Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

jag har inte ledsnat på dig - förlåt om det kändes så. Jag formulerade mig tokigt. Jag har däremot saknat dig... Du frågade hur du ska tänka... och det kan du ju bara veta själv. Men jag ville nog trigga dig lite att formulera dina tankar - jag tror att skrivandet för framåt och du har varit ganska tyst den senaste tiden. Du fick mycket respons:) Läs och... skriv gärna!
Kramar / mt

Sorgsen

...varje dag.

Skönt höra från dig.
Den svåraste tiden är innan man når vändpunkten oavsett hur den ser ut och vad man helst vill den ska leda till.
Sen är det tungt innan livet försöker lägga sig tillrätta.
Stora beslut tar tid och måste ta tid!

Skuld och skamkänslor är inte ovanligt men känn dem för allt i världen inte här inne, helst inte alls!

Kram

- efter att jag svarat i din tråd läste jag vad du skrivit i min. Och kanske jag ”sparkade igång” dig lite? - i så fall är det menat på ett kärleksfullt sätt.

När du skriver att det du läser i min tråd får dig att hoppas... så ska jag upprepa vad jag skrev (och Lelas skrev om liknande erfarenhet) till flygcert när hon beskrev sin fruktansvärda vånda för en kort tid sedan, inför att hon flyttade till sin bror... Det var det faktum att jag gick, lämnade, som gjorde att maken insåg och vände – eller bytte, väg. När jag gick trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka. Den natten då jag bar ut det mest nödvändiga och några kära tillhörigheter, pulsande i mycket snö... när jag flyttade bilen med mörka lyktor på natten (för att han inte skulle vakna... fast han var berusad och sov tungt), när jag parkerade på vännens gård och satt och väntade att klockan skulle bli så mycket att jag tyckte jag kunde väcka henne... och före det, när jag kört ett par mil och stannade vid vägrenen och ringde till mannen och sa att jag inte är i köket och kokar kaffe utan jag har lämnat honom... Då trodde jag inte att jag skulle flytta tillbaka. Och jag ville inte heller. Då.

En viktig vändning för mig, inom mig - och det var senare - var när jag sa ungefär ”Jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt vad jag kan och inser att jag inte kan hjälpa dig...” Kanske (det verkar så) att man måste komma så långt, ge upp, släppa taget... och i den stunden vet man inte hur det slutar.

Det är kanske då som möjligheten till ett genuint möte öppnar sig... i ett genuint mänskligt möte vet ingendera parten vad som händer och båda förändras...

Du har försökt mycket och länge nu... antagligen har han fortfarande inte läst brevet du skrev?

Läs: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12335021.ab
Titta: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/jan-johansen-om-alkoholismen-h%C3%…
Lyssna: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2151&grupp=11591&…
En berättelse av många. De kommer i TV ikväll onsdag i programmet Go´kväll.

Du skriver ” Dock känns det inte som att jag någonsin kommer att få min sambo att inse att alkoholen har varit och är vårt största problem.” I det tror jag, dessvärre, att du har helt rätt! Han måste inse att det är HANS problem – om han anser att det är ett problem? Du måste formulera DITT problem och stå för det. Min formulering, innan jag gick och efter jag kom tillbaka var (och det var inget problem, det var ett faktum) att jag vill inte leva med dig när du dricker, du förändras till en person jag inte känner igen, en person jag inte vill vara med. Jag vill leva med den sanne xx.

Många, många gånger sa jag att ”jag står på tröskeln och jag går om det inte blir annorlunda” – det hade ingen effekt alls...

Du är på väg - till ditt eget beslut som gäller dig, och barnen. Jag följer dig här så länge du väljer att skriva – och skickar lite kramar när du tar en paus. Kram, kram / mt

Här kommer fler varma morgonkramar, andas och bara var! Du är bra, du fixar det du behöver fixa, allt anant kan vänta!

En dag i taget!

Framtidsdrömmar

Det ligger fortfarande oöppnat i hans nattygsbord.
Jag har sett "helt sjukt" på tv4 igår och sett klippet från gokväll med Jan Johansen..
Jag blir så avundsjuk på dessa kvinnor som har män som ändå vågar gå i terapi och ta emot hjälp.
Vi har ju börjat i familjerådgivning- gått ett tag- men sen tycker min sambo att det inte ger något. Han har själv börjat gå hos en psykiater- slutar där för att han inte kommer längre...
Men herregud...han har ju aldrig gett det en chans-låtit det få ta tid och låtit det bli jobbigt...

Måste han bli nykter först innan han är mottglig för terapihjälp.
Jag hoppas att min gräns är nådd snart...

Jag ska jobba nätter i helgen- barnen tillbringar sin helg med mormor och morfar och sina kusiner- viket känns helt toppen. Sambon ska väl jobba- antar jag...
Känns lungt att veta att barnen är i goda händer och har en kul tillvaro.

Jag tar åt mig alla kramar jag får, TACK!

Sorgsen

...nog inte den rätte att svara egentligen men spontant inuti reagerade jag direkt på din fråga om alkoholist och terapi.
Terapi för hålla sig ifrån alkoholen är säkert bara bra.
Terapi, ensam eller i par, under aktiv alkoholism utan att terapeuten har vetskap om sjukdomen känns dömt att misslyckas.
Min man gick hos terapeut som skulle vara till för alkoholisten och var ändå en stor katastrof! Han hade inte en susning vad sjukdomen innebar och än mindre vilken behandling som skulle vara lämplig.
Detta är min erfarenhet.
Var rädd om dig!
Kram

att du kan känna dig trygg i att barnen ska ha en glad påskhelg!

Jag förstår så väl att du är avundsjuk på de kvinnor som har män som söker hjälp och jobbar för förändring. Jag tror att jag också varit det nån gång... fast det känns länge sen nu.

Att det kan vara så otroligt svårt att släppa taget... det verkar vara så långt - för så många - att komma fram till den punkt där man kan överlämna till missbrukaren att själv ta ansvar för sitt liv. Vi tror att vi vet vad som är det bästa och det rätta... men sanningen är ju att missbrukaren själv måste komme till den insikten. Så svårt att fånga kärnan i den processen, jag tror inte jag skulle förstå om jag inte gått igenom det där själv. Och... det var verkligen så att jag trodde det var slut. Någon enstaka gång, särskilt när jag hittar nåt jag skrivit för länge sen, tänker jag att jag borde ha gett upp tidigare - men jag kunde inte då och jag trodde verkligen att jag kunde påverka.

Under mina första månader, eller kanske mitt första år här fick jag upprepade råd här att söka terapi och/eller behandling... Där gjorde jag mitt eget val utifrån hur jag bedömde min situation. Jag hade en terapikontakt som till 150% stöttade mig att lämna - men då hade mannen bytt väg och jag vill fortsätta. För vår del har AA varit det avgörande, som jag ser det, och dit trodde jag aldrig någonsin att han skulle gå. Sen när han gjorde det hade jag ingen alls del i det.

Du måste gå din egen väg, Framtidsdrömmar, och göra dina egna val i den stunden det är rätt för dig. Ingen annan kan välja åt dig och ingen annan kan heller ta ansvar för hur det blir sedan... och det vet ingen på förhand. Så är det.

Du finns i mina tankar. Kramar och allt gott! Påskglädje! / mt

facit i handen så kan jag se att alla dessa "proffs" som jag gått till under min aktiva tid hade en sak gemensam : De hade inte en enda djävla susning om hur min sjukdom fungerar !

Jag kan idag se hur de missade att ställa de där frågorna som jag absolut inte ville ha men som hade varit så välgörande för mitt tillfrisknande. De visste helt enkelt inte hur jag fungerade.

Och jag kan fylla på med att de familjeterapeuter som vi gick till i våra försök att rädda äktenskapet var lika sanslöst usla och då är jag ändå inte aktiv i min sjukdom nu. Mellan min (snart fd) hustru och mig finns ju fortfarande både kunskapen och rollen kvar hos en beroende och en medberoende som borde synas så väl för en kunnig person men icke att nån av dem såg det.
Det fick vi tala om varvid de satt med gapande munnar och fattade inget. De hade ingen som helst möjlighet att se sambandet, det var helt utanför deras kunskapssfär.

Idag vet jag att jag har inte en enda möjlighet att ljuga för en annan alkis, det går bara inte. Alla lögner är redan använda och prövade av den andre och skulle jag hitta på en variant så känns det genast i maggropen hos de som kan det här.

Därför är en annan alkis min bästa väg till nykterhet.

Framtidsdrömmar

Tänkte bara skriva några rader. Påsken har varit helt okej, det har känts bra. Vi var på middag hos min sambos arbetskamrat och det gick också bra. Kände mig lugn inför middagen då jag vet att paret vi var hos inte dricker alkohol på ett sjukt sätt.
Vardagen är här igen och min sambo grubblar och grubblar över sitt företag och sitt snart fasta jobb.
I min värld och vad jag tror så kommer han att fortsätta arbeta heltid i sin anställning och fortsätta jobba med sitt företag på lediga dagar..... Hur tycker ni att det låter? Får ni detta att gå ihop? När jag frågar hur han tänkt, var familjen får plats och hur det blir med oss så får jag bara till svar att han önskade att jag kunde stötta honom i detta. Hur ska jag kunna stötta honom i något som jag inte tycker är bra för mig? Varför ska jag vara så förstående i hans situation när han vägrar att ens titta på mig och föra en diskussion och kunna lyssna på vad jag behöver. Nej jag är bra att ha, jag finns här när det behöver städas, när maten behöver inhandlas och lagas, när barnen behöver service och passning. Jag är så JÄVLA bra att ha....
Jag har inget att må dåligt över, är det han säger till mig när jag förklarar för honom att det inte bara är han som mår dåligt.
Jag vet att inget kommer att förändras. Jag måste få hjälp att släppa mitt kontrollbehov, få hjälp med mina ätstörningar, få hjälp med mina onda axlar och nacke, jag måste börja ta hand om mig själv. Börjar känna mig slut i kroppen rent fysiskt och tycker att mitt blodtryck är något förhögt....
Jag tror att jag har så svårt att släppa taget pga att mitt kontrollbehov är så starkt.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Jag får hela tiden stjäla någon minut av hans tid (han tittar visserligen inte på mig när jag pratar med honom) för att kunna kläcka ur mig hur jag känner. Tyvärr kommer mina utbrott inte alltid lägligt men jag kan inte hålla mig- jag håller på att spricka.
Jag förstår att han kämpar på med sina funderingar kring sin firma, sina fastigheter, sin anställning osv.... Men jag tycker att vi är viktigast men det prioriteras inte av honom- för jag finns ju kvar här. Dock ganska tjatig och dryg och obekväm.

Jag vill ju inte vara så här. Gud vad jag ältar! Gud vad jag är rädd! Jag var bara tvungen att få skriva av mig.
Tystnaden som han bemöter mig med är värst! Den går inte att beskriva. Jag känner mig som ingen!

var aktiv kunde jag jobba hur mycket som helst, mitt liv bestod av 3 punkter : Jobba. Supa. Sova.
Kvällar, helger, när som helst, hur som helst, men familjen fanns det ingen tid till.

När jag blev en nykter alkoholist så blev det precis tvärtom. Och inte bara för mig, alla beroendemänniskor funkar likadant. Idag klarar jag inte stress. Finns inte en chans. Jag måste ha ett strukturerat arbetsliv med tid för återhämtning och jag ska helst ta en sak i taget. Jag går inte om omkull om det händer oväntade saker men jag har lärt mig att lägga åt sidan och sen har jag kommit på att det finns ett väldigt användbart ord på 3 bokstäver som alla oftast respekterar och som jag inte är rädd för att använda idag. Jag har lärt mig att säga NEJ om jag känner att inte kan ta på mig mer.

Vi som enbart använder alkohol är mer laidback än de som använder narkotika och tabletter, de är mer uppskruvade till sättet och har en högre stresströskel. Men deras ras blir enl min erfarenhet också mycket större. Jag vet om ett antal företagsledare som är gamla narkomaner och en hel del av dem väntar jag bara på att livet kommer ifatt en dag. Jag har en vän som rasade ihop totalt för 1,5 år sedan, han klarade sig från återfall, men han har än idag inte kommit tillbaka helt. Han fick sälja sin del av företaget och börja på nytt med meditation och sinnesroskapande saker för att överhuvudtaget fungera i livet. Han erkänner själv att han bytte ett beroende mot ett annat, narkotika mot arbete.

Idag jobbar jag för att leva och jag har inte så stora statuskrav på vad jag gör, huvudsaken är att jag mår bra.

Men jag måste förstå själv att jag har en sjukdom som begränsar mig lite.

Framtidsdrömmar

Tack Adde för dina reflektioner. Det är så skönt att höra att det jag känner faktiskt är sant, att jag känner rätt, att som min sambo lever faktiskt är destruktivt. Det ger mig rätten att känna att min frustration inte är helt obefogad. Vilket han får mig att känna, att jag bara överdriver och pressar honom, att jag ställer förhöga krav.
Skillnaden är väl att min sambo inte har tagit något av vad jag hotar med och säger på allvar...
På grund av att jag fortfarande är kvar, jag vet...
Känner igen de 3 punkterna som du beskrev...så sant- passar på min sambo oxå.
Lycka till, Adde, med ditt nyktra liv.

många "jag" nu och det är en rörelse i rätt riktning tycker jag!

Du mår riktigt dåligt på flera sätt och känner att han inte ser dig, inte hör dig och antagligen har han fortfarande inte läst ditt brev... Du frågar, med stora bokstäver vad det är för fel på dig? Det vet du egentligen - du är fångad i medberoende och försök att få kontroll (över en omöjlig situation?).

Det är bra att du skriver så mycket om dig själv nu, hur dåligt du verkligen mår.

Vet du, jag tror inte att du får honom att lyssna och ta in din situation... du har försökt så länge och på olika sätt. Jag hoppas för din skull att du snart hittar kraften att ta hand om dig och ditt liv - för visst är det vad du innerst vill?

Hur har du det med samtalshjälp nu? Om du inte har tillgång till det nu kanske du skulle skriva mera här - bara rakt ut hur du har det. Det hjälper en att se sig själv.

Varma kramar! / mt

Framtidsdrömmar, jag känner så igen mig... Och jag lider med dig.

Min sambo jobbade, tog på sig andra uppdrag, gick med i hemvärnet, anmälde sig som stödfamilj, ja, alles man kan tänka sig kändes det som. Och när jag undrade hur han tänkte så var han helt oförstående - han gjorde det ju för familjens skull...? Eh??

Din kropp börjar säga ifrån: du får ont i nacke och axlar... Jag har haft så ont så länge, gått hos sjukgymnast, läkare, naprapater osv och, jag säger inte att allt är bra på alla plan nu, men jag har inte ont längre - sedan några veckor har jag knappt tänkt på att jag skulle ha ont någonstans eller behövt läkare. Min stress har blivit mycket mindre. Och som sagt: allt är inte perfekt eller fantastiskt, sambon är störd och håller på med alla möjliga påtryckningar, hot osv, men jag har inte ont längre. Och jag har faktiskt inte tänkt det förrän jag läste det du skriver!

Du har så rätt: du vill inte vara så här - jag ville inte vara sådan, men det finns en lösning. En dag kommer du känna dig säker på din lösning. En dag har du den i din hand! Det är inte lätt, och det är upp och ner, men det kommer en lösning. För att hitta min lösning har jag använt mig av kvinnojouren, samtal på kvinnomottagningen, läkare och sjukskrivning, kontakt på socialtjänsten, berättat för familj och en del vänner som ett sätt att få ventilera och faktiskt se och höra reaktioner och höra mig själv och då förstå att det är inte rimligt att leva så, Al-Anon, öppna möten på AA, och inte minst forumet här - herregud, ibland har jag ju i princip levt för alla dessa inlägg, alla kommentarer osv.
När jag skriver ovanstående så menar jag absolut inte att tjata på dig, trycka ner dig eller något åt det håller - tvärtom så vill jag stärka dig och visa att det går. Jag är så knäckt vissa dagar att jag inte förstår att jag ska kunna överleva, eller knappt ens vill överleva, så det är inte lätt - men allt är ändå värt det - jag slipper all skit, jag behöver inte stå där som passopp och ta bara skit från en störd människa. Det behöver inte du heller - du är värd så mycket mer!!!

Skriv mer, skriv här så ofta du kan! Jag hör på dina ord att du inte vill vara kvar och jag förstår att det snurrar om allt - gör du fel, blir det fel, hur ska du våga, hur ska du orka osv osv, men jag säger som Sorgsen lärt mig - En dag i taget. Du fixar detta!

Varma, varma kramar

och tror Framtidsdrömmar att det handlar om att flytta fokus från
- om han skulle se, om han skulle säga, om han skulle göra...

och låta tankarna fokusera på
- jag önskar ..., jag vill..., jag har rätt till... i mitt liv, mitt eget liv och mitt enda (i alla fall det enda vi kan veta något om)

Kram på dig vännen! / mt

Lelas

Hej! Nu har jag läst ikapp här i din tråd efter min semesterfrånvaro från forumet. Jag vill bara skicka en kram och en önskan om att du får sova lugnt inatt.

Framtidsdrömmar... vad är dina drömmar om din framtid? Hur vill du att ditt liv skall se ut? Jag kommer att tänka på orden ur Jonas Gardells bok (den andra i serien om tårarna) som jag just har lyssnat på med honom själv som uppläsare:

"Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig."

Det är en helt rimlig dröm. Sov gott, vännen!
/H.

Framtidsdrömmar

Ja blir så glad varje gång som jag loggar in här på sidan och någon har skrivit i min tråd. Det betyder så mycket att jag vet att någon undrar hur jag har det. Tack alla ni.
Jag är väldigt dålig just nu att orka läsa runt i andras trådar. Jag hoppas dock att ni alla som ger mig feedback har det ok och att ni, trots kämpande, kan stå ut i vardagen, Jag tänker på er.
Här hemma är det tyst...jag känner mig behandlad som ett hunsat djur som ej är värt att prata med, som knappt syns och som inte har rätten till åsikter och värd att delge tänkar och funderingar.
Barnen åker bort på fredag och jag har bestämt mig för att föreslå att vi ska sätta oss ner för att prata i lugn och ro då....Det skulle dock förvåna mig om han avsätter sin tid för det. Jag tror inte det, tyvärr. Jag ska ändå göra ett försök.

Kram

Stjärnstoff

Du skriver att du känner dig som" ingen". Vill bara säga att hemma hos oss finns också en " ingen". Efter att jag formulerat ett brev så icke anklagande jag förmådde, så blev jag " ingen". Brevet handlade om att vi behöver ta hjälp. Men det får vara så. Just nu.
Men- du är någon! Skriv av dig här och känn aldrig att du ältar i forumet, vi finns här och vi förstår. Du skrev om kontrollbehov. Igår ungefär en halvtimme efter att jag bestämt mig för att släppa på kontrollen så gick jag och räknade hur många öl det låg kvar i påsen från i söndags. Jag hällde även ut två flaskor sprit som jag gömt sedan länge tillbaka. Hans föräldrar var så "snälla" och gav oss det i present. Såg att det fattades ur flaskorna..
Så jag är väl inte riktigt där kan man säga.
Men vi är väl på väg när vi vet att vi kontrollerar? Jag vill tro det.
Många kramar till dig, framtidsdrömmar. Du är någon!
/Stjärnstoff

Jag har varit i din känsla - att inte orka läsa någon annans trådar. Så kände jag länge, länge; jag hade fullt upp med att orka skriva i min egen för att ta mig igenom dagen. Men det är okej - låt det vara så, du behöver det!!

Jag håller med Stjärnstoff - du är någon!!!! Jag har också varit "ingen" och det går att ta sig ur känslan, du är någon!
Stor kram