"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Villervalle

Min erfarenhet av delat föräldraskap är allt annat än positivt och det verkar som om kvinnor och män har olika syn på saken. Min fru övergav mig för en yngre casanova och allt var frid och fröjd tills han dumpade henne. Då började kommunikations problemen. Hur lite jag brydde mig, hur lite jag bidrog ekonomiskt, att jag inte deltog i tillräckligt många utvecklingssamtal. You name it. Fy fan. Forumets sida för medberoende är många fall en sida för kvinnor som låst fast sitt tänkande.

Ha det Gött!

VV

markatta

nu är ju inte problemet, som jag har förstått det utifrån vad flygcert skrivit här, att kvinnor och män har olika syn på saken. Jag vet inte om du har läst hela flygcerts tråd men om du gör det så kanske du kan se att det finns stora problem såsom alkoholmissbruk och våld i nära relation.

Visst söker många av oss till den här delen av forum för att vi "låst fast vårt tänkande", det är liksom en del av att vara medberoende. Som tur är så har vi sökt oss hit för att vi inte längre vill ha det så och vi är många som har blivit stärkta av våra forumvänner, sett nya perspektiv, sett att det finns en väg ut. Och visst är många av oss här kvinnor, likaså på alanon. Varför det ser ut så kan bli en väldigt stor genusdiskussion. Jag, personligen, är säker på att det inte är lättare för kvinnor att "låsa fast sitt tänkande" än män. Bara för att en man inte stannar hos sin alkoholiserade fru, betyder det inte att han frigjort sig mentalt, vissa är bittra i år efter. Varför en kvinna oftast stannar längre än en man hos sin alkade "bättre" hälft tror jag har att göra med hur maktbalansen mellan kvinnor och män i en relation ser ut, något som också speglar samhället i stort.

Jag får känslan av att du inte skrev här för att stötta utan att du tagit på dig en roll som forumets trickster. Hoppas jag har fel.

Villervalle

men jag tror att det är bättre om jag avstår att kommentera för att inte rubba cirklarna.

Ha det Gött!

VV

efter vad jag förstår av dina åsikter ovan så ser jag nog gärna att du inte kommenterar i min tråd mer - genom dina inlägg så försvarar du att min sambo tagit sig rätten att misshandla mig psykiskt och även vid några tillfällen fysiskt; hota mig såväl som hota våra barn, förstöra/göra sönder mina och våra saker, kalla mig diverse saker, spendera alla våra pengar och försatt oss i ekonomiska trångmål,
och dessutom ha sexuella relationer med flera andra kvinnor, samt att överlåta sitt eskalerande alkoholmissbruk skyllas på mig.

Det är fakta - inte att jag har låst fast mitt tänkande.

Att du är bitter på din fru kan jag förstå, men det är ditt val att göra något åt det - och att göra något åt det är i mina ögon inte att trycka ner andra.

Ta hand om dig, Villervalle.
Och alla ni andra - ta hand om er!
Jag har haft några tunga dagar, men jag är glad idag.
Jag har varit på fest i helgen, jag har haft besök av bästa vännen, umgåtts med två nyfunna vänner, haft det lugnt och skönt, slappnat av, tränat lite. Snart är det semesterdags.
Jag har fått massa skäll av ex-sambon, men jag satte hårt mot hårt. Jag kan.

KRAM

Villervalle

Jag är ledsen över att jag inte läste igenom dina tidigare inlägg innan jag lade in mitt eget. Jag gjorde bara en allmän reflektion utifrån min egen erfarenhet. Jag lovar att inte skriva mer på din tråd ;-)

Sorgsen

...forumsyster.
Jag är så glad för din skull.
Det tar tid att vända men det går, det är du ett bevis på. Är stolt över dig och din styrka och handlingskraft.
Först ska allt praktiskt skötas och sen lappa och laga själen. Några ärr är svåra leva med och endel smärtor släpper aldrig utan något att lära sig leva med. Så är det för mig i alla fall. Det går, det tar tid men det går!
Önskar dig en bra tisdag.
Kram och var rädd om dig, du är viktig!

Ja, vissa dagar... är härliga!

Att få arbeta med en manlig kollega och inte oroa mig för att bli beskylld för att "tända på honom", att sitta på en fest och dricka ett glas vin utan att tänka att jag inte kan dricka för att visa sambon att man minsann inte dricker så mycket som han brukade göra, att prata med en väns man utan rädsla för att bli beskylld för att flirta med honom, gå en promenad med en vän och veta att jag kan komma hem när jag vill - ingen kommer ifrågasätta hur länge jag varit borta, ha en heldagsaktivitet med bästa vännen och veta att jag är borta hur länge jag vill & hur sent jag vill, åka och handla och få ett infall och gå in i en annan butik på hemvägen och veta att jag måste inte vara hemma senast den tiden jag sagt... Det är nästan fånigt att läsa det, men det känns riktigt gott!!
Och som vanligt skäms jag lite - känns som jag överdriver: "för det var ju inte varje gång som han blev arg, det var ju bara ibland"...

En gång har jag använt samma taktik tillbaka, dumhet kanske eftersom han bara tycker att jag är dum/självisk/förstör och inte alls förstår att jag ger igen med samma mynt... Men det kändes gott att ha testat igen i alla fall, och se att reaktionen är som vanligt.

Min separation är min största sorg i livet, men också min största lycka. Igår glömde jag min mobil när en kompis skulle ringa - och när jag kom på det sprang jag tillbaka och hämtade den och skämdes som en hund när han hade ringt - jag ringde upp och bad om ursäkt och försökte förklara mig... Och insåg sedan att kompisen var inte det minsta arg... Men jag kände hur mitt beteende sitter djupt rotat.
Men det är också så att jag lättare pratar med nya människor nu - för det är ingen som kommenterar att jag skrattar på fel ställe, att jag sa fel sak, att jag pratar med fel person, att jag pratar för mycket med någon, att jag ser osäker ut... och jag behöver inte vara rädd för att säga en sak som personen skulle kunna berätta för sambon och han skulle bli arg för i efterhand...

När jag läser det jag skrivit så känner jag hur jag å ena sidan vill försvara sambon och förklara att han har ju mått dåligt i många perioder, att han haft det jobbigt emellanåt, att jag faktiskt kanske inte varit helt lätt att leva med emellanåt osv... Och jag har samtidigt svårt att förstå att jag faktiskt har levt i det - jag har fått lite distans och känner att jag inte vill ha det livet tillbaka, men barnen - barnen har det inte helbra nu... Det är inte på något sätt så illa att han inte bör ha barnen alls, men han gör många saker som inte är bra för dem... Fast det kanske jag också gör...
Svammel...

Sorgsen

...inte en enda fras eller ett enda ord du skriver är svammel. Det är verklighet och oavsett om proportionerna inte blir rättvisa för mig som läser i förhållande till dina upplevelser och tankar så är de sanningen. Jag kan känna igen så mycket, att skämmas över händelser, att reagera över saker som borde vara bagateller, att försöka förekomma och undvika situationer, allt som i skrift nästan ser fånigt ut och därför förminskar mitt självförtroende och känslan "jag överdrivet nog", "folk måste tro jag är knäpp" Allt det där levde jag i samtidigt som jag var mycket handlingskraftig i uppbrottet med barnens far. Allt kretsade om att rädda dem från en säker katastrof! Det såg jag ju, tack och lov! Det tog tid men blev bra till sist och ärren hjälper mig att inte upprepa samma misstag ;)

Kramar

härligt att se vilken sund distans du har fått, eller arbetat dig fram till, på ändå relativt kort tid - fast en del av dina dagar varit långa och svåra.
Var stolt, och glad för din skull och för dina barns!
Kramar / mt

Ja, Sorgsen, du har ju rätt - men ibland ser jag inte det.

Tack Mt, ja, jag har kämpat!! Åh, det var några månader när jag inte hade varken ork, kraft eller tanke att göra slag i saken att lämna. Och sedan var det några månader när jag inte förstod hur jag skulle överleva. Och nu är det en tid när jag aldrig mår så dåligt som innan den här tiden, men vissa dagar känns härliga, andra är inte så härliga.
Det poppar upp massa saker i huvudet, i de mest oväntade situationer. Men två saker är samma hela tiden så gott som: 1 - jag förstår inte att jag stannat så länge, 2 - han fortsätter att fråga mig hur jag tänker, varför jag lämnat, vad han har gjort för fel...
Ja, självinsikten kanske inte är total hos mig, men hos honom verkar den obefintlig. Utöver elaka och hårda ord, hot osv, så var han ju med en annan kvinna - och inte ens det tycker an att det är riktigt hans fel - "jag kanske inte borde ha gjort så, men du gav mig ingen bekräftelse så jag sökte det hos någon annan, och nu är det ju upp till dig - du måste ju bestämma dig för att lägga det bakom dig, det är ju ditt problem om du inte kan det"?!
När jag går på mina samtal så när jag berättat vissa saker, saker som är så personliga att jag itne kan skriva här, så har hon sagt vid några tillfällen att det verkar som att han har psykiska problem på något sätt - och varje gång tänker jag att det måste vara fel, det är nog jag som har fel, det är jag som överdriver.... Men hans ord, beskyllelser och tankar i ovanstående säger ju en del, tror jag.

Idag träffade jag en gammal bekant. Hon hade hört att jag separerat och berättade att hon gjort det för en tid sedan också, att hon hade haft en stor sorg, men att hon nu är lycklig igen - med en annan man.
Och det är jobbigt: jag har börjat komma in i tanken att jag passar nog inte i ett förhållande och då känns det dubbelt jobbigt att så många runt mig verkar tycka att "bara du träffar någon...".

Men, ont - idag hämtade jag flickorna, och först var de glada att se mig, hämtningen drog ut på tiden, och sedan ville den största stanna... Jag försökte locka och vara stark, men fy faaaaan, efter vad som hände vid hans senaste hämtning när han korsförhörde henne om att hon hade ljugit om en sak (= sagt en sak till mig och en annan till honom, och barnen var så ledsna) och så ville hon ändå stanna hos honom... och sedan har jag fått massa sms om att han har pratat med henne om att hon ska ringa honom varje kväll så han väntar på hennes samtal - och när vi pratar om det så säger hon att hon inte vill... Åh, mitt hjärta blöder.

att du har din samtalskontakt! Jag delar åsikten att din fd man har psyksiska problem, han är inte sund. Det kommer ni naturligtvis fortsättningsvis att drabbas av och ha det tungt med flickorna och du... hoppas, hoppas att ni snart hittar fungerande former för umgänget.

Du kan leva ett bra liv med eller utan en ny partner! Ge dig tid att läka och hitta dig själv! Det är bara bra för flickorna också att inte behöva anpassa sig och "dela" dig nu den första tiden när de också har det jobbigt att hitta "rätt" med sin pappa. Självklart unnar jag dig kärlek - vuxen kärlek - men du hinner! Fortsätt att leva "En dag i taget" och lägg till "Ta det lugnt":)

Var stolt över att du tagit makten över ditt liv! Det är stort!
Trevlig midsommar, varma kramar! / mt

Nu ska vi inleda någon slags bodelning och det kommer ju ta evigheter. Å ena sidan vill jag inte ha mer med honom att göra och skulle nästan kunna tänka mig att bara skita i allt för att slippa ha den kontakten, utöver det jobbiga med barnen. Å andra sidan vill jag ha allt jag ahr rätt till - fast det kommer jag nog aldrig få ut i vilket fall...
Åh, så surt.

Är inne i en svacka - känner mig rätt dämpad och lite småledsen och dyster. Känns som att en del saker kommer över mig och då känns det tungt. T'nker på vår första tid tillsammans - hur otroligt förälskad jag var, och hur arg han var redan då - hur snabbt jag lade mig platt och anpassade mig med förhoppning om att han skulle förstå hur mycket jag älskade honom... Hur arg han var för att jag inte köpte blåbärssoppa när han var febrig vid ett tillfälle, att vi aldrig ens pratade om att jag fick hämta honom på tillnyktringsenheten, hur han knäckte en DVD-film för att jag inte grät under det sorgliga slutet så som han trott... Fy faan. Ibland ekar det verkligen i huvudet, det bara väller fram gamla händelser, samtidigt som jag knappt kommer ihåg varför han blev arg från början så många gånger...

Jag förstår inte. Jag förstår ingenting. Hur blev det så här?
Min samtalskontakt säger till mig att jag kommer inte kunna förstå varför han gjort som han gjort, sagt som han sagt osv. Hon menar att alla utgår från sig själva, hur de skulle reagera i liknande eller motsvarande eller samma situationer, och jag och exsambon verkar vara från olika ras, olika planeter, olika allting - för jag förstår verkligen ingenting.
En vän säger att jag kanske ska vara tacksam för att jag inte förstår, för det betyder ju i så fall att jag inte är psykiskt sjuk...
Ibland kan jag stoppa tankarna och bara låta det vila i att så här är det, jag kan inte göra mer nu. Ibland äter det mig - jag tror nästan att jag ska bli galen ibland, av alla tankar på att jag kanske gjort fel, att jag överdriver...
Åh. En dag kommer jag må mycket, mycket bättre, hela tiden. Hoppas jag, för annars kommer det bli jobbigt...

Sorgsen

...allt det där med och runt separationen är påfrestande, allt bottnar ju i ett stort misslyckande, att inte förmått uppnå den där fungerande tvåsamheten.
Varför det inte fungerar i ditt fall har du ju klart för dig men inte gör det mindre ont för det.

I min separation kunde jag klandra mig själv över många saker, mest att jag utsatt barnen för eländet. Men, det kom till en punkt när jag kände tydligt vad jag kunde påverka och vad som inte låg i min makt. Det var en befrielse! Även stunden när jag accepterade att jag inte förstår, att jag inte måste förstå, att jag inte måste förutse. Mycket var ju tydligt som en barnbok men exets alla elakheter och skitprat blev blekare med tiden inför mig. Jag tyckte det var mest sorgligt att han inte la sin energi på kontakt med sina barn. Det hade varit en god investering, den missade han och har nu i princip ingen kontakt med de vuxna barnen.

Vill bara säga att du måste inte förstå, inte klandra dig själv, inte veta. Livet är ju fullt av oförklarliga vändningar och turer, var tacksam över det du har.
Du har ju frihet, njut den!

Kram

... och ibland är jag så nöjd, men ibland är jag så ledsen ändå.

Jag har haft några mycket fina dagar. Jag har varit hos mina grannar som jag tycker så mycket om. Vi hade en så härlig kväll. Jag har träffat en gammal vän som jag inte sett på länge. Vi satt ute på en restaurang och det blev sent, riktigt sent. Jag har inte varit ute så sent sedan innan jag träffade exsambon (för om jag var ute sent så betydde det att jag inte ville vara med honom... hmm, inte mina ord). Och jag blir lika förundrad varje gång jag träffar vänner - ingen kommer kommentera att de stannar för länge hos mig, att jag är borta för länge, att jag är på restaurang istället för hemma osv osv. Jag tänker på det varje gång - och jag blir lika förundrad varje gång. Det känns knäppt, men det är så det är.

I veckan var jag hos en kollega. Hennes man skulle montera en möbel. När han var färdig säger min kollega "Men den är ju sned?!" och jag trodde att jag skulle trilla ner död på fläcken, jag såg framför mig att nu blir hennes man såå arg...Om jag hade sagt så till exsambon så hade han blivit så fruktansvärt arg. Jag var alltid tvungen att berömma många, många gånger och tala om hur fint han hade gjort, hur duktig han var som hade fixat det och hur bra det blev. Sedan, efter ett par dagar, så fixade jag i ordning det, eller kanske att jag kunde linda in typ att "men ser du, det verkar som det har blivit lite snett, tror du att den blev sned när jag flyttade den eller kan barnen ha gjort något?" annars var det fullständigt j-a kaos och strid på kniven à la "Hur f-n kan du säga att den är sned, gör det själv då din j-a.... Jag har stått här och kämpat och vad f-n har du gjort under tiden? Och så har du mage att säga att det blev snett......" och så kunde han i värsta/bästa fall åka iväg i bilen och spendera natten på hotell...
Fyy faaan, jag har varit så himla rädd så många gånger... och det verkar ju aldrig som att det lägger sig - jag tycker att jag får distans, men det bara kommer upp så himla många situationer och händelser hela tiden. Och det gör sååå ont. Jag försöker tänka att det komemr ta ett tag och jag måste få bearbeta under lång tid, jag har ju bara tryckt undan allt så länge, men det är en balansgång. Ibland är det så svårt att tänka att det inte gått så lång tid sedan jag flyttade - det känns som en livstid...

markatta

Det är jättebra att du börjar få perspektiv på hur en god relation kan vara, en där man inte är rädd för varandra. När man är mitt uppe i det så är det svårt att se allt det sjuka då det sjuka är normalt just då. Nu är det inte så för dig längre och det är jag glad för.

Först när man lämnat den hotfulla situationen kan man bearbeta. Där verkar du vara nu. Det hjälpte mig mycket att skriva ner olika situationer då jag varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld eller bara varit rädd för att det ska hända, så detaljerat som möjligt. I och med att man gärna förtränger jobbiga händelser är det bra att plocka fram dem igen, läsa dem flera gånger tills man lärt om hjärnan till att förstå att minnena och känslorna de väcker i sig inte är farliga. Därför tänker jag att, hur ont det än gör att minnas nu det som kommer upp, så är det positivt just att det gör det. Man får välja mellan att möta sina demoner och se dem i ögonen tills de inte kan skrämma en längre eller ha dem flåsandes i nacken resten av livet och ständigt gå med oron att de ska komma ikapp.

Ja, det är ju bara att det gör SÅÅ ont. Som ett brev på posten så är han sååå arg idag. Han smsar och skäller och jag går igång som det värsta. Jag vill svara arga saker tillbaka, men jag vet ju att om jag svarar så får jag bara ännu mer tillbaka.

Just nu håller han på med barnens framtid och jag vill bara säga kallt att då tar vi en stämning då, kör på bara. Men jag vet inte. Jag går sönder. Det känns som att varje gång jag börjar känna att det känns rätt ok, jag känner mig rätt stark, så är det tillbaka till ruta ett - han skäller och hotar och jag blir så himla rädd och så är allt ledsenstadie igen.

Fy fan, om han bara hade gjort allvar av alla sina hot om att ta sitt liv... Jag är sååå hemsk som känner så, men så känner jag. Om han bara hade slutat hålla på med mig...

LillPer

Jag förstår att det gör ont, jag förstår att du känner som du gör. Han borde fan varit död för länge sen. Jag har däremot svårt att förstå hur en så sjuk människa inte sitter på mentalsjukhus.

Det hjälper ju inte dig att jag talar skit om honom, men det finns inget i dina tankar som är hemskt eller fel.
Kan du inte ensam få vårdnaden om dina barn? Jag vet inte, men det verkar så sorgligt. Han kommer troligen aldrig att vakna upp heller, med tanke på det jag läst i din tråd.
Jag tror det kommer bli bra för dig snart, han kommer sluta hålla på med dig.

Stor kram från mig, försök vara stark.

LillPer

för de varma orden i min tråd!
Ja, du är verkligen på väg - var stolt!
Jag önskar dig en härlig resa, en skön sommar och allt gott i framtiden! Du äger livet!
Kramar / mt