av Adde

..

Adde
fre, 2013-05-10 - 14:12

att jag kunde mig själv utan och innan men har de senaste dagarna sett att det finns mer att upptäcka :-)) Små fina saker som är värda att uppskattas. Som att jag blev oändligt glad för att ett par bekanta har bjudit (jag betalar själv :-) ) med mig på ett event i höst och för att en granne som jag bara pratat lite med kom och bjöd mig på fika igår ! Kanske vardagsgrejer för många men för mig är det stora händelser som gör min dag och det är väl så det ska fungera, att kunna glädjas åt små saker. Fick dessutom en rejäl kram av en tjej idag bara för nånting jag sa till henne ! Lycka !!

Jag upplever just nu nån form av samma känsla som nynykter när jag insåg att jag har ett bra liv och att jag har återfått förmågan att njuta av det. När jag lyfter blicken utanför mig själv och vågar ta emot det som finns och erbjuds så finns också möjligheterna. Och jag törs återigen möta dessa nya möjligheter.

Det är fint att leva.

Adde
sön, 2013-05-12 - 09:31

mornar fylls jag av sån tacksamhet när jag vaknar och finner att min kropp är precis som en kropp i min ålder ska vara. Rummet snurrar inte, jag mår inte illa, jag tycker det är så ljuvligt med fågelsången att jag slänger upp fönster och dörrar så jag ska kunna höra och ta in all livsglädje som spirar i naturen när jag äter min frukost. Jag skänker en tanke till de som är på Gotlandskonventet och kan känna deras skratt och glädje under hotellfrukosten genom rymden. Än har de några spännande timmar kvar innan båtresan hem, en resa som är fylld med tankar och glädje, så har det iaf varit för mig.

I boken "Var morgon ny" står det under dagens datum :
"Varje dag kan vi göra framsteg. -Vi kan själva välja hur vi vill bete oss i varje enskilt fall. Vi bör lyssna på vår inre röst, vårt samvete. Om vi väljer rätt kommer vi att bete oss på ett sätt som är till glädje och nytta både för oss själva och för vår våra närmaste."

Det är långtifrån ofta jag läser i den men just idag har en vän lagt upp den på nätet och den texten passade mig perfekt idag.

Jag har ett val idag om hur min tid ska se ut just nu och de kommande dagarna, lätt att glömma när jag självömkar men valet finns alltid där hur jag än gör och handskas med mig själv.

Med den erfarenheten som jag fått de sista 2 åren så har mitt liv blivit ännu bättre fast det var svart ett tag. Då ville jag inte göra valen som ledde mig framåt utan stannade kvar och mådde dåligt, jag hoppas jag lärt mig tillräckligt för att inte göra om det.

Hur det än är i livet så är varje dag utan sinnesförändrande medel en ren seger och det stärker min självkänsla sakta men säkert.

Idag väljer jag att inte dricka.

santorini
sön, 2013-05-12 - 10:08

Tack för påminnelsen, Adde. Ha en bra dag, det ska jag. Förutsättningarna finns. Solen skiner, jag vaknar också pigg och fräsch (nåja' inte bakis i alla fall.) alla möjligheter är öppna.

Adde
ons, 2013-05-15 - 13:35

länkat tidigare till den här fina lilla boken men det skadar nog inte att göra det igen ! Klicka på boken så får ni upp den över hela skärmen och kan "bläddra" i den.

http://enlitenbok.nu/

Adde
tors, 2013-05-16 - 08:15

igen sitt eget resonemang från en intervju i tidningen ger mig lite fjärilar i magen....

Ralf Gyllenhammar i gruppen Mustasch gjorde en fyllespelning för ett tag sedan, en spelning som avbröts för att han hade svårt med både tal och ben :-) Dagen efter bad bandet om ursäkt och lovade att kompensera med en gratisspelning framöver. Gott så.

Nu är ett nytt datum bestämt och i intervjun så kommer kommentaren i samband med att han säger att det är slutdrucket av starkspriten :

"Bara öl och rose'vin. Och inget innan konserten. Det är färdigt med sånt."

Eller hur ??? Visst hjälper det att dricka annat ?? Om jag låter bli andra sorter så har jag ju inte problem va ??

Hur många gånger har jag inte använt precis samma smarta argumentation ? Det fungerade inte för mig heller.

Adde
fre, 2013-05-17 - 17:31

på ett AA-möte häromdagen, eller ja, vi var bara 3 alkisar av över 20 st. Resten var narkomaner.

Jag vill med en gång säga att jag definitivt inte har något mot narkomaner !!! Drogfria så är de lika fina människor som alla andra och i botten har vi samma sjukdom. MEN....deras beteende skiljer sig så drastiskt mot vårat, vi som "bara" är alkisar, så ett möte känns bara fel för mig. Jag har ett behov av att identifiera mig med andra alkoholister så att jag kan se att jag inte är ensam med mina sjuka saker. Man kan se samma sak här på forumet att många säger att det är så skönt att se att jag inte är ensam.

Jag har som vanlig "normal" alkoholist växt in i sjukdomen under en avsevärt lång tid, om jag inte använt andra stimulantia så är tiden för tillnyktring UNGEFÄR vid en tidpunkt runt 40 års ålder för kvinnor och 50 för män. Naturligtvis finns det varianter men det är en rätt vanlig tidsrymd för att nå sin botten. Narkomaner dundrar in i beroendet väldigt tidigt och då många gånger genom en uppväxt i en dysfunktionell familj som soc har struntat i. Första fyllan vid 12-13 års ålder är mer vanlig än man kan tro. Sen vet inte jag om det är så att den unga hjärnan snabbare anpassar sig till kicken så den fortare kräver starkare grejer. De unga jag träffat hade ett utvecklat drogberoende vid fyllda 15. Moppekort fanns liksom inte på kartan. När hela barndomen tas ifrån dem så man inte får lära sig de mest elementära sociala, ekonomiska regler eller egen kroppsvård så pratar vi inte alls samma liv och erfarenheter. Laga mat ?? Hur gör man det ??

Återigen : Jag ser INTE ner på dessa människor och jag kan än idag bli upprörd över hur vidriga förhållanden många barn får växa upp i. Tillåts växa upp i !! De har aldrig fått en rimlig chans att lära sig bädda sängen, att duscha åtminstone en gång om dan, att sköta sin egen ekonomi.Kriminalitet blir vardagsmat för att få in pengar till drogerna.

Dessa barn och ungdomar behöver träffa andra som varit med om samma sak. Vi gamla alkisar kan inte erbjuda dem det.

Jag vet att en del tunga, äldre, narkomaner tycker om AA för att det är så mycket lugnare där, mer sinnesro. Det är helt ok men när de blir i majoritet så tappar jag min identifikation.

Jag vet också att jag med flera gamla vanliga alkoholister är i klar minoritet numer, blandmissbrukarna tar över. En sorglig utveckling kan jag tycka för hur det än är så är alkoholen "lättare" att bli av med än piller eller narkotika. Att se en narkoman gå ur en drogabstinens gör att en vanlig bakfylla känns som en semesterresa. Hade jag inte tackat nej till de piller som de okunniga psykologerna en gång erbjöd mig så hade jag absolut platsat på ett NA-möte. Om jag alls hade överlevt.

Jag har ett par andra möten jag kan gå på där AA-folket är i majoritet, än så länge, men de ligger lite illa i tid för min del. Men de dög ju åt mig i början av min nykterhet så då måste de ju duga nu också :-))

Sorgsen
fre, 2013-05-17 - 19:44

...också skillnaden var påtaglig under anhörigveckan.
Träffade också några nya ansikten när jag hälsade på maken under hans behandling.
Handlar väl inte om att dela upp människor utan, som du säger, att problematiken och "skadorna" är annorlunda liksom läkandet.
Jag ser även skillnader på Al-anon , skillnader hos anhöriga.

Helg-kram

markatta
fre, 2013-05-17 - 23:29

Intressant det ni skriver Adde och sorgsen. Kan ni utveckla på vilket sätt det är annorlunda med alkisar/narkomaner och deras anhöriga? Hur menar du Sorgsen att läkandet är annorlunda? Adde, menar du att det skiljer mest på ett socialt plan?

Kramar!

Sorgsen
lör, 2013-05-18 - 01:04

...inga kunskaper alls i detta. Bara grundat på det lilla jag själv sett.
Jag har bara uppfattat en större stress och utåtagerande misstro bland narkomaner. Känns nyckfullare och sen har jag läst mycket eftersom jag blivit misstänksam om blandmissbruk hos min make. Men längre sträcker sig inte mina grunder. Jag har inte kunnat dra paralleller med det jag läst och min make.

Anhöriga
Uppgivenheten känns svårare hos de anhöriga jag träffat på, de verkar också mer isolerade/utanför samhället. Det uppfattar jag som att de kanske inte klarat upprätthålla arbete och andra rutiner i samma utsträckning som alkoholister. Den tanken fick jag lite bekräftat i Addes ord om åldrar och insjuknandet. Men, det är inget jag är direkt kontakt med så därför skummar jag bara på ytan.

Under min anhörigvecka var det också just den unga åldern som var utmärkande. Det kändes sorgligt att se, unga begåvade människorsom hamnat snett i skolålder, då slog mitt modershjärta extra slag. Smärtsamt!
Lite annat som jag inte kan skriva om här har jag upplevt men inget jag levt eller lever i, bara betraktat och tilldelats.

Har ju, liksom jag förmodar de flesta av oss, sett snedtända narkomaner. Min make har inte fått delirium under min tid men det ska tydligen ha hänt med hallucinationer och förföljelsemani. Just de reaktionerna känns mer vanliga hos narkomaner än hos "vanliga" alkoholister.

Adde vet säkert mycket mer än jag om detta.

Mammy Blue
lör, 2013-05-18 - 08:54

för det förstärker ju bara min och andras uppfattning om att rock och sprit hör ihop. Har sett och förstått en del eftersom jag själv är hobbymusiker.

Vad det gäller narkotikan, så är väl ett par av problemen där att
1) unga har en tendens att se sej som oförstörbara
2) hjärnan utvecklas ända fram till 20- 25 års ålder
3) narkotika är förbjudet så det blir än mer spännande att smussla plus att man direkt måste börja ljuga och vara oärlig. Ett av problemen som finns med missbruk är ju att man ljuger för allt och alla inklusive sej själv.

Bara funderingar, har ingen egen erfarenhet av andra droger än alkohol, men har en dotter i den farliga åldern 17 år och en 14- årig aspergian- son boende i farlig närhet av Göteborg, så jag har grubblat en del.

Adde
lör, 2013-05-18 - 09:28

samma sjukdom men olika beteenden..."same same but different " !

Jag tycker mig se att vi har olika sociala beteende men även olika fysiska/psykiska beteenden.
Om jag börjar med det mest framträdande så är det deras kroppsrörelser och förmåga till, enkelt uttryckt, stillasittande. En narkoman är mycket yvig i sitt kroppsspråk och hela sin stil när h*n rör sig, hela kroppen andas rastlöshet. På möten, där jag vill ha sinnesro och kunna slappna av, så är deras ständiga gående fram och tillbaka till kaffebordet, toaletten, telefon ringer mm mm rätt så störande. Lite beroende på hur "framgångsrika" de varit på den brottsliga banan ser du på deras fabless för tunga halsskedjor och andra attribut, helst då så dyra som möjligt. Ibland så mycket så det blir som en karikatyr av en hallick.

Många kommer från gängvärlden där vanliga normala förhållningssätt till andra är helt snedvridet. Synen på kvinnan kan närmast kallas taliban-liknande, det enda som fattas är burkan. Kvinnan är en ägodel som inte får klä sig "utmanande" enl mannens synsätt eller ha kontakt med andra män, inte ens för vanligt samtal. Jag minns min första dispyt med en man som kom och avbröt ett samtal jag hade med en kvinna där han aggresivt meddelade att hon var "upptagen". Jag fattade först inte vad han menade och kvinnan vek bara bort och mannen gav mig onda ögat. Efter det höll jag mig på min plats för att inte starta onödiga konflikter men det gav mig en tankeställare om talibaner kontra vår undre värld. Skillnaden är minimal för att inte säga försumbar.

Narkomaner har mer av beroendesymptom än vi alkisar. Klassiskt är fysisk träning där en narkoman går all-in till 110 %. Extraallt av rubbet. Hela tiden tyngre, hårdare, tuffare, gärna med hela kroppen fast du tränar EN muskelgrupp. Det går igen överallt. Det finns ett otal företagsledare med droganvändning i botten som är skickliga på att driva företag tack vare detta tankesätt och det finns företag av en speciell kategori (jag tänker inte på indrivare då :-)) )som gärna anställer drogfria narkomaner pga deras 100 % fokusering på arbetet. På något sätt kan de hantera sin stress på helt annat sätt än jag som alkis som idag är väldigt stresskänslig.

På så sätt har narkomaner en längre väg att gå än vi alkisar men ränderna går aldrig ur helt. När man blivit van att se folk och deras beteenden är narkomaner lättast att identifiera, folk som använder glädjepiller kommer sen (pga deras bedövade känsloregister) medan alkisar, när de är nyktra, är svårare att sätta fingret på. Jag känner igen en "kompis" idag och då oftast för att de är en spegel av mitt gamla jag. Min dotter är mer känslig på den punkten och har lättare att se vilka som är alkisar före mig. Men generellt har vi "vanliga" alkoholister ett mer tillbakadraget förhållningssätt för vi vill inte gärna utmärka oss och få blickarna på oss. Vår egen skämskudde följer oss nästan hela livet om vi inte jobbar med oss själva och blir stolta nyktra alkoholister.

Jag generaliserar kanske en del men det är mina erfarenheter och jag vet att jag inte är ensam om dem. Och jag vill uttrycklingen återigen säga att jag INTE ser ner på narkomaner, tvärtom har jag en del fina vänner från den gruppen. Och jag vill också påpeka att när jag väl vunnit förtroende hos en narkoman är det en stor glädje för mig för deras livserfarenhet är att alla runt dem bedrar dem om det finns en chans. Drogen är alltid den starkaste vännen. Och då är det en stor ära att jag får vara en vän starkare än drogen.

Jag är idag väldigt glad över att vara en stolt nykter alkoholist.

Adde
lör, 2013-05-18 - 09:38

har du rätt Mammy Blue !!

I tonåren var jag ju kung och inget kunde drabba mig :-))
Men jag blir lika förbannad varje gång jag hör/ser att samhället/soc sviker barnen. Jag vet ju sen mina barn var små hur skolan/soc INTE tog tag i familjer med missbruksproblem och hur dessa barn redan i 6-9 klass var föremål för polisens uppvaktning. Alla unga missbrukare jag pratat med har dragit igång vid 12-13 års ålder. Hur är det överhuvudtaget möjligt att omgivningen, där barnen förväntas vara en stor del av dygnet, helt kan bortse från problemen ?? Hur fungerar man som vuxen då ?? Hur bra sover man ?? Hur kan man ens klara att tänka bort ett barn som inte mår bra ????

Sorgsen
lör, 2013-05-18 - 11:40

...jag läste någonstans på nätet att narkomaner stiger i status om de blir tillsammans med en kvinna som inte är missbrukare.
Minns inte just procentsatserna, men det var färre än 10% av dessa par som lyckades bli fria narkotikan. I de flesta fallen blev det dessvärre omvänt, att kvinnan hamnade i missbruket. Det betyder ju inte 90% av samma antal, man kan ju hoppas de flesta kvinnorna lyckades ta sig ur dessa förhållanden.

markatta
lör, 2013-05-18 - 11:53

Jag har nog inte funderat så mycket på olikheterna tidigare. Har mest tänkt att skillnaderna ligger i vart man kommer ifrån. Jag har märkt många gånger att mina vänner som, förutom alkoholen, kommer från ordnade medelklassförhållanden, kan bli chockade över att höra berättelser från min uppväxttid.

Då dessa vänner öppnat upp sig och berättat om sina erfarenheter om hur det var att vara barn till en alkoholist så har jag också berättat, trott att mina upplevelser varit "normala" för alla barn till alkoholister. Det "normala", alltså likheten tycker jag ofta är hur man hanterar relationen till föräldern, ilskan, sorgen, skammen är den samma. Däremot så är det en skillnad på villabarnen och lägenhetsungarna har jag märkt. I villorna så verkar det ha smugits mer med missbruket, goda middagar, ensamsupande o.s.v. men i lägenheterna var det vanligt med stora fyllefester där folk kunde säga öppet att de var alkisar, de var ju med likasinnade.

Detta skapade ju såklart en otrygghet i ännu större grad, än om jag hade kommit hem och "bara" hittat pappa full/däckad på soffan. Nu kunde jag komma hem till en pågående fest där ett tiotal främlingar befann sig i mitt hem, högljudda, onaturligt glada eller arga, illaluktande och skrämmande.

Kriminalitet, narkotika och sexuellt våld verkar också vara vanligare bland mina vänner från lägre sociala skikt. Kanske tar det längre tid att läka om man haft en hel vuxenvärld som betett sig på detta sätt än om det bara är en förälder som beter sig avvikande.

Adde, jag har också träffat flera kriminella med en rutten kvinnosyn. Organiserade kriminella verkar se kvinnor som en trofé att visa upp, inte en faktisk tänkande individ. Antar att det blir så när man lever ett liv som bygger på att man aldrig får sänka macho-masken, aldrig får visa sig svag för då kommer någon och tar makten ifrån en. Jag tror dessutom att det är omöjligt att leva ett liv som är kantat av våld utan att få vissa störningar i den empatiska förmågan, vilket såklart drabbar de kvinnor och barn som står i bakgrunden.

Kram

Adde
lör, 2013-05-18 - 13:41

skriver och uttrycker dig så bra Markatta ♥

Men visst är det tuffare om man inte haft en vanlig barndom utan växt upp i ett trasigt hem. Läs gärna Mian Lodalens "Dårens dotter" eller exvis Hillevi Wahls "Kärleksbarnet" mfl. Att inte fått med sig regler eller normer för att leva eget liv i samhället är ett stort handikapp. I behandlingen av unga missbrukare ingår "social träning" alltså hur man beter sig mot andra på ett normalt, vedertaget, sätt och på de HVB-hem jag kommit i kontakt med finns "personlig hygien" som en punkt i dagsschemat.

Får man inte hjälp med att komma ur en missbruksfamilj och alla dessa konsekvenser det medför så bildar man familj på samma grunder och för missbruket vidare. Jag tycker inte om begreppet klasskillnad men i det fallet så spelar kunskapsnivån och utbildningen en stor roll hur omgivningen reagerar. Har man inte kunskapen blir det onormala till en normalitet.

Jag har fått förtroendet att ha en mycket ung vän som nu är drogfri sedan flera år tillbaka och hon kommer från en riktigt dysfunktionell familj. Hon är smart och klipsk som få, fortfarande lite ömtålig, och hon lär mig massor om hur ett sånt liv kan se ut och hur ett tillfrisknande från en betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade kan vara. Hennes fortsatta liv kan föra henne precis hur långt som helst bara hon fortsätter att vårda sig själv. Hennes liv ger mig en distans till mitt eget och jag kan lägga min ev självömkan långt, långt ner i skräppåsen. Utan tvekan beundrar jag hennes jobb hon hittills gjort och det liv hon idag har. Och hon är inte ens hälften så gammal som jag :-))

Din och andras berättelser om hur det ser ut i ett förhållandevis vanligt (missförstå mig rätt)hem behöver skrikas ut i samhället så folk fattar att så ser det ut. Jag har själv anmält just det som du beskriver när barn finns i fyllekvartar men resultatet är så fruktansvärt nerslående så jag tvekar om jag kommer att göra om det :-( Polisen vill gärna agera men när det är barn i sammanhanget måste tyvärr soc lägga sig i och det har inte fungerat. Tvärtom så har de "legaliserat" familjens sätt att vara och helt plötsligt blir det än svårare att komma till en förändring för barnen. Där kan man verkligen prata okunskap ! Hos dem som är satta att skydda de svaga ! Fy fan !!

Jag har stor respekt för dig Markatta för du använder din kunskap till något gott, för dig själv och för andra. Du har också haft en jättelik uppförsbacke och jag kan läsa lite mellan dina rader om hur du haft det och jag känner en väldig empati. Du lär mig också mycket och jag är väldigt glad att du vill dela med dig. Tack !!

markatta
lör, 2013-05-18 - 21:23

Vet inte om jag håller med om att det är kunskapsnivån som skulle vara skillnaden i de sociala skikten. Jag tror mer att det handlar om att de ekonomiska förutsättningarna och det sociala anseendet ser annorlunda ut beroende vart på kartan man bor. Alla får ju redan som skolbarn veta att knark och för stora mängder alkohol är farligt oavsett om man bor i villa eller en betongförort, ändå producerar betongen långt många fler narkomaner än villorna.

Jag minns att vi i sjätte klass fick träffa "en riktig narkoman" i skolan. En nykter sådan som skulle fungera som avskräckande exempel för oss, det fungerade precis tvärtom. Jag är säker på att han berättade om ett hemskt livsöde men det är inte det jag minns och inte heller det vi var intresserade av. Vi ville veta hur mycket det kostade, hur det kändes, hur man gjorde när man injicerade o.s.v.

När jag var i min hemstad sist så mindes jag detta möte med narkomanen då jag såg en gammal klasskompis, dubbelt så gammal som jag, smal som en sticka och med den där karakteristiskt ryckiga gången. Sorgligt.

Adde
sön, 2013-05-19 - 10:11

vi hade en nykterist som försökte informera men det var i de första klasserna på gymnasiet. De tyckte väl att vi behövde det ? Jag kommer inte ihåg nåt av vad han sa :-/

Jag hittar guldkorn ibland i Cancerfondens tidning Rädda Livet, jag har inte cancer, vad jag vet, men jag gillar att lära mig och jämföra. Min sjukdom är lika dödlig som malignt melanom men jag kan själv behandla min sjukdom mycket framgångsrikt och det är jag glad och tacksam för.

I nr 2 2013 (letade på nätet men den finns inte där ännu) på sidan 14 finns en artikel om forskningsresultat om patienternas socioekonomiska status. Citat :

"Våra resultat visar att hudmelanompatienter med lägre utbildning har en mer avancerad sjukdom vid diagnos och därmed en sämre chans att överleva sjukdomen" Slut citat.

För mig känns det, helt ovetenskapligt, som en överensstämmelse med min sjukdomsbild. Vi vet ju idag att miljön, dvs uppväxten i en missbruksfamilj, ger en rejäl skjuts för vår egen sjukdomsbild (finns siffror på det som jag tyvärr tappat bort) och har jag dessutom beroendegener så är jag garanterad att få en beroendesjukdom.

Ju mer jag vet om min sjukdom desto lättare har jag att agera för att mildra effekterna av den. Har jag kunskapen så vet jag att jag inte blir alkis om jag inte dricker alkohol, visst, förenklat synsätt kanske men trots allt underlättar kunskapen. Sen att det ekonomiska underlättar för att gömma drickandet och göra det till en välfärdssjukdom är ju också sant. Att döpa om en beroendemottagning till livsstilsmottagning är ju ett sätt att fånga upp det "fiiina" folket för att förändra deras liv och drickande. Personligen tror ju jag att det är ett sätt att skjuta upp ett livsavgörande val eftersom man då inte är en "riktig" alkis utan "bara" en light-variant. Ett tag. Sen kommer verkligheten ifatt.

Jag är idag verkligt medveten om vilken sjukdom jag har, jag är alkoholist, och jag vet att jag idag har ett val att göra om hur min framtid ska se ut. Till hjälp för det valet har jag min historia och hur det såg ut en gång i tiden. Därför väljer jag idag att inte dricka oavsett vad som än händer.

Tack var det valet lever jag idag.

Adde
tors, 2013-05-30 - 15:26

släpper Marie ett nyhetsbrev som heter duga :- ))

http://www.klarblacoaching.se/personlig-utveckling/varje-forandring-bor…

Och detta som inleder hennes nyhetsbrev :

maj 2013

vad jag upptäckte när jag skapade en morgonrutin

Klockan ringer och utan att jag överväger möjligheten till ”bara tio minuter till” går jag upp, drar på mig mina mysbyxor och sömndrucken landar jag på yogamattan i barnets position. Hon är fem och inte ens tuppen är vaken. Den tolv minuter långa yogasekvensen med de efterföljande tolv minuternas meditation tillhör den nya ordningen i mitt liv. En morgonrutin som jag beslutade mig för att införa som en följd av ledarskapskursen på Strozzi Institute i mars. Kursen som har fått mig att inse att det är nödvändigt att kropp, knopp och själ samspelar för att mitt liv ska bli fullödigt.

För att inte framstå som ett under av disciplin och självbehärskning erkänner jag att det har tagit åtskilliga veckor att få rutinen på plats men nu sitter den. Och det är också nu som jag kan skörda de underbara och oväntade frukterna. Låt mig berätta för dig vad jag, till min förvåning, har upptäckt:

•genom att starta min morgon med både lugn och styrka sätter jag tonen för dagen. Jag har märkt att jag inte stressar upp mig lika lätt som tidigare och att jag ändå få mer gjort.
• genom att hålla mitt löfte till mig själv har jag byggt upp min självtillit. Att inför mig själv vara en person som det går att lita får mig att må gott i själen. Jag har märkt att jag är mindre självkritisk och går med rakare ryggrad.
• genom att göra rutinen så gott som dagligen har den blivit en vana som jag längtar efter. Att gå upp i ottan, göra märkliga rörelser och sedan sitta som buddha är inte längre inlindat i tvång utan omsvept av självklarhet.

När jag upptäckte värdet av att ha en morgonrutin införde jag ytterligare en - min skrivrutin. Efter meditation och frukost sitter jag ner och skriver en timme. Ibland mer om tiden tillåter. Och äntligen har jag kommit igång med att skriva på en regelbunden basis. Något som jag har försökt och även misslyckats med tidigare.

"Brisen vid gryningen har hemligheter att berätta.
Somna inte om."
Rumi

Att skapa dagliga vanor är inte lätt men det blir enklare om vi gör dem i anslutning till att vi rutinmässigt gör något annat. Som till exempel att gå upp på morgonen. Alarmet har blivit min ”trigger” för min yogastund och den har i sin tur blivit en ”trigger” för min skrivrutin. Det är också lättare om vi sänker ribban till en nivå som möjliggör framgång. 12 minuters yoga och 12 minuters stillhet kan tyckas lite men det är inte mängden utan kontinuiteten som är nyckeln till framgång i det här fallet.

Och du? Ser din morgon ut på det sätt du önskar?
Vad fungerar och vad skulle kunna bli bättre?