"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

... så kommer min känsla av "jag-vill-bara-dö" tillbaka.

Jag är så oerhört osäker på om jag har rätt - när han kör sin växlande stil av världens-snällaste-världens-elakaste-världens-mest-omtänksamma-ledsna-arga-ensamma-glada människa så går jag sönder en bit. När han talar om att han är minst lika bra för barnen som jag så tänker en del av mig, precis som tidigare, att han kanske är bättre. Kanske att jag bara skulle låta honom ha barnen så mycket som han vill och så bara låta det löpa på?

Var på samtal idag: hon påtalade för mig att hur jag eller någon annan än gör så verkar exsambon alltid skylla allt på andra - han tar aldrig på sig att han skulle ha gjort fel... och han tycker ju att han är sååå bra med barnen. Och ibland är han det, men jag vet också att han kan vara väldigt elak. Inte så att soc skulle ingripa tror jag, men tillräckligt för att jag inte vill att han ska ha barnen ännu mer. Och han menar att jag har inget skäl att vilja ha barnen mer - men oavsett om jag skrev en hel lista på varför jag anser det vara bättre så skulle han aldrig säga att han gjort så med/mot barnen...

Är så glad för så många saker - men fy faaan, vad jag önskar att han inte behövde vara en del av mitt liv längre.

och sååå braaa att han inte är en större del av ditt liv längre. Så bra att du kan distansera dig och se och beskriva hur du ser det, vad som är jobbigt och vad du önskar - vart du vill komma. Det är dit du är på väg! Heja dig, var stolt! Kram / mt

... igen.

Hur är det möjligt att vi ser saker så olika?
Han beskyller mig för att inte må bra, att vara på väg att bli sjuk, undrar om jag verkligen orkar ta hand om barnen... Påtalar att han verkligen försökt vårda vårt äktenskap och att det är jag som förstört allt...? Jag är nog ingen lätt människa, men jag har inte haft ett missbruk, jag har inte hotat, skällt, ignorerat, kontrollerat, haft kontakter med andra kvinnor osv. Men han anser inte att han gjort något av det - det han gjort fel har han gjort "för att jag inte visat honom tillräckligt med kärlek, att jag inte stöttat honom".

Jag försöker hålla vår kontakt strikt kring barnen, inte diskutera annat, men han beskyller mig för allt möjligt. Är så ledsen att jag bara vill ge upp. Kanske har barnen det bättre med honom, kanske att jag inte ska kämpa emot, kanske att jag bara är så jävla dum.
Är så less. Fy faaan, han kommer vara prövningen i mitt liv i 20 år... Han kommer aldrig ge upp barnen - han kommer kämpa sig blå. Och ja, å ena sidan är det bra för barnen att få ha en närvarande pappa, men å andra sidan så tar han alla chanser att hålla på med mig. Åååå, blir så ledsen - han beskyller mig så gott som varje dag för att jag bara tänker på mig själv och inte någonting på barnen - men barnen är ju allt jag tänker på. På många sätt hade det varit lättare om han bara hade fortsatt vara sitt vanliga, sovande och frånvarande jag.

Ledsen ledsen ledsen.

- obs att det KAN vara - möjligt att han behöver dig för att projicera sitt eget illabefinnande på, sin egen otillräcklighet som han inte har förmåga att "se" och ta hand om hos sig själv. Inom psykologin kallas det projicerng (en försvarsmekanism) - och när den som blir utsatt för det tar det till sig eller på sig (som du gör) kallas det projektiv identifikation. Man tar till sig - identifierar sig - med det man får över sig. Alla vi mänskor "har" och använder försvarsmekanismer (det finns många och vi behöver dem) men sånt som projicering är meningen att man ska växa ifrån. Att en fyraåring som cyklar omkull sparkar cykeln och säger "dumma cykel" är som det ska men att en vuxen ser brister endast hos andra är inte sunt. Det här är ett sätt att se på saken.

Egentligen gillar jag inte att spekulera så här eftersom jag ju inte träffat honom/hört hans berättelse - men ta det som ett förslag. Diskutera med din samtalskontakt också. Oberoende om det är så eller inte, så är det viktigaste för dig att inse att du inte kan ändra på honom. Du kanske aldrig kommer att kunna förstå hur han tänker - och VIKTIGT: du kanske inte behöver förstå det heller? Släpp det och satsa på dig! Lätt sagt men jag vet att det är mycket svårt. Det är starka krafter - därför är det bra att du skriver av dig och talar med din kontakt.

Du är på en bra väg när du tänker "olika" - inte rätt/fel utan olika. Öva dig på att tänka - när han säger att du "inte visat honom tillräckligt med kärlek", att du inte stöttat honom: Ja, så kan det vara. Jag har försökt och gjort allt jag kan och förmår (mer än jag förmådde faktiskt) och jag kan inte bli annorlunda än jag är (vill inte heller). Jag kunde inte vara det han önskar och behöver (och vill inte bli det...?) På det sättet är det bra att vi är fria från varandra nu. (Parenteserna kan du fundera över:)

För visst är det väl så här från din sida sett?: Bra att du har ett eget hem, egen tid, frihet! Livsutrymme!
Du har tagit ditt språng och du tar ditt ansvar. Du har en vilja att se dig själv och din del. Att göra det bästa för flickorna - och för dig.
I mina ögon är du alldeles tillräckligt bra. Helt okej! Och det räcker. Du duger!

Hittade en rubrik "Projektion" på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/projektion.asp Läs!

Kramar / mt

markatta

en separation tar inte 20 år för att läka. När ni väl har hittat/fått hjälp med att skapa en struktur för hämtning/överlämning av barnen så finns det ingen anledning att du skulle ha kontakt med honom varje dag. Går barnen på dagis eller liknande så ni kan hämta lämna där? Lägg på luren om han ringer om något annat än det som rör barnen akut. Du behöver inte lyssna eller diskutera annat med honom. Det att han inte anser han gjort något fel får du nog leva med, om du inte vill låta det dra in dig i diskussioner åter och åter igen om vem som har gjort fel.

Som mt skriver så kanske du inte måste kunna förstå hur han tänker eller varför han gör som han gör. Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten.

Kram på dig!

på pricken så tror jag det är, som markatta skriver: "Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten." Kunde inte låta bli att understryka och kopiera. / mt

Mt, precis det du skriver om projicering är det som min samtalskontakt pratar om. Och som sagt: jag går sönder varje gång. Jag tar ju åt mig såå mycket. Jag vet att du har så rätt: jag kan inte ändra honom, jag kommer aldrig förstå. Det är lätt att säga, som du skriver, men inte så lätt att efterleva. Men jag kämpar - och det är viktigt för mig som brukar bli beskylld av exsambon för att vara så negativ, inte vilja utvecklas osv. Jag utvecklas, jag är inte den han beskyllt mig för att vara.

Tack för dina parenteser -
jag gjorde mer än jag förmådde, det var ju därför jag bröt ihop.
jag kan inte bli annorlunda, och jag vill inte heller - jag känner ju nu hur jag växer in i den jag är. ***
jag kunde inte vara så som han önskade och jag vill inte heller!!
Detta är saker jag är väldigt säker på och ska försöka ha med mig när han stressar upp mig igen.

***Var på middag igår, med två par, varav ett par jag aldrig träffat innan. Hade det varit under tiden jag levde med exsambon så hade jag pratat en del med kvinnan som jag inte träffat förut, men inte "för mycket" och inte för glatt, inte berättat så mycket om mig själv, och absolut inte pratat med mannen mer än ett enkelt "hej" och kanske några artighetsfraser om han skulle fråga mig eller tilltala mig på något sätt. Det var "fri placering" och förut skulle jag ha suttit bredvid kvinnan jag känner eller kvinnan jag nyss träffat och som sista alternativ mannen som jag känner sedan tidigare, och helst inte mittemot mannen jag inte träffat innan... (Hjääälp - jag förstår itne att jag kunnat hålla så mycket tankar i huvudet på vad jag får säga, göra, hur jag ska bete mig osv osv, men det är tydligt nu, men var inte tydligt då).
Igår kunde jag vara den jag är: jag råkade hamna mellan männen. Jag pratade med alla! Jag frågade det nya paret var de kom ifrån, vad de arbetar med osv, vanliga artiga frågor, men det framkom att mannen hade ett jobb jag aldrig tänkt på/hört talas om - och jag kunde fråga mer, jag frågade om allt möjligt - och ingen sa någonting om det!!!!!!!! Det var LYCKA!

Jag har blivit nertryckt på många sätt, men jag har också växt under vårt förhållande: jag har fått ansvara för husbygge med allt från offerter, söka upp leverantörer, sköta överenskommelser gällande material, priser osv, jag organiserade/planerade stora fester för sambon och hans familj vid några olika stora högtider, och jag har ju blivit äldre och växt lite i det också - men detta är egenskaper som jag förvärvat och jag ser hur jag nu i frihet kan utveckla dessa än mer. Jag mår så gott i det - jag är ju i normaltillstånd en glad, skrattande, leende, öppen och nyfiken person, som frågar mycket och vill veta mer om saker/människor/platser jag träffar på!
Och inte minst så känner jag mig ibland oerhört stark av mitt livs svåraste beslut - att lämna honom.

TACK mt, jag har tagit mitt språng och mitt ansvar. Emellanåt är jag ledsen - men ååh, så lättad jag är i många, många stunder!!
Jag har läst din länk om Projektion och blir ju sååå ledsen - det är ju som tagit ur mitt liv - och samtidigt: så här sjuk(?) är jag - jag tänker att "det är ju inte alltid han gjorde så, det var ju inte varje gång/situation"... Min samtalskontakt säger ofta att just det är något som gör det ännu värre: hade jag vetat att han alltid blev arg för tex att jag träffade vänner så hade jag i alla fall vetat det och då menar hon att då är det större chans att man ifrågasätter, men istället så blev han det ibland och ibland inte, och då drog jag ju mig självmant undan och undvek allt oftare att träffa vänner.
Men oj, många saker i den texten är så slående lika - stycket som handlar om otrohet är som hämtat ur vårt liv, på pricken...

Markatta - jag menade inte att en separation tar 20 år att komma över - jag tänkte mer att vi kommer ha kontakt i många år framöver och när han håller på med allt sitt mot mig så fattar jag inte hur jag ska orka med sådana situationer i så många år framöver...
Bra-iga jag har äntligen gjort slag i saken i de råd jag fått förut, minns inte av vem - jag har skaffat en ny mail - vilken frihet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu har jag en mail som han mailar på, och som jag kan öppna när jag känner att det passar, att jag kan ta lite skäll, och så har jag en mail som jag kan öppna när jag vill utan oro för att det ska ligga arga mail från honom och bara vänta på att få försöka såra mig. Bra, bra! Det var så lätt fixat, men ändå så svårt...

Jag försöker alltid svara på endast det jag behöver svara på, jag har tagit råd av en advokatvän som säger att det är bra om jag då och då tydliggör att jag vill inte att han mailar om sådant utan bara nödvändiga saker, jag lindar aldrig in mig i konstiga/långa utläggningar, men det spelar faktiskt ingen roll - det tycks alltid komma olika nya saker från honom. Men nu kan jag välja när jag ska öppna och se...

Jag tar till mig av dina ord - jag har redan börjat jobba med dem. Igår fick jag en del ilska av honom och jag blev ledsen, men försökte också tänka att "så här ledsen är jag nu, men han får stå för sitt och jag står för mitt - och jag har gjort rätt, nu ska jag vara ledsen, men jag vet att jag kommer må bättre senare idag, igen!!"

Idag - Today is the first day of the rest of my life!
Idag är en stor dag - idag åker jag på semester! Jag är lite smånervös och lite pirrig, men jag vet att jag kommer klara det bra, jag tror att jag kommer att få det bra och jag ska göra allt för att försöka ha det gott!!!! Jag har laddat med böcker och sommarpratare!

Vram kram till er alla, nästan till hela världen faktiskt! Men extra go'a till bästa er, som betyder så oerhört mycket för mig!

är så underbart att läsa om din frigörelse och dina fantastiska framsteg så jag blir tårögd av glädje !

Kram och lycka till på din framtida väg och tack för att du delar med dig av ditt liv. Jag hoppas naturligtvis att du fortätter att hjälpa andra, och mig, genom att skriva här om dina framgångar !

vill.sluta

läsning!
Nu är du påväg att bli fri.
Jag har följt din resa, slitits mellan oro
Och att jag varit fly förbannad på exet och kexet.
Vet att det är fel väg att gå, men ibland vore det bra att lära sig hur man beter sig av någon utomstående.
Huvudsaken är att du tar dig tryggt och säkert ur den där avskyvärda relationen.
Du är stark, duktig och helt fantastisk.
Det är du som är vinnaren.

Kvar finns den sjuka förloraren.

Önskar dig all! Lycka till, du ÄR den bästa!
Grattis/A

Framtidsdrömmar

Vilken kämpe du är. Jag beundrar dig så! Ha nu en jättemysig och trevlig semester för det är du värd.
Kram

markatta

dina ord. Framför allt blir jag glad över att du nu skriver utifrån dig själv, sätter ord på dina känslor, tankar och nu även dina styrkor. Häftigt Flygcert, snart kan du flyga!

Önskar dig den bästa av semestrar och att du får fortsätta njuta av dina nya upptäckter om dig själv.

Kramar!

Jag har det emellanåt riktigt härligt på min semester, men emellanåt kommer det över mig, sorgen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka- när exet säger eller gör saker som stressar mig, hur ska jag tänka? Jag har i några dagar försökt tänka att jag blir ledsen och så låter jg mig vara det en stund och sedan försöker jag peppa mig skälv att en dag i taget, allt löser sig.

Men just nu är en sån stund när jag är såååå ledsen, över att vårt liv inte funkade, att barnen inte får den där idealiserade kärnfamiljen, att vi inte kan enas ens om hus och lösöre, att han försöker få med mig på samtal till en kvinna vi träffat tidigare- som utan att veta något om oss eller varför vi separerar sa att vi bör dela 50/50 på barnen eftersom vi verkar vara två sunda indicier... Jag vill inte gå på samtal med honom, men jag är rädd att han använder det emot mig, men jag vill inte sitta ner med honom, jag vill inte sitta med någon som inte känner oss å tror att hon kan hjälpa oss- han som betedde sig så att familjerätten inte tyckte att vi var rätt forum...

Är sååå ledsen och kämpar, men känns inte tillräckligt nu...

Tänk om vi bara kom överens om det jävla huset med innehåll och "bara" hade barnen att vara oense om.

tipsar om två böcker som jag haft nytta av och som jag tror kan passa: Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne och Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver.
Kram / mt

Jag har e-lånat Nilsonnes bok och hoppas att det ska ge mig lite nystart i mitt tänkande.

Nu har jag precis blivit beskylld för att jag är sjuk, att jag inte klarar att ta hand om barnen, att jag säger nej till allt, att alla hans vänner och familj anser att jag är sjuk, att jag desperat vill hålla kvar honom i mitt liv och därför terroriserar honom med mail, sms och samtal samt att jag "krånglar" med bodelning och barn bara för att få ha kvar honom i mitt liv: "men det är ju kört nu eftersom han insett att han inte kan leva med en person som är så sjuk, har betett sig så illa att han tappat all tillit till henne".

Så sant, så sant: jag vill så gärna vara nära honom... Ehh? Åh, blir galen. Jobbar hårt med att tänka på mig och mitt - jag vill inte ha honom i mitt liv, han är inte i balans och idag ska jag ha en bra dag!!!!! Jag ska mysa, läsa och ta hand om mig. Jag ska njuta av utsikten, av hantverkarnas vackra saker, jag ska unna mig en god fika, njuta och försöka känna harmoni.

Jag blir ledsen och upprörd, och det är okej. Jag minns inte om det var Sorgsen som skrev till mig för länge sedan att jag inte ska döma mig så hårt när jag blir ledsen; det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över. Och det har jag med mig. Jag låter mina tårar flöda och känner ett lugn i att jag blir så ledsen och när jag gråtit en stund så går det över. Jag får vara så ledsen, det är itne så illa - det är skönt att låta det komma (och inte bli besviken på mig själv för att jag är ledsen) och det går över. Jag har också lugn många stunder.

"det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över." Hoppas du gillar Nilsonnes bok. Den andra, Anna Kåvers bok, har underrubriken "om acceptans" och handlar om att acceptera sina känslor och sen släppa taget, låta dem fara sin väg - ungefär så.
Önskar och hoppas att du har en underbar dag! Kram, kram / mt

Ja, tack Mt, jag har jobbat med Nilsonne idag. Oj, det är ett jobb det, men jag känner hur jag tar till mig, försöker lära om mitt tänkande.

Jag blir ledsen när jag blir beskylld för att inte tänka på våra barn.
Jag blir arg när någon säger att jag är den som gör påhopp och inte är samarbetsvillig.
Jag blir upprörd när jag blir beskylld för att försöka ställa till saker av hämndlystnad.
Jag försöker att känna känslorna, sätta ord på dem och sedan fokusera på det som får mig att må bättre...

Jag observerar, beskriver, dömer inte och jag deltar...

... vad mycket energi jag lägger på att försöka styra mina tankar nu. MEN- det går ibland att faktiskt styra och ju mer jag lär mig, desto mindre energi kommer jag behöva lägga på det... Hoppas jag!

Ja, jag behandlas som ett barn, eller som en mindre begåvad, mindre intellektuell människa, och ibland som lite sjuk - så när jag får "bodelningsförslag" osv så är det skrivet lite som "nu ska du få se här lilla gumman, vi tänker minsann på dig så att du ska kunna klara dig här i livet.... ja, du kan ju inte få så mycket pengar för sakerna för de är ju så gamla, men det är bäst att de är kvar i barnens födelsehus... ja, vårt gamla hus är ju knappt värt någonting, men för att vara snälla så kan vi väl enas om några miljoner så drar vi av lån och kostnader osv så får du några tusen lilla du... och du har ju lite svårt att klara dig så vi kan stå för advokatkostnaden om vi använder vår advokat..."

Och jag är iskall, eller - försöker vara det - och svarar inte mitt i ilskan och förnedringen utan skriver ett utkast, sparar det och sedan låter jag energin gå till att försöka fokusera på annat. Och när jag känner mig redo så ska jag svara på ett bra sätt, hårt mot hårt.

Tack, men nej tack. Fy faaaaan, jag måste bara upprepa mig - han är såå störd. Tänk att han fortfarande tycker att han gjorde allt för att underhålla vårt förhållande och att jag inte gjorde någonting (och jag kanske inte gjorde tillräckligt, det tycker vi ju olika om, men det var han som var full, så grymt elak, har slagit mig vid några tillfällen, ignorerade och hotade mig och barnen, försvann ibland, hade sexkontakter med andra kvinnor osv... Är det att underhålla ett förhållande????)

Ja, ni hör kanske lite bitterhet (som jag försöker sååå mycket att vända!) - är lite småledsen, och lite ensam så här under semestern när alla vänner är uppbokade med sina familjer, men jag har det ändå bättre än någonsin, jag arbetar på att känna och förstå det i hela kroppen.
Jag har varit på min semester - jag var grym!!!!!!!! Jag gjorde det jag ville, såg saker jag ville, gick ut och åt själv och var nöjd, njöt av lugn och harmoni och lät ledsenheten komma över mig ibland.
Jag lär mig att göra saker som jag är lite smårädd för - jag övervinner mina rädslor och hoppas att mitt liv ska bli bra. Jag drömmer om mitt egna hus, och låter drömmarna komma, men försöker också njuta och vara nöjd i mitt lilla underbara gryt.

Jag valde livet - för jag hade dött, bit för bit, om jag hade stannat.
Jag är nästan osäker på om det hänt - att han blev arg för att han tyckte att jag flirtade med en kollega och sedan hotade med att ta livet av sig och när jag inte sprang efter så lämnade han mig och tog in på hotell för att jag inte räddat honom från att ta livet av sig...? Att han blev arg för att jag träffade vänner på vad han tyckte var fel plats - han undrade om jag skämdes över honom eller om jag skulle träffa någon annan än vad jag sagt. Han lämnade mig vid förlossningen/kejsarsnittet för att jag verkade så glad för att narkosläkaren stannade hela operationen (pga ett tidigare hemskt operationstillfälle) och anklagade mig för att vilja ligga med läkaren, mitt under operationen.
Men det är sant - det är min upplevelse.

Jag läste att Dompa tacka för sig nu. Jag är glad att han uppnått sitt mål, och jag har väl kanske också uppnått mitt mål, men jag behöver stanna ett tag till - jag behöver er sååå väl, om ni bara visste. Sorgsen, Mulletant, Lelas - om jag kunde så hade jag sänt er de vackraste blommorna, den godaste chokladen, de finaste orden, den största lyckan och allt annat gott som finns, varje dag. Mitt eviga tack - tack för alla ord, all stöttning!!!!

Igår pratade jag med en bekant och hon berättade om alkoholism... Hon sa att många av de saker som min exsambo sagt/gjort bygger bara på hans sjukdom alkoholism och att när han är frisk så kommer han inte vara sådan längre... Och då tänkte jag direkt "jaha, så jag lämnade för tidigt..."... Men det är ju inte möjligt: bara för att man har en sjukdom så kan man inte hota och skrika, ignorera och lämna, hålla på med andra kvinnor osv... Jag förstår att det, precis som alla andra sjukdomar, ger olika symptom på olika människor, men jag förstår inte - kan man ursäkta hans beteende med att han var sjuk?
Och nu när han är nykter och på många sätt verkar må bättre, han fortsätter ju ändå emellanåt med sina utbrott, att jag är sjuk, att allt är mitt fel...
Adde och vill.sluta? Jag vet att ni läser här ibland (och jag läser hos er, men orkar inte riktigt skriva - känner mig för berörd och faktiskt lite avundsjuk på att ni jobbar på, till skillnad från min sambo innan jag lämnade...), men blir ni arga? Har ni gjort sådant som min exsambo gjort - hotat, skrikit, ignorerat, kontrollerat respektive, hotat barnen?

vilken samvetsfråga :-)

När jag var aktiv var jag absolut kontrollerande och det hände absolut att jag ignorerade resten av familjen om det inte gick min väg. Skrikit, som ett barn som inte får sin vilja igenom....ja. Hotat...aldrig (eller slagit). Inte heller var andra kvinnor intressanta, min dam fanns i flaskan. Däremot ljög jag hur mycket som helst bara det passade mina syften.
Mitt första och största intresse var ju att ha sprit hemma i tillräcklig mängd och tid att dricka den. Och tid är ju ett vidsträckt begrepp...!

Skönast i nykterheten var nog upptäckten att jag inte behövde kontrollera familj eller omvärld för de skötte sig ju rätt bra utan att jag styrde. Jag behövde inte planera hur mitt liv skulle se ut framöver för jag hade ju inget behov att planera fyllorna och den tiden det tog att ta sig ur dem.

Man kan nog inte ursäkta grejer som en alkis gör på fyllan men för att få egen sinnesro kan man förlåta och gå vidare med sitt egna liv.Och där är Al-anon ett mycket bra hjälpmedel. Idag kan ju jag se att en del jag gjorde skulle jag inte ha en tanke på när jag nu är nykter men jag kunde ju inte agera annorlunda med den kunskap och den situation jag då befann mig i. Och den ångesten som nu i efterhand kan komma tillbaka för grejer jag gjort är så otroligt viktig att jag får ur mig, exvis på ett AA-möte, för att jag ska klara att gå vidare. Om jag inte tömmer min ryggsäck kommer jag att även i nykterheten att agera precis som jag var full = Torrfylla. Jag var ju tvungen att inse att allt som hände mig var resultatet av mina egna val och inget som jag kan lasta andra för. Du frågar om vi blir arga ? Jag vet inte om jag förstår frågan rätt men idag blir jag inte arg på en full person för jag vet hut det var för mig....MEN !! Jag blir vansinnigt förbannade på dem som misshandlar och tar till våld för då drabbar det så fysiskt andra oskyldiga människor men ofta är dessa misshandlare blandmissbrukare som spårar ur och behöver tvångsvård. Och jag kan bli galen på gubben i hatt som kör som en idiot i cirkulationsplatsen :-))) Men det går över och är glömt i nästa sekund :-))

Jag har en kronisk, dödlig och progressiv sjukdom men jag har en möjlighet att kontrollera den genom att inte dricka och att lasta av mig grejer som dyker upp och som får mig ur min sinnesro. Sjukdomen finns hela tiden i mig, jag blir aldrig frisk, men den dagen jag slutade dricka så fick jag tillbaka mitt liv. En väldigt billig och smärtfri medicinering :-) Idag är jag väldigt försiktig med vad jag petar i mig, det är inte svårare än att som jordnötsallergiker kolla sin mat. Jag dricker inget med alkohol i, absolut inte 0,5 % ens, jag törs helt enkelt inte chansa för om jag går igång igen så kommer jag att starta på samma mängd som jag slutade på och öka kraftigt därifrån för att så att säga komma ifatt. Jag kommer inte att överleva ett sånt race.

Det känns helt klart som att du är på helt rätt väg i ditt liv och jag hoppas du fortsätter att dela med dig av dina framgångar !

Kram !!