"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Sorgsen

...kom precis in i lägenheten efter mycket jobb. Hungrig och måste packa. Var sjutton börjar man efter 3 mån utspritt? Snabbt måste det gå iaf, tidigt flyg imorgon.

Skummade igenom.
Vill bara säga jag tänker på er, Stjärnstoff och flygcert. Ser ni är online.

Var rädda om er. Tänk på att ni får ta hand om er extra mycket nu när männen inte ger "rätt" uppmärksamhet.
Skäm bort er själva och räkna inte med att de gör det. Låt dem hålla på med sitt, en dag trillar kanske mynten ner.

Kram

Framtidsdrömmar - var bara inloggad, men inte här...

Jag tänker mycket.

Sambon (jag måste verkligen snart byta namn på honom!) är väldigt snabb med att tala om saker han ska göra, personer han träffat, personer han tagit upp kontakten med osv, och oftast försöker jag tänka "jaha...", men ibland är jag nära bitter. Han har ju delvis valt bort barnen - han vill inte ha dem så mycket på helgerna, och det passar mig bra, men ibland tänker jag att ska jag stå här och ta hand om barnen och sedan ska han plötsligt dyka upp en dag och vara go'a, roliga pappa...

Och jag sysselsätter, tar hand om, finns här, stöttar osv barnen, och jag älskar det, men jag ska jobba på att ta en dag i taget: om barnen väljer pappa i framtiden så tar jag det då.

Storflickan pratar mycket om att hon vill bo med mig, att vi har det så mysigt, hon påtalar ofta saker som vi gör som att "mamma, det är första gången vi gör det i vårt nya hus", att hon vill ta hit sina saker från pappa osv, och jag försöker prata med henne om att hon har sån tur som får bo med både mamma ibland och pappa ibland, och att det är bra att ha kvar saker på båda ställen, men om det är specifika saker hon vill ta med härifrån eller därifrån så kan vi ju prata om det. Mitt hjärta hoppas att hon menar att hon trivs, att hon har det gott här, men jag uppmuntrar henne inte på något sätt att hon ska känna att jag uppmuntrar henne att välja mig, eller välja att bo här - tror det är jätteviktigt att hon minns pappa som den han var. En dag kanske hon väljer bort honom/önskar mindre boende med honom, men då tar vi det den dagen.

Jag är lyckligare nu, jag är verkligen det, men ibland får jag påminna mig - det är lustigt hur lätt det är att glömma det hemska som varit, och som faktiskt finns alldeles runt hörnet...

Igår var jag i affären och det var en man där och handlade, vi stötte på varandra flera gånger och han började skoja med mig och fälla kommentarer. Det var väldigt trevligt, dels att ingen annan kan kommentera det, men också att få lite uppmärksamhet! Men också oerhört skönt att känna att - där var jag nöjd; vi skrattade lite och sedan var det bra så, jag vill inte träffa någon, inte alls.

Framtidsdrömmar

Kanske har du berättat...? Du behöver inte svara...Hur gamla är dina barn? Jag tänker varje dag på om mina barn är i den mest känsligaste ålder för en separation. Mina är 11 och snart 13- hur ska jag tänka?

Låten med Linnea Henriksson har jag lyssnat på mycket och fastnade för den pga av texten, den är så slående.
Kram

som jag har lyssnat på den låten!!
När jag var mitt i det, eller snarare när jag precis började förstå vad jag var mitt i, så kom den som en räddande ängel - hon satte ord på mig, det som var jag. Jag var bara kaos...
Nu känner jag framtidstro när jag hör den- jag är faktiskt lyckligare nu. Jag skulle inte säga att jag är lycklig idag, det är fortfarande för mycket oro, kaos, fram- och tillbaka, men Gud, åh, vad jag är mycket lyckligare nu!!

Idag satt jag och lekte med barnen, och som nog alla mammor/föräldrar känner kände jag att jag inte gör det tillräckligt... och ändå gör jag det oftare nu, och framför allt så insåg jag idag att jag har kommit förbi den där perioden när jag knappt visste var jag var eller vad jag höll på med och i huvudet malde det konstant "gör jag fel? blir det ok så här? förstör jag för barnen? jag kanske ska flytta tillbaka?".

Sannerligen - jag är lyckligare nu!
Och Lelas, du vet ju hur jag har med mig dig i mina tankar - du är min helikopter! Och härom dagen hittade jag återigen min lapp i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när han blev så arg" - orden som fick mig att våga/välja att hoppa ombord på helikoptern som fanns där precis mitt framför ögonen! Det var du som fick mig att lägga de orden i plånboken, tack!

Mina barn är snart 2 och 4 drygt.

Som du redan vet, som alla vet och känner, så skulle det vara bäst om du och barnens pappa levde ihop hela livet; lyckliga och nöjda... Men nu är ni inte det och då tror inte jag att någon ålder är bättre eller sämre: det du kan vinna på att stanna kommer ta ut det du förlorar på att stanna. Det låter som du fått nog, oavsett om ni skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen eller inte, så har du ju fått nog just nu - då är det ju faktiskt inte möjligt att "bita ihop" och stanna - du kommer bli allt mer bitter, ledsen, knäckt osv. Barnen vet förmodligen mer än ni tror, de beter sig säkert på ett sätt som du inte ser i ditt medberoende: jag har hört på Al-Anon, och efter att läst mer, fått veta mer, så ser jag på bekantas 11-åring, mina barn osv - de är redan påverkade... När jag kommit ifrån det så ser jag hur den stora flickan säger "rätt saker" när pappa är med, när jag tänker på situationer innan vi separerade, saker jag hör av gemensamma bekanta.

Men det finns hjälp att få!! Jag försöker känna styrka idag i att jag visar mina barn att ingen får stå och hota mig, skrika att han hatar mig, sucka när jag eller barnen pratar osv. Däremot så var han aldrig full inför barnen, om än okontaktbar pga bakfylla, sov hela dagen på helgen, åkte ofta iväg helt plötsligt utan att säga vart han skulle - om han blev trött/arg/ledsen på mig...

Jag har diskuterat med Sorgsen om att jag inte vill bli den där bittra ensamstående som önskar att alla ska "lämna sina hemska män, för det gjorde minsann jag...", så jag försöker väga mina ord noga - jag vill inte pressa dig åt något håll - allt måste vara ditt beslut. Däremot känner jag väl igen din panik, tankarna som bara viner, ångesten över allt och över barnen, för jag har så nyligen befunnit mig i det.
Som sagt: du behöver inte bestämma dig idag, en dag i taget! Allt löser sig! Lelas har berättat för mig om när man är på väg att träffa botten, det är sååå långt upp till vattenytan, allt känns svart, men du är så nära botten - snart sparkar du ifrån, åt ett håll eller annat, och då är du på väg mot den glittrande ytan, för mig kändes den många gånger som om jag var mitt ute under Arktis: det fanns ingen yta, för där var det stopp, och om jag skulle komma igenom så fanns det knappt hopp om jag kom upp där alldeles själv...
Jag är just nu säker i mitt beslut att jag aldrig ska gå tillbaka till honom, men det behöver ju inte vara ditt beslut om det gör dig osäker.

Jag kände många gånger att om jag skulle lämna så var jag tvungen att ha allt så utstakat och planerat: vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag säga, hur skulle vi göra med barnen, skulle jag lämna för alltid eller för en period osv, men sedan lämnade jag och ingenting var klart - det var bara att det öppnade sig en möjlighet och jag tog chansen (det viktigaste var att jag fick med barnen).
För mig tog kärleken slut. Sambon sa flera gånger att personer på AA sa att "det kan ta 15 år innan man hittat sig själv igen" - men jag hade fått nog av ilska, utbrott, hot, skäll om att allt var mitt fel, hur han ibland behandlade barnen, att han träffade andra, att han skyllde allt på mig, ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet, men jag fick nog - kärleken dog. Men tilläggas ska att vi aldrig hade haft en bra tid - vi hade alltid levt i missbruk/aggression-medberoende och jag hade trott att det skulle bli bättre "om bara....", men jag tappade tron att vi skulle få det bra.

En gång sa en anhörig till mig att "Det är ju inte enkelt att leva ensam heller..." - och nej, det är ju inte det, men det är enklare nu än det var innan.

Jag trodde aldrig jag skulle överleva utan barnen, men det gör jag. Ibland värderar jag tiden då jag får sova, göra saker jag vill/gillar, men ibland är det ju så klart oro att han behandlar dem lite illa... Ignorerande osv. Men de är så små - jag tror att de måste upptäcka pappa själva.

OJ, nu blev det massa, långt och allt.... Ursäkta!

... har jag varit och tittat på ett boende, i det område där jag vill bo (tror att jag vill bo? tänker att jag vill bo? tror att jag bör bo?)

Dyrt och billigt på en gång kan man säga, billigare än mycket annat, dock.
MEN - det sköna var att jag är nöjd där jag är, hur bra låter inte det???

Där jag bor nu:
+ fint och fräscht
+ "husigt" - lekplatsen runt knuten, skog & mark precis i närheten, en del trevliga grannar att umgås med
+ ekonomiskt fördelaktigt (jag kommer nog kunna spara en slant!)
+ nära anhörig
+ RÄTT KÄNSLA <3
- inte optimalt för framtiden (då blir det för litet samt i fel område)

Det jag tittade på:
- vissa delar ok, men kök och toa var inte så fräscha...
-+ skulle klara av boendet och kanske/troligen kunna lägga undan en liten summa)
+ i "rätt" område
- inte rätt känsla

Sammanfattning:
Vem hade kunnat tro i mörkaste februari att det skulle kunna bli så här, och det redan i april? Åh, hoppas att ni känner värmen i mitt leende!!
Jag ska inte oroa mig för vad som passar i framtiden; för idag, just idag och imorgon (och massa dagar till!) så är allt bra i mitt nuvarande boende, och jag får bo här tills vidare! Såå skönt!

Kramar till er!

för dina ord i min tråd - de värmer!

Du har gjort rätt - det är jag övertygad om!

Jag längtade tillbaka till min mans "sanna jag" - den man jag mötte och ville dela livet med. Han är en människa med en sund kärna som var dold i och förgiftad av alkohol. Den sanne mannen finns här nu. Han ställdes inför ett val och valde livet och mig och har visat det längs hela vägen.

Kram, kram - gläds åt livet! / mt

Lelas

Älskade flygcert!
Visst känner jag värmen i ditt leende. Det strålar runt dig!

Alla dagar är inte enkla, du mår inte alltid bra. Men, som sagt, du är lyckligARE nu. Och det kommer att bli bra. Oavsett vilket boende du väljer. (Men min spontana reaktion är: stanna där ni bor nu!)

Bästa komplimangen jag fått på länge: du är min helikopter. :)

Kram!
/H.

Sorgsen

...omtänksamma, varma och leende syster.
Så mycket klokhet du delar med dig till oss andra här.
Ditt leende smittade av sig, trots att det är mitt i natten och tröttheten är påtaglig. Hamnade här och började läsa ikapp och har inte kunnat släppa innan jag läst det som finns på anhörigsidan.
Vad underbart att känna hur du landat i dig själv.
Ditt mys-gryt känns som du kan behålla tills du hittar ett kommande boende som känns rätt. Magkänslan och insikten har fört dig dit du är nu. Fortsätt följa den vägen!
Ett steg i taget ;)

Kramar i mängd

lillablå

Så skön läsning!!
Så glad för er skull!!! Som du kämpat, och nu kan du börja skörda frukterna! En del kanske är skadade, lite stötta, men de flesta är söta, goda och alldeles perfekta! Lägg de fina i en korg i köket och njut av dem, lägg de andra i komposten, så blir de så småningom näring till träden!
Hoppas vårsolen strålar i din del av Sverige!
Stora kramar!!
/k

Idag ringde sambon. Vi pratade om ett lån och hur vi ska lösa det. Han var så lugn, så tillmötesgående och så där som han var i alla fina stunder...
Och så var jag tillbaka i "tänk om det kunde vara så här hela tiden, tänk om han ändrat sig...?" och jag blev så ledsen att jag fick avsluta samtalet hastigt. Han förstod att jag blev ledsen (i hans ögon = att jag är mig själv...). Han ringde upp igen och var sådär mjuk och len i rösten och frågade om jag verkligen är säker på att jag inte vill leva med honom...

Jag kunde inte ens svara... för om han hade varit så mjuk, snäll, omtänksam hela tiden så hade jag ju inte velat något hellre än att leva hela livet med honom... Så där satt jag, mitt i byn, och storgrät.

Och sedan hände något i hans begränsade värld som gjorde honom upprörd och så fick jag se lite av hans ilska igen, fick se hans sätt att förminska en annan människa som gjort honom upprörd, fick se hur han använde hela sin uppenbarelse till att visa denna människa att han minsann inte låter sig utsättas för sådana påhopp och att den personen minsann inte var vatten värld och att personen ifråga minsann får anpassa sig, för det tänker sannerligen inte sambon göra... och å ena sidan vet jag att jag inte vill leva med honom, och samtidigt vill jag ju det: om han vore snäll och för att jag skulle vara lite mindre ensam...
Men jag kan inte leva med honom:
jag kan inte förlåta hans alla utbrott på mig
det han gjort, och gör, mot barnen
hans otrohet
hans fysiska och psykiska misshandel av mig
allt han kallat mig, hotat mig med osv
jag orkar inte med hans missbruk (fd alkoholist, nu spel och porr)

Men jag kanske har varit för hård? Han kanske ändrar sig? Om jag ger det tid, som Mt och Lelas.... Ni har ju kämpat och det verkar ju bära frukt, oerhört fin frukt. Jag kämpade länge innan, men inte sedan allt uppdagades, för då fanns ingen ork längre. Jag kanske inte skulle ha gett upp?

Faaaaaan, vad ont det gör...
När vi pratade först och jag inser att allt det där som vi hade, allt det fina/go'a/mysiga - allt är borta, det finns inte nu, så blir jag ju såå ledsen... Jag ville ju så gärna - det var ju drömmen: familj, kärnfamilj, barn, fint boende, bla bla...
Tänk om jag gjort fel?
När barnen var hos honom i helgen så frågade stortösen när jag lämnade dem "Kommer du och hämtar mig snart?" - tänk om jag inte hade behövt lämna henne... Har jag gjort fel?

Lelas

Hej gumman!

Nej, du har inte gjort fel. Du vet själv att du har gjort rätt - kontrollera med lappen i plånboken om du tvekar. ;-)

Jag brukar inte tycka att det är någon idé att jämföra mellan olika personers situationer. Allt vi upplever är så individuellt och det som funkar för någon kanske inte alls funkar för någon annan. Och upplevelsen av svek och lögner kan se helt olika ut, oavsett om man varit med om samma sak...

Men, jag vill ändå göra en jämförelse nu. Flygcert - du har haft det oerhört mycket värre än jag. Om min man hade utsatt mig för det som din exsambo har gjort mot dig, då hade min situation varit helt annorlunda. Jag menar inte att jag hade lämnat tidigare än du gjorde, för jag har all respekt för att man hamnar i den situationen trots att man aldrig trodde att man skulle det. Men, din resa är en annan än min.

Min man har aldrig varit hotfull, aggressiv eller våldsam mot mig. Jag har aldrig någonsin varit rätt för honom. Däremot har jag varit livrädd för vad han har gjort mot sig själv och mot vår relation. Men inte rädd för honom.

Din exsambo har betett sig långt mycket värre mot dig.

Därför skulle jag vilja råda dig att inte jämföra med mig och min man. Det är naturligtvis stort att jag (och han) får vara en förebild och att vår historia kan ge dig och andra hopp. Men, att vi har klarat av det här handlar om att vi fick stopp på det i tid, innan det blev hotfullt, våldsamt och skräckfyllt. Annars hade berättelsen blivit en helt annan.

Det som är ett lyckligt slut för mig kanske inte alls är ett lyckligt slut för dig. För mig innebär det lyckliga slutet att jag fortfarande lever med min man, men för dig kommer det lyckliga slutet innebära att du INTE lever med din.

Har du läst igenom lillablås tråd (den heter "Hur mycket är för mycket?")? Där tror jag att du hittar en bättre jämförelse. Hennes lyckliga slut innebar att hon till slut lämnade.

Godnatt, vännen min. Och en gång till: nej, du har inte gjort fel. Du har gjort rätt.
/H.

Stjärnstoff

Fina du! Du har inte gjort fel- du har gjort det du var tvungen till. Du är så modig och stark! Dina barn har en mamma som har gjort allt hon kan! Och du kämpar, kämpar.
Kanske tiden ( och hans insikt) gör att ni hittar tillbaka till varandra men ibland går det bara inte. Hur det än blir så har du ju gjort det du kunnat och det du tror på. Du är modig som tog det här steget för din skull och för barnens. Många många kramar i natten, jag tänker på dig...

redan formulerat det jag vill skriva... läs det en gång till. Där stämmer även det att min man aldrig hotat eller på något sätt varit våldsam mot mig men haft tankar om att göra slut på sitt eget lidande.

Du ser själv hur din man svänger i humöret och vilka sidor som då kommer fram - det är så bra att du skriver ner det!

Om han ändrar sig, dvs om han söker hjälp och gör sitt stora inre arbete, så blir läget ett annat. Det verkar inte vara aktuellt i nuläget att han "ser" sig och vad han behöver jobba med... Och - om han verkligen gör det blir läget också ett annat - för då blir han en man som känner sig själv på ett annat sätt.

Just nu tänker jag starkt och intensivt på dig flygcert och skickar ett helt gäng kramar genom vårluften till dig! De finns där när du vaknar! Hoppas solen lyser och värmer dig idag, fina du! / mt