"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Stjärnstoff

Det är INTE du som splittrat barnens familj! Det du har gjort är att skydda dem från en otrygg miljö. Det går kanske inte att förstå nu för dina barn- men hur skulle det varit om du stannat? Tyvärr är det antagligen du som kommer bli mest testad eftersom jag förmodar att de är tryggare med dig. Men med tiden kommer de förstå det du redan vet.
Modiga modiga du...har lämnat en relation som ingen av er mår bra i. Nu får ni en chans att hitta lugn och känna trygghet.
Jag har full förståelse för din ångest över att kärnfamiljen är splittrad - fast den kanske kan bli mer hel nu än vad den var när ni levde tillsammans?
Tänker på dig

du och barnen får bra kontakt med psykologen, att "personkemin" stämmer. Det är ett bra initiativ. Jag tror att du skulle behöva hjälp alldeles själv att bearbeta det du gått igenom, att våga "möta" det som var och minnas hur du upplevde din situation. Det är dina upplevelser som var din verklighet. Jag ser att du - helt naturligt - lägger tillrätta och förminskar det du beskrev när du var mitt i - "jag måste ju komma ihåg att det var rätt illa, sambon var inte trevlig, vare sig mot mig eller mot barnen" skriver du. Det jag läste var att du var skräckslagen, livrädd, misstänkliggjord, hårdhänt behandlad...

Jag funderar också över att du håller och hyllar, idealiserar, kärnfamiljen så väldigt, väldigt högt. Såklart det är trevligt och fint att leva i en Astrid Lindgren-familj typ Tommy-och-Annika-och-mor-och-far... men Pippi Långstrump levde inget dåligt liv hon heller:) Det finns absolut lyckliga familjer. Och det finns många olyckliga familjer - jag VET det efter ett långt yrkesliv där jag fått ta del av mycket om hur människor har det bakom fasaderna och villaträdgårdarnas staket. I allas liv och i alla förhållanden finns perioder av kris - en kris innebär både hot och möjligheter.

Jag tror inte att vi varken kan eller ska eftersträva att ge barn en bekymmersfri uppväxt. Inte ens "riktiga" prinsar och prinsessor är problemfria - det är helt uppenbart om du begrundar fam Bernadotte. I allas liv finns utmaningar och motgångar och barn måste få möta dem och lära hur man tacklar livet och att man kan bevara sig själv även om och när det är föränderligt och stökigt i omgivningen.

Önskar dig en lugn helg med vila och återhämtning! Du har det inte lätt nu men du har alla möjligheter till ett bra liv!

Kramar / mt

Sorgsen

....kör din linje. Vad flickornas pappa gör och säger får han stå för.
Att du tar slut är inte konstigt. Det är kanske den gränsen som flickan provocerar fram.
När den kommer så vet hon kanske att "hit men inte längre". Efter 3 timmar måste ni båda varit utmattade av testandet av gränser.

Jag hade ett extra barn som var otroligt envist. Hen satt vid ett träd 8 timmar för att testa om jag aldrig ska komma och hänta hen. Hen ville se hur orolig jag kunde bli.
Hen var 9 år. Jag ropade att det var mat, jag gav information när den dukades av, jag sa att snart kommer myggorna fram och det blir obehagligt sitta där och trycka. Men jag hämtade inte. Hen kom in, gick direkt till sitt rum, än var striden inte över, men jag gick inte och matade henom. Hen var vrålhungrig morgonen efter. Just detta har vi skrattat åt flera gånger nu när hen har egna barn med samma gener ;) ska tilläggas att några fler trädsittardagar upplevde vi aldrig.

Du är bra!
Du är tillräcklig!
Du är mamma till dina barn och vill dem väl. Skäm bort dig själv också.
En sak åt gången!

När er relation är bruten, först då börjar ditt vidare liv ordentligt!
Se till få det överstökat så fort som möjligt, det där tär!

Åh, Stjärnstoff... så sant, så sant - det var ju inte jag som splittrade familjen, eller i alla fall var det inte bara jag. Känner mig så o-modig...

Idag har vi haft det bra, barnen och jag, en del konflikter, men inga katastrofer (jag har varit rak och tydlig, men det har inte kommit upp något större och jag känner mig stärkt i att stå på mig i vuxen-saker, tack Sorgsen!!) och idag sa stora tjejen plötsligt, helt taget ur luften, lite småledsen och fundersam:
"Jag vill inte flytta" och jag frågade vad hon menade (helt kall inombords för jag tänkte - nu kommer det, nu säger hon att hon vill bo kvar i huset med pappa) och då säger hon "Jag vill bara bo här, jag vill inte bo hos pappa". Och så försökte jag vara neutral och så och visa på det positiva med att ha mamma och pappa, att ha två boenden, två rum osv, och hon bara fortsatte prata om att hon vill stanna med mig, hon vill inte bo med pappa, hon vill träffa pappa ibland men hon vill inte bo där.
Jag förstår att det kan vara saker som bara kommer som infall, men det har ju varit en röd tråd hela tiden: allt som oftast vill hon inte åka till pappa, hon vill inte vara med pappa osv. och jag ser ju - hans beteende mot henne är inte alltid trevligt... Och jag kan inte stå och säga rakt av att det är fantastiskt att vara med pappa - för jag vill ju inte vara med honom... Däremot försöker jag av hela mitt hjärta prata om det som jag vet är bra när de är där. Men det gör ont att höra henne - för jag vet ju att det ibland kör ihop sig och på ett sätt som var en del i det jag tyckte så illa om...

Det har också kommit upp andra saker idag, eller hon har tagit upp andra saker: hon har tagit med sig en leksak hit från pappas hus, och han visade mig tydligt att han inte vill att barnen ska ta med sig saker eftersom han menade att det är risk att alla roliga saker hamnar hos mig, samt att han menade att de saker som barnen fått från "hans sida" ska vara kvar hos honom eftersom de kommer från just hans sida/hans släkt. Jag har däremot sagt att jag tycker att det är ok om barnen tar med saker, jag tänker att det är just barnens saker, alltså bör de få ta med dem om de vill, oavsett om de vill ta med saker från mitt boende eller från hans. Självklart kan vissa saker passa bättre på ena eller andra stället (mer pga omgivning, tex cykel passar bra hos honom som har mycket asfalterade gator = lättare med plan mark att lära sig cykla än här med mycket grus/stigar) men jag tycker i dagsläget att det är ingen stor sak - om barnen vill ta med en docka eller ett spel till den ene eller andre så, ok! Men idag sa flickan att "Pappa sa att jag får inte lämna XX (dockan) här, men jag vill att hon ska stanna här"... Eh, jaha, jag fattar liksom inte varför det är en stor sak? Och samtidigt vill jag inte gå emot pappan heller? Men jag tycker verkligen att det är barnens saker - det är ju inte pappan som fått dockan, så vad spelar det för roll om barnen vill ha en sak här, något annat där?

Jag har också fått höra från förskolan att det har varit en del incidenter när barnen är hos pappa: de är ofta argare då, och visar det mot andra barn... Men samtidigt så säger de att det finns dagar när det fungerar bra, så de är inte oroliga på det sättet...

Mt, vad menar du med detta: "Jag tror att du skulle behöva hjälp alldeles själv att bearbeta det du gått igenom, att våga "möta" det som var och minnas hur du upplevde din situation. Det är dina upplevelser som var din verklighet"
Jag går på Kvinnomottagningen, tror du att det finns bättre ställen?

Tack för dina ord, mt! Jag är uppvuxen i kärnfamilj och har nog alltid sett framför mig att jag ska leva så själv... Men du har ju så rätt: det behöver inte vara det bästa!
Livet är inte helt lätt nu, näe...

Sorgsen! Ja, vi hade ingen träd-testning, men det kändes nära! Idag har varit mycket lugnare! Jag har varit stärkt, mycket mycket av dina ord, och idag känns det som att hon förstått att när jag säger nej på ett viss sätt så är det nej.

Hur ska jag bryta relationen? Hur ska jag göra? Känns som vi alltid kommer ha det så här, bara för att vi har barnen... Jag känner hur han står där och stampar på tröskeln hela tiden, bara väntar på att få kasta sig över mig när han hör minsta antydan till att min röst är på väg att skära sig = då jag är ledsen så är jag mitt vanliga jag för honom...

Sorgsen

..stark du är. Det är så jag sitter och ler en smula av stolthet över dig.
Alltså det jobbiga läser jag och förstår till punkt och pricka men jäklar vilket krut det är i dig!
Det du står i är egentligen fullständigt omänskligt men du traskar vidare dag efter dag.
Var stolt över dig! Det blir jag, stolt över dig, här helt anonym men ändå alltid nära.

Jag säger som Lelas, det blir bättre! Det gör det trots att det känns näst intill omöjligt att tro nu.

Behåll lite is i magen och försök komma ett steg närmare en slutgiltig separation för var vecka. Räkna inte med att exet kommer skynda på det, då tappar han ju en stor stor del av kontrollen över dig.

Det där med prylarna, leksakerna, säg bara lugnt och stilla att du tar med dem tillbaka i en alldeles egen resväska för var besök hos pappan. Det där är bara ett sätt att utöva kontroll över dig. Jag ka inte se att det har med barnen att göra, det vore ju befängt. Sånt där smått höll mitt ex på med också. Det slutade med att jag började bunkra själv, allt från kläder till dubletter av spel och leksaker. Om barnen gör det stort skulle jag tolka det som just inre smärta som försöker hitta kanaler. Men, det har jag svårt tro skulle orsaka skada i längden. Men ack så jobbigt i tillfällena om de inte kan få sin vilja igenom.

Däremot tror jag det är fullt och sant och flickan är helt ärlig när hon säger hon inte vill bo med pappa. Däremot kan det vara så att hon säger motsvarande till pappan. De är extremt lojala de där små kloka. Du kommer se tydliga tecken på om de verkligen vantrivs med tiden, de tecknen behöver/bör du inte leta efter, du fortsätter nu vara den mamman du är. Det är den mamman barnet behöver och vill ha. Hon har många sidor, allt från den glada till den trötta och ledsna. Om det skulle visa sig att barnen verkligen inte mår bra hos pappan så kommer du se det. Men nu är det alldeles på tok för tidigt börja analysera. Analysera och ta in dagen är såklart nödvändigt men några slutsatser att luta sig mot tror jag är att göra sig björntjänster nu. Då blir det många slutsatser som måste dras med täta mellanrum är jag rädd.

Jag skulle koncentrera mig på att få genomfört skilsmässan som första steg. Att dra slutsatser över barnens mående redan nu är för tidigt. Att de är påverkade är någonstans sunt. De ger uttryck för sitt mående och det är alltid bra. Jag skulle oroa mig om de visat likgiltighet. Den responsen du får från förskolan känns ju öppen och ärlig. Låt dem säga det de vill spontant. Det räcker du säger att du förväntar dig att de säger till om något oväntat händer. Det ingår ju i deras profession.
Jag har däremot några sämre erfarenheter från händelser där just dagis/skolpersonal blåser upp, i mina ögon, mindre saker så barn blir övertygade om att de är sjuka och annorlunda långt upp i grundskola. För komma tillbaka till det som jag upplever som rädsla för avvikelser generellt. En rädsla som sitter rotad i den vuxne och inget som ett barn ska klä skott för. Men, nu ärjag inne på mer politiska frågor.

Jag kan inte avgöra mer än utifrån dina ord men jag hade inte dragit in fler människor runt barnen i nuläget. Men som sagt, där kanske jag sticker ut näsan och får vara beredd på en näsbränna av andra här inne. Jag grundar det på att så länge inget hunnit bli rutiner så är oro naturligt. Ju fler kockar....

BUP är fantastiskt men vad skulle de avgöra nu?

Hjälp ska du naturligtvis använda dig av om det känns rätt.
Varför hjälpen i detta fallet kommit på tal kanske vore en klok fråga ställa?
Kanske är det en framförhållning vid eventuell vårdnadstvist, att något finns dokumenterat?
Vem har initierat?
Frågorna ställer jag inte för få svaret här och till mig utan till dig.
Kanske(förmodligen) jag har ett annorlunda förhållningssätt just när det gäller barn,
Kanske just för att jag jobbat med det och fortfarande har kontakt med några av dem nu i deras vuxenliv, men det är detta som kommer till mig utefter de ord jag tilldelats här. Helheten ser ju bara du.

Oavsett så:
Lita på dina modersinstinkter, de är oftast tydliga om du reensar bort "slaggprodukterna" runt omkring. Slagg som "tänk om jag har fel"-"kanske det inte var så illa ändå"-"vad skulle exet säga om det"-"vad ska folk säga"- ja, typ sånt där som tar bort udden av spontanitet och magkänsla.

att du förminskar dina upplevelser - t ex när du skriver att det "inte var trevligt" det som faktiskt var väldigt osunt och hemskt i ert förhållande - det är viktigt för dig att orka ta in bilden "så här illa/hemskt/fruktansvärt var det verkligen..." för att sedan kunna lägga den åt sidan och leva i medvetenheten: "... men jag tog mig ur det!!!". Han har i hög utsträckning bestämt hur du ska leva, hur du ska tänka, vad du ska känna, vad som är rätt-och-fel... nu ska du lära dig (?) lita på på din egen upplevelse, följa dina egna värderingar... Det är ett STORT jobb. Så tänker jag. Kanske du får hjälp just med det på kvinnomottagningen? Att den hjälp du får där är vad du behöver - för det måste få ta sin tid att läka. Då är det bra - de vet vad det handlar om.

Av det du beskrivit har jag uppfattat att ditt ex utövat stark makt och kontroll över dig. Det framgår i ditt första inlägg. Det kan vara samma mönster som visar sig gentemot barnen när han vill bestämma vad de får bära med sig från det ena huset till det andra. Det är maktutövning. Det är viktigt för barnen att få bestämma det de faktiskt kan bestämma och välja själva - dit hör ju precis var dockan ska bo idag. Det är ju så mycket som de inte kan bestämma och ta ansvar över - var de ska bo, hur ni föräldrar ska leva osv... Det låter inte som pappan har förmåga att sätta sig in i barnens situation och "se med deras ögon" - på samma sätt som det var i relationen till dig.

Det kan du - alldeles tydligt. Du är en alldeles tillräckligt bra mamma! Och det räcker!

Jag skrev nyligen i ett annat sammanhang om bekräftelse... ska förmedla vidare till dig, bara som en tanke. Bekräftelse i djup mening är att svara an på en annan människas fråga: har jag rätt att vara den jag är? att känna de känslor jag känner? att vara svag? rädd? arg? Djupast: duger jag? är jag älskad som den jag är? Det händer oupphörligt mellan barn och föräldrar och där kan föräldern bekräfta sitt barn både genom att 1) svara på den aktuella frågan 2) bekräfta barnets rätt att fråga... och rätt att känna de känslor barnet har. Ett exempel på det är nr Alfons Å inte kan sova (du har säkert läst den) och slutligen säger till sin trötta pappa att det är ett lejon i garderoben. Pappa kommer och lyser noga med ficklampan i garderoben, sen säger han: Lejon finns inte ofta i garderober. Sov nu Alfons. DET är bekräftelse... (inte OFTA... nej, nej:)

När pappan förnekar flickan att ta med dockan till dig skulle jag säga att han tillgodoser sitt eget behov (av att bestämma? visa att han har makt att bestämma - man kan bara fundera över varför han vill bestämma om en sån sak) och inte barnets. Inte bra men DET kan du inte förändra... inte heller förklara varför det är så med pappa. Däremot kan du möta flickans känslor och ge dem berättigande och utrymme.

Allt detta skriver jag förstås utifrån min tolkning av vad du skriver och med reservationen att jag kan ha fel. Hoppas jag kunde klargöra hur jag tänker. Du läser, tänker och tar till det som du tror du kan ha hjälp av...

Situationen du och ni alla är i är långtifrån ovanlig, tyvärr. Det är bra att ni får träffa en (barn)psykolog. Fråga igen om du blir att undra över något i det jag skriver.

Teorin om bekräftelse har Clarence Crafoord som källa.

Kramar och trevlig helg! / mt

Sorgsen

...tydligt Mulletant.
Din text får mig dra en mer övergripande rubrik av min tidigare text.

Det är oftast man fokuserar på allt som inte fungerar.

Jag menar att det ofta tar den plats det kräver och de goda sidorna behöver få medveten fokus för växa sig starka!
Du ÄR en bra mamma flygcert. Det är så tydligt för mig när jag följt dig. Tvivla inte på det! Ditt ex kan du inte ändra, det ligger inte i din makt.

Kram

Sambon är så snäll, så omtänksam, så mjuk, så tillmötesgående, så varm...
Och jag är så ledsen, så ledsen...

Jag är såå himla ledsen, på mig, på situationen, på livet, på allt... Jag vill verkligen inte leva så här. Jag har ingenting av värde i mitt liv - jag har bara förstört precis allt. Jag vill itne tvista om barnen, jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem, jag vill ju inte att de ska behöva flacka så... Det bara kan aldrig bli bättre - jag har förstört allt. Satt på en middag igår, min första "alla-andra-är-par-men-jag-är-singel"-middag och jag försökte så hårt, försökte visa att jag är i alla fall lite glad, jag är i alla fall lite trevlig, jag är i alla fall lite pratsam, och jag log så att jag fick ont i huvudet... och sedan satt jag ensam och grät.

Känns som jag har världens mest tomma och innehållslösa liv. Alla av mina vänner lever kärnfamiljsliv, de är oftast uppbokade på helger, jag har inga egna kurser/aktiviteter, sambon är mest aktiv i världen med barnen och jag känner mig sååå avundsjuk - känns som jag inte gör någonting bra. Och när han ringer så rasar min värld - han är så snäll och lugn... och i mitt huvud ekar som vanligt "ensammast i världen, jag skulle ha stannat" och jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa det... jag bara önskar ju så att jag vore lycklig.

Sorg, sorg och sorg.
Åh, jag bara vill inte leva mer. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva så här, jag bara önskar att barnen har det bra, och jag ser ju att de inte vill flacka, inte vill flytta fram och tillbaka... och så är det precis det jag tvingar dem att göra.

Lelas

Gumman! Sluta!
*tar dig i axlarna och ruskar dig lite försiktigt, och tittar dig djupt i ögonen*

Du. Sluta klandra dig själv. DU har INTE förstört någonting för barnen. Tvärtom.

De kommer att se tillbaka på det här och säga: "Mamma är min hjälte, hon bröt upp från pappa och räddade både sig själv och oss från att gå under. Det var en jobbig tid för henne, men hon klarade det för vår skull."

Men, det tar tid. Häng i. Håll ut. Det tar tid.

Det är inte meningen att du skall fixa att vara glad på en alla-andra-är-par-middag, inte än. Det kommer senare.

Men, det tar tid.

Andas. En dag i taget. Är det för mycket? Ta en timme i taget då. Andas.

Kram. <3
/H.

Åh, detta svarta hål...
Jag förstår inte hur tid ska hjälpa, jag förstår inte hur någonting ska hjälpa....

Sambon är ju mycket mer närvarande, mycket mer aktiv, men det gör ju lika ont det - det är skönt för barnens skull, men samtidigt så har jag försökt så mycket och nu är det som borta - för nu är han bättre, roligare, trevligare, snällare....... och jag är bara dum, ledsen och dålig.

Kanske har jag överdrivit... Jag läser mitt första inlägg här och tänker att "Jo, så var det ju ibland, men det var ju inte alltid så och kanske har jag tagit fel?" Jag vet ju att jag varit såå rädd för honom ibland, tyckt såå illa om hans beteende ibland, men kanske att jag är den svage, kanske jag lät mig ta för stort utrymme och så blev det så här...
Barnen kommer aldrig att kunna de det som något bra - för de får ju se en bättre pappa idag, kanske att de kommer få en ny och mycket bättre mamma när han en dag träffar någon annan... och kvar står bittra gamla mamma, åh, vad jag är less på mig, att jag inte bara kan glömma mig själv.

Lelas

Nej, men du...

Förlåt mig, men nu kan jag inte låta bli:
Skärp dig! Vakna! Ta dig samman! Sluta analysera! Stopp!!

Lyssna på mig nu: Du överdriver INTE. Du är INTE orsaken till det här. Barnen har redan tagit stor skada av att leva i relationen som den såg ut, och de skulle absolut INTE må bättre av att du hade stannat.

Du har hört många av oss säga att du inte överdriver, under en lång period nu. Tror du att vi säger det utan att mena det? Tror du att vi inte menar när vi säger att du har gjort rätt som lämnat? Tror du att vi jamsar med för att vi inte kan med att säga sanningen till dig? Eller vad tror du?

Nej, jag tänker bara säga detta en enda gång till, flygcert: Du överdriver inte.

Så där. Nu tänker jag aldrig mer säga det till dig, utan du får helt enkelt vara så god att tro på mig nu. För om du inte har lyssnat på mig och alla andra hittills när vi har sagt så till dig, då kan jag lika gärna sluta säga det också.

Kram, vännen, jag vill dig allt gott, men nu får du faktiskt ta dig samman lite. Jag och alla andra finns här för dig, nu och även i framtiden. Men, du måste ta dig samman. Ok?
/H.

för dig att (försöka) sluta jämföra vem av er - mamma och pappa - som är bättre. För barnen är ni de ni är, med olika trygga/glada/ledsna/roliga sidor. Det absolut bästa är att de har utrymme att tycka om er båda såna som ni är. De SKA inte heller ha något som helst ansvar för att ni flyttat isär, det beror på er båda och inte på dem. Antagligen önskar de att ni alla skulle bo tillsammans och vara glada - men det var inte så.

Det låter trivialt men GÖR nånting; gå ut och gå, gå på gym, gå på bio, ta ett bad, lägg en ansiktsmask, sköt om dina fötter... om du är ensam. Om barnen är hos dig kan ni göra nåt tillsammans. Försök också konkret att styra dina tankar på något annat. Lyssna på musik som gör dig på bättre humör. Ibland måste ta till såna knep - låter simpelt men det blir i alla fall inte sämre och hjälper mycket oftare än man kunde tro.

Ta upp alla dina funderingar hit-och-dit med din samtalskontakt - jag får tanken att samma villrådighet styr dina tankar nu som innan du flyttade. Det är ett enormt lidande för dig och begränsar din möjlighet till glädje. Du behöver få hjälp att komma ur det.

Styrkekramar! / mt

Sorgsen

...jämföra med min historia.

Det tog år innan rutiner började falla på plats.
Det tog år innan tex julaftnar och födelsedagar slutade hugga i min maggrop för jag inte kunde forma nya rutiner.
Det tog år innan gråtattackerna slutade ha tårar.

Men, alla känslorna var mina! Bara mina, min dröm gick i kras men jag började forma en ny dröm med nya förutsättningar.
Nu, 20 år senare, är vi alla nöjda och glada.
Inte kan du väl tro att du efter mindre än år ska få bortskjölt alla år av press och obehag ur dig? Att ni alla ska ha hunnit forma nya rutiner?

Att jämföra med:
Det tar 3 månader för kroppen anamma regelbunden träning-att märka resultat
Det tar 3 år för hjärnan att anamma nya kostrutiner-att utan eftertanke plocka ner produkter i varuvagnen och rutinmässigt laga en sundare kost.

I min nuvarande relation så skyndar jag inte heller fram. Det vore orätt mot mig och maken. Försvinna från känslan an jag ju inte oavsett om jag går eller stannar.
Jag levde och lever med det jag är och var i. Nu förändras det, det var tvunget. Mannen vill också förändra men det tar tid! Det måste ta tid! Samma tid om jag är i förhållandet eller utanför! Samma för dig-det tar tid och bara du väljer var du vill lägga fokus!

I min historia tvingade jag mig se komiska filmer då och då, men inte skrattade jag första, andra eller tredje filmen. Men det kommer! Bara du väljer!

Nu gråter jag inte längre dagligen tex och jag vet inte riktigt var och när i den här utvecklingskedjan det började vända.
Min make har fler och fler positiva dagar i sträck. Det goda föder gott.
Det är väl bara positivt att ditt ex har energi och orkar. Avund är inte något du kan använda på annat sätt än vända mot kreativitet. Genom avundsjuka blir du bara bitter. Bättre mår du av handling.
Vad vill du uppnå?
Fokusera på det och handla efter det!
Ditt liv är ditt, exet kan du och kunde du aldrig styra!

Kram

Lelas, jag ser allt du skriver till mig, jag ser det andra skriver till mig - och ändå mår jag så här dåligt. Jag tror inte att ni ljuger eller inte vågar säga som ni tror/tycker, men jag är ändå så ledsen.

Igår kväll satt jag ensam i mörkret på bron över motorvägen. För varje bil som passerade tänkte jag att det krävdes en lastbil. Och ändå vågade jag inte hoppa ner när lastbilen kom. Jag önskade så att det skulle hända något.

Jag är tydligen så här svag, för jag klarar inte att bita ihop. Ibland har jag försökt som du skriver Mt, att tvinga mig att göra något annat, något "roligt", och ibland har det gått, men...

att du beskriver för din samtalskontakt hur dina tankar går, hur ledsen du känner dig...
Jag undrar om du är i en depression eller om du har reaktioner på grund av postttraumatisk stress. Ingetdera är konstigt med tanke på den press du levt under en lång tid OCH vilken inre konflikt du tampas med för att du lämnat livet i kärnfamiljen. Jag får känslan att du verkligen behöver hjälp i levande livet, irl, så att du kommer ut ur de här destruktiva tankegångarna. Fortsätt ändå att skriva! Både skrivande och samtal kan göra dig gott! Kramar / mt

dig styrka och kramar Flygcert !!
Det är lite mer än ett år sedan jag hade samma tankar som du men jag tänkte tanken hur mycket jag skulle skada min dotter. Jag har flytt nästan hela mitt liv genom alkoholen men denna gången valde jag att stanna och leta efter min väg ut och jag är nu på väg upp ur hålet.

Var med oss, leta upp Al-anon, åk på stormöten, skaffa ett fb-konto med ditt nick och prata med oss där. Vi behöver dig och du oss ♥

Sorgsen

...det ÄR inte konstigt eller onaturligt att du mår dåligt!
Som jag skrev en gång tidigare, i min historia höll jag mig många meter från rälsen för inte kasta mig framför tågen. Jag önskade också på en olycka, många gånger.
Men när olyckan, en singelolycka, kom var det enda som existerade i mina tankar att jag ville hem! Hem till mina barn. Jag snurrade och totalkvaddade min bil, de skedde under en färd helt utan att jag medvetet utsatte mig. Efter det lovade jag mig själv att aldrig mer önska försvinna på annat sätt än det naturliga.

Det blir bättre men du måste styra det själv. Inga stora grejer, börja med en liten, nästan obetydlig, det gör skillnad. Som jag också skrivit, när jag inte hittade något annat som varit positivt fokuserade jag på nån trivial positiv sak som att jag borstat tänderna tex. Jag skrev mycket och det var sidor om allt svårt, det kom även dagar då jag inte orkade skriva heller, en dag när jag läste och såg hur svart allt var tvingade jag mig till saker jag tidigare tyckt om. Varje dag SKULLE även något positivt stå nedskrivet som avslutande rad! Så blev det! Allt från rena strumpor till komedier på tv. Det funkar! Tar tid! Men det funkar!
Jag hade dygn där jag tappade tiden och bara glodde rakt in i väggen, det gör jag aldrig mer, inte nu när jag hamnat i min nuvarande situation. Jag skapade några genvägar då, i min historia. Det gör du åt dig också, svårt se nu, men det gör du.

Ta hjälp, skriv, skriv och skriv så du får ur dig skiten! Vänd inte det onda mot dig själv! Det blir bättre!!!!!

Kramar i mängd, varma och långa

Lelas

Jag vet att du läser, flygcert, och jag vet att du tar det till dig.

Jag förstår också att du är ledsen och trött, det är helt i sin ordning. Däremot blir jag orolig när jag märker att du vacklar i ditt beslut. För är det någonting som verkligen skulle ta livet av dig så är det att gå tillbaka. Du måste stå fast, vännen. För barnen och för dig själv. Du har tagit rätt beslut, och därmed har du också tagit dig igenom den svåraste biten av det här. Det blir bättre, även om du inte märker det just nu.

Kan det kanske vara som när man bygger om sitt kök? Man har ett kök som funkar helt ok, men så vill man ändra på det. Man dagdrömmer om hur det skall bli med nytt kakel och nya skåp. Spisen skall få en ny plats, och därför måste man flytta på diskmaskinen också.

Men, först måste man riva det gamla. Man måste slå sönder skåpen, knacka loss kaklet, bända loss diskbänken, slänga ut den gamla spisen och diskmaskinen...

Först sedan kan man börja bygga nytt. Och innan man har börjat göra det, så tänker man att man egentligen hade ett rätt så bra kök och att nu är ju allting helt förstört och kommer aldrig gå att bygga ihop till något vettigt igen.

Men det gör det. Det går. Det blir bättre.

Massor av kramar, vi är många som tänker på dig och som bär dig med oss. Var rädd om dig, du är värdefull!
/H.

Stjärnstoff

Dina barn behöver dig!!-tänk inte ens tanken på att ta livet av dig! Kära du- lämna inte dina barn❤
Stanna här, jag behöver dig! Du har skrivit fint och klokt till mig och för det är jag tacksam. Fan vad livet prövar oss.. Men du det blir bättre, håll ut..
Kramar i massor!