"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Lelas

Ja, där har du en poäng till, mt - min man (och mg) sökte hjälp och ändrade sitt beteende. Och då menar jag inte att han sa att han skulle sluta, att han plötsligt lät snäll på rösten och försökte övertala mig att komma tillbaka. Utan jag menar att han bröt ihop fullständigt och valde att ta tag i sitt liv för att överleva.

Hade han inte tagit det steget, så hade det inte funnits någon väg tillbaka.

Flygcert - din exsambo har inte tagit det steget. Han är kvar i sitt missbruk och han tycker att det har blivit lite svårare att fortsätta sitt missbruk sedan du lämnade honom. Så nu försöker han få dig att komma tillbaka för att ordningen skall återskapas och allt bli som vanligt. Och, i den vanliga ordningen så mådde du och barnen allt annat än bra, eller hur?

Kram, ha en fin dag i solen!
/H.

Tack, tack och tack!
Ja, just nu får jag inte tänka utan jag försöker bara komma ihåg att jag har bestämt mig för att inte leva med honom för det fungerade inte. Om jag tänker nu så har jag svårt att komma ihåg varför, nu tänker jag bara att han är snällare igen och att jag kanske gjort fel...

Men du har ju rätt Lelas: det är inte värt att jämföra, men samtidigt så är det så viktigt för mig att få höra att ni har lyckats tillsammans för att din man inte varit hotfull, aggressiv eller våldsam och att du inte varit rädd för honom... För jag vet ju - Gud, vad rädd jag varit... och vad han gapat, skrikit, kallat mig saker, hotat mig, förstört saker... Men varje gång vi pratat om det så säger han att han inte skrikit så mycket, att han aldrig hotat mig, att han inte velat mig illa osv, så ibland vet jag ju knappt om jag bara överdrivit...

Jag har läst lillablås tråd, men jag tänker att hon hade det värre än vad jag haft det... Sambon har ju inte ens varit full när han varit som argast, full har han ju främst varit på nätter - men då är ju inte jag med...

Tack Stjärnstoff! Du är bra!!

Tack Mt! Jag har läst Lelas text så många gånger nu att jag snart kan den utantill...
Ja, sambon svänger som en jag vet inte vad - så oregelbundet...

MEN- det är så svårt... Sambon har ju sökt hjälp. Han går på AA sedan flera månader, han har gått på samtal i 18 månader... Fast det är bara de sista månaderna som han tagit upp att han är alkoholist... Men det verkar liksom inte som de kommer fram till något i samtalen - han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, han tycker att det är jag som är arg, jag som bara lämnar osv osv, han skäller ju för det mesta, men han framhåller ju alltid att han minsann har sökt hjälp, och det har han ju... men vad ger det? Mt och Lelas, hjälp mig att förstå - han har ju sökt hjälp och ändå kvarstår missbruksproblematik i form av shopping och sex (dock ingen alkohol) och hans ilska poppar ju upp fortfarande, men eftersom jag försöker undvika att träffa honom och prata med honom så mycket som jag bara kan så får jag ju ändå inte lika stor del av den nu som förut... Varför händer det inget, han tar ju hjälp?

Tack för härliga vårkramar Mt! Nu ska jag snart gå ut i solen!
Kramkram

Är det skillnaden? Att han bryter ihop? Hur ska jag vet om han gör det då? Han är ju så ledsen emellanåt och bönar och ber att jag ska komma tillbaka, att han söker ju hjälp och säger att han ska gå på anger management-kurs och ändå verkar det liksom inte hända något?

Borde inte tänka... Ibland känner jag lite av kärleken till honom, men så finns det där stora, grå, regntunga molnet med all porr, sex, lögner, hot, fula ord, förstörda saker, ilska, min rädsla, barnens oro & sorg och bara väntar på att få öppna sig och kasta ner allt på mig igen och då går jag ju nästan sönder... Jag kan liksom inte älska någon som behandlat mig så, hur ska jag kunna bara glömma det och tro att allt ska bli bra? Eller kan man det - är det jag som fokuserar på fel saker?

Stortjejen ber ju ibland om att jag ska flytta tillbaka till pappa... jag försöker förklara att vi tycker så olika om saker, att vi ibland bråkar så mycket och blir sådana ovänner att vi inte klarar att bo ihop - ibland säger hon då att "men om pappa är snäll" eller "men om ni talar sanning" och jag tänker att hon förlåtit pappa, att hon hellre vill att vi bor ihop än inte... Åh...

Lelas

Hej igen! :)

Ja, vad är skillnaden... Det är jättesvårt att beskriva det, tycker jag.

Det är naturligtvis jättebra att din exsambo har sökt hjälp och går på AA-möten och allt det där. Men når det in i honom? Fattar han allvaret och att han måste ändra på sig och sitt beteende för att mönstret skall brytas? Vill han bli nykter (på ett sätt som innebär att han ÄR nykter, inte bara att han LÅTER BLI att dricka)?

Jag har svårt att sätta ord på det, men jag kände verkligen en stor skillnad på min man när han kom till sin vändpunkt. Det krävdes ett återfall, men det var det värt.

När det gäller stortjejen så tror jag helt enkelt att du måste vara den vuxne. Du måste sätta dig över hennes önskan om att ni skall flytta tillbaka, för hon kan inte se det du ser. Hon är också medberoende och försöker återskapa en situation som hon känner till, även om den inte var bra för henne eller någon annan.

Var rädd om dig, vi hörs snart igen!
/H.

att jämföra olika relationer...

Den viktigaste frågan, tänker jag, är ju om du verkligen vill leva med den mannen igen? Han har gjort dig mycket ont, det framgår i ditt första inlägg. Om du vill leva med honom för din skull - ge dig då tid att träffa honom och ha kvar ditt eget boende... hans mående verka minst av allt stabilt. Men - jag undrar om du verkligen vill det - av vilket skäl funderar du?

Det tog nästan 17 månader av så gott som total nykterhet tills min man insåg (fick hjälp att inse) att han verkligen måste sluta och att han behövde hjälp - inom 2 veckor gick han till AA. Sen tog det ytterligare 2 månader innan han hittade sin egen motivation - och sen dess är allt annorlunda.

Ge dig tid flygcert! Ge dig tid att landa och läka i din nya verklighet!
Det är bara du som kan veta och välja hur du vill leva ditt liv.
Kramar, kramar! / mt

Sorgsen

...känner igen och förstår.

Det som kommer först till mig när jag läst igenom allt utan läsa upprepade gånger (vilket jag oftast gör innan jag skriver) är "tid, ge allt tid".
Ibland känns det som att du vid inandningen har en tanke och vid utandningen en annan.
Allt hör samman och blir en ohanterlig massa.
Jag har sagt det förut, du har gjort det du har för du varit tvungen. Annars hade du ju varit kvar i huset tillsammans med sambon och det liv som formades utifrån de förutsättningar som härskade.
Jag har inte varit där, varit med, sett eller hört mer än det du beskriver. Därför kan jag bara genom egen erfarenhet bedöma. Den säger att på några månader är det omöjligt förändra ett djupt förankrat beteende. Den ordningen ni levde med är rotad och kan inte ändras om ni väljer leva tillsammans igen redan nu. Det tar en vecka sen är allt tillbaka i samma gamla invanda mönster. De mönstren som orsakade ditt beslut att lämna. Rädda dig själv nu, dina barn räddas genom dig och i nästa förlängning kanske även ert förhållande.

Att han vill förändra är ju tydligt. Att han gör det för sin egen skull skulle jag tro när du beskriver tidslängden av regelbundna möten. Hans förmåga/vilja förändra vet bara han. Om han verkligen vill ni ska hitta tillbaka till varandra så kommer det visa sig men jag menar att ni måste gå hela vägen i uppbrottet som prioritet nr1.

Att du blir påverkad av honom, gott som ont, är naturligt. Ta emot det goda och se det som en tillgång i er kommande relation. En relation kommer ni alltid ha.
Håll fast vid din ursprungsplan, den kom till av en anledning.

Varm kram

Tack för att ni finns här!!

Sedan sambon började på AA så har jag inte märkt någon direkt skillnad... Det låter kanske hårt, men han började där och är bestämd med att inte dricka, och det verkar inte vara så svårt att låta bli - men det är mer att det har kommit in mycket mer porr och shopping istället. Han har mer använt AA som en ursäkt - "det kan ta lång tid innan man hittar sig själv så du måste ge mig tid, det säger alla på AA", "jag har en sjukdom så du kan inte lasta mig för att jag gjort dumma saker ibland, det säger alla på AA", "du får inte lämna mig nu för jag har tagit tag i mina problem och då ska man inte fatta stora beslut, det säger alla på AA"... Det kanske är det du menar Lelas: det verkar liksom inte nå in i honom?! Han vill nog, men han vill inte se att han har någon del i att det blivit som det blivit...
Och jag är kanske hemsk, men jag kommer aldrig kunna glömma eller bara gå vidare och inte älta... inte i ett förhållande med honom...

Och det är kluvet med flickan - jag försöker ju vara den vuxna som talar om att så som det var, det var inte ok. Och samtidigt så är det ju titt som tätt som hon inte vill vara hos pappa... så det är nog något knas för henne också...

Mt,
så rätt, så rätt: vill jag verkligen leva med den mannen igen? Sorgsen har så rätt: jag blir ibland så stressad att jag tänker en sak vid inandning och en annan vid utandning...
Jag har tänkt ett par timmar nu... Jag är en riktig virrpanna...
Mina främsta skäl till att tänka att vi skulle fortsätta leva ihop är nog faktiskt:
- så att inte barnen behöver pendla fram och tillbaka
- så att jag inte ska vara ensam
- jag är rädd att barnen ska föredra honom (att han är roligare/bättre och att han med sina pengar kan göra mer roliga saker för dem)

Jag har försökt läsa i mina anteckningar, och jag vill ju inte ha det där livet: hans sex-kontakter, porrsurf, shopping, ilska, trippa på tå, hot, skäll, totala humörsvängningar... Och jag ser ju så tydligt: han har inte ändrat sig - HAN HAR INTE ÄNDRAT SIG!!! Han håller på och går igång på saker, han blir galen-arg emellanåt, han tycker fortfarande inte att han har någon del i allt detta utan anser att jag hamnat i en ålderskris... Och det är ju inte rimligt att jag ska ta på mig allt, han måste ju fatta att han faktiskt har en stor del i detta... oavsett att han har en sjukdom så kan man faktiskt inte bedra sin sambo, hota, skälla osv och bara skylla på henne: "det är för att du inte stöttar mig, för att du inte finns där. för att du inte vill ha sex tillräckligt ofta osv osv så jag fick stöd, bekräftelse och närhet av henne"...
Att han går på AA är hans beslut, men det var ju jag som försökte lämna och krävde det... SÅ det är ju inte riktigt hans beslut ändå... Kanske är det som för Mg- han har inte förstått på riktigt ännu... Och frågan är om jag vill... När du skrev om vad jag skrev i mitt första inlägg så tänker jag på att det var ju av ett skäl jag döpte min tråd till just det jag gjorde... Känner mig bara så ensam.
Idag frostade jag ur frysen och då kom det över mig hur fruktansvärt arg han blivit över det många gånger, att jag gjort det vid fel tillfällen eller att vi inte kommit överens om det...?! Fattar ingenting? Fortfarande fattar jag inte...? Hur kan man bli så arg över sådant?

Åh, Sorgsen... Ja, jag känner en sådan oro i mig, och jag tror att jag går upp lite i falsett, jag hinner börja en tanke och så kommer nästa och ...
En dag i taget. Andas. Tack, Sorgsen!
Det goda i honom är tvetydigt - det är sorgligt att jag är så misstänksam mot honom emellanåt - men jag ser ju så tydligt: när jag blir ledsen så blir han sååå mjuk och ber, försöker kramas om vi möts för barnen... och han vet ju att när jag är ledsen så är jag svag/tvekande över mitt beslut...

Åh, jag hör ju själv hur virrig jag är... Fattar inte varför jag inte bara kan bestämma mig och sluta hålla på fram och tillbaka... Egentligen vill jag ju inte leva med honom?

Framtidsdrömmar

Stå på dig! Du har tagit det stora klivet över tröskeln, det kliv som jag ännu inte förmått göra. Du är min förebild och jag ber, precis som de andra; ANDAS! Var rädd om dig och försök ge det tid......lätt för mig att säga....
Jag tycker att det känns lite lättare i tanken om man tänker att separationen inte måste vara förevigt.
Tänker på dig och jag förstår hur svårt det är att stå emot för man vill ju inget hellre än att ha en fungerande kärnfamilj.
Kramar i massor!!

Sorgsen

..en exakt spegelbild av en medberoendes och missbrukares liv ser jag i Framtidsdrömmars mening. "Jag tycker att det känns lite lättare i tanken omman tänker att separationen inte måste vara för evigt"
Just den där evigheten är ju så ogripbar. Man kan bara välja här och nu att "idag bestämmer jag mig för att låta bli att dricka", "idag bestämmer jag mig för att låta bli räkna tomburkar". Det är överskådligt.

Älskade flygcert, du är inte virrig, inget i det du känner är onaturligt eller onormalt.
Du är sårad, ledsen och ensam i alla de stora besluten och den som borde förstå och hjälpa finns inom räckhåll (mannen du älskat/älskar) men kör över dig med bulldozer gång efter annan. Inte kan du komma ifrån allt det som varit ditt och ert liv bara sådär. Ni måste ju ses, måste dra i skiten, måste prata. Tror sjutton det gör ont!

Skriv och pocka på vår uppmärksamhet, vi finns här för varandra. Vi står alla i samma typ av ensamheter.
Ibland går det upp och ibland ner.

Gråt och tugga vidare så länge du behöver.
Jag lyssnar, vi lyssnar, och känner igen.

Kram

Fattar inte vad det är med mig - känner inte igen mig...
Är sååå ledsen för mina stackars små flickor. Idag sa storflickan till mig "Hämtar du mig idag?" (på förskolan) och jag svarade ja. Då sa hon till mig att hon vill att pappa ska hämta och jag sa att vi kan höra om pappa kan hämta - och jag visste att det skulle komma: "nej, jag vill inte att pappa ska komma, jag vill att du hämtar oss"... Hon testar mig hela tiden, men jag vet att hon är lite ledsen varje gång hon får lämna någon av oss...

Det gör mig sååå ont - det var ju inte detta jag ville ge mina små änglar - jag ville ju så gärna ge dem fina kärnfamiljen, jag ville ge dem härliga livet, bra och goda livet, möjligheten att vara lyckliga, ha mamma och pappa lyckliga tillsammans, ge dem möjligheter med härliga somrar, go'a semestrar, ge dem livet med bra familj - inte behöva pendla mellan mamma och pappa i två olika hus... och pappa kommer alltid kunna göra de dyra sakerna, ge de dyra presenterna, åka på de dyra, fina, lyxiga resorna och jag, dumma, klantiga, jävla dumma, arga jag är bara just arg, jag kommer aldrig kunna ge dem de dyra, fina sakerna, jag kommer aldrig kunna åka på de dyra semestrarna, jag kunde inte ens hålla ihop vår himla familj...

HUR TÄNKTE JAG?
Är så himla, himla ledsen... Fattar inte hur jag ska greja detta... När flickan idag först sa att pappa skulle hämta så åkte jag därifrån och bara, bara tänkte "Jag låter dem bo med pappa på heltid, då kommer de veta att edt är ett boende som gäller, han kanske träffar någon annan som blir som mamma till dem, så slipper de flacka, så slipper de ha pendlandet och virriga mig...

det finns inget *men ändå* !
Att finnas till, att bara vara där, betyder allt för barn. Jag fanns aldrig där för mina barn när de växte upp, eller ja, jag var ju där kroppsligt men aldrig mentalt. Mina barn hade alltid de nyaste teknikgrejerna och roligaste utflykterna jämför med sina kompisar men jag var väldigt usel på att kramas.

Jag har missat den tiden och jag kan idag bara visa att jag finns här om de behöver. Min dotter har jag fått tillbaka men grabben tar avstånd fast han säger att det aldrig var nåt problem.

Om du kramar och pussar på dem och visar att du bryr dig så vinner du över alla värdesaker i världen.

Kram till dig själv nu ♥

helt naturligt att barnen är ledsna. De önskar också allt det där du räknar upp - fast de har säkert inte ord för det. Du kan räkna med att deras sorg, och säkert också ilska kommer att dyka upp nu och då... Men, men - nu var livet inte alls så som ni skulle önska mellan dig och deras pappa. Därför har du valt att leva ett liv där du kan vara lugn och trygg med dem. Så katastrofalt illa som du mådde innan du lämnade... i ett sådant tillstånd har du ingen chans att vara en bra mamma och du betalade ett högt pris (av ditt välbefinnande) i dina försök att hålla ihop familjen. Att leva så som du hade det urholkar din hälsa - sakta men säkert. Barn ska inte bestämma och ska aldrig bära ansvaret för hur föräldrarna lever!!!

Ge utrymme för flickornas sorg och frustration. Acceptera deras känslor och förstå att de inte kan bedöma din situation. Försök vara tydlig med vad som gäller. Det är svårt att på riktigt ta till sig det som Adde säger, att kärlek är viktigare än saker - men det är sant!

Ta det lugnt, lev en dag i taget och ta det viktigaste först!
Kramar / mt

vill.sluta

Barn uppskattar närhet, regler som man håller.
Att man håller det man lovar och närhet, att man tittar på barnen. Man ser dom i ögonen när man pratar med dem.

Fina saker och resor är inte värt ett dyft om man inte ser barnen.

Du är ingen virrpanna pronto!

/A

Åh, förstår inte riktigt varför jag är så ledsen... Eller snarare: förstår inte varför det blommar upp nu igen...

Adde, jag kramar mina barn sååå mycket, försöker vara i nuet med dem, se dem i ögonen osv, men jag vet inte om det räcker - jag har splittrat deras familj och det gör mig så fruktansvärt ont.
Månaderna innan jag lämnade min sambo så fanns det så mycket tankar i huvudet på hur det skulle bli om vi separerade: hur skulle barnens födelsedagar bli nu, hur skulle jul och andra högtider bli när barnen inte får fira med mamma och pappa osv, och sedan hände saker så att det blev helt oviktigt, jag orkade inte leva kvar i förhållandet, och jag tänkte att det där löser sig! Men nu är jag tillbaka i misär-tankar: hur ska det bli för mina små älsklingar, att få vara med mamma ELLER pappa, men aldrig med mamma OCH pappa... Jag kommer från en kärnfamilj och mitt hjärta brister när jag tänker på vad barnen kommer få leva i...
Jag är ledsen att din son inte kommit till dig fullt ut, men än finns tid, jag håller tummarna!
Tack för kram - alla kramar är välkomna just nu!

Ja, Mt, du är så in mot mig som vanligt! Ja, barnen, framförallt storflickan, känner nog sorg... Jag har idag fått en remiss till barnpsykolog, inget BUP och det köret, utan "bara" en psykolog som kommer att träffa i detta fall mig och barnen och ska hjälpa barnen att behandla separationen, uttrycka sig kring den och så. Kanske kan det vara bra?!
Jag försöker minnas hur det var innan jag lämnade, tack för att du påminner mig, jag glömmer nästan... I min glasbubbla så känns det som att "ja, han var lite dum ibland, och så tröttnade jag och så farligt kanske det inte var egentligen", men du har ju rätt - jag måste ju komma ihåg att det var rätt illa, sambon var inte trevlig, vare sig mot mig eller mot barnen. Hade jag stannat elelr gått tillbaka nu så kommer ju barnen ta efter mitt beteende: trippa på tå för sambon, vara oroliga och ibland rädda.
Men ibland testar de mig så jag inte kan låta bli att bli sååå arg, och då skäms jag ju ihjäl...

Tack, vill.sluta. Jag ska försöka tänka klarare. Ibland går det, men ofta inte...

Sorgsen

..lite hårt från mig nu kanske.

Men, ett barn testar, och ditt beteende mot dem ger dem deras ramar. De testar vidare för se varoch vad som är tänjbart. Klara tydliga regler utan förmaningar förenklar för dig och i allra högsta grad för dem.

Såna saker som ni vuxna ska ta ansvar för, som hämtning och lämning, var de ska vara och när är de alldeles för små för att ens tanken hos dig att de ska bestämma inte bör existera. Ett barn kan skrika över att inte få sin vilja, känna smärta, vara trötta eller hungriga, frysa eller vara för varma eller behöva byta blöja.
Den första, viljan, kan vara förhandlingsbar på deras nivå, men vuxensakerna bestämmer ni på samma naturliga sätt som att ni lagar deras mat när de är hungriga, byter deras blöjor och klär dem i kläder anpassade för årstid. För mig tydliga vuxensaker!

Alla barn testar gränser, de börjar i första trotsåldern och sen fortsätter det i varierande grader.
Var närvarande och stötta, ge utrymme för lek och gränssättning som sker i sandlådan.

En skilsmässa är en tillfällig djupdykning men inget som skadar barn.
Skadorna kommer om de får ta ansvar för saker som barn inte ska behöva ta ansvar för.
Att låta barn leva med hotfull stämning i en relation skadar barn och formar deras vuxenliv.
En skilsmässa är inte skadlig, att du är vansinnigt ledsen skadar dem inte, att de är ledsna och blir arga eller utåtagerande nu skadar dem inte.
Var glad över att de reagerar, att du reagerar. Men bara du sätter gränsen över om de får möjlighet att börja styra dina vuxna gränsdragningar.

Mitt barn hade cancer, min mormor sa..låt henom få göra lite son hen vill, hen har ju varit så sjuk.
Min mormor hade samvete för något förmodligen. Men, visst, jag har aldrig varit elak mot något barn. För detta barnet under sjukdomen serverades däremot choklad för hen skulle bli törstig för få i hen vätskemängden som var nödvändig tex. Det hade hen aldrig fått i den utsträckningen om hen inte gått på cellgifter. Men jag hade stjälpt hens barndom om hen fått fria tyglar.
Just den där chokladen blev efter kort tid aldrig populär, under hens 30år har hen aldrig mer ätit choklad.

Vill inte du ska läsa detta och känna pressen växa på dig.
Jag vet att du är en fantastisk mamma. Just att dina barn vågar sticka ut näsan gentemot dig är tecken nog. Det är jätte jobbigt att känna att uppgiften blir "den tråkiga som barnen måste ha sovtider och läxläsandet tillsammans med". Men, just det är det som ger närheten och ömsesidig respekt och kärlek! Du kommer få mångfalt tillbaka i form av god kontakt och det kan aldrig bytas ut mot pengar. Om nu ditt ex har ekonomiska möjligheter så är det väl bra. Låt honom ge de där märkesjeansen när det blir dags. Det kan vara viktigt för ytan mot omvärlden men de slits ut på en säsong. Läxläsandet och sänggåendet ger resultat för livet!

Var rädd om dig.
Du räcker till alldeles precis som du är!

Sorgsen

...dittnya inlägg.
Det är bra du visar dina gränser!
Fortsätt så!

Varm kram

Lelas

Kram, flygcert. Håll ut, du är på rätt väg även om det inte känns så.

<3

/H.

Sorgsen, du vet hur mycket jag uppskattar dig och dina tankar!

Jag vet att du har rätt: barnen ska inte få ta ställning till sådant som vi vuxna ska bestämma... Men när jag mår som idag så är jag sååå nära att låta sambon ta hand om barnen på heltid och när de visar minsta tecken på att vilja vara med pappa så är jag ju nära att ge dem till honom på heltid.
Och kombinationen hur sambon gör - stortösen kan stå med tårarna flödande och böna och be om att få stanna med mamma, och sambon säger kallt "Nej" och så lämnar han henne ensam, utan att försöka locka, visa att hon ska få det bra hos pappa eller så, och det gör ju att jag är så rädd för att vara dumma mamma...
Men du har så rätt: de ska inte blandas in i "vuxenbitarna", och jag vet det egentligen.

Jag känner mig inte som en fantastisk mamma, tvärtom så känner jag mig så genomrutten, hemsk, arg, dum...
Ibland lir jag så arg att jag skriker: idag satt flickan och gnällde och smågrät om vartannat i nära tre timmar: hon ville inte äta, det var fel mat, hon ville bli matad, hon ville se film, det var fel film, hon ville gå in med skor, jag gick för fort, jag skulle bära henne osv. Jag försökte vara rak och bara säga att detta är maten som serveras idag, man går inte inne med skor, hon är för stor för att bli buren nu osv och till slut var jag så arg att jag bara skrek "Nu lägger du av, nu slutar du gnälla. Jag orkar inte bära dig och jag orkar inte höra mer gnäll nu..." Och sedan skämdes jag som en hund... Vill inte bli så arg...
Som jag förstått det så är hon aldrig sådan mot pappa... Däremot säger förskolan ibland att hon kan vara väldigt arg emellanåt och det är främst under dagar då hon är hos pappa. Men när de pratat med honom och sagt att de ändå sätter gränser där så har han blivit arg på dem och sagt lite som din mormor sa: låt flickan göra lite osm hon vill, vi är ju i en speciell situation nu...