Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

heller ha polisanmält - vare sig det är "rätt" eller inte. Det är inte polis din man behöver... Skräcken att mannen ska göra sig själv illa har varit min största. Min man har aldrig hotat mig och jag har aldrig varit rädd på det sättet - däremot har han haft starka självdestruktiva tankar som plågat mig både med hot i akuta stunder och malande under lång tid.

För många år sen var det en osannolik händelse, ett helt osannolikt sammanträffande som utspelade sig i den lilla staden i min närhet... Då slogs jag av tanken att många anser att regissörer som Ingmar Bergman och Lars Norén iscensätter jobbiga och konstiga pjäser/filmer... MEN det är ju bara så att de genomskådat verkligheten och gestaltar den på scenen. Förresten - Strindbergs Dödsdansen går inte av för hackor den heller ...

Visst kan vi önska att din man finner sin innest kärna av styrka och livskraft och tar till sig det han haft möjlighet att lära... hans liv vore värt det. men det är bara han som kan göra den vändningen.

Kram och ha det gott! / mt

Sorgsen

...tack för du berättar.
Min make, hoppas han fortsätter vara min make, är också maxat destruktiv, han pratar generellt inte mycket, funderar mer. Jag kan bubbla som tusan om allt men är också en tänkande människa. Så när det kommer till viktiga saker är jag mycket sparsam med ord. Min "överflexibilitet" blir också irriterande, att jag utanför jobbet inte är inrutad i tid eller handling. Då behöver jag inte bestämma något alls. Så, ju sämre kontakt vi har ju veligare blir vår gemensamma tid. Frustrerande utveckling! När alkoholen blev uppenbar för mig blev det absolut inget utrymme över till någonting. Det har fått min person att uppfattas som velig och ointresserad. När vår gemensamma tid är begränsad kommer vi inte ner i djupet. Det djupet som för en relation till att hålla länge, där man ger och tar. Jag kan se allt det där men kan inget göra åt det. Inte när alkoholen tagit över och till slut handlade och liv eller död.

Jo, jag ser att han inte trivts i att jag kommer och går. Jag vet också att det var hela hans barndoms upplevelse. Hans trygghet, hans pappa, var hemma långa perioder för att sen försvinna under likalånga perioder. Så jobbade han. Det tog lika hårt i mannen vid varjeuppbrott. Därefter blev han insluten och pratade inte.

Jag vet allt detta, ser hur maken lider, han är jättedålig på uppbrott och vi båda mår absolut bäst i varandras sällskap.
Nu menade han det varit ett spel. Jag tror också det är så, över det sista året är jag inte alls förvånad över om det har blivit hans övertygelse. Det blev ju jättejobbigt med missbruket och jag som kom och gick. Till slut blev det jobbigt att jag överhuvudtaget fanns!

Precis som du tidigare beskrev det. Överge! För mig, som har vuxit upp med många människor runt mig, levt i någon form av generationsfamilj, även med mina barn tills skilsmässan. Alla hjälpte alla, med praktiska saker, mina föräldrar var inte öppna med att prata känslor men visade dem. Grälen och skratten i saliga blandningar.
Vi alla har utvecklats till enskilda individer, alla sköter sitt och vår kontakt är inte regelbunden. När vi ses blir det, såklart, mycket information över vad som hänt, i rubriker. Så, inför många har vi säkert "dålig"kontakt. Jag ser det inte alls så. Kontakten är ärlig och lojaliteten är fläckfri. Ordet " överge" finns inte!
Maken har inget av detta och har först gratulerat mig till att vi har det så. Senare har det vänts till skällsord, att vi bara pratar, utan substans. Så kan det säkert uppfattas men i "kriser" släpper vi allt vi har i händerna och hjälper med allt vi kan. Detta händer ju sällan, inga kriser under makens tid! Det är ju bara bra!

I missbruket har det mesta svartmålats och nu känner jag att jag är "orsaken" till det "dåliga" förllandet vi har. Jag har diagnosen "vuxet barn" för honom.
Han får analysera som han vill, jagkan inte stoppa det. Jag kan också förstå om andra inte kan föreställa sig levnadsformen vi har. Det har ifrågasätts och maken har ett otal gånger känt han måste försvara och senare gått över till att inte förklara och bara lämnat ämnet. I missbruket har detta naturligtvis blivit ytterligare en orsak till att dricka. Typ "ytterligare en fredag utan det där jävla myset" . När han sen varit längre eller kortare perioder på resor till olika länder där jag funnits har samma människor visat avund utan referensramar. De flesta drar likhetstecken mellan resa och semester. Väl ensam igen blir ensamheten än större liksom "friheten" att dricka.

Jag har ju levt så här i 20 år nu, vänjer mig aldrig vid att inte ha alla nära men lärt mig leva med det. Jag vet att kontakt behöver inte alls bara utvecklas genom fysisk närvaro. Jag har också fått en annan uppfattning om tid än tidigare. Vardag och helg finns inte och jag reagerar inte ens längre när människor frågar när jag har "semester". Jag svarar i augusti, om det är då jag har en lucka i kalendern.

Jag har full förståelse för att jag kan vara provocerande i många sammanhang, just för mina ramar är så vida och formliga, inte minst för maken som är i en djup kris. Jag finns i exakt samma kris. Skillnaden är att jag inte väljer svartmåla eller lämna. Lämnandet nu hoppas jag är tillfälligt, den tillfälligheten får ta den tid som behövs.
Jag vet att jag aldrig ger upp, tillfälligt oftare, men aldrig de långa loppen, många svackor blir det men jag är påfrestande envis. Även för mig själv ;)

Däremot överger jag aldrig! Det ligger inte i min natur! Mot allt! Maken älskar jag ju dessutom, inte det han gör eller säger. Helgen har jag tagit in men jättesvårt att inte förklara under rubriken "kris och destruktiv".
Det enda jag kan hoppas är att makens stolthet inte är större än att han vet att, när tiden är rätt finns jag här. För honom och oss!

Nu har jag övergett en svag. Jag ser min närvaro gör honom svagare, hur väl jag än vill, med eller utan ultimatumsord, gränssättande och förstånd eller det motsatta, så är jag provocerande för honom. Tråkigt och gör så ont. Smärtan i honom ser jag också, den är stor och kolsvart.
Får man hoppas att det intelligenta och intellektuella i honom försvagas? Den styrkan han har är hans svaghet nu......
Har jag rätt att önska den går sönder? Typ, blir överkörd och måste lappas ihop långsamt tillsammans med mycket finkänslig hantverkare/kirurg/terapeut?

lillablå

Vet inte om jag tycket att du övergett en svag, som du skriver...
Du har räddat dig själv!
Och antagligen har du hjälpt maken genom att gå! Nu är det upp till honom, precis så som det ska vara...
Åtminstone så länge han inte kan visa dig respekt och värme, trots sin alkoholism..
När han kan ta emot kärlek, och återgälda den, DÅ kan han räkna med ditt stöd... Inte hjälp, men stöd... Den enda som kan hjälpa honom är han själv...
Du kan det inte. Du kan INTE hjälpa honom, hur gärna du än vill det...
Om han ber om hjälp, så kanske, men det är han som måste vara den drivande och styrande, du kan vara den som ger flytkraft eller bärhjälp, men han måste leda resan...
Hårt? Inte meningen att vara elak... Men du måste släppa taget och inte att du är maktlös!
Stora kramar!!!!
/k

Sorgsen

..vad ett samtal på 1,5 timme kan ge mycket.

Pratade med mannens mor men sen ringde jag hans första ex, hon som varit med honom under tidigare behandling. Fick veta under båda tidigare behandlingar.
Han hade gjort exakt samma då som nu, läxan och duktig med andra men lika odräglig mot henne.
Så, min känsla är rätt. Fick veta massor och tyvärr är alkoholismen bara ett skikt.
Metoden på behandlingen och alla steg är ju också grundat på att det i botten finns en någorlunda sund relation. Det är utvidgat och utvecklat och väl fungerande på i grunden sunda människor.

Jag kan bara hoppas han lyckas bryta sitt invanda, destruktiva mönster med all arrogans och attityder. Gör han inte det blir det mer sprit och död.
Ensammare människa har jag aldrig mött!

90% av min tid har jag friska relationer runt mig, fyllda av sunda samtal och mål, de övriga 10% är makens 90%, tror sjutton det inte är balans. Mina friska 90 han har delat vid tillfällen har varit i princip helt utan den sjuka sidan av honom. Det säger mig mycket.

Är stolt över vårt land men det är tråkigt att ingen instans ser hela människan. Typexempel: mitt äldsta barn gick till kiropraktor för två veckor sen. Han diagnostiserar skevt bäcken och pratar om att hens ålder skulle inte ge denna diagnos. Knäcker tillbaka placeringen och fokuset ligger på diagnosen.
Allt det där är ju bra men om hen inte pratat och berättat, utifrån sin sundhet letar orsak själv och genom samtal med andra som känner hen så stannar det ju vid diagnosen och problemet återkommer om inte livsstilen ändras.
Tyvärr har inte mannen insikten eftersom alla "räddar" sig själva först(lämnar honom) och han är för psykiskt skadad för söka hjälpen. Dessutom får han ju bekräftelse vara "duktig och ha insikt" i nuvarande situation. Det är lätt vara duktig när man inte behöver konfronteras med grundproblemen.

Lillablå, dina ord är så kloka och rätt. Jag har släppt alkoholisten fri enligt alla regler men jag har övergett en mycket svag ensam medmänniska. Tyvärr finns ett långt djupare förankrat problem som med intelligens och hans intellekt mycket sofistikerat är dolt. Min bror och svägerska blev chockade över mina berättelser, hans beteende fanns inte på världskartan. I oasen har de tillsammans med oss tillbringat veckor tillsammans, dag och natt. Hur ska vårdpersonal, av vilket slag som helst, förstå och ifrågasätta? Maken själv gör det inte, hans världsbild är ju fylld av lögner och förnekelse, hans sanningar.

Jag är så glad jag har en bakgrund med mängder av psykologi involverat. Annars hade jag tagit allt till mig och skuldbelagt mig själv, att jag älskar för lite, oförmögen nå fram och letat brister. Och visst, jag har grävt under 2 år, vänt på varenda cm inuti, hjärnan var/är så proppfull att mina kroppssignaler slogs ut. Kändes som andningsmekanismen vid tillfällen försvann, jag fick med tanke "starta om" liksom. Sen i höstas har sånt försvunnit och jag fungerar. Jag hade grävt färdigt någongång i somras, under hösten började min läkprocess och smygandet på stigar, först bland snår. Nu vandrar jag rakryggad på bredare gator och där trivs jag. Motorvägarna är inget för mig, skygglapparna och farten gör ju att man blir oförmögen se sig om och ta in omgivningen. Stannar på vägen, ömsom slirig och fyller skorna med grus så det smärtar men ibland slät och enkel. Mötesplatserna gillar jag mest ;) som denna plats till exempel.

Tack för ni finns

Sorgsen

Adde...
Den kramen får tårarna trilla.

Jag älskar min man och hoppas innerligt någon sparkar på honom så han får rätt vård. Gården uppfyller sitt uppdrag men det räcker inte!
Hur jag än vänder mig så är jag låst. Jag blir betraktad som sjuk-medberoende till en alkoholist. Så sant så sant men om det fortsätter stanna vid detta så är han tillbaka på ruta ett! Jag har fått hans historier som en i raden. På samma sätt som alla mina föregångare. Jag kan ta det, men normalt stannar jag alltid om jag ser en människa i nöd. Frågar om jag kan hjälpa. Helt utan egen vinning.
Det som händer nu är inte förankrat i helheten och ger vatten och syre till en reservmotor inuti mannen. Det ser ingen...gör mig ledsen. Jag överlever utan honom, det är så lugnt och avslappnat nu för mig. Men han ligger och tjuvblöder utan att någon ser det...

Jag önskar han blir skadad, utanpå, så han ruskas om...hemska önskan...men något drastiskt måste hända, annars blir det en seg dödsresa bara.

Många varma kramar till dig Adde, följer din nya resa, önskar dig allt det bästa

markatta

känner igen mig i mycket... För många är ju nykterheten inte en lösning på de problem man har, men kanske en första förutsättning för att kunna arbeta med dem. För min ex-sambo var det i den här ordningen; sluta dricka-läkarkontakt-diagnos-medicinering-kbt-mansgrupp. Jag tror att alla delar varit lika viktiga för att han ska kunna jobba med att närma sig den människa han vill vara. Självklart har han inte kunnat jobba med de övriga delar så länge han supit men jag tror faktiskt inte att det var den biten som var svårast.

Jag vet inte hur "gården" jobbar men kanske kan de hjälpa honom med en psykkontakt? Någon som inte bara arbetar med beroendeproblematik menar jag.

Jag förstår din "hemska önskan". Tyvärr har jag sett många alkisar skada sig på olika sätt på fyllan men ändå hittat anledningar att skylla skadorna på andra.

Kramar!

gjorde min behandling fanns där en man som nyligen fått en stroke. I fyllan och villan.

Han berättade att han kvicknade till på en säng utanför datortomografirummet där de skulle kolla hur stoppet/blödningen såg ut. Han tyckte han hade viktigare saker som väntade så han smög iväg från sjuksängen och drog ut på stan och letade upp en langare och sen var kaoset igång igen.

Efter några veckor befann han sig återigen på beroendeenheten och fick ligga och "torka upp" ett tag och därefter blev han erbjuden behandlingen där vi träffades. En helt fantastiskt underbar liten helalkis som skrev små otroligt fina dikter i Stora Boken till oss när vi muckade. Han var så go' !

Jag var och hälsade på honom nåt år efter vår behandling och då hade han tagit återfall och jag har därefter sökt honom ett otal gånger på telefon utan svar. Nu finns inget registrerat nummer kvar till honom.

Finns inte viljan att tillfriskna så finns det inte en terapeut i världen som kan hjälpa till.

Och det är så fruktansvärt svårt att acceptera det och att förstå det oerhört vidrigt starka greppet alkoholen har på en människa. Jag har 2 vänner som inte vill bli hjälpta och för att jag inte ska dras med ner till deras värld så har jag varit tvungen att ställa mig vid sidan om och se på när de krökar sig till döds.

Det är, som ni själva upplevt här på anhörigsidan, inte ett lätt beslut och det gör ont.

Men jag måste acceptera det jag inte kan förändra.....

Och tack för lyckönskningarna Sorgsen !

Sorgsen

...din förståelse.

Jo, jag är med i de olika stegen. Problemet nu är att jag redan nu sett hur han söker sig till samma kryphål som han gjort de tidigare behandlingarna. Det kunde jag bara ana och förmoda, utan att aktivt analysera, och fick bekräftat genom exet som levt med honom 16 år. Jag är den ende som sett de nuvarande riktigt dåliga sidorna och dem blandade med de goda(eller spelade/filmade). Exet fick veta hur han varit nu. Hon går fortfarande på alanon, hon ser hans försämring men inte att han är så illa. Hon ser också ett lugn i honom sen vi träffats. Förra helgen besökta han dem, pga sonens födelsedag, där var han ovanligt trevlig och han hade bett exet inte berätta om behandlingen och undanhålla uppsägningen för hans mor. Han visade med stolthet foto och berättade om vår gemenskap. Han lever i total förnekelse!
Ingen, absolut ingen annan än jag vet om hans sjukaste sidor. Terapeuterna är jätteduktiga på det som är deras uppgift. Alkoholisten har hela ansvaret för hur han går vidare genom att använda kunskapen och verktygen han blir tilldelad. Vad ingen ser är helheten. Mannen pratar inte med någon! Det är ju ett av de absolut mest helande verktygen, att dela erfarenheter, det bygger ju också programmet på, att dela. Visst AA är toppen, för alkoholisten. Han spelar vidare på de strängarna, de är han bekant med. Växer genom att svartmåla mig, söker sig till nya kvinnor och är stor och stark.

Jag hoppas mina ord gick in trots hans krampaktiga hysteri.

Sorgsen

...du är min klippa...

Jag ser allt det där........måste skriva för få ur mig smärtan!!!!!!

Tack för du och alla ni andra läser och delar med er av era erfarenheter.

Sänder värme och omtanke till er alla ute i cybern

så läser jag/vi och hoppas att delad börda i alla fall lättar något på din. Inte så mycket att säga... kramar och håller om! / mt

Sorgsen

...sträcka mig så långt att grundproblemet ligger i makens uppväxt. Helt från spädbarnstiden, bortadopterad och hur nya familjen inte sett tvillingbrödernas unika behov. En av dem blev utåtagerande andra introvert och asocial. Båda totalt ensamma, också helt avskärmade från varandra! Totalt! Mamman lever i förnekelse! Pappan var en trygghet, gick bort för snart två år sen, men slog barnen och var oförskämd mot sin maka. Även detta förnekar mamman.
Mannen hamnade på internat, straffade sig ut därifrån tidigt tonår och började dricka och senare kvinnor. Sexmissbruk har jag tänkt men exet pratade om det som självklarhet. Han har aldrig levt trogen. Vilket han förnekar och var en av punkterna jag fick skit för jag nämnt i anhörigblanketten. "Porr har ju inte med hans alkoholism att göra" som han skrek, bland mycket annat...

Sorgsen

...de(behandlingshemmet) har säkert mängder av kontakter. Problemet är att de inte ser att behovet finns!

Sorgsen

...mulletant.

Jag har vänt ut och in på hela mig. Acceptens och förståelse, ödmjukhet och insikt...försökt hålla mig borta från att dra slutsatser. Vill undvika bita mig i svansen genom att inse alla mina tankar beror på min egen sjukbild.
Nu har jag gjort allt jag kan efter min förmåga. Jag visste att den dagen jag lämnar blir dagen vår gemenskap bryts, för alltid.
Om inget utifrån ger honom en käftsmäll som heter duga så släpper han inte in mig igen.
De orden är ingen självömkan, det är bara så.

Så, jag önskar alla allt gott, förutom mannen just nu.

litet försvar för NMG och Minnesotamodellen :-))
Behandlingen delas in 2 (alt 3 delar om halvvägshus är aktuellt) : Primärbehandling 1 månad och därefter efterbehandling där den önskvärda tidsrymden är 11 gånger med en gång i månaden (varianter på EB finns, tyvärr. Jag har en vän som "köpt ner sig" i sin EB). När den kompletta behandlingen (eller om den avbryts i förtid pga återfall)är avslutad så avbryts också ALL kontakt med Gården för alkisen OM det inte blir aktuellt med återfallsprevention, men då ses den som en egen enhet.

Det ska alltså inte vara möjligt att ha kontakt med personal på Gården efter avslutat behandling för då är det meningen att man ska stå på helt egna ben och hitta egna vägar ut från sina bekymmer. Vi förmodas ta ansvar för våra egna liv, det ingår så att säga i konceptet.

Bara en liten parantes sådär i förbifarten ;-))

Sorgsen

...absolut inte ner på något i behandlingen. Noll och inget!

Däremot ser jag hela människan, vad som händer mellan, som ingen annan.

Från nu ser ingen någonting(ingen ser hans grubbel och översitteri)och mannen går "skyddad" vidare på sin egen förnekelseväg. Men, fri från alkohol, med hjälp av behandlingen.
Mycket bra!
Han super ju inte ihjäl sig idag, imorgon eller inom ett år. Nu får ju kroppen vila från det yttre giftet.
Inuti kommer de inte åt honom. Ingen vet om hans svarta hål.
Jag ser/har sett de finns där, är bittra och infekterade. Vad de innehåller har jag ingen aning om. Behöver jag inte veta.
Däremot är vår vårdapparat uppbyggd på att om hjärtat börjar ge upp läggs all kunskap och fokus på att hålla människan levande.
Vi får inte ens själva välja om vi inte vill ha hjälpen.
När det gäller psykologi är allt mycket mer godtyckligt och har man tur hamnar man i rätt händer/klickar och får/blir mottaglig vägledning.
Om det inte händer kan det få förödande konsekvenser.

Snart får mannen säkert ett nytt jobberbjudande, då kommer han ha mindre tid bli påmind om sin problematik.
Än mindre när jag är borta ur bilden. Han har redan börjat förneka mig och säljer sig som ensam och utan något som binder honom i tid och plats.

är det så att vår sjukvård behandlar enskilda sjukdomar men inte kollar på helheten. När du får konstaterat att du har högt blodtryck.....hur många gånger kommer frågan om hur jag har det med alkoholen ? Ett kort tag efter att hustrun sagt att hon skulle skiljas rasade min värld och jag fick alla symptom som finns på en hjärtattack och dottern skjutsade mig in till akuten. Jag blev väldig väl emottagen och det hittades inga som helst fysiska fel på mig MEN ingen frågade hur jag mådde.
Efteråt har jag själv förstått att mitt egna kroppssystem gick fullständigt bananas och allt berodde på en akut stressreaktion. Men. Ingen. Frågade!! Jag försökte kontakta hjärtintensiven efteråt men de gjorde mycket bryskt klart för mig att därifrån var jag minsann utskriven så jag fick söka mig till annat ställe.

Och jag förstår mycket väl att du inte ser ner på något i behandlingen :-)) Men det är många som läser här och det kan vara viktigt att veta hur det fungerar :-) Jag skrev inte så men det var andemeningen ! Många tror, så även jag när jag åkte till Gården, att där, där ska de minsann göra mig frisk. Det tog rätt många dagar för mig att fatta att det var mitt egna arbete som var avgörande för hur det skulle gå för mig.

Jag brukar undvika att ge råd men ibland så........gå på så mycket möten du har möjlighet till !! Jag vet att du går men kanske det finns utrymme för ytterligare några ? Och din tjocka kalender kanske skulle må bra av att fyllas av GiG, Landsmötet och Gullbranna också ?

Sköt om dig !!!

Sorgsen

...landsmötet och Gullbranna?
Berätta lite mer?

Kram

Sorgsen

...två timmar i telefon med mannens ex.
Min kunskap tillsammans med hennes och våra nuvarande upplevelser tillsammans gör pusslet helare än någon annan skulle kunna få fram.

Känns så bra för mig och jag skulle tro för henne. Vi klickade första gången vi började prata. Första mötet var vid hämtning/lämning av barn.
Då var det naturligtvis lite spänt men efter barnen inte visade avsky ;) och dessutom talade om att jag var ok så fångade vi varandra.

Häftigt kunna bli god vän med ett ex till sin man. Vi har träffats i varandras nya familjer och hem och mitt äldsta barn och deras yngsta är glada för fiske.
Så en hel helg i höstas umgicks vi med hundar ungar och fiske. Maken var däremot stupfull dygnen före och full och odräglig när vi skulle hämta dem.
Därför blev det en scen som hette duga, tog väl två timmar innan han samlade ihop lemmarna och vi kom iväg.
Ena dagen sov han mest ruset av sig och resten av tiden kände han sig nog utanför.
Så kan det gå...;)

Kram

En strimma hopp har jag fått tillbaka :)