Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...nog har det blivit tystare här. Med eller utan djupare analys, bara är så. Tänker att det väljer "vi" ju själva, eller? Med eller utan nya medlemmar. Idag spekulerade jag lite över hur det blir när det öppnas igen. Jag hoppas innerligt att de 4+? månaderna inte ger ett glapp, det får vi se till det inte blir, gamla och nya typ...

Jag har skrivit nästa dagligen sen jag kom hit och oftast har jag fått respons. Tackar jag för.

Senaste veckan har jag mest läst, både mitt och andras.
Jag valde låta bli, kände efter, kört mitt race och det var rätt.

Nu, sen en dryg vecka, är vi på rätt köl igen och ingen är gladare än jag över det.
Veckan före "sängvältarförsöket" och veckan efter var en katastrof!
Om det var nödvändigt eller inte, om det ska analyseras som det mörka innan ljuset, det onda före det goda, you name it, ger jag faktiskt blanka tusan i.
Jag väntade inte på tecken, jag lyfte luren, jag sände några sms. Om jag inte gjort det hade det fortsatt bärka käpprätt och inga böner i världen hade hjälpt.

Jag gick mot strömmen och resultatet hittills har bara gett medvind och gott.
På den korta tiden har vi idag kommit så långt att vi pratar, inga djupa diskussioner, men mer än ja och nej.
Jag berättar, lite, han berättar, lite.
Jag ser ibland sekunder av glitter, hör vilja, känner vibrationer av en outtalad ursäkt. Det räcker och ger mer hopp.

Visst skulle jag kunna ha 1000 anledningar att bli både arg och ledsen. Blir jag också, men, idag blev det oplanerat två kapitel i min bok.
Ser hur han kämpar, säger jag är stolt över honom och att han är mina hjärtslag. Han visar och vill, jag ser förändring, det räcker. Idag räcker det. Imorgon räcker det också. Det goda föder gott, det minimala blir mini, sen pyttelite som blir lite, lite blir lite lite mer.....

Vi var i dagarna på sinnesromässa, båda, tillsammans. Det känns stort...det kändes "vi". Gör mig rörd av lycka, satt med tårar där och nu här.
Detta blir bra, det måste bli bra!

Den irriterade tonen, de otrevliga fraserna får stå för honom. Tråkigt han säger dem till mig, men, vem skulle annars få dem?

Jag undviker bråk men kuvas inte, det vet han. Skulle han provocera vidare blir det bråk. Han säger, jag svarar bara tillbaka när jag känner jag måste, men sen stannar där. När det är skitsaker går jag, min bok är välformulerad, det roar mig mer än ett krig som startats pga oväsentligheter.

Nu, efter några få gemensamma dygn, är jag tillbaka i jobb. Det trevligaste är att maken har biljett, vill komma och biljetten bokades samma eftermiddag som viljan uttalades. Gäller hugga det positiva direkt ;) munhuggeri har lätt för spåra ur. Vi är inte mogna sånt ännu. Jag ser det och styr undan.

Kram på er alla

få dela din resa - och er resa ur ditt perspektiv. Så har det också varit för mig/oss, jag har skrivit, och liksom du känner också jag att jag valt min väg - det har ibland inneburit att jag gått emot råd som jag bedömt "inte möjliga" och att det kan bara jag veta. Hoppas innerligt att ni kommer in på en lättare väg efterhand.

Mullegubben valde nykterhet i dec 2010 - sen gjorde vi tillsammans två försök med överenskommet socialt drickande då jag insåg att det inte funkar. Under våren 2011 var det ett antal svåra situationer, sommaren sov han alldeles kolossalt. Ännu följande vår, alltså för ett år sen var det en knepig tid som jag nu kan identifiera som hårt knutna nävar med mycket vita knogar. Han måste ha genomlevt en mycket svår inre kamp. Efter återfallet på valborg (fr kl 18-21 kanske) började han på AA och därefter har det bara blivit bättre. Han betraktar själv 1.7 som den dag han blev nykter. Men ett-och-ett-halvt-år - skulle jag säga när jag ser i backspegeln - var det en process där nykterheten "kostade på" - mer och mindre i olika perioder men den hade ett pris. Nu är livet nästan ofattbart gott.

Kram, kram / mt

Skönt att ni har det bättre och att resan ärbokad Sorgsen, ler med dig, även om jag förstår i dina rader att det kommer tankar då och då om gammalt, anant osv, men ni är på rätt väg, jag tänker på dig och er!!

Och Mt, jag har många gånger läst det du skriver om din makes nykterhet och hur länge den varat, och jag blir rörd varje gång, jag är så glad för din skull, och mgs!! Och det är så gott i hjörtat att läsa orden "Nu är livet nästan ofattbart gott". Vad skönt, tänk att få njuta så, jag förstår att dte varit kamp innan och tänk att få leva så gott efter det!!

Jag har kamp nu, fast kamp om annat. Min sambo är kanske nykter, kanske spritfri med vita knogar, men det är fortfarande något mer - jag måste få tro att han lider av något annat, för annars kan man inte fortsätta göra så mot en annan levande varelse som han gör mot mig. Men jag hoppas att jag en dag får känna att livet nästan är ofattbart gott...

Stora kramar till er.

FylleFia

Hej Sorgsen! Även jag är glad att det har lättat på hemmafronten hos dig. Tack för dina tankar om ältande och att nå fram, att välja sitt eget lidande och umgänge hos mig. Här fikar jag mer än gärna.

Önskar dig en riktigt bra dag! Fia

Sorgsen

Din resa är den jag känner jag kan identifiera mig mycket med. Jag är dig oändligt tacksam...
Du visar dessutom att det går! Det ger hopp tillsammans med makens sekunder av glitter, tonen i rösten i de korta meningarna, viljan...

Jag ser det som att vi kommer nå vårt mål om gemenskap, sen någon gång, om alkoholisten håller sig från alkoholen.
Att det i vår typ av liv tar extra lång tid visste jag från början. Att missbruket gör vägen ännu slirigare och extremt lång ser jag som irriterande förlängning men förhoppningsvis orkar vi vänta och se resan som berikande. Jag vill se det positivt och trots gränsöverskridande av stora mått ser jag det som händer positivt.
Knepigt i mångas ögon kanske men de inre turerna det tvingar fram i mig gör redan mig än mer övertygad om att maken är mannen jag vill leva resten av mitt liv med.
Men, om det återkommande gränsöverskridandet fortsätter lämnar jag. Just denna veckan läggs i den positiva högen, den högen jag fokuserar på. Vill inte titta på den negativa än, först när den positiva är stor och stark!

Jag har redan blivit säkrare i mig själv och det är jag skyldig ge min man ett stort tack för. Jag hade min bild ganska tydlig före han kom in i mitt liv men denna inre "revision" gör mig gott. Saker bekräftas, stenar vänds ett varv och läggs tillbaka efter jag kollat om något gömts eller förträngts. Gammalt får ny belysning och jag känner efter hur det påverkat mig och mina val.
Min resa mannen tvingar mig göra har många sidor och långt från alla är smärtfria men ack så nyttiga.
Utan makens missbruk hade jag inte tagit mig denna tiden.

Han har gett mig mycket gott och även detta, jag inte önskar någon behöva uppleva, ger mig övervägande gott för framtiden.
Även detta älskar jag honom för.

Alkoholistens beteenden hatar jag däremot. Jag hoppasen dag nå förlikning med alkoholisten, där är jag inte ännu. Den högen av sörja lever än och kan lätt ta över det goda vi bygger nu. Jag smakar på delar och märker det är mycket jag bara kan lämna bakom mig. Inget av det vi lever i nu påminner om den typen av lögner och misär. Jag hoppas det aldrig kommer tillbaka! Att var vecka bort från alkoholen ger styrka inte ta den där första klunken.

För mig var sinnesromässan ett nytt avstamp, från det där minimala till mini. Med mina 40-41 i skor balanserar jag på miniplankan nu, det är vindstilla för tillfället så jag är inte orolig falla ;)

Kram

Sorgsen

...du ger mig så mycket, tack.

Både du och jag kommer också känna att livet är nästan ofattbart gott. På vårt sätt och efter våra förutsättningar.
Jag vet det är så!
Hur kan jag veta?
Jo, just genom min historia som du fått mig sätta nytt ljus på. Jag tvivlade några få gånger över om lämnandet då var rätt men jag kunde inte stanna.
Jag försökte, liksom du, men det fanns ingen annan väg än lämna. Jag har aldrig gett dig rådet gå men du hade inte gått om du inte var tvungen. Mentalt hade du lämnat innan du tog väskan och gick. Så var det för mig för alla de där åren sen också.
Efter det har jag haft många härliga år, upp och nerturer som hör livet till, men vägrade bli bitter och martyr.

Just nu gör det ont och krånglar runt omkring. Inuti vill vi ett-må bättre-för oss och i förlängning våra barn och nära! Det är grundmotorn och den är starkast!
Om ett år är det bättre, om 5 mycket bättre....;)

Varm kram

Sorgsen

...tack själv...
Ok med te? ;)
Har café utanför så bjussar gärna på nybakad croissant också, en visuell och öppnar fönstret för få doften, vill nämligen också bli av med lite av gnugglåren så har limmat fast tofflorna i hallen ;)

Kram på dig
Njut dagen!

Sorgsen

..till den lilla lägenheten i annat land efter en sen arbetsinsats.
Idag sa en kollega att jag såg så lycklig ut. Att jag gjort det hela våren. De skulle veta ;) men idag har aölt varit behagligt och jag har ju det kalas på jobbet.
Hennes ord bekräftar att jag inte inbillar mig att jag trivs med stora delar av livet. Att jag är lugn, frisk och sund i det mesta.

Dagen har varit mycket bra. Jag tuffar på och familjen mår bra. Mannen är goare än någon gång tidigare, närvarande i sina ord. Inga långa samtal men närvarande.
Det gör att känslan och godheten galopperar iväg. Gott föder gott, där är vi nu.
Jag samlar på hög och njuter.
Tänk vad allt går mycket lättare när livet är någorlunda i fas. Problemfritt är inte något mål, det tror jag är en orimlig önskan, men någorlunda lugn och vänlighet gör gott.

Nu blir det sömn. Ska bli skönt, imorgon ingen väckarklocka som tvingar igång mig.

Önskar er alla en trevlig lördag.

Kram

Sorgsen

...pratat med maken.
Han är varm, snäll, omtänksam, kvick...den mannen jag förälskade mig i och älskar högt över allt annat.

Just nu skiner dessutom solen, fåglarna kvittrar och jag är på väg till jobbet. Vad mer kan man önska?
Jag jublar i kör med vårfåglarna!

Sorgsen

...ofta Mulletants ord. 1,5 år känns realistiskt och de nästkommande med mest det nästan ofattbart goda, om jag får välja ;)

Jag hade ett år 2012 som gick tydligt nedåt, stod ut och var kvar i äktenskapet.
Tiden före hade upp och nedturer.
För 10 veckor sen började mannens behandling, min anhörigvecka för 12 veckor sen, från 1 dec mitt första inlägg här efter månader som "läsare".
Jag har inte räknat med under över en natt. Min tanke har varit, tiden det tagit-allt som hänt fram till behandlingen, samma tid måste det få ta komma i fas.
Jag hoppas innerligt det kan vara så, att ingen av oss hoppar av innan resan är i "mål".
Vi förtjänar få uppleva det nästan ofattbart goda tillsammans.

Nu är han på väg hit. Det känns bra. Den lilla oron över att det bryter det friska mönstret med AA får jag försöka släppa. Han hade inte kommit om han inte varit mogen för det. AA finns ju här också. Han var väldigt väldigt nöjd över vara på väg. Pigg och glad i telefon.

Jag är så glad jag inte gjort något förhastat. Min ultimatumslapp är kastad sen ca 2 veckor och var inget bra schackdrag. Aldrig mer så, aldrig!
Mycket har förändrats och bara åt det goda!

Miss K

Kanske dags att byta namn?
Jag gläds med dig och för era framsteg! Sån skillnad hur du beskriver mannen idag och för några veckor sedan! Vad tror du, är det AA och anhörigvecka som har gjort skillnaden?

Ha det bra tillsammans / K

Sorgsen

...jag har faktiskt ingen aning!

Men, istället för att vända ryggen till, trots sängvältarförsöket och att han vägrade prata med mig, avslutade jag inte med tystnad. Alltså, det han skrek tidigare var så otrevligt att det inte ens gick in i min kropp. Han var totalt ointresserad det mesta av den helgen. det var kulmen på senaste månaden. det positiva började ta slut omkring 2veckor in i behandlingen.

Tidigare den söndagen hörde jag hans fraser som nästan alla tillhörde mina ord från formuläret jag fick från gården när han gjorde behandlingen. Det, som jag ser det, var inte riktigt genomgånget där och skavde i honom. Ingen fanns runt honom att bolla tankarna med. Jag var ju orsaken så mig frågade han inte.

Jag vet inte om mina ord gick in den helgen, men, jag vägrade bara lämna det därhän. Jag försvarade inget, förklarade i korta meningar att mycket han irriterade sig på var sånt jag reflekterat över. Inga sanningar, men mina upplevelser och min vetskap.
Mycket uppfattade jag då, den dagen, han inte uppfattat var så stort. Han hade inte koll på hur stor del av hans liv som var upptaget av sjukdomen. Så ser jag det, men är definitivt ingenting mer än min upplevelse. Inte heller något jag analyserat närmare förrän nu när du får mig tänka till.

Oavsett så avslutade jag med att stå intill sängen med jackan på och på väg mot min bror. Där sa jag, utan ilska, att jag tror på oss, att han behöver hjälp och att jag älskar honom. Att vi behöver hjälp för komma vidare. (Den hjälpen är alltför tidig dra i nu, nu ska vi bara överleva och njuta var dag som tilldelas oss. Inget jag sa men har fullt klart för mig. Kanske vi inte behöver den hjälpen, kanske det räcker veta den finns?)

Sen hörde jag ingenting, och om jag inte börjat försöka vända hade han inte varit på väg hit.
Motsatt många av hans nyvunna "vänner" har de stora problem i sina förhållanden men sina jobb kvar. Vi har alltid haft varandra på ett eller annat sätt.

Att det är en förändring är uppenbart, att vi båda mår bra i den är lika uppenbart.
Jag har frågat om vi inte kan stryka ett streck över den där helgen. Det tyckte han också. Kanske var han rädd jag ville "utreda" sörjan, det där typiskt kvinnliga ;)
Jag är kvinna ut i fingerspetsarna men mitt liv har gjort mig aningen mer taktisk ;)

Tjat och tugg är jag allergisk mot, alltid varit, tugga problem förstorar dem oftast. Ta tag i dem och försöka göra annorlunda nästa gång.

Vet inte om jag svarade på just dina frågor. Tror inte det finns ETT svar, men jag gjorde om och gjorde, som det ser ut, rätt för tillfället.
Det räcker för mig för idag och imorgon.
Nästa vecka är en ny vecka, den tar vi då.

Kram kram

Bästa bästa Sorgsen! Är så glad att ni verkar ha funnit en bra väg att slå in på! Önskar dig allt gott, som alltid! Hoppas att ni får det fint tillsammans nu, hur länge stannar maken hos dig?

Så gott att läsa och nästan känna ditt lugn och din lycka! Varma, goda tankar till dig, och stor kram!

Miss K

Hej igen! Tror jag förstår nu. Du gjorde vissa saker tydligare för honom och hans oro minskade. Enkla kärnfulla meningar och ett "jag älskar dig".

Jag känner också igen mig i det här med att tvinga sig att vara taktisk, att vänta med att diskutera känsliga ämnen. Sen gäller det bara att inte vänta för länge.

Fortsatt lycka till!
Kram Miss K

Sorgsen

Flygcert och Miss K, tack för era ord.

Just tillbaka i lägenheten efter 60min thaimassage, båda samtidigt med varsin ettrig liten thaidam, ja, min var kort med knubbig och maken var lite avis på att hon hade mer tyngd att erbjuda när knäna och armbågarna vandrade nogsamt över ryggen. Snacka om spänningar! Vi ska dit igen, tillsamnans har vi bokat ny tid, dena gång inklusive bastu. Jag är nykär och lycklig!
Snart ska jag iväg och jobba, maken har fått en hyrcykel. Frågade inte om an ville, kör ny taktik ;) . Han sa han hellre går, såklart, han har börjat gå ca 1 mil om dagen. Resulterat i att flera byxor inte går knäppa pga större lår och rumpmuskler. Han är alltid vackrast, men nu ser han dessutom så frisk och glad ut.

Mår, som ni hör, fantastiskt bra idag. Vi sov, bara sov och sov inatt, nära och djupt.