"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

kloka inlägg. Dessvärre tror (befarar) jag att endast ett fåtal besitter den kombinationen av kunskap och styrka som du Sorgsen haft och har. I synnerhet i krisläge. Det är värdefullt att ta del av det du skriver (även om det inte berör mig personligen) och jag skulle önska att flygcert (och flera) skulle ha det stödet gestaltat i en konkret person som bistår när det blir så här och alla är i kris. Jag håller med om att advokat borde få vänta till ett senare skede... men endast du flygcert vet riktigt hur din verklighet ser ut och vilka möjligheter som finns.
Hoppas att din dag varit bra igen - det ger kraft, styrka och möjlighet att se och tänka klart! / mt

Sorgsen

...att jag läst mulletants inlägg så vill jag bara säga att jag bara vill dig väl. Jag önskar jag fanns nära, riktigt nära, och kunde hjälpa efter förutsättningarna du har. De vet ju inte jag. Därför kan mina ord låta brutalt rakt på sak. Sen är jag sån som person, tvingats dela upp mig och sortera bort känslor så gott det gått när jag stått i besluts-situationer. Min historia tvingade fram det, annars hade jag gått sönder, förmodligen både fysiskt och psykiskt.
Jag önskar jag kunde skydda dig från delar av din smärta flygcert. Jag hoppas att några av mina ord kan ge dig lite distans, det är syftet med mina ord.
Du är värd allt gott!!!

Lelas

Hej, flygcert! Vad jobbigt det är att läsa att du behöver föra en "yttre" kamp också - utöver din "inre". Du skall inte behöva agera projektledare i det här...

Kram!
/H.

att jag inte alls är kritisk till det Sorgsen skriver. Om det kan uppfattas så har jag uttryckt mig obetänksamt. / mt

Sorgsen

...själv med kritiska ögon ;)

Jag håller också med i det Lelas skriver, att det måste vara extremt jobbigt att behöva ha så mycket yttre att behöva stå pall.
Men min erfarenhet var att jg var tvungen att agera ledare över projektet "rädda mig och mina barn" från ett liv i ständig ovisshet och hjärntvätt.
Ingen annan kunde förstå eller ville förstå eller kanske hade erfarenhet nog i detta. Det var ingen alkohol med men väl missbruk av förtroende som ju sekter handlar om, att bli toppstyrd i tankar och handling.
Jag handlade på intuition, jag var ju fortfarande flera år från 30 år när det började knaka. Kunskapen har jag samlat på mig under resans gång. Den är bara husbehovsutvecklad och jag kör fortfarande mycket på intuition/magkänsla. Sen får hjärnan jobba så gott det går ;)

Jag har följt dig flygcert, och inte uppfattat att det finns någon vilja till förändring hos ditt ex.
Då finns bara en räddning, att ta sig ur så helskinnad man kan av egen maskin. Även om maskinen måste jobba 24h per dygn.

I min kris och i alla samtal med terapeuter och andra som var insatta i krishantering var det ingen, absolut INGEN som såg, förstod eller insåg att exet var så sjuk i sina handlingar och tankar som han var. ALLA hade samma fras, "detta är övergående", eftersom det i deras utbildning och erfarenhet alltid varit så. Men det finns undantag, mitt ex var ett sånt undantag och Gud vet hur ensamt det blir när ingen tror det kan vara som det är.
Jag är övertygad om att det finns fler undantag och om min erfarenhet kan hjälpa dig inte känna dig ensam så har min historiska upplevelse i alla fall en liten gnutta positivitet. Att alla händelser är unika är sant men likheter finns oftast och det utan att det krävs särskilt mycket fantasi.

Flygcert, jag tänker på dig och lyfter oket från dina axlar just precis nu när du läser. Andas lite och tänk på något positivt.
Jag vill dig bara väl!

Tack för era fina ord, hjälpande ord och stöttande ord.

Vilken j-a dag. Jag har det så mycket bättre, men jag kan inte ta bort hur han påverkar mig.
Har fått en del arga meddelanden på olika sätt de senaste dagarna (igen...), och idag dök han upp helt oanmäld... Han har ett så konstigt sätt... Och jag blir lika stressad varje gång, får total hjärtklappning och blir så påverkad av det...

Mår bättre, verkligen...
Men ibland är det ensamt - alla har sitt. Jag försöker bjuda in vänner, försöker bjuda in mig själv till saker och så, men många är redan upptagna, det är familjesammankomster, kalas, resa bort osv, och det känns som att jag "blir över". Vill att barnen ska ha ett hem där vänner kommer ofta, att de känner att jag vill bjuda in. Chanserna har ökat att det ska bli så sedan jag flyttade, men samtidigt inte - plötsligt känner jag mig rätt ensam.
Och å ena sidan så är det ok - jag uppskattar ensamhet; kunna göra det jag vill, ha det lugnt och skönt och ingen som hela tiden påverkar mig/vakar över mig osv, men som sagt: jag vill gärna att det kommer vänner på fika, på middagar, och leker med barnen osv osv... Börjar nästan känna mig som en stalker...

Sorgsen

...skönt att läsa du har det bättre.

I min historia vägrade barnen åka till sin far. I tvisten och tillsammans med soc erbjöd jag då att pappan kunde vara i min/barnens bostad för att kontakten skulle kunna "normaliseras". Han kom ett par gånger, när han hann. Samtidigt letade han fel hos mig men höll ansiktet och uppförde sig i mitt hem. Jag var naturligtvis inte där utan övernattade hos vänner.
Det blev så absurt alltihop och barnen ville inte åka till sin far trots detta. Han kom oanmäld till ett av barnens skolor, tog kontakt med rektorn till det äldsta barnets skola för få info om avslutningsdag. Barnen ville inte ha sin pappa där, de blev bara stressade.
Jag lät det gå alldeles för långt i min vilja att de skulle få en fungerande kontakt. Barnen blev osäkra, trots att de äldsta var långt upp i tonåren så påverkade deras historia med sin pappa och alla hans ologiska reaktioner så djupt.
Jag tog ett beslut att han får gärna umgås med dem om han vill men sa till mina barn att från och med då får han inte sätta sin fot innanför min tröskel. Som markering att jag inte accepterar hans beteende mot mig.
Det blev mycket lättare för alla! Barnen blev trygga i sitt hem, jag kunde inte förbjuda pappan komma till skolan eller avslutningen men minsta barnet gick hem när han kom till skolan. Vi kom överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och sen bara dra! De små liven blev trygga, det yngsta barnet var rädd hen skulle bli kidnappad och sa att hen hellre tar sitt liv än är hos sin pappa. Jag fick henom att lita på att oavsett vad som händer så hämtar jag henom! Avslutningen för äldsta barnet var snabbt överstökad, ett hej och hejdå på skolgården. Mitt samvete var tungt och självklart blev det spänt och konstigt för barnet men pappan var inte bjuden på kalaset pga mitt beslut. Äldsta hade säkert stått ut men yngsta hade mått dåligt långt efter. Jag hade dem hellre lite irriterade på mig och mitt beslut, någonstans måste det ju pysa ut.
Så kan det gå, trots soc och alla möjliga terapeuter. Just att ingen av dem som barnen pratade i förtroende med trodde på dem gjorde dem mest illa. De litade på dem, första året!

Med detta vill jag inte hoppas dina barn känner samma stress med sin pappa, men vill rekommendera dig att inte låta ditt ex klampa in och påverka ditt nya hem negativt. Du har rätt välja vem du vill släppa in. Ditt välmående ger trygghet.

Att känna sig som femte hjulet på bjudningar, inte bli bjuden, inte hitta nya traditioner, allt sånt där levde jag med under en faslig massa år. Jag tror jag mådde sämst av det, som du skriver, vill ju ge barnen... Nu har jag ju förstått sen långt tillbaka att det var mina hjärnspöken, barnen tänkte inte så.

Fortsätt stalka ;) de lär sig att du vill och kan på det sättet. Det tar tid/år ändra rutiner, först för dig och ännu längre för omgivningen.

Du har kommit långt på kort tid, glöm inte det. Var stolt över dig! Det är jag!

Kram

från Sorgsen. Du kommer att hitta rätt i ditt nya liv... och livet kommer att förändras både för dig och dina vänner. Sånt är livet:) Ta det lugnt. En sak i taget. Det viktigaste först. Lev och låt leva.

Kram / mt

... igen.

Han snirklar sig in i mitt liv, tvingar sig på, fjäskar, trugar, bönar och ber. Och jag vill inte. Men åh, så ledsen jag blir.

Har tänkt sååå mycket på vad du skrev till mig en gång Mt: att jag hyllar kärnfamiljen så... Och där är jag kvar. Jag känner mig sååå misslyckad, är sååå rädd att jag har berövat barnen det. Därmed inte sagt att jag tror att de hade fått det bättre av om jag stannat, men jag önskar att jag hade sett alla varningssignaler innan barnen kom...
Önskar så att barnen ska få vara lyckliga, slippa arga och bråkande föräldrar, att de skulle ha fått fira jul och födelsedagar med mamma OCH pappa... att mamma och pappa hade varit snälla och bra... Det gnager i mig. Jag ligger på gränsen hela tiden mellan att vilja kämpa för att få ha barnen lite mer, till att känna att de kanske har det bättre hos pappa så jag kanske borde låta honom få barnen på heltid.

Åh....
Försöker säga och visa för kompisar och även nya bekantskaper att jag vill umgås, hitta på saker osv, men det är segt. Känner mig väldigt ensam.

Kramar

en funderare över Sinnesrobönen; Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det som varit har varit... jag tror att du aldrig skulle vilja vara utan eller byta ut dina barn (till några du kanske skulle få i en ny relation?:) ...

Jag vet att det inte är lätt... var stolt över att du hade modet att förändra...
Du kommer att hitta ditt eget, nya liv - ge dig lite tid! Kramar / mt

Sorgsen

...precis som Mulletant säger. Du kan bara förändra det som ligger i din makt.
Ensamheten efter en separation är påtaglig och det tar tid att vänja sig.
Vissa saker kommer aldrig mer tillbaka men många saker ersätts av nytt.
Jag väntade inte utan satte mig på fik, biografer, pubar ensam. Ibland påminde det ännu mer om ensamheten men jag gav mig tusan på det skulle bli bättre. Det blev det också. Med tiden hittade jag mig själv i min nya situation.
Ge det tid och tvinga dig själv en smula. Att sörja ett äktenskap är smärtsamt. Jag har tyckt det är enklare sörja dödsfall, de är ju definitiva.

Du vet du har gjort rätt!
Var stolt över din styrka!
Nu reagerar kroppen med uppgivenhet. Ställ det i relation till alla år du levt skrämd och parerat skottsalvor. Det tar tid att ändra invanda mönster och rutiner.
Ensamheten kan ibland vara skrämmande men du var ju ensam i ert förhållande också, gömd i rädsla.
Njut ditt gryt, livet och dina sunda barn.
Du är bra precis just för att du är du!

Kram

Känner en mix av sorg och lycka. Nästan svårt att ta på.

Har cyklat mycket under de senaste dagarna - fantastiskt vackert nu: doften av tång, fågelkvittret, allt det gröna, solglittret på vattnet, sol och värme, åska och regn, vackra blommor, allt är fint. Jag har vackra syrener och liljekonvaljer på bordet, barnen plockar maskrosor och smörblommor! Och maskrosorna börjar bli bollar och sprida sina frön - barnen och jag blåser på kapp! Vi blåser såpbubblor och leker på gräset, vi går barfota och tittar på insekter, fjärilar, nyckelpigor, getingar och humlor, vi äter glass och bullar och... har det gott!

Men: har inga pengar: har fått betala dubbelt och jag har inte råd med det... Sambon som är ombytlig och så mina jobbiga tankar - jag vet att jag gör rätt, men det är huvudet som vet, men hjärtat är inte med alltid, eller jag vet inte - är det halva huvudet som är med och halva inte?
- Semestrar vi gjort: när vi alltid varit ovänner, men vi har ändå kunnat åka (nu har jag ju inte råd, men det har han...). Jag vill också kunna åka iväg, men jag försöker tänka på om jag ska åka själv när han har barnen, men det kan inte kosta mer än kanske några hundra kronor.
- Ensamheten: ensamheten - jag var ju ensam även i förhållandet, men det är jobbigt. Jag försöker prata med kompisar och berätta och en del är snabba med att bjuda in till saker, men jag har svårt att fortsätta "tjata". Och samtidigt uppskattar jag ju ensamheten och framför allt lugnet: ingen som kräver att jag ska göra/vara på ett visst sätt.

Barnen kommer få en härlig sommar med pappa och hans familj - semestrar och upplevelser, och ni vet ju hur jag är nu: jag är rädd att de kommer att gilla allt med pappa bättre. Jag kommer inte ha råd att göra så många saker, utan hoppas att jag kan ge barnen det sommarlov som jag själv uppskattade så mycket: åka och bada, fiska krabbor, picnic, ha det lugnt, träffa kompisar, få vara hemma och inte stressa iväg på saker... Vill göra det bästa...

Igår läste jag ett citat och tyvärr sparade jag det inte. Det handlade om att våga ta chansen när du får den, att alltid våga välja det nya - det gamla vet du redan hur det är, men det nya kanske blir bättre. Och jag sak försöka tänka mer på det.
En dag i taget.

markatta

Så kände jag också. Känner fortfarande ibland och det måste få vara så. Jag tror vändpunkten kom för mig när jag insåg att jag nästan var glad för att jag var ledsen, för att jag fullt ut accepterade mina känslor och insåg att utan dem skulle jag inte komma någon vart, att om jag förnekade mina känslor så förnekade jag också verkligheten.

Det låter så fint det du skriver om barfotaungar som plockar blommor. Redan där beskriver du ju en härlig sommar med barnen. Försök att inte jämföra dig med exet där, att han kan ta med dem på sådant som kostar en massa pengar. Innerst inne vet du väl att det inte är sådant som spelar roll, utan att du gör ditt bästa för att vara en bra mamma? Med risk för att trampa dig på tårna här så låter det som du blivit lite bitter över att exet har mer pengar än du nu och att det inte känns rättvist. Barn kan säga saker som att "pappa är mycket bättre för hos honom har jag en xbox" men det speglar ju varken kärlek eller trygghet, bara att barnen tar till de medel de har för att få sina viljor igenom.

När jag var liten så tältade vi ibland i trädgården. På ett barns sätt så skapade vi där en magisk värld och det hade inte spelat någon roll om vi så var på Bahamas och tältade, det var spännande och annorlunda och ett fint minne.

Kramar

Tack Markatta. Du har nog rätt - när man accepterar sina känslor så blir det lättare och bättre. Jag är inte där ännu, tror jag inte... Men jag är på väg dit!

Kanske har du rätt: jag känner mig inte riktigt bitter över att exet har pengar, men kanske att jag är det ändå - jag kommer aldrig att ha råd att göra de saker som han kan göra och det är lite jobbigt. Men just i denna situationen så är jag inte så bitter utan just mer rädd att barnen ska uppskatta pappa och hans familj mer än mig... Med hans familj är det mycket äta ute, åka på dyra utflykter, få dyra saker, och med mig är det liksom "ta med lunchlåda och egna bullar och åka till stranden och plumsa stenar". Å ena sidan känner jag som du skriver - jag brukade också tälta ute på gräsmattan och det var ju fantastiskt, men jag hade inte valet "rik vs fattig förälder" utan de levde ihop - mina barn kommer ju se vad de kan få på ena stället och inte på andra... Och det är jobbigt...

Kramar

tekla

Vill bara skriva lite om det du funderar över med dina barn.

Ta dej tid att vara med dina barn och hitta på "billiga" saker, picknick i skogen, bullar och saft ute på nåt mysigt ställe.
Det betyder mer för barnen än en massa prylar, jag vet av egen erfarenhet.

Det är jobbigt att höra om alla prylar som "alla" andra har men jag vet att när jag pratar med mina barn så är det dom små sakerna vi gjorde tillsammans, som inte kostade så mycket som de minns.

Ge dem av din tid och fantasi så har du vunnit mycket.

Ta hand om dej.
En dag i taget.

Kram från tekla.

Igår ringde en vän och sa att hon var lite ensam - jag, som numera försöker ta vara på stundens ingivelse om positiva saker, kastade mig iväg och vi fikade och myste i ett par timmar innan jag åkte hem till lugnet - mitt gryt där ingen ibland blir arg för att jag är borta för länge, där ingen kommenterar vem jag träffar, där ingen tycker att jag flirtar för att jag är artig mot en medmänniska.

Jag känner mig stark idag. Idag igen!
Igår kom lite sorg tillbaka - var på samtal och pratade om hur överlämningarna blir: ofta vill inte stora flickan åka till pappa. Jag vet att det kan bero på massa saker - att barnet skulle känna att jag inte vill, att hon har hört och sett saker som hänt osv, men jag står aldrig och visar barnet att jag inte vill att de ska åka - jag tror att det är bra att de är med pappa, bra att jag har lite tid att sortera mitt liv nu osv.
Men pappa är snabb med att skyla över att "det beror då inte på mig, för så säger hon om dig ibland också" (men aldrig har jag behövt övertyga barnen att de ska åka med mig; de kommer alltid springande), och sedan övertalar/övertygar jag henne om att hon kommer få det bra, lockar med saker jag vet att de kommer göra hos och med pappa, och till slut släpper hon taget om mig och tårarna rinner, men hon sätter sig ändå i pappas bil - allt medan pappa sitter i bilen och väntar...
Min samtalskontakt frågade vad som händer om jag helt enkelt låter bli att göra så, bara finns där men låter honom locka med barnet, och det bara kom över mig att jag vet hur arg han blir på mig om jag inte gör så. Hon sa då "Fast arg det blir han ju ändå, det vet du ju inte när det kommer så det kan ju komma oavsett".
Så nu har jag en plan om att nästa gång så ska jag krama om och finnas där för mitt barn, men jag ska inte försöka övertyga henne om att åka till något som jag själv inte vill åka till. Blir han arg så får han bli det, men det är upp till honom att få barnen att vilja vara med honom.

Jag ska bli lycklig. En dag i taget.
Ska tänka på dina ord Tekla!
Och jag tänker på dig och dina ord framtidsdrömmar - var rädd om dig!

Sorgsen

...på väg, en bra och befriande väg.
Fortsätt i en takt som passar dig, samla in tankar och händelser, forma och känn in vad och när.

Just det där med att möjliggöra för pappan var det jag höll på med också. På andra sätt än din situation eftersom mina barn var äldre, men kommer aldrig glömma barnens skräck i ögonen när överlämningarna var. Det var innan de rymde till mig en efter en. Vi hade många mil i bil och ibland i olaglig fart eftersom hans raseri var omåttbar om vi skulle vara sena. Att vi ofta fick vänta på honom ställdes aldrig som jämförelse.
Han var sjuk, hela situationen var så sjuk. För andra, soc eller andra, kunde inte se det och trodde att resonemang och samtal var lösningar.
Jag förstod att det är bara handling, att hamna i skottlinje, som var enda vägen.
Att jämföra med det din samtalskontakt sa, låta bli övertala. Det i nästa steg kan ju leda till att det blir barnet som får ta en stor smäll, en smäll som är nästan orimlig att acceptera som mamma. Hon blir ju föremål för förändringen i din och pappans icke sunda relation, ett beteende hos ditt ex som du inte har makt att förändra. Din makt ligger hos dig och i förlängningen bygger en förändring,som den nämnda, upp förtroendet mellan dig och barnet. Knepigt men så blir det. Du säger ju saker du inte menar egentligen, som du skrev, du övertalar till något du inte vill själv.

Förbered dig inför nästa överlämning, kanske behöver du inte övertyga för att barnet förstår eller märker att den tiden med gråt är lönlös, kanske vill hon verkligen inte och pappan tar upp stridsyxan. Förbered dig så du orkar stå upp för dig själv, helst så du kan undvika bli svag i ögonblicket.

En sak i taget ;)

Kram

vill.sluta

Oroa dig INTE över att barnen skall tycka pappa är bättre för att han har det bättre ekonomiskt och har möjlighet att ge fina saker.
Barn värdesätter i högre utsträckning en närvarande förälder som ser barnen.
Och de förstår att man har olika ekonomiska förutsättningar.
Tycker du gör det du gör riktigt bra, sträck på dig!
Du ÄR fantastisk, tro inget annat.
/A