Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Tilde

och ger kraft åt mig och säkert många andra. Den resa du gjort och där du är nu. Du påverkar ditt liv i den riktning du själv önskar och det gör du med klar hjärna och med en energi som inte fanns för att göra dessa förändringar ett år tidigare.

Fortsätt så
och att det är berg och dalbana... ja det är livet det.
Kram Tilde

Stigsdotter

...har du ju såklart, och det är ju faktiskt där du befinner dig - på marknaden ;-) Äsch det är det sista jag tänker på just nu, att jaga karlar och spela det spelet känns verkligen långt bort. (men när jag gör det har du såklart första tjing <3

vill.sluta

Bra folk runt omkring dig är ett måste där du befinner dig nu.
Berg och dalbanan kommer aldrig att upphöra.
Den skall aldrig upphöra heller.
Men med tiden kommer du veta när det blir en backe uppför.
På samma sätt kommer du ta lärdom av när det börjar barka utför.
Du klarar mer och me och kommer njuta mer av livet. Det härliga fantastiska livet du är på väg till nu.
Eget boende, helt eget ihopsatt med Stigsdotters egen personliga prägel.

Instämmer i Dompas tankar.........
Tänk dig tillbaka endast ett år i tiden.

Du HAR en anmärkningsvärd resa bakom dig.
Jag tycker inte du skall ut på "marknaden" än på ett tag. Detta tar tid att sjunka in och du måste resa dig upp.

Tror inte det är det primära just nu, ser att det bildats en kö av förväntansfulla och det är ju kul......... för dig. :-(

*blink vännen!
/A

kalla

Vad glad jag blir att de är bra på jobbet, ta väl hand om dig. Många kramar Kalla

vill.sluta

När jag skulle in här och skicka all jordens possetiva energi till dig slogs jag av namnet på din tråd.
"Vägen till mig själv".
Och snart är du framme, snart är du själv men starkare än någonsin. En helt sagolös berättelse.
Du har hela din resa sedan 7 Oktober 2010 här.
Med alla gupp, backar och krön.
Och fastän denna resa är slut, så har nästa redan börjat.
Jag följer gladjeligen med dig på även denna om jag får?
Ser anhopningen med förväntansfulla utanför din port.........
Men kanske när du har tid och lust?

Kramaroch önskar dig en härlig lördag!!
Om Maria är the one ........ You are beyond that!

*blink :-)
/A

Stigsdotter

Nej, vägen tillbaka till mig själv, den har jag nog bara påbörjat. Men jag ser lite glimtar där i horisonten och självklart vill jag ha sällskap på vägen :-) Men, visst har jag redan gjort en resa, ibland får man påminna sig själv om hur det faktiskt var, det är så lätt att man glömmer!

Just nu är jag så inne i funderingar om hur jag (vi) ska klara av att skiljas med allt som hör därtill. Han har inte berättat för sina föräldrar än (mina är borta) och hur berättar man för gemensamma vänner - ändrar status på Facebook eller vad? Vänner som är nära men som man inte träffar så ofta, ska man ringa? Hur ska vi kunna sälja hus och köpa 2 nya boenden utan att ruinera oss? Vad ska vi göra av alla grejer?

Sådant upptar mina tankar just nu. Jag tänker också en del på att jag försöker vara så duktig och hålla god min, vara trevlig och förnuftig för att detta ska bli så bra som möjligt. Men samtidigt önskar jag att jag fick säga elaka saker och vara arg på honom för att vi inte klarade av detta liv tillsammans. Jag vill sparka på honom och önskar att jag kunde krypa upp till honom i soffan och vila mitt huvud mot hans bröst. Jag får inte ihop detta just nu.

Det är detta som snurrar i mitt huvud nu. När tankar på alkohol någon gång dyker upp så är de enkla att slå undan med ett "ja, ja, du vet ju att ingenting finns att hämta i glaset...". Jag känner inte heller att jag kan vara ett bra och engagerat stöd för någon annan eftersom jag är inne i mitt just nu.

Kram till alla som behöver, hoppas du sköter om dig det bästa du kan, det finns bara en av dig!

Tilde

du behöver inte känna att du ska vara ett bra och inspirerande stöd åt andra just nu. Det räcker så bra att du finns här och skriver om det du känner för. Så upplever jag det i alla fall.

Ta din tid till dig och följ med i din berg- och dalbaneliknande tillvaro så blir det nog så bra alltsammans. Ditt stora problem var ju vinet och det är ju verkligen borta, vad härligt för dig. Då löser du allt annat också. Ni kommer att landa i det här så småningom, man liksom flyter med tror jag och man orkar gå igenom det fast man kanske inte tror det alltid.

Kram till dig!

Stigsdotter

...skriver jag här ifall fler vill ha kontakt den vägen. Jag är inte där så mycket nu men det kan ju ändras om vi blir fler. Stigsdotter von A-hjälpen heter jag där, hör gärna av dig!

Hej Stigsdotter saknar dig o dina kompisar här, har följt er i över två år o helt plötsligt är ni borta hoppas allt är på den positiva sidan har skickat en vänförfrågan på FB ni kanske är mer aktiva där Skall själv försöka att bättra mig och börja skriva läser gör jag näst intill varje dag
Ha en bra dag!
Higgins

Stigsdotter

...det är ganska tomt och tyst här förutom på anhörigsidan. Känns jättetråkigt att arbetet med den nya sidan inte prioriteras. Och, om det nu inte kunde prioriteras kanske man inte hade behövt stänga ned den gamla. Jag vet inte, luften gick ur i alla fall mig lite grann, särskilt som det började bli lite tråkig ton i flera trådar och också att forumet "övergetts". Såg att du hittat till vår FB-grupp, det var bra, även om jag inte är så väldigt aktiv där heller, men välkommen att skriva där! Alkohohjälpen har ju också en FB-sida där man kan skriva och dela med sig av allt möjligt bra. Känns trevligt att vara saknad :-) ändå.

Jag tror att behovet av ett sådant här stöd går lite upp och ned i livet. För mig själv har fokus hamnat på annat som händer i livet just nu snarare än på mitt drickande. Och det är väl kanske bra, det betyder att jag inte funderar så mycket på alkoholen. Ett tag kändes det som om allting handlade om alkohol fastän jag inte drack, det var då jag började hänga här mindre. Men, det är ju såklart viktigt att dels upprätthålla (jag får inte glömma bort och börja inbilla mig att jag kan dricka igen!) dels att dela med mig till er som kommer efter. Som det är nu tittar jag in emellanåt och kollar om någon "jag känner" skrivit men skriver väldigt sällan själv.

På torsdag ska jag åka till Gotland och gå på AA:s konvent. Det ska bli trevligt, kanske träffar jag någon här ifrån?!

*avundsjuk* på dig som får åka till Gotland :-)) Jag hade beslutsångest och när jag väl tassade in på Destination Gotland var färjan fullbelagd :(
Du kommer att få en underbar och positivt jobbig helg !!
Trevlig resa !!

Stigsdotter

....att du inte kom iväg Adde!

Det var... "positivt jobbigt"? Ja kanske. Jag känner mig väldigt kluven faktiskt. När jag kom till hotellet insåg jag att båten ju varit full med alkisar, alla verkade känna varandra och jag kände mig mycket utanför. Gnällde lite i en Facebook-grupp som jag är med i och fick då kontakt med ett gäng tjejer från GBG som ringde på en gång och så gick gick jag ut och åt med dem första kvällen. Supertrevligt, mycket rara tjejer. Och sen träffade jag ju min sponsor som bor på Gotland. Vi åt middag hemma hos henne på lördagen. Och på fredag förmiddag träffade jag en "vanlig" väninna som flyttat till Gotland. Jag tycker så mycket om den ön!

Så, jag är jätteglad att jag träffade dessa människor men jag vet inte... Jag fick aldrig bort den där känslan av utanförskap och "vad fasen gör jag här?". Tänkte mitt i allt att vore det inte bättre på alla sätt och vis att satsa pengarna på nån annan typ av resa som jag skulle vilja göra (målarkurs/hälsoresa/yoga-ashram/hälsa på väninnan i Paris...) istället för att åka på AA-konvent precis som om alkohol är min hobby? Eller snarare att inte dricka den? Ursäkta Adde om du blir putt nu men det var min tanke. Kanske normalt? Eller början på ett återfall?

Till saken hör kanske två saker: dels att jag ju fått för mig att jag får röka på öar och gjorde just det, vilket satte igång en massa saker i skallen på mig och ledde till att jag kände mig "dagen-efter" och jag tror det var därför som jag var jättetrött hela tiden (gick faktiskt och somnade på en bänk i solen där på skolgården!).

Dels var det då den här kompisen som flyttat till Gotland. Det var ett tag sedan vi träffades och jag inser att hon (av någon jäkla anledning, denna starka och intelligenta människa!!) hamnat i en relation som inte är bra och att hon missbrukar både läkemedel och alkohol och har förlorat vårdnaden om alla sina barn! Jag blev jätteledsen när jag fick höra detta, vi som umgåtts hela familjen tidigare, och nu är hennes tjejer på drift och riskerar hamna (och har hamnat) helt snett och jag vet inte vad jag ska / kan göra! Själv påstod hon att hon inte dricker någonting men eftersom jag inte hann säga allt jag velat säga till henne (eftersom mannen körde in henne till stan så sent så vi knappt hann äta!!) skickade jag ett SMS till henne som hon inte besvarade under dagen men väl med ett, skulle jag vilja påstå, fyllesentimentalt samtal, senare på kvällen.

Kanske dags för mig att börja hänga på anhörigsidan, hur får man någon att inse att den behöver hjälp? Jag kan inte fatta hur det kunde bli så där... och jag har så dåligt samvete för att jag inte har funnits för henne då jag har varit så inne i mitt eget dåliga mående och drickande...

Ingen rolig rapport blev det, men här skriver jag av mig vad jag vill ;-)

inte var så glada nyheter så blev jag riktigt glad att höra av dig!
Och - här skriver vi rakt ur hjärtat, vad vi vill. Kram / mt

vill.sluta

Du har och är saknad här på forumet.
Säkert av fler än mig?
Ja du, life is like a rollercoster ..........

Just hang on and go with the flow.
Ja vad skall man säga om vänninan...... Det som göms i snö kommer fram i tö.
Problem med dricka.what so ever är nog bra mycket mer utbrett än gemene man vågar tro.

Nu kan du i vart fall säga: -Been there, done that...
Och det var väl sisådär för din del, efter vad du själv berättat.
Kanske en hälsoresa med god mat spabehandlingar hade mer varit din grej? Vad vet jag?
Skönt att få ett livstecken från dig i vart fall!
/A

inte blir jag putt :-))

Däremot blir jag ju lite avis på att du direkt fick kontakt med folk i gemenskapen och var ute på matrundor :-)) Inte alla som blir det första gången !! För mig (oss) tog det nog några gånger innan vi fick kontakt med andra så lätt som du fick det nu. Bara att gratulera !!

Hur upplevde du midnattsmötet i Domkyrkan ? Mäktigt ?