejer och där jag heller inte fick ha med mig min hund. När jag sedan fick skriva kontrakt på lägenheten jag bor i nu så gick det ytterligare några veckor tills jag fick flytta in. Från att inte alls ha varit intresserad av heminredning så satt jag och googlade på D.I.Y. sidor, sydde gardiner, bekantade mig helt ofrivilligt med begreppet "shabby chic" som förekom överallt. Det upptog mycket av min tid och det var skönt. Min poäng är att bara du bestämmer dig för vilket av boendena du väljer(låt inte både helikoptern och roddbåten passera) så tror jag att du lättare kan se att det finns en framtid som ser annorlunda ut. Låt dig se för ditt inre alla de där myskvällarna ni kommer att ha där, oavsett om det bara är 50% av tiden. Innan advokater och de eventuella processer som följer så kan du ju inte göra något åt det.

Sen är det ju skit samma vad du kallar det. Jag tycker "gryt" låter jättemysigt, varmt och omfamnande som något ur Tolkiens The Shire.

Har du pratat med någon om eventuell anmälan av misshandeln, advokat, kvinnojouren? Det är inte alls konstigt att minnen av den fysiska misshandeln dyker upp nu. När du levde med honom så gick ju all energi åt att tolka eventuella faror, då blir det inget över till att bearbeta det som varit.

Sedan tycker jag att du ska kräva utav honom att han inte hör av sig till dig mitt i natten, om det inte skulle vara något väldigt akut med barnen. Spela in samtalen ni har, spara sms. Det kan komma en dag då du vill/måste göra en anmälan för din trygghet.

Och vännen, du är inte sjuk som stannade trots hans misshandel. Konstigt nog är det just p.g.a. misshandeln man stannar så pass länge i en sådan dålig relation. Parförhållanden är ju konstruerade så att i och med den fysiska tvåsamheten så förväntas vi söka tröst och bekräftelse hos vår partner om något hemskt skulle hända. När det hemska råkar vara psykisk och/eller fysisk misshandel som den man lever i nära relation till utsätter en för så förändras inte detta. Tvärtom, då det också är så skamfyllt för offret att man inte klarar av att berätta för någon som står utom den här parrelationen, att det hänt så är det enda sättet man upplever att man kan få tröst och stöd, just ifrån den som står en närmast. I det här fallet från förövaren. Man upplever alltså att förövaren är den enda som kan "ta bort det onda", genom närhet och verbal bekräftelse. Det här är ju dessutom en process som kan gå långsamt och som du påpekade så minns man inte alltid ens vad som tidigare hänt.

Det var inte ditt fel och du var inte dum som stannade. Däremot är du jävligt modig som vågade lämna, som vågade berätta, trots att det kommer att väcka en del jobbiga minnen och tankar hos dig.

Kramar!

Sorgsen, kära, söta, rara!
Nu sitter jag och dricker ltie te, kanske du också? Hade varit fint att ses!!

Ja, dödslängtan/ångest är välidgt närvarande och ändå försöker jag verklgien bara låta mig vara ledsen när jag är det - det är oftast då jag känner att jag vill ge upp, men nu försöker jag härda ut (tror att det var du som skrev om det till mig för ett tag sedan?)

Maratta, du har så rätt: bara jag bestämmer mig - och det har jag ju gjort: jag ska ha det där första, lilla men mysiga grytet. Jag har handlat lite och förberett lite, men jag har redan en massa saker som också ska få plats.

Tror itne att jag komemr anmäla honom... Många ahr gett mig rådet att göra det, men jag vet attd å ställer han till ett helvete om barnen, och som vanligt så hoppas jag att om jag håller mig lite tillbaka så kanske vi kan lösa det... Sjukt: igår var han galen-arg och idag är han insmickrande och len som sirap - hur ska vi komma överens i vilket fall...?!

Tack för orden om allt som hänt och varför det kommer upp nu osv.Är såå trött, men har itne ro att sova. Hoppas att det kommer bli mer rofyllt när jag är själv i grytet (med barnen...) och har saker och ting som jag vill ha dem för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.
Men ont gör det - kan inte sluta gråta...
Ledsna kramar!

lillablå

Jag ändrar mig, gryt är nog en perfekt beskrivning, jag köper det direkt!

Jag hoppas du fått en god natts sömn, trots allt...
Jag lider med dig...

Jag fick aldrig något fysiskt slag, men han tog ut sina aggressioner på sitt stackars hus istället...
Och oj vad liten jag blev... Mindre och mindre, mer och mer genomskinlig...
Psykisk misshandel? Jag var konstant rädd för hans mörka ögon och arga röst... Det första jag gjorde varje gång jag gick in genom dörren var att flytta på hans barns skor, så att han inte skulle bli arg, jag frågade aldrig hur han mådde, för då blev han arg, gick aldrig in i ett rum som han precis gått in i, även om jag egentligen var på väg dit, för då blev han arg... Kan räkna upp mer, men det blir trist för dig att läsa...
Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig, gav lite, men tog direkt därefter mer tillbaka...
Det skedde steg för steg, och jag kom till insikt när jag pratade i telefon med en god vän, och gömde mig bakom ett träd för att han inte skulle upptäcka mig där vid den lilla stadens busstation... Låter inte friskt, va?!
Hade du fått ett slag eller knuff den första månaden när ni precis träffats, så hade du garanterat bett honom fara, men tyvärr visar de sitt rätta jag i små, små bitar, och innan vi vet ordet har de tagit makten! Så kom ihåg, du bär ingen skuld, det är inte ditt fel att han slog, våld är aldrig ok!!!
Du är snarare fantastisk som trots hans utfall tagit dig därifrån!!!
Fantastisk!!

Hoppas idag blir bättre än igår!!
Sätt dig i solen med en kopp kaffe eller te, och välj ett bord med minst tre tomma stolar, och tänk dig att några av oss sitter där, vi löser av varandra, för alla vill njuta ditt sällskap! Du finns i mina tankar idag!!!
Kram!
Och förlåt, det blev visst lite långt, kanske borde skrivit av mig i min tråd först! =)
/k

Ännu en tung dag...

Lider med dig i det du varit med om, Lillablå, känner igen mig i all anpassning... Och samtidigt som du skriver: "Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig...". Detta stämmer så väl in på mig: jag är inte så liten och svag, jag är egentligen inte ens speciellt konflikträdd (i mitt jobb, med min familj - inte så att jag grälar mycket, men jag har igna problem emd att uttrycka min åsikt även om tex en kollega tycker annorlunda), men med honom backar jag hela tiden, jag försöker förklara mig så att han inte ska bli arg osv.

Åh, kan se framför mig när du gömmer dig där bakom trädet så att han inte ska se dig... Lider med dig, det är inte friskt, och jag vet att jag är på samma bana... Känns så jobbigt att också inse att även jag är sjuklig i mitt beteende: jag har ju tagit på mig att vara någon jag inte är och hur jag än försöker så passar inte det, inte det heller...

Jag vet ju att du har så rätt: det är ju inte mitt fel egentligen, men jag känner mig så dum, så fruktansvärt dum som inte förstod direkt för det började ju hända saker tidigt... Mina vänner frågar om de skulel ha sagt något när de undrade varför han ringde så många gånger om jag var med vänner, varför jag började följa med mer sällan, men jag vet ju svaret: jag ahde inte förstått, jag ahde svarat att jag var lycklig, för i det dkedet av livet trodde jag att ingen någonsin skulle vilja ha mig, så jag blev blixtkär och överrumplad öav att det skulle kunna vara besvarat, då fick jag väl ta lite törnar...

Idag är knappt bättre än igår; han har ringt två gånger och jag går under, och hans bror har barnen... Iböadn tänker jjag att jag ska prova samma taktik som honom; när jag ahr barnen så ringer han , vill komma och hälsa på, ringer och vill prata med barnen, dyker upp osv, undra vad som skulel hända om jag gjorde så? Men jag skulel itne göra så, för jag ser hur förvirrade barnen verkar när han gör så, jag vill inte utsätta dem för det...

Vilken fin bild du ger mig av att sitta med er!!
Du skriver inte för långt, skriv mer!!

Kram

Lelas

Fina flygcert. Det är så skönt att läsa om din stryka och dina framsteg (jo, du är stark och du gör framsteg!). Och samtidigt gör det så ont att läsa om hur illa han har gjort dig, och hur du plågas av all detta.

Men det är väldigt tydligt för mig att du har stampat ifrån ordentligt. Ytan kommer närmare, snart kan du andas! Ser du ljuset som glittrar uppe vid ytan?

Kram!
/H.

PS. lillablå-darling: jag är så oerhört glad att du tog dig ifrån T, för det där hade för eller senare gått illa. Puss!

Sorgsen

...också jag såg avvikelser tidigt i vår relation.
Jag gjorde ett medvetet val, detta ska gå, jag har alltid blivit så uttråkad i förhållanden som bara "rullar på".
Med honom tror jag, vill jag tro, vi båda såg utmaningarna, men valde dem framför enkelhet.

Om min make väljer börja dricka igen måste jag gå! Nu mest förvirrad men följer min plan så gott jag kan.

Nu känns det däremot som jag kommer hamna i samma situation som du och lillablå.
Jag vill verkligen inte det men att stanna om inget förändras är uteslutet...ovissheten är svår...

Stor varm kram

Sätter in en länk till en annan sida med varningstecken, beskrivningar och råd. Försök lägga alla dumhetskänslör i soptunnan - det är så här det fungerar. Man kan tänka sig att man står i en cirkel med olika varv av nära vänner, familj, kolleger, bekanta nära och längre ut i cirkeln. I normaliseringen av våldet krymper cirkeln mer och mer och man ger upp sina kontakter... livsfarligt. Då har man inga referenspunkter kvar.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Läs och se er i spegeln och förstå att det är inte ni som är dumma eller konstiga - det är den osunda relationen som gjort er sådana. Det är inte så lätt att förstå och inse kraften i detta - ni är levande exempel (Sorgsen uttrycker en farhåga...) och tyvärr finns det många, många fler. Och mönstret är detsamma.

Kram på er / mt

lillablå

Tack för att jag får skriva till dig!!
Fotade på väg hem från jobbet idag, och tänkte på dig...
http://www.facebook.com/media/set/?set=a.518895991487161.1073741826.100…
Det som göms i snö...
Och det är det du håller på med nu! Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas!
Och se där! Du är nr 1!!!
Glöm aldrig det!!!
Stor kram!!
/k

Åh Lelas... Det är nästan så att jag kan ana ytan, men det känns fortfarande avlägset... Om han bara kunde sluta ringa några gånger varje dag... Jag vågar inte låta bli att svara, ifall något skulel ha hänt barnen.

Tack för fina ord, Lelas. Jag känner mig ibland starkare, men varje dag kantas av många, många tårar... Precis som du skriver: han har gjort så mycket och jag har så svårt att se framåt.

Sorgsen, så ont det gör att läsa dina rader om att du också såg avvikelser tidigt, men att du medvetet valde för att du blivit uttråkad när det "rullar på" - jag gjorde inte ett så medvetet val, men jag tänkte också att jag blivit uttråkad av förhållanden där det "rullat på" och tänkte att "här har jag något att jobba på, men vi kommer få det bra om jag bara... och om jag bara gör så, och om jag inte gör si, och inte säger så osv osv". Ångrar mig bittert. Och jag tror aldrig mer att jag kommer att leva med någon. Jag tror itne att det finns någon som skulle stå ut med mig och jag tror inte att jag kommer acceptera någon - min sambo har ju trots allt rätt när han säger att jag är kontrollerande, ebstämmande och att jag vill göra på mitt sätt... Så himla ont det gör att tänka på.

Åh, Mt, tack för att du påminner mig om normaliseringsprocessen. Jag läser och läser och blir ju så ledsen men också stärkt. Men också kluven: tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa... Och ändå vet jag, i mitt huvud, att jag inte kan stanna - det är inte rätt det han gör. Men jag måste påminna mig själv varje gång...

Lillablå, tack för fina, fina bilden och fina, fina orden!!
Känns oerhört fint att tänka så: "Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas! Och se där! Du är nr 1!!! Glöm aldrig det!!!"
Tack, Lillablå!
Och jag fick också se ett fint citat: "Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end".
Så, det är inte slutet ännu med andra ord.

Varma, varma kramar!

Det som teorin (t ex normaliseringsprocessen) säger är "bara" fakta, ett opersonligt sätt att beskriva vad som finns i verkligheten. För att teorin ska bli "levande" måste den speglas i berättelser ur livet. Här på anhörigsidan har jag mött alldeles för många kvinnors berättelser som är närmast identiska med din - en del av kvinnorna har lämnat forumet... bara försvunnit... och varje gång jag hör på radio eller TV om kvinnor som utsatts för grovt/dödligt våld och det påminns om att hemmet faktiskt är den farligaste platsen (förrädiskt tryggt) att vistas på undrar jag om det handlar om nån av dem jag mött här...

Som en motbild till din kluvenehet igår: "tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa..." - som en motbild till det kopierar jag det du skrev för några dagar sen: "jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas... När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv"

Jag antar att det gör ont att läsa dina egna ord ... jag skriver och återger inte det här för att göra dig illa utan för att påminna dig om att så har du verkligen haft det. Vi som läst här har känt och delat den skräck du upplevt. Det är sanningen.

Lisa Ekdahl sjunger om den frestelsen du lever i - fall inte för den http://www.youtube.com/watch?v=pAViJ4oXXFk

det finns ett skäl till att Sara Vargas låt blev så populär... http://www.youtube.com/watch?v=ysTmAiVGdWo

Det finns verkligheter bakom orden.

Kram! / mt

vill.sluta

veta vilken FANTASTISKT underbar person och medmänniska DU är.

Jag vet att du och mullegubben nu har en rak och tydlig kommunikation.
Även han måste vara glad över din godhet/visdom?

Du är super!

Flygcert, läs vad m.t skriver, gå ifrån en stund.
Kom tillbaka och läs det igen och förstå styrkan i texten!

Jag önskar dig all välgång och lycka till, har följt din resa på avstånd och tycker du rest dig

Dax att ta steget fullt jut strax, för DIN skull.

markatta

Det är så lätt att försöka förtränga de jobbiga minnena. Jag tror verkligen mulletant har en poäng när hon kopierar dina texter för dig att läsa. Om man inte accepterar att det har hänt så kan man heller inte bearbeta och hantera de känslor som ett minne väcker.

Jag fick en hemuppgift av min terapeut som verkligen har hjälpt mig mycket. Jag skulle skriva ner en av våldshändelserna, så detaljrikt som möjligt. Alltså den händelse som känns mest plågsam att plocka fram ur minnet. Det kan kännas svårt att minnas till en början men det brukar släppa när man väl sätter igång. Jag märkte själv att jag kunde minnas mer och mer alltefter jag skrev. Det var jättejobbigt såklart och jag återupplevde känslorna jag hade i den situationen när jag skrev.

Sedan skulle jag läsa min berättelse om och om igen, tyst, högt för mig själv och om man vill, inför någon annan. Jag lärde mig av det att själva minnet inte är farligt och att de negativa känslorna minskade i intensitet. Desto mer man utsätter sig för det, ju lättare blir det alltså att hantera de känslor det väcker.

Så nu när ett minne ploppar upp, istället för att döma mig själv och vilja fly från tankar och känslor så har jag lärt mig att tänka att själva känslorna det väcker inte är farliga och kommer att minska i intensitet för att till slut passera.

Kram

att skriva ner och (helst) redovisa för nån annan för att rensa ut det som trycker är samma arbetssätt som AA/Al-anon använder. Och att få ur sig bördan jag bär på är en förutsättning för en bra nykterhet/liv i fortsättningen. Annars kommer den att spöka i ett senare skede av livet när jag är som mest sårbar.

Och precis som du skriver markatta så är det viktigt att ta hand om gamla minnen som dyker upp och som man trodde var döda och begravna. Och det genast !

Sorgsen

...al-anon-mötet igår handlade om fjärde steget...det blev många, långa delningar ;)
Att lyssna på andra är så läkande...

Flygcert,
Hur mår du idag?

Kram

Åh, vilken människa han är... Fy faaan.

Mitt liv är verkligen ren jävla skit.
Idag sa sambon till mig att jag är förvirrad och tror att allt ska bli bra om jag kommer ifrån honom, men att när jag inser hur mycket jag saknar honom så kommer det vara för sent. Hur kan vi ha så olika bild av vårt liv tillsammans? Hur kan han bara tycka att han är så fantastisk och att allt är mitt fel?

Tack mt, för att du orkar med mig här, för att du står ut och förklarar trots att jag verkar vara den mest tröga människan i världshistorien. Hur kan jag skriva det som du kopierat in och ändå inte förstå hur illa det är/varit? När jag läser det så gör det så onte, precis som du skriver så gör det ju sååå ont, men ändå kan jag inte riktigt förstå att det är mig det handlar om... Åh, Gud, han är ju så himla elak: han smsar, ringer och mailar ju flera gånger om dagen, han varierar sig mellan arg, snäll, skälla, böna och be, hota, klaga, vända på allt jag säger och hur jag än gör så har jag gjort fel... Och ändå säger han att han älskar mig... Och mitt i detta står den lilla prinsessan och förstår inte någonting..
Tack för Lisa Ekdahls och Sara Vargas låtar.. Minns när Vargas låt kom, och hur jag tänkte att jag kände igen mig, men ville liksom inte förstå... Och i höstas när Linnea Henrikssons låt började spelas mycket i radio så var jag mitt i att jag bara ville därifrån, det var som att hon sjöng till bara mig... http://www.youtube.com/watch?v=2NtP7I2-_Rk och oj så många nätter jag bestämt mig, men så har jag inte kunant stå upp för det nästa morgon.

vill.sluta, jag kan bara instämma - mt, du är en fantastisk medmänniska. Och det är en enorm styrka i det du skriver, hur du formulerar dig, hur du hittar vinklingar...
Ja, du har så rätt, jag måste ju ta steget fullt ut, jag känner ju att jag kommit längre än vad jag någonsin vågade tro när jag började skriva här i höstas, men jag vågar ju inte... är så rädd för honom emellanåt att jag lägger mig platt och bara hoppas att han ska låta mig vara... Och ibland, ibland är jag en mycket hemsk människa, ibland önskar jag att han tog sitt liv som han hotat med så många gånger...

Markatta, du ahr så rätt, men jag förstår ju kanppt att jag låtit allt detta hända... Det gör så ont att jag varit så rädd, så nertryckt och ändå funnit mig i det och tänkt på de fina, mysiga, go'a stunderna - hur kan man ha bra stunder när det är så illa ibland?

Ja, Sorgsen, idag är ingen bra dag... Känns som han trycker ner mig så. Han bestämmer ju hela tiden hur jag än gör. Jag frågar och han okejar, men sedan när jag gör som jag frågat så blir det ändå fel, han blir arg, sur och bitter... Fy fan...
Återigen massa ledsna kramar.

Sorgsen

...och än en gång känner jag igen mitt ex i din sambo. I början av vår separation sa han just så "att jag kommer ångra mig", det sa han samtidigt som han börjat inleda ett annat förhållande?!
Den sista anmälan han gjorde handlade om att jag var olämplig förälder, då var yngsta över 13 år och han hade inte haft något av barnen hos sig alls. Olämpligheten skulle bero på att han, tillsammans med sin sambo, diagnostiserat mig. Detta utan att ha någon kontakt med mig utöver de gånger vi sågs i rättsal. Detta upprörde min advokat så mycket, han var annars kolugn, att han tyckte jag skulle anmäla för förtal. Det gjorde jag inte och i efterhand var det rätt, det förblev den sista sucken!

Vill säga, igen, att någon gång blir det bättre. Sen blir det bättre! Det är en klen tröst, jag vet, men tiden hjälper!

Samma sak säger jag till mig själv ikväll...det kommer bli annorlunda nästa vecka för mig. Hur vet jag inte nu, men annorlunda blir det...

Var rädd om dig och räkna till 20 nästa gång han börjar tugga, kan det hjälpa?
Sms...har de innehåll du måste svara på? Samma med email?

Jag gick aldrig in i försvarsställningar eller försökte förklara. Jag bara sa att jag tycker det är tråkigt han har den uppfattningen, eller bara tack för din åsikt...ville inte elda upp eller provocera men heller inte gå in i sörjan...

Tänker på dig...

lillablå

Fredag kväll, helgen framför oss...
Hoppas du mår bättre, att du känner mer tillförsikt för framtiden?

Det ser ut att bli en stjärnklar kväll i min del av Sverige, och jag ska försöka få syn på kometen vad den nu hette... Och om du ser den från din del av Sverige, så tänk dig att vi är sammankopplade av kometen oändligt lång där borta, av en klump av is, skit och stenar... Lite perspektiv på hur små vi är, i det stora hela... Och ändå så nära, genom delade och liknande erfarenheter, och tillsammans är vi starka!!!
Vi finns här för dig, och du finns här för oss, olika kvinnor och män över tiden, men samma kärlek och värme, bara uttryck genom olika alias...
Du är på rätt väg, snart är du trygg hemma i ditt gryt, med barnen hos dig, åtminstone halva tiden, antagligen mer...
Vila, unna dig en promenad, en god bok, nygräddade pannkakor, ett glas nypressade apelsiner, en kopp the med honung, en påse lösgodis, en varm filt över benen, ett fotbad, tända ljus, vacker musik, eller vad du tycker om och som får dig att må bra!!!
Stora kramar!!!
/k