Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Lelas

Bra där, Framtidstjejen!

Jag tänker på vad mullegullet brukar skriva här ibland: det måste inte vara för alltid! Att göra något åt situationen måste inte innebär ett avsked för all framtid. Tvärtom så kan ett uppbrott bli det som hjälper er att bryta era mönster.

Min kurator gav mig också hemläxor ibland, som jag skulle ha gjort tills nästa gång vi sågs. Och jag måste säga att hade det inte varit för det, så... jag vet inte alls vad som hade kunnat hända då, men helt klart är att mina "läxor" hjälpte mig oerhört mycket.

Kram, var rädd om dig och dina spända axlar. (Boka tid för massage någonstans!)
/H.

... har lite bråttom, men när jag läser vad kuratorn sa så tänker jag på vad min kontakt på kvinnomottagningen sa: när jag kom dit först så ville jag ju nästan desperat att hon skulle säga till mig om jag skulle stanna eller lämna, och hur jag i så fall skulle genomföra lämnandet... Hon var mycket tydlig med att de ger inte den typen av råd utan de arbetar på så sätt att hon hjälper mig att hitta styrka att själv fatta beslut. Det kändes hårt då, men jag accepterade ändå.
Efter ungefär två månader så hände det ett par saker och då upprepade hon vid ett tillfälle att de inte ger råd av typen "stanna eller lämna", men då sa hon rakt ut att "när du berättar det här så måste jag säga till dig att jag ser ingen framtid för er, du kommer att gå under om du stannar"... och några veckor senare tog jag helikoptern.

Jag kan ha fel, men jag tror att de som arbetar professionellt med detta, de säger inte åt en människa att lämna sin partner om det inte verkligen är illa, för jag tror att det ligger en styrka i det som min kontakt sa: att vara stark nog att fatta ett eget beslut. Däremot tror jag att det ibland blir så illa att man mår så dåligt och är så skadad att man behöver påtryckning. Mulletant har gett mig länkar till tuvaforum.se - bland annat om normaliseringsprocessen och där det skrivs tydligt om att man i vissa situationer inte klarar att ta beslut, man är så nedtryckt att man måste få hjälp utifrån.

Nu blev det kanske för långt - och svamligt... Jag menar helt enkelt att om din kontakt säger att du behöver göra något åt din situation så hör han att du har det svårt och han förstår att du behöver lite press/hjälp/stöd för att göra det! Du kommer fixa det!
KRAM

Framtidsdrömmar

Jag har alltid behövd en press pågick för att genomföra saker-tex plugga till tentor. Alltid i sista minuten... Jag hoppas att det även är så i detta fall.
Kan jag inte få höra om helikoptern igen, berätta den för mig någon.
Tack Mulletant, jag ska läsa länkarna. På nåt konstigt sätt så "intresserar" jag mig för sjukdomen- försöker förstå hur allt hänger ihop. Kanske har det med min profession att göra, att jag arbetar inom vården.
Ikväll har vi varit på majbrasa. Det går skapligt att föra en diskussion bland massa människor men när vi kommer hem är det tyst... Konstigt det där.
Han är iaf nykter och det är skönt denna kväll så att jag kan sova så bra som jag kan med min onda axel.
Godnatt alla ni där ute!

och lite till...
Jag börjar med att bekräfta flygcerts tankar. Professionella ger inte gärna råd - särskilt i stora beslut är det viktigt att människor gör sina egna val - annars är det direkt någon annans "fel" - ansvar, skuld när det blir jobbigt. Och det blir det ju - det vet inte minst flygcert... Jag tror också flygcert har rätt i att ibland kan professionella inte låta bli att vara tydliga - de har erfarenhet och kan "se" när det är nödvändigt... Jag talar om kloka och kunniga professionella - de finns och kan hjälpa.

Jag för min del har haft väldigt stor hjälp av att förstå det biologiska i missbruket. Jag fattar hur svårt det är - men det har inte påverkat mitt krav på förändring, dvs nykterhet - som nu är mannens egen önskan.

Jag återger Lelas berättelse om helikoptern, googlade fram den i en blogg. Den är så bra. Här kallas "huvudpersonen" Jonathan:

Jonathan bodde i en liten stad nedanför en stor kraftverksdamm, han hade nyss gått med i församlingen och hade hittat sin Gud. En morgon brast dammen och väldiga vattenmassor forsade ner över staden. Jonathan satte sig på verandaräcket och tittade på hur vattnet steg, en man i en liten båt kom förbi och sa: hoppa i båten så räddar jag dig. Johnatan svarade lungt: Gud kommer att rädda mig så sök efter andra.

Vattnet steg och Johnatan satte sig på taket och en man i en flotte kom och sa: hoppa i här så räddar jag dig men Johnatan sa: Gud kommer att rädda mig, sök efter andra. Vattnet steg och Johnatan klättrarde upp på skorstenen , då kom en helikopter och livräddaren sa till honom att koppla fast sig i selen men Johnatan sa återigen Gud kommer att rädda mig, sök efter andra.

Johnatan druknade eftersom hela staden dränktes av vattenmassorna och när han träffade sin Gud sa han förtvivlat: Gud, varför räddade du mig inte, jag litade ju på Dig. Johanatan, sa Gud vänligt jag sände dig en båt, en flotte och en helikopter men du vägrade att ta emot min hjälp, därför drunknade du!"

Till sist: så bra att du ser att du skjuter upp saker... och så bra då att kuratorn satte press på dig. Du behöver antagligen det... Idag ÄR det första dagen på resten av DITT liv!

Många kramar och glad Första maj! / mt

Framtidsdrömmar

Läser runt i trådarna och i Sorgsens tråd tas det upp detta med att lägga mera tid på sig själv.
Jag känner sån lättnad av att vara ute i naturen och röra på mig- det gör mig gott när ångesten gör sig påmind. Dock maler tankarna kring oss och vårat dåliga förhållande och på honom HELA tiden. Det är tametusan detta som tar upp all min hjärnkapacitet och energi under dygnets 24 timmar.
Försöker att tänka på nåt annat- det är svårt.

Sorgsen

...det är ju en verklighet du lever i, jag lever i, som upptar det dagliga livet. Tro sjutton det ockuperar våra hjärnor.
Det måste det få göra också, det är min övertygelse, annars förtränger jag ju både tankarna och känslorna.
Konsten är att klura på var fokuset ska läggas smartast.
Vad kan jag påverka?
Vad måste jag ändra?
Vad behöver jag?

Att hitta balansen är svårt och är en färskvara eftersom förutsättningarna ändras.
Vill till hålla ett fast grepp om sig själv när det börjar storma.

Kram

Var rädd om dig

Framtidsdrömmar

Idag har vi sålt vår bil. Vemodigt till en början men det är ett måste. Nu ska jag slippa höra att jag utnyttjar hans pengar för att betala av krediten och att han får betala min bensin som jag använder när jag ska på jobbet...... Jag har sagt många gånger att jag inte har råd att äga denna bil själv. Han har många gånger under den senaste tiden sagt att han minsann ska skriva över bilen på mig och att jag ska få stå själv med kostnaden på den.
Idag när köparen var påväg så kläckte han ur sig; "kan då inte förstå varför du ska sälja bilen, är det bara för att vara elak och vrång? Ska du köpa nåt skit och riskera ungarnas liv.....mm." Men du sade jag.."jag tänker inte höra mera om att jag utnyttjar dig ekonomiskt för att kunna äga bilen (vi äger den förövrigt tillsammans)och ska jag äga en bil själv så har jag inte råd med denna bil- den är alldeles för dyr i drift, skatt, försäkring och avbetalning. Och för den delen så finns det väl bra bilar som inte behöver vara av det dyrare märket.
Kanske tappade han greppet över detta- kanske känner han att det ev börjar hända något. Rädsla som återigen projeseras över på mig. Ska han inte vara nöjd nu då när bilen är borta och han inte behöver lägga ut en enda slant på denna?!
Kunde lösa krediten och fick även pengar över. Nu ska jag ta det lugnt- klarar mig utan bil ett tag.
Spara lite pengar.
Detta är vad som hänt under min dag idag.

Lelas

Bra, framtidstjejen! :)

Och ja, det är klart att han blir rädd och trängd. Det blir svårare och svårare för honom att kunna gå tillbaka till sitt gamla mönster. Det är nog inte så enkelt.

Men, även om det inte är enkelt så är det rätt väg. Kram!
/H.

Framtidsdrömmar

Det närmar sig tisdag och då jag ska träffa kuratorn igen. Då jag skulle gjort nåt åt min situation. Gud jag känner mig så pressad och jag har panik över att göra detta just nu.... Det är mycket för barnen i skolan inför betyg och skolavslutning. Hittar heller aldrig ett tillfälle att framföra min önskan till sambon- alltid nåt annat som går före eller oxå har vi främmande osv.
Jag lever mitt liv, känner mig som ensamstående och har slutat engagera mig i honom. Han engagerar sig inte i mig heller- känns tomt och sorgligt men är egentiligen ingenting nytt från hans sida enl mina känslor.
Min situation är ohållbar, det vet jag- men just nu....vet inte om jag vill vända barnens värld upp och ner innan examen. Jag vet att jag skjuter detta framför mig och att jag samtidigt behöver lite press på mig, men..,,
Är det nån som förstår mig?
Mitt i allt elände känner jag mig ändå ok, jag engagerar mig i barnens fotbollsträningar och matcher och har kommit igång med egen träning igen, vilket känns skönt.

markatta

det är ju inte för kuratorns skull som du gör det här, eller hur? Det är inte en läxa som du måste göra annars kommer du få skäll. Det är ditt liv och kuratorn finns där som stöd för dig. Prata med honom så kanske ni kan reda ut vad det är som har hindrat dig och vad som skulle underlätta. Har han erfarenhet av missbruk så kommer han att förstå och vilja hjälpa dig vidare.

Angående att du inte hittar ett tillfälle till att prata med sambon så kanske du aktivt behöver skapa ett sådant tillfälle, d.v.s. bestämma tid och plats med honom så att du vet att ni båda har avsatt tid och inte kommer att bli störda. Utifrån situationer tidigare då ni har kunnat ha bra samtal, vissa föredrar att ta allvarliga snack under en promenad, andra över en fika. Var aktiv om det ska bli av!

Bra att du kommit igång med träningen. Desto fler bra saker du gör för dig själv så ju lättare kommer det bli att fatta beslut för ditt eget bästa då du bygger upp din självkänsla på fler plan.

Kram

Framtidsdrömmar

Jag har så många gånger provat att hitta tillfällen att prata med honom; skrivit brev som han inte läst, försökt med bilturer, föreslagit promenader och avsatt en kväll för att laga middag tillsammans och prata- då han valde att lämna hemmet för han orkade inte prata utan drog till sin hemby istället..Detta för 4 veckor sedan...... Jag hittar nig aldrig något bra tillfälle.

Tack Markatta för dina reflektioner. Jag är nog lite rädd att få "skäll"- men jag vet ju att han inte skäller på mig. Han är ju professionell och bra.....Allt detta handlar ju bara om mig.

Sorgsen

...kommer vännen!

Förändringen tycker jag mig redan läsa i dina rader.
Jag har ingen kuratorutbildning så ska väl passa mina ord men jagchar svårt tro att veckorna mellan samtalen skulle vara menade att använda till forcerad dramatik.
Allt har sin tid!
Du är medveten och gör det du måste under den tid du har.
Gå dit och prata om allt och inget, det är en del i förändringsprocessen du är i, så ser jag det.

Hitta tillfällen?
Boka?
Planera?
Lita på att tillfället kommer?
Det valet kan du bara göra själv.
I mitt nu känner jag att det sämsta jag kan göra vore att boka tid och utrymme för just samtal...men gudarna vet mitt behov av just några ord då och då.

Jag har för längesen tappat räkningen över alla gånger jag tänkt att "nu måste vi prata igenom just detta". Det där " just detta" skiftar och jag ser ju att det inte skulle göra någon skillnad om jag "tar tag". Jag tog tag en gång och det höll sluta med förskräckelse. Det enda jag kan göra är att välja vara kvar eller lämna.
Den stora förändringen har ju kommit eftersom mon make fortfarande hållit sig nykter sen slutet av januari, resten tar tid. Tid jag ibland känner är olidligt lång och smärtsam.
Hade han valt dricka vidare hade jag däremot använt den tiden och energin på något annat!
Så ser det ut för mig nu. I höstas var det helt annorlunda. Förändringen kom och är i process, ibland känns det som det står still men livet gör ju aldrig det, vi trampar vidare, man ska passa sig för inte trampa för djupa gropar som kan vara svåra komma ur. Ibland är det nyttigt inte hasta, för hinna känna in vägval.

Kram och ta vara på även denna kväll på ditt sätt. Då blir det bra för dig och dina barn.

... är något jag är väl införstådd med!
Innan jag flyttade så hade jag alla skäl att inte göra det: det var födelsedagsfirande, jul osv, och jag tror att det är ju för att man inte orkar just då, men det kommer - en dag i taget!!

Kram!!

Framtidsdrömmar

Sitter just nu i väntrummet, ska in till kuratorn och erkänna att jag inte gjort min hemläxa.....
Fy vad jag känner mig misslyckad. Försöker ändå plocka fram de små framstegen jag gjort förutom att lämna.... Har jag gjort några?? Tror inte det finns nån i hela världen som är så dålig på att handla som jag, iaf när det gäller i relationer. Blir jag fri någon dag så ska jag banne mig leva själv resten av mitt liv!

Förstår din känsla av misslyckande, men du är inte misslyckad! Du behöver inte skuldbelägga dig själv - du har ju gjort framsteg: du har kontakt med en kurator!!! Du har alltså börjat prata med någon utomstående och berätta om din situation!! Bra jobbat!!

Ibland känns det skönt att tänka att man ska leva själv hela livet, men sådan tur - du behöver inte bestämma det idag ;o)

En dag i taget!

Sorgsen

...du är inte ensam om att känna dig misslyckad! Vi är många som känner detsamma.
Om sen känslan är rättvis i förhållande till de liv vi lever i vet jag inte.
Jag skulle mer beskriva oss som en hel bunt människor med vilja, mycket vilja. En stor mängd som vi inte vet var vi smartast ska koncentrera den på.
Därför harvi sökt och alla här funnit en kanal. Här delar vi med oss av våra erfarenheter för vår egen skull och därigenom hjälper vi varandra.
Det kallar jag styrka! Vi vågar lämna ut vårt inre i kris. Ofta så djup att allt är kaos och ogreppbart, men viljan har vi alla.
Det känns stort och ger styrka!
Vi är många, det känns tryggt i ensamheten.

Du var hos kuratorn!
Det är sunt och starkt av dig vännen!

- inte är du misslyckad... men du ser var din begränsning finns. Blir jag fri någon dag... skriver du. Du kommer antagligen inte att bli fri - du måste antagligen göra dig fri och det är ett stort jobb för dig. Ett jobb som utmanar dig där du ser att du är svag. Hoppas du får precis rätt hjälp med det av kuratorn. Annars kan du också vända dig till nån annan. Fortsätt att skriva också, jag tror det hjälper dig att hitta till ditt innersta så att du vet vad som är rätt för dig - det kan nämligen ingen annan veta.
Kramar / mt