"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Det är farliga och sjuka tankar du har just nu!

Jag har själv varit där flera gånger, stått och tippat med fötterna, vid järnvägsrälsen, motorvägsbron, bergskammen, kajkanten osv, och bara funderat, lite till och bara våga, sedan är det över...

Men blir det så?, vad händer sedan?, DU får ju inte vara med när dina närmaste får veta vad som har hänt, att du vågade, tog steget och bara lämnade jordelivet, lämnade oss andra i ovissheten!

Magnus Uggla skrev ju en sådan passande text, varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra surret efteråt?

JAG vet inte vad som händer sedan, det jag vet är att jag inte får veta, jag hamnar också i ovissheten.
Himlen eller helvete, reinkarnation eller inte, ingen har kunnat tala om vad som hände, sedan..

Inte ens döden är helt säker, man kan hamna som ett stympat och överlevande kolli, inte kunna göra sina egna behov, eller ens kunna kommunicera med omvärlden, svårt att göra om det,omöjligt att ta det tillbaka, en livslång ånger...

Min morfar slängde sig framför tåget när han blev deprimerad, sex veckor senare lyckades han
slutföra sitt självmord i sjuksängen med en sjuksysters kvarglömda sax som hon brukade klippa upp bandaget runt hans stumpar till ben som var kvar efter olyckan.
Behöver jag säga att det var kladdigt och ett väldigt smärtsamt sätt att dö på?

Jag skulle också kunna säga att det blir bättre, försöka trösta och få dig på andra tankar...
Men man kan fråga hur pass mottaglig du är för dessa uppmuntrande ord just nu,
du har snärjt in dig i dina återvändsgränder av tankar, du finner ingen väg ut, eller hur?
Men om en tid, veckor, månader eller år så skulle du upptäcka hur himla sjuka tankarna var hos dig,
och de skulle vara så långt ifrån de trängda tankar du har idag som det bara går, tom vansinniga!

Om jag sade att du behövdes, allra mest av dina barn, men även syskon, föräldrar eller någon bortglömd tonårskärlek, kanske inte för vad du gör och vad du tänker just nu, men för att du finns,
din blotta uppenbarelse för vissa personer skänker glädje och trygghet, men du ser det inte i dina mörka tankar för du bär skygglappar för tillfället, du skyggar för livet!

Du behöver stöd och hjälp, din stol saknar tre ben av fyra och det vinglar oroväckande.
Du behöver hjälp att få prata ut med någon som lyssnar förstående och talar om för dig att du tänker just nu helt fel, det har trasslat till sig och någon hjälper dig med att reda ut härvan.

Det är inte farligt eller utlämnade, tvärsom så går det väldans fort att återhämta sig,
och man brukar inte orka vänta tills nästa möte med sin samtalspartner, man vill att allt ska hända nu.

Du kan ställa krav på samhället, för detta är en sjukdom precis som alla andra.
Nästa gång du sitter på motorvägsbron i månskenet så är du bara ett enda samtal bort ifrån räddningen, ring 112 och säg att de ska komma och hämta dig på bron och inte under den.
Det är deras skyldighet och då kan du släppa taget om att behöva ta ansvaret för dig själv längre,
du kommer per automatik att få den rätta hjälpen, lita på det!

Det är du skyldig dig själv, att ge dig en andra chans,innan du tar den feges väg ut genom bakdörren.

Om en tid, veckor, månader eller år så kommer du att tänka...fy fan det var jävligt nära, och då lever du i en tid som är precis det motsatta mot idag, då du vänder ansiktet mot solen istället för att koncentrera dig på det mörka, kalla och farliga i skuggan.

Jag har inget bra recept på lyckan, smaken är precis som maten, väldigt olika...

Men det finns hopp, för alla, men inte de som står med tårna utanför broräcket över motorvägen.

Ring din kontakt redan imorgon, och om du inte kan eller vill låta solen värma ditt ansikte,
låt bli att stirra in i skuggan i alla fall...

/Berra

Ska på samtal idag, välbehövligt.
Sambon mailar och ringer, talar om att han ändrats, att han förstår att vi inte kan ha det som innan, att han vill att jag kommer tillbaka... och jag vet ingenting...

du ska på samtal! Berätta precis som du berättar här, om dina skuldkänslor, din villrådighet och om dina självmordstankar.

Angående sambon - om han (och du) vill fortsätta så kan ni träffas... men i den mån jag ska ge något råd så är min uppfattning att du absolut inte ska lämna ditt eget boende och flytta tillbaka innan du hittat dig själv och verkligen vet vem du är och hur du vill leva ditt liv. Det är inget som du gör i en handvändning... räkna med en lång tid för tillfrisknande.

Kramar och allt gott! / mt

Sorgsen

...vän...
Jag förstår din vilsenhet. Energi har man bara det man har och du har inte fått någon "påfyllning" under lång tid. Jag brukar tänka att jag ska leva på " räntan" så mycket det går, sortera bort allt jag kan som inte är nödvändigt, att ta på kapitalet funkar ju då och då men om det aldrig blåser medvind så tar det slut och hamnar på minus.

Jag hoppas samtalet gav lite medvind.

Det att "kämpa" emot känslor är svårt. Jag har en kompis som hamnade i skilsmässa för maken hittat en annan. Hon var totalt oförberedd och en fras hon sa som jag minns var "det tog tid och var ett smutsigt arbete att döda en kärlek men nu är det gjort".
Lite så är det kanske för dig?
Finns känslor kvar så slåss inte mot dem.
Däremot har jag mycket svårt att tro någon människa kan ändra ett invant beteende på så kort tid som ni haft. Ni har väl inte ens brutit allt än om jag uppfattat allt rätt.
Han tjuvar energi från dig dagligen och när du är så utmattad, hur ska du då kunna sortera, värdera eller bedöma.

Om du behöver tid att andas så be honom om tid. Inte en vecka eller två utan till nyår kanske?
Jag tror du behöver distans och sortera.
Han kommer ju fortsätta på sitt sätt oavsett men låt honom inte kväva dig. För mig känns det som han vet han har övertaget nu och utnyttjar det, trycker ner på ett mer "sofistikerat" sätt än när du fanns innanför det gemensamma hemmet.
Enda sättet är att fortsätta ta hjälp, skriv och prata, ändra ditt praktiska liv, gå till vänster istället för höger typ. Försök bryta dina banor...

Tänker på dig...
Varm kram

för att du skrev lite mer utförligt... Jag bara instämmer - och hoppas att dagens samtal givit en stund av klarhet och styrka! Kramar / mt

Lelas

Hur gick ditt samtal, flygcert?

En liten aftonbön till dig (skriven av Margareta Melin):

Med mina ögon se.
Med mina öron hör.
Med mina händer handla.
I mitt hjärta var.
Amen.

Godnatt, gumman, var rädd om dig!
/H.

Sorgsen

...blir orolig över att inte läsa något från dig flygcert...
Hur mår du?
Kram

Ja, vad ska jag säga - du har så rätt Lelas: jag borde veta, jag borde ha förstått, jag borde ha lärt mig osv osv osv, men jag har ju inte det, vissa dagar vill jag tillägga.

Efter total anstormning från alla håll så blev det tvärstopp.
Jag kunde/vågade inte berätta allt här, som vanligt av rädsla för igenkänning. Men först var det väldigt lugnt, han tog upp saker och var extremt tillmötesgående om ekonomi, frågor kring barnen mm, och plötsligt som en blixt från klar himmel kom det mail, sms och telefonsamtal i mängd - sambon (och även lite hans familj) hörde av sig på olika sätt, ifrågasatte mitt beslut, påtalade hur illa barnen far, betonade hur mycket jag betyder för sambon, sambon berättade i långa utläggningar hur mycket han älskar mig, att han förändrats, att han ska ändra på saker som rör vårt gemensamma liv, att han vill att jag kommer hem......... Jag svarade undflyende men till slut, i ett svagt ögonblick, lovade jag att vi skulle prata lite. Då, i samtalet, bröt allt samman - precis som vanligt.

Jag kunde inte sitta och säga att jag vill leva med honom - och då kom ilskan, hoten, ultimatumen och allt det där vanliga tillbaka. Jag vet ju det och jag vet att jag inte ska försätta mig i den situationen, men mitt i den där stormen så fixade jag inte det... och mitt i allt det så vågade jag inte ens skriva det här, utan det kom bara ut total skräck, dödsångest och ledsenhet igen.

Jag har varit på samtal och fått massa stöd och det börjar kännas bättre, men jag vet fortfarande inte hur jag ska bemöta sambon. Jag försöker att inte ge mig in i diskussion, men hur jag än gör så får jag bara skit. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Jag slipper ju leva i det där parerandet varje dag, men jag har det ändå med mig hela tiden, men som sagt: det spelar ingen roll: jag försöker vara snäll för att slippa få skäll, men jag får skäll ändå, jag försöker att inte gå in i diskussioner för att slippa få skäll/hot, men jag får ändå skäll/hot, jag försöker att inte säga saker som jag vet gör honom upprörd, men han blir ändå upprörd förr eller senare. På många sätt har det lagt sig de senaste månaderna, men ändå blommar det upp med full kraft när jag minst anar det. Kanske är det en del av det jobbiga - kombinationen att när jag levde med honom visste jag att det kunde komma (och jag var mer tolerant då) men nu hoppas jag bara att jag inte ska vara med om det eftersom jag inte lever med honom och jag blir hela tiden tveksam till mina egna upplevelser.

Min kontakt sa till mig att man brukar prata om att man ska tänka positivt, men hon menade att jag har inte råd att försöka tänka något positivt om sambon - hon menade att jag ska tänka på allt han gjort, varje gång vi pratar; oavsett om han är snäll, mindre snäll eller rent av dum mot mig så menade hon att jag alltid ska tänka på saker han gjort för att bli mer säker på mitt beslut. Låter snurrigt här kanske, men jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig. Jag har liksom försökt att tänka att "jag har det bättre nu, det var nog inte så illa", "han är ju snäll emellanåt så det kan nog bli bra", och sambon har alltid, alltid talat om för mig att jag är en väldigt negativ person - och jag är rädd för att vara det så jag har nog försökt att tänka att jag inte ska bara se det negativt, utan typ "jag har säkert lärt mig många saker under vårt förhållande, han har ju varit mycket snäll också" osv, men jag tror att hon har rätt: jag har inte utrymme just nu för att tänka på "allt det fina, allt det mysiga, allt det goda" som vi haft, utan jag behöver nog helt enkelt tillåta mig att tänka på allt det fula, dumma och dåliga med vårt förhållande - jag behöver inte lyfta fram det "bra". Men det är svårt att tillåta sig att tänka så, det är ett arbete!

Men jag mår lite bättre igen...
Tack alla fina ni; fina, underbara människor, tack för att ni är just ni!

Lelas

Åh, gumman, så skönt att höra av dig!

Du skriver "Ja, vad ska jag säga - du har så rätt Lelas: jag borde veta, jag borde ha förstått, jag borde ha lärt mig osv osv osv, men jag har ju inte det, vissa dagar vill jag tillägga."

Du sätter verkligen fingret på något viktigt med de där sista orden. "Vissa dagar". Det är så det är ju, det går upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Ibland funkar man bra, och ibland inte. Ibland kan man tänka klart, och ibland inte.

Du har lärt dig. Det är bara det att det tar tid för den lärdomen att märkas varje dag, och inte bara vissa dagar. Det kommer. Ett litet steg i taget.

Det låter som att du har bra samtalskontakter, tycker jag. Det är jätteviktigt, och därför känns det betryggande att du har tillgång till bra hjälp.

Precis som din kontakt säger så måste du ju inte ta din exsambo i försvar, du måste inte tänka bra tankar om honom. Men vet du... Att du vill tänka positiva tankar om honom bevisar bara en sak i all den här röran: det är DU som är den sunda, fungerande människan.

Kram vännen, jag hoppas att du får lite sömn.
/H.

att höra av dig! Det helt naturligt att det går upp och det går ner och lika naturligt att det tar tid. Under den tiden ska du inte fatta stora beslut överhuvudtaget, det räcker att du lever, bor och tar hand om dig och barnen. Det är bra att du kan beskriva och se hur det går till; först välvilja och omsorg och sen ilskan, hoten, ultimatum och allt det där vanliga... Så bra att du blir påmind om att inte tänka positivt när ex:et (och hans familj) får dig att tvivla på dina egna upplevelser, det som har varit din verklighet. Håll kvar den samtalskontakten. Det är du som äger rätten till din upplevelse och det är du som bestämmer hur du vill leva ditt liv.

Läs fredagens Carina Bång: http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/05/ta-kontrollen.html

Styrkekramar och uthållighet! / mt

Puls på 432 och knappt andningsbar... Ja, mail och sms och samtal fortsätter i strid ström. Jag ska nämligen straffas för att jag inte vill vara med honom. Ja, så sa han, rakt ut.
Alla tankar väller upp "det kan inte bara vara alkoholisten som gör detta", "är han galen", "varför var han så snäll förra veckan innan allt detta" osv osv, och jag försöker att stoppa mig och tänka "han har haft någon annan under tiden vi var tillsammans, han har utfört fysiskt och psykiskt våld mot mig - jag vill inte leva med honom"... och det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset.

Jag vill inte leva med honom för att allt han gjort mot mig har dödat min kärlek, oavsett vad han säger nu. Och ilskan kommer alltid tillbaka. Jag Måste Komma Ihåg Detta!!!

alla mail och sms så du kan visa upp vid en senare polisanmälan. Finns det hot i dem nu så ska du polisanmäla redan nu, han kommer bara att öka sitt sjuka beteende och risken att det slår över helt är stor.

Du ska vara väldigt rädd om dig och vårda dig och ditt mående.

Kram !!

markatta

och jag känner med dig Flygcert. Försöker komma på smarta saker att skriva men jag tror det mesta har sagts, många gånger. Hade du varit en vän i min närhet så skulle jag åka hem till dig nu med chips, läsk och en massa filmer. Jag skulle sitta där med dig i soffan, pausa filmen om du ville prata, annars bara avverka film efter film tills du somnar. Jag skulle låta dig sova och hjälpa dig med barnen på morgonen.

Det där med att "det är svårt att transportera runt de tankarna i kroppen när hjärtat konstant slår som efter värsta träningspasset" är viktigt att komma ihåg. Det går inte att fatta vettiga beslut när man är mitt uppe i en ångestreaktion. När du känner så, så försök att bara fokusera på att andas, hitta något lugn. För att underlätta att andas med magen och inte med bröstet kan det hjälpa att ligga på mage. Lägg dig på mage och stäng munnen, andas genom näsan och känn efter så att du andas med magen, räkna andetagen upp till 10, börja sedan om.

Jag har känt som du, trodde aldrig det skulle bli bättre men det blev det.Ibland tar det jävligt lång tid men det kan faktiskt bli bättre, tro mig. När man tänker en tanke flera gånger så bildas det faktiska, fysiska spår i hjärnan. Det betyder att om du tänker en tanke som t.ex. "jag är värdelös" eller "det är lika bra att jag dör" upprepade gånger så kommer det bli lättare att hamna i sådana tankar igen. Det positiva är att det går att ändra på de här spåren genom att styra in sig på andra tankar, t.ex. att "det är jobbigt nu men det kommer att passera". Försök minnas någon gång som det varit jobbigt men det har blivit bättre, om än bara lite. Jag är säker på att du varit med om det många gånger.

Du kommer att klara det här. Fortsätt ta all hjälp du kan få bara.

Kramar

Det känns som ett jobb att komma framåt, att komma ifrån relationen.

Sambon håller på med sina mail, sms, samtal - och jag försöker undvika att prata, men hur jag än gör så slår det tillbaka på mig själv.
Pratar jag inte så blir han irriterad och arg för det och skäller och visar missnöje för det, om jag pratar så säger jag "fel saker" och då blir han arg för det... Han tycker att jag förstör genom att inte vara tillgänglig, han säger att jag ännu inte visat honom vad jag vill (att jag flyttat och tusen gånger sagt att jag inte vill leva med honom räknas tydligen inte?), han ändrar på saker som vi bestämt... Åh, är så trött på det, på situationen.

Häromdagen hade jag ett bra framsteg: jag skulle träffa några vänner och gick i en del av min stad där jag inte varit sedan förra sommaren, och då och innan det framför allt varit där med sambon. Först gick jag och tänkte lite sorgligt att "åh, när vi satt på det caféet...", "där är vår favoritrestaurang, nu kommer jag kanske aldrig mer äta där", "här lämnade han mig när han blev så arg för att han tyckte att jag hade flirtat med någon" och det kändes så oerhört sorgligt, men efter en stund så tänkte jag att antingen kan jag fastna i de där sorgliga tankarna eller så kan jag tänka på fina och bra och mysiga minnen som jag har av området, men med vänner eller så. Det kändes bra - jag kunde bestämma mig för att tänka positivt.
Sedan satt jag med mina vänner och vi hade en toppenkväll. Jag har kommit ifrån att bara prata om mig och mitt, utan vi pratade om alla, alla pratade och det var bra! Däremot - när vi pratade om sambon så sa en av tjejerna "han låter sjuk, det är ju faktiskt synd om honom också som inte förstår att han behöver hjälp". Och, ja, det är det kanske, men den biten kan inte jag ta på mig, jag kan inte "rädda" honom.

Jag tänker en del på att tänka på det han gjort, och jag har ju många minnen, men en del poppar upp som om de vore nya för att jag förträngt så - igår kom ett minne som jag glömt:
När vi träffades så blev han ju ofta arg redan från början - och många, många gånger slängde han ut mig i trappuppgången, samlade ihop mina saker och bara slängde ut dem i trapphuset. Jag var så rädd för honom, och samtidigt så rädd för att gå därifrån. Jag skämdes så, för jag hade ingenstans att ta vägen och vem jag än åkte hem till skulle jag bli tvungen att förklara för - och jag var så rädd för att de skulle tycka att jag var dum.
Så där satt jag i trappan, så rädd och så ledsen, med alla mina saker utslängda; kläder, böcker, jobb-grejer, brev, skor, hygienartiklar mm mm utspridda i trappan. Ibland kom någon av grannarna, och fick försöka trampa mellan alla saker, frågade om allt var ok och jag försökte släta över...
Och jag trodde att det var mig det var fel på - att jag var konstig som inte hade den typen av bråk...

En sommardag förrförra året hade vi barnvakt och åkte på utflykt - vi hade en såå bra dag - vi bråkade inte på hela dagen och upplevde så härliga saker, jag levde så länge på den dagen "vi kan ju ha det bra, om allt bara funkar...". Det är den enda dagen de senaste 3-4 åren som jag kan minnas att jag känt att jag verkligen, innerst inne tror att vi skulle kunna få det bra - och ändå vet jag ju att jag hela dagen gick och oroade mig för att han skulle bli arg: tänkte att jag inte visste om han skulle bli arg, om jag skulle säga fel sak, göra fel sak...

Jaa... vad säger man?
Det gör ont, men det har blivit bättre.

Sorgsen

...du skriver vännen.:)

Kan känna igen så mycket både från min historia och i det jag lever i nu.
Det har ju för mig inte avlöst varandra utan haft många år mellan, så många att mina barn har hunnit bli vuxna med egna bostäder och familjer.

Det där med att välja var du lägger fokuset på dina minnen har jag också gjort. Jag valde bort det negativa med barnens far genom att separera från honom, jag kunde inte leva kvar i den typen av liv. Men det som var positivt har jag behållit, det var många och stora grundläggande saker som var bra, väldigt många år. Det lever kvar i mig, det förmedlar jag vidare till min barn och deras barn. Jag skulle tro att barnet som nu väntar barn kommer ha sporadisk kontakt med sin far, kanske mer naturligt just genom ett barnbarn. Det lilla knytet ska ju inte på några villkor behöva bära någon negativ ryggsäck för något som hände för snart 20 år sen. I alla fall inte från mig!
Så länge jag var i det jobbiga tog det plats och energi, det räcker, det har fått och tagit den tiden det behövde då.

Det blir bättre, håll ut och försök styra in på det som är bra för sig och din framtid. Med tiden tippar det positiva över på din sida, sluta inte tro på det!

Minnen som poppar upp, både från det där historiska och från det som hänt i mitt nuvarande äktenskap, är på sin plats. Jag är glad de kommer, det förhindrar förträngningsmekanismen. Men vissa saker i det jag lever i nu bör jag inte ta upp med just maken, precis som Adde skrev i min tråd, det gagnar inte förhållandet och är mina känslor som kanske inte alls har förankring i nutid utan i min historia. Lite det som jag förmodar mulletant var inne på också i min tråd.

Oavsett så låt orden flöda här!
Jag lyssnar!
Vi lyssnar!

Kommentarerna är välmenade pch ger ett uttryck för att du inte är ensam.
Fortsätt skriv!