Ångesten tar mitt liv...

...att vara sjuk på sin semester, eller hur?
Hur i helsifyr kan kroppen vara så arrogant att den spolierar ens lediga dagar med att ligga på soffan med frossa, den måste vara en elak j..el.
Det år ju NU jag ska få leva utan att känna fotbojan ifrån den inkomst som gör det möjligt att överhuvudtaget att kunna ta sig semester..
Å så bli man sjuk med halsont och sprängande huvudvärk, nej livet är inte rättvist, det ska man få höra ifrån en som beklagar sig över ett I-landsproblem.
Nåja det kunde ha varit värre, man kanske inte ens hade haft ett arbete att kunna få ta semester ifrån, eller knappt haft mat på bordet heller för den delen...

Eller ÄNNU värre, man kunde ju dessutom ha varit bakis, haha nä nu driver du iväg Berra, där går gränsen..
De brukar säga att en bamsewhisky KAN hjälpa, men de säger inget om att förkylningen blir avhjälp, ytterligare ett självbedrägeri.

Läste precis på nätet om att några skogsarbetare har funnit den där Tuula som försvann i november förra året, har sett inslag av det på Efterlyst under hela vintern.
Men vad som inte framkom var att hon var spelberoende, och hade förskingrat 20 Mille ifrån kommunen, och hon dagarna innan precis hade blivit ertappad.
Det framgick inte av nyheterna, och helt plötsligt så blev det ett helt annat livsöde som spelades upp inför mig, och det berörde mig stort.
Ett beronde inte framkallat av alkoholen men likväl så farligt att det troligen ledde fram till ett självmord, avslöjandet triggade hennes beslut.
Den dagen man blir framdragen i dagsljuset, då faller hela korthuset, man blir blottlagd och exponerad inför alla...
Vad hon såg var straffet hon skulle få, inte den möjliga behandlingen mot spelberondet hon kunde fått...

Eller som Thomas Edison sade när hans laboratorium hade brunnit ner, där försvann alla våra misstag upp i lågornas rov, nu kan vi börja på helt nya.
Strax därefter uppfann han phonografen, kanske inte viktig idag, men hade stor betydelse för utvecklingen av det inspelade ljudet.

Sitter nu och kollar ut över det svenska landskapet, ömsom sol ömsom moln, och med en svidande hals.
Lyssnar på småfåglarna, koltrasten och gröngölingens sång, kaffet smakar helt OK och nu funderar jag på hur dagen ska fortlöpa, jobba eller inte?
Har svårt att bara sitta rakt upp och ner och inte göra någonting, kanske är det min akilleshäl, för jag måste hela tiden se till att leka med mina inspirationskällor det som jag i mitt vardagsliv inte lyckas kittla det minsta, jag påbörjade en grej igår av gamla brädor ifrån den rivna bryggan som växte sig större, men var tvungen att avbryta den inför min frossa, nu ligger den där nere i svackan och lockar på mig med sina förföriska rop, kom...kom och gör mig fulländad och historisk...!

Man tror sig att varje dag göra sig ett mästerverk, när det inte händer ett skit egentligen...
Ett mästerverk som inte har någon slutpunkt eller ens primiär något som växer hela tiden, med tiden...
Det är min nykterhet som varje morgon ser till att jag får en morgon värd att minnas, och värd att leva vidare för, fem och ett halvt år nu, drygt...

/Berra

Jocke412

Hej Berra! Va längesen..tackolov..men tyvärr är jag här igen...

Dina ord hjälpte mig sjukt mkt sist jag var här....kanske minns du? Kanske inte..förmodligen inte...hursomhelst

Du fick mig att inse att såna som du o jag..var inte som andra. Såna som vi skulle gå förbi bolaget tänka...ok de klarar det kanske...men vi gör det INTE!!!

Inget för oss!

Minns en hel del av det du skrev...men tyvärr..är ja tillbaka i skiten...

Hade som då...allt! Men denna gången vet i fan pm ja fixar det....en gång för mycket tror jag...någonstans går väl gränsen tror jag. Känns som jag nått världens ände nu då...

Hursomhelst tack för senast Berra!!! Kan du ge mig kloka råd igen så....

Varför kan jag aldrig va normal!

Some kind of monster..inside..

Ps..vet inte om jag hette här sist...kan ha varit jonte...

Ha de bäst Berra!

Sjukt imponerad av dig...önskar jag fixade det som du.

/Jocke/jonte

Hela världen är full av förlorade förhoppningar, drömmar som aldrig slog in, där man aldrig vågade tillräckligt mycket,
Eller där man trodde att insatsen var för stor...

I vårat fall så handlar det oftast om en invand och ful ovana, en förhoppning om att det blir bättre med lite....lite mer...lite till, och slutligen väldigt mycket alkohol.
Dagen efter kan man ganska lätt förstå att så blev det inte, inte förra gången heller, inte den innan dess heller...
Ändå ger man på sig den igen, varför?

Tja varför, varför låter vår hjärna luras oss hela tiden, därför att den kidnappas varje gång av alkoholen.
Det vore som om ledningen för ett företag skulle med berott mod tillåta sig gå mot en konkurs, alla ser det men ingen vågar säga emot...
Samma sak är det med kroppen, hjärnan åker tivoli och resten av kroppen håller i gungorna, inget av kroppen tycker det är bra.

Att inse att vi tillhör en grupp av människor som tillåter oss att bli ett byte varje gång inför alkoholen gör sitt inträde är svårt,
Vi är inte som alla andra, vi är allergiska mot alkoholen, vi bryter mot den allmänna uppfattningen...
Vi har provat så många gånger att vi har blivit beroende av drogen, utan att vi själva har upptäckt det, tills nu, när vi tror att det är försent.
Det är aldrig försent att skapa en livsavgörande förändring, oavsett kostnaden.

Det kostar på lite till en början då kroppen skriker av abstinens, av social närvaro då de bjuds till, av kroppskontroller.
Man vet att det gör ont om man slår släggan på foten, och gör inte om det igen, inte ens om man låtsas om att historien inte fanns...
Alkoholen är annorlundare, den har kidnappat ledningen, och kroppen borde göra revolution mot hjärnan, kölhala den och avsätta den.

Men det känns konstigt med så pass många revoltära känslor inom samma kropp, både vill och inte vill..

/Berra

Jocke412

Däremot trodde jag att striden va vunnen...sänkte garde lite...och blev utslagen o uträknad på knockout..

Just nu räknar domarn till9....

Om jag reser mig igen?

Ja vet inte...men hoppas! Ja det gör jag....!

Slutar aldrig hoppas!

Men oddsen är emot mig denna gången.

När jag är på topp? Då e ja bäst! Fixar allt!

När jag e på botten....då e de illa...

Fan jag skulle vilja va som andra... För mig e de alltid all in!

Skulle vilja va mer...medel..
Kanske e de så med oss?

På gott o ont....mest ont just nu....

4 dagen idag...så borde väl inte skriva....ett rop hjälp?

Gissa!

Take me out of this nightmare....

/Jocke

LillPer

Att läsa dina krönikor är härligt! Så skönt du skriver.
Det är mycket insikt och sunt förnuft som ger mig energi att på nytt försöka krossa alkoholjäveln för gott.

Måste, vill och kan!

LP

att du ringde och sökte mig. Jag var på nån typ av föreläsning, hade också bekymmer men att klä om mig före.... när jag satt där i en stor sal (auditorium?) långt framme kom nån och sa att jag har telefon. Jag blev förvånad - väntade inga samtal... När jag tog luren sa en mansröst "Hallå, det e Berra". Berra??? sa jag (fast jag nog associerade till dig). - Ja, Berra med xxx xxx (där sa du sånt som hör till en av mina fb-kontakter)... Och - sen vaknade jag innan jag fick veta vad du hade på hjärtat.

Det var trevligt att höra av dig i alla fall. Hoppas du har bra sommar och bra i livet!
Sommarkram! / mt

Ja gisses vad man drömmer en massa konstiga saker.
jag har själv en sådan enorm fantasi att mina drömmar ligger snuskigt nära verkligheten.
Man kan vakna upp helt genomblöt av svett och har svårt att skilja på verkligheten och fantasin.
Förra helgen drömde jag en sanndröm, dotterns svarta guppy låg och guppade vid ytan, och när jag matade fiskarna förra måndagen så flöt dess uppsvällda kropp upp från botten av akvariet bara för att ta ett sista farväl.
Det skrämde mig värre än det värsta ur en hajenfilm.
När jag berättar om min sanndröm så rycker bara folk på axlarna.
För mig blev det som om det undermedvetna ville säga mig någonting.

Jag kan bli riktigt rädd för vad som rullar upp på filmduken.

Om man ska skämta till det så har jag somnat till en ny önskedröm varje natt därefter. Dö jävla chef. Dö!

/Berra

det var missbrukaren/alkoholisten i dig som ville ta ett sista farväl? Eller så var det en hint om att du ska göra det svåra valet att ge upp och byta jobb - jag vet att det är magstarkt av mig att skriva det (du hör väl att jag bara viskade och ser att det är menat att skriva med pyttesmå bokstäver)...
Dom som rycker på axlarna vet inte vad de ska säga... men det är klokt att vara öppen för det som visar sig - oberoende varifrån vi tänker/tror att det kommer. Det kan vara viktiga budskap! Fint att du svarade - forumbrorsan... kram på dej! / mt

..vet man ju vad de brukar ställa till med våra alkoholrutiner, i "vanliga" fall så brukar det vara på förfallet just nu...
Man dricker eftermiddagsdrink, grillöl, rödvinet till det grillade, eftermatenhuggaren, kvällsgroggen, månwhiskey'n, och sedan skåprenset och diskslattarna...
Och man tycker att det är helt naturligt, kväll efter kväll, semesterdag efter semesterdag, för det är man ju värd!, eller hur?

För det är man ju värd, efter 48 veckors slit på jobbet, man har råd eller tar sig råd att unna sig det bästa av förnöjelser, klart att du ska få dricka då.
Men säg för f-n inte att du blev full, det skulle du aldrig vilja erkänna, det är skämmigt, kanske lite berusad på sin höjd, väldigt berusad...men det är du ju värd, eller?

Att varje morgon vakna med dödsångest, varför, varför gjorde jag som jag gjorde, varför drack jag så mycket?
Vad man inte tänker på är de "långsamma" följderna, att kanske inte bli skitfull varje dag, men lite halvpackad i fyra veckor i sträck.
Vad händer med kroppens tillvänjning då, hur kommer den att reagera den måndagen då allvaret börjar igen på jobbet, några eftersläckare under ett par dagar för att varva ner efter jobbet, det är man ju värd, eller hur....

Det är man ju värd, det kan man ju kosta på sig, en ångest utan dess like, ett beroende man inte vet hur man ska ta sig ur,
Allt en liten sommarsemester kunde ställa till med, man tillbringar med sina närmaste, och vad såg de som du trodde de inte såg,
Hur det växte en alkoholist i deras närhet, stilla teg de för de ville inte sabotera din semester, men vad fick de istället?

Vi tror inte att det syns, vi tror vi är smartare än alla andra, men skillnaden är att de andra inte är påverkade av alkoholen,
De ser de hör, de känner för deras sinnen är inte avtrubbade...

Tänk vad en liten sommarsemester kan ställa till med, vi visste inte, vi trodde inte, vi ville inte erkänna, vi ville inte inse' ...
En alkis kan se ut precis som vem som helst, kanske finns han eller hon närmare än du tror, på väggen i badrummet bakom spegeln.
Allt är inte som vi tror, sanningen kan vara värre...

Fyra små ynka semesterveckor kan bli till år av beroende, det vi inte trodde skulle kunna ske...

Var försiktig därute i semestervädret, det är inte solen du behöver skydda dig mot alltid, det finns ingen alkoholskyddsfaktor nummer 8.

/Berra

Mammy Blue

Huvudet på spiken som vanligt!
Borde hängas upp lite här och var...
Kram!
/MB

Den svenska sommaren är helt klassisk, när vi har mycket främmande vid stugan så hällregnar det i i fyra fem omgångar, bara för att det inte går att knöla in dem i det lilla skyffet till sommarstuga vi har, allt blir dyngsurt trots att vi sitter under paviljongen, små små vattendroppar slår igenom tältduken och allt är bara blött blött...
Idag dagen efter har vi inte gjort någonting annat än att steka oss som en frustande sälkolloni vid bryggan, men då har vi inga gäster!
Jag brukar skämta om att det lär dröja innan de tjatar om att få komma ut igen, det finns inget ont som man inte kan vända till sin fördel.
Jo folk brukar stå i någon sorts mental kö för att att få komma ut i vår idyll, och mer påtagligt blir det ju mer sommaren går...
Men vi orkar inte heller att hela tiden serva folk med mat, kaffe, dryck och sällskap, allt ska ju förberedas och inhandlas, och när lasset går hemöver för våra gäster så står berget av disk kvar och väntar på att tas om hand om, vi kör i skift frugan och jag och sedan hamnar vi helt slutkörda i soffan, snarkningarna till nattens repriser av teveprogram får oss att förflytta oss till våra sängar sent sent på natten.

Nästa morgon får frugan ett nytt mess, sugen på ett besök!
Nähejdu skulle man vilja skriva till svar, men det blir någon nödlögn, vi måste in och proviantera på byn innan nästa lass kommer...
Inte mer än två familjer högst två övernattningar per vecka, VI skulle ju ha semester själva också...
Så vi måste freda oss själva genom att behöva ljuga, sorgligt...
Eller skulle man se det som om att man borde vara glada över att folk vill komma till oss?

Festligheterna avlöser varandra, grillen går het varje kväll, vi ser nästan fram emot att bara få värma matresterna direkt i mikron framför teven.

Läser om hur livet går vidare på forumet om hur alla kämpar med sina eller andras drickande, men jag orkar inte ta det oket också just nu med att fördjupa mig i andras problem, det får finnas någon måtta på hur mycket jag ska stoppa mina fingrar i andras syltburkar också...
Därför håller jag mig lite i bakgrunden för tillfället, men håller mig uppdaterad...

Själv börjar nästan helt att glömma min egna nykterhet, den är liksom så självklar för min egna del...
Det dricks öl i bastun, rödvin till maten, groggar på kvällen och drinkar hit och dit...
Folk blir påverkade i mer eller mindre grader ...men fortfarande inte mitt problem, jag ser heller inte till att det finns något hemma,
Vill det dricka något alkoholhaltigt så får de se till att de får med sig det hit också, helst skulle jag vilja att de tog med med sig tomburkar och tomflaskor hem också..

Andras drickande har inte längre blivit mitt bekymmer, de kan tycka att jag må vara tråkig som aldrig får något fyllryck längre,
Men det är så här jag är i verkligheten, trist men helt naturlig, det var mitt förra beteende som inte var det naturliga.

Ska man se någon fördel så triggar jag heller inte andra till att de dricker mer än de hade tänkt sig, mängden alkohol är betydligt mer beskedlig idag än vad den var för sex år sedan, det får jag se som min förtjänst.

Den svenska sommaren är helt klassisk med väder vind och natur, det som skiljer sig åt är hur vi människor upplever den,
Och det gör vi mycket mer idag än vad vi gjorde förut, för att vi inte blir lika fulla längre helt enkelt...

Enkelt förresten, nej det är det inte, det handlar om att förändra sitt livsmönster ganska så radikalt, både i tankar och gärningar.
Allt sker inte över en natt, men tillåter man tiden att få ta sin plats så mognar det fram.

Idag lever jag förutan fylleångest, det var mitt mål med framtiden, och det håller kvar så länge jag inte glömmer min historia.
Vad som händer när jag struntar i att tänka på vad som sker när jag tar det första glaset med ett alkoholhaltigt innehåll...

Så länge jag minns det, så finns det saker kvar att vilja minnas även dagen efter.

Berra

Jag försöker verkligen få bort all reklam och nonsens genom att skapa en kommentar och sedan anmäla mitt egna inlägg.
Vill inte att forumet ska förstöras av en ursäkta uttrycket men en massa skit, hela vikten av dess innehåll tappar substans när det ligger utspätt en massa blaj.
Jag tar alla inlägg med största allvar och sätter mina känslor på hur författaren har upplevt det, det är ingenting man blajjar bort.

Vet att Magnus en gång svarade att det är en person som registrerar sig för att sedan dunka iväg en massa dynga.
Att blockera den användaren med sitt namn hjälper föga, då hon/han skapar sig en ny användare.
Men en ide', funkar det inte att spärra bort användarens IP-nummer?.
Vet också om att dessa byts ut med jämna mellanrum, men under tiden kanske det funkar.

Det är synd och väldigt tråkigt när det finns användare som uttryckligen förstör för alla andra, forumet är en oerhörd viktig källa till kunskap och en möjlighet att kunna ventilera sina problem i en fråga som är så pass känslig att man inte vågar dryfta dessa offentligt och personligt.
Allt detta gör forumet möjligt, och jag vill inte att detta ska raseras av en och annan idiot som inte förstår allvaret.
Finns det någon möjlighet att kunna anmäla användaren, eller där man enkelt bara "gömmer" ett inlägg knutet till användaren.

Kanske är jag bara gammal och tjurig, men hatar verkligen när det lyser rosa på nya inlägg, och man blir så snuvad på en massa crap.
Okey om sajten vore reklamfinansierad så skulle jag kunna välja om det fortfarande vore värt att stanna kvar här eller inte.
Men inte just nu när det är en idiot som är ute och bara klipper och klistar in en massa skit...

Har jag rätt, eller är det någon annan som har någon synpunkt på detta, kom gärna med ett inlägg?

Berra

Hej Berra! Jag är verkligen tacksam för att du hjälper till och anmäler när du ser spam/reklam. Av integritetsskäl så har vi stängt av funktionen som loggar IP nummer. Det finns säkert andra sätt att tekniskt lösa det här, men då krävs lite investeringar och hjälp av proffs. Jag har för närvarande inte något uppdrag att sköta Alkoholhjälpen. Under tiden som FHI håller på med en upphandling så hr jag valt att ändå låta sidan vara igång och ta hand om det som jag hinner med.

Vänliga hälsningar
/magnus

Mammy Blue

också oerhört irriterad. Tack Magnus för att du tydligen gör mer än du ska ändå!

Ja problemet med att det är en statlig inblandning och därmed offentlighetsprincipen krånglar väl till det.
/MB

..dagarna blir till veckor, som blir till år...
Tiden går fort om man vill, om man vill se det...
Snart sex år, och jag lever fortfarande med min förbannelse, att vara en beroendepersonlighet...
Alkoholen är borta, men inte minnena, och de upplevs flera gånger i veckan då det förekommer alkohol runt omkring mig...
Hur det är och hur jag var, ser ibland med avsky hur folk beter sig när de blir alltför påverkade..
Igenkänningen är stor inom mig, och minnen trillar upp igen, jo jag skäms fortfarande för kanske 10-15 år gamla fyllgrejor.
Man undrar hur man upplevdes, vad tänkte folk om mig redan då??

Man säger att minnena bleknar med tiden, men kanske inte alla..?
Man blir stämplad som partykille eller någon med dålig karaktär, som inte vet var ens gränser går..
Dåligt omdöme eller den som bara skiter i det, vilket är sämst?

Förra helgen så spacklade jag igen knytnävsstora hål i gipsväggarna på landet när jag renoverade badrummet.
Det slog mig en sak, jag är en jäkel på att kunna dölja sprickorna och hålen i fasaden, precis som i livet självt...
Jag är duktigt att få till en hel och fin yta, en jäkel på att kunna dölja...
Det är så jag gjorde när jag levde med min egna självförnekelse runt alkoholen, spackla igen såren och så finns de inte mera...
Krafsar man på ytan, så är det bara fyllt av sandspackel, snabbspackel som klafsats dit i en hast, det skulle försvinna snabbt...
Men den som vet vad som finns under, vet att när såren blivit för många så hålls inte huset ihop av enbart spackel..
Alla min lögner var till slut överspacklade i omgångar av nya lögner, rummet blev mindre till utrymmet, och bräckligare...
Hade man för bråttom så fäste varken färgen eller tapeten på det centimetertjocka lagret av spackel som tar dagar att torka ut..

Mitt luftslott var byggt av spackel, det återstod bara att riva ner väggarna och börja bygga på ett nytt material, nykterheten.
Regla som man ska så att det står emot alla törnar, och ett nytt ytskikt som det går att hänga upp prylar på...

Nykterheten står för ett nytänk, inte bara för stunden, det är lite som att banta..
Man kan gå ner i vikt för ett tag när man svälter sig, men man återfår sin forna vikt när man äter som man gjorde tidigare.
Om man förändrar sitt levnadssätt och äter på ett nytt sätt så får man en ny matchvikt, och kanske håller den..
Men är man en beroendepersonlighet så triggar man på annat också, såsom högt blodsockerkickar..
Tyvärr funkar inte motion som en motsats till alkoholism, du blir inte nyktrare av att motionera, men du tar tiden ifrån drickandet.
En sund kropp är svårare att mentalt "förstöra" med alkohol än en som redan är förstörd..
Mitt liv är ju ändå i ruiner, varför inte fortsätta förstöra den med alkohol också, en sorts tröstdrickande..
"Jag är en dålig människa, varför inte fortsätta dricka..", och så driver man på sitt egna fördärv ännu djupare.

En sund kropp innebär inte alltid bara synen på kroppsstorleken, utan hur man mentalt mår..
Det är inte magen som säger att jag är törstig och behöver fyllna till, inte kroppen, utan den som kontrollerar den, hjärnan.
Tankarna på alkoholen kommer just ifrån...tankarna, vanan, den tänkta tryggheten, när allt är som det ska vara...
Men om vanan är fel, vem säger det till den då?
Vännen, mannen, frugan, barnen, föräldrarna, grannen, jobbarkompisen osv???
Tror du på dem då, är det sant, eller överdriver de bara?
Du dricker väl inte mer än andra, sådär genomsnittligt!
Men om du befinner dig i en sfär av människor där alla dricker mycket, då dricker du som dem, men inte som alla andra i andra sfärer.

Vad är för mycket?, det finns inga regler, gränsen finns för alla i olika nivåer...
Man borde veta sin gräns, ibland blir det för mycket någon enstaka gång, men om man ligger på gränsen nästan hela tiden?
Nästan för full varje gång, eller mängden som du dricker nu mot förr är avsevärt mycket mera, per vecka..
Vart går gränsen, vart går din, höjs den hela tiden, när blev den för mycket, 10 år sedan och du förtränger det fortfarande?

Min gräns gick redan vid min alkoholdebut, då jag drack mig berusad, inte visste jag då att jag skulle få lida av det i 30 år av förnekelse.
Folk brukar säga att jag är ganska så smart, men jag måste säga att jag verkligen har varit dum då jag har ställt mig i skuggan av mig själv.
Jag frontade inte problemet, utan gömde mig i mina egna lögner, vadå jag har väl inga problem, dricker väl inte mer än andra..
Varje gång det gick hål på mina lögner var jag snabbt framme med min spackelspade och täckte igen förödelsen, så fint nu, inget hände...eller?
När jag skulle luta mig mot mitt egna fundament, så sprack väggen så hela axelpartiet gick igenom väggen...
Det fanns ingenting kvar att bygga något fundament på, jag hade nått min egna botten, det var dags att tänka om, och börja bygga på något nytt...

En del av livet är att våga erkänna sina misstag, ta en ny riktning och våga stå för det..
Att andra vid min sida trampar i klaveret på samma stig som jag en gång gick, gör ont i mig, men jag håller distansen för att inte dras med.
Självbehärskning, mod och envishet är några av ledorden på min väg....

Nykterheten är ingen lätt sak för den som varit beroende av alkoholen, men det blir lättare med tiden..
Vanan finns inte längre, men visst finns det en längtan att få slippa ta ansvar för livet...
Men längtan att få behålla livet var större för mig, utan en massa ångest...

Verkligheten var svårare än jag trodde, men det berodde nog på att jag hade flytt ifrån den så pass länge...

Berra

vill.sluta

Jag är dig evigt tacksam för dessa rader.
Nu när jag läser får jag känslan att nu är det nog.
Har levt i förnekelsen att jag vill kanske inte sluta.
Trots mitt nick.
Men du Berra sätter pränt på mitt tyckande.

Så riktigt, så sant.
Inga omskrivningar om att jag hit och jag dit.
Hoppas du vet vilka magiska krafter du besitter
I ditt sätt att formulera dig.
Som sagt, vilken kraft i forumet........

Tack, nu ger jag upp, jag kapitulerar inför spriten!
/A

LillPer

Berra, du skriver så bra och det är så rätt. Metaforen med badrummet, spackel, reglar och fundament är riktigt mitt i prick.

Jag själv önskar jag var i din nykterhet just nu, Men den kommer så småningom med många dagar och månader till slut.
Mitt problem är att jag vill ha mycket tid på kontot snabbt. Vrida fram klockan liksom, men det går ju inte, och tur är väl det. En dag och en sak i taget.
Det bli lätt lite stressande att tänka som jag gör.

Tack för din knivskarpa insikt och analys!

LillPer

Man får skynda långsamt, är själv en personlighet med kort tålamod, funkar det inte direkt så ger jag oftast upp, varför ladda på ett dött lopp?

Men med min nykterhet så fick det växa fram först, medvetandet först, och sedan det abrupta beslutet, jag var motiverad redan innan jag slutade,
beslutet var inte taget ur luften, utan kanske år av velande och halvtappra försök...
Jo jag berättar inte om åren innan då jag trodde jag skulle kunna trappa ner, men då fanns inte forumet på samma sätt.
Det var ett dött lopp för mig, jag hade inte vänt ut och in på alla eventualiteter som jag kunde konfronteras med.

Men sen...då var jag motiverad, jag hade inget annat att skylla på än mig själv, inte bara den här gången ska jag dricka, utan börja sluta nästa gång..
Inte skjuta upp och leta anledningar, det kan man ju inte göra med räkningarna t.ex, men det går ju bra med städningen av någon sorts anledning!
Man vet vad som går att tänja på, man vet det bara...

Om man har haft sönder något på en fest och ingen såg det, så kan man ju gömma undan det och hoppas att ingen upptäcker det föränn dagen efter och då är det svårt att få tag på den skyldige, man skäms och vet att det enda rätta vore att gå rakryggad fram och erkänna sin klumpighet och erbjuda sig att ersätta det trasiga.
Ändå gör man det för det finns en chans att man inte upptäcks, man fegar helt enkelt ur, på samma sätt ljuger man lite inför sig själv med sin egna konsumtion.

Visst ibland går vinglaset i golvet med ett ljudligt kras, och det finns inte en chans att slingra sig ur det, man kan försöka ljuga och säga att någon knuffade dig,
Men ibland är det alldeles uppenbart, du är den skyldige och man har svårt att ta smällen så där offentligt, man skäms och det visar på en svaghet.

Att vända på det hela och plötsligt bli den som får uppmärksamheten därför att man INTE dricker är också jobbigt, att ständigt behöva försvara sitt val...
I mångt och mycket så händer det att man avslöjar andras dryckesvanor genom att våga vara nykter, och då går de i försvarsställning,
allra helst i grupp men knappast i enskildhet...

Om det bara handlar om "smaken" så finns det inga bra ursäkter, dagens nollbira och vita viner är helt ok, groggar går att göra lika fina och välsmakande utan spritsmaken, man behöver inte dricka ur ett mjölkglas bara för att man dricker det alkoholfria alternativet, och en annan sak har jag upptäckt...
Det alkoholfria alternativet får aldrig kosta något, man köper glatt en flaska vin för en hundring, men aldrig en läsksort för samma pengar!
Därför har jag bestämt mig innan, vill jag gå på fest så köper jag bara det allra bästa, och det brukar vara många nyfikna smaker som gör mig sällskap bland de andra gästerna, vad dricker du för något?, får man testa, men det var ju gott ju...är rätt vanliga reaktioner...

Det handlar alltså nästan alltid om berusningen i alla fall, man kan inte skylla på så mycket annat, man vill bli berusad, och det var det jag inte ville.
Så från tanke till handling var det egentligen fråga om år för mig, men när jag väl hade börjat sluta ville jag inte sluta sluta, det hade blivit ett nederlag.
Envisheten hjälpte mig, och de som inte kunde hantera mitt nya drickande finns inte kvar i min bekantskapskrets, de var ju helt enkelt ett fel sällskap,
Om man inte kan umgås utan alkohol, så är det ett felaktigt umgänge, det är byggt på felaktiga grundstenar, bara fylla..

Så man får gå lite stolt och tjuraktigt igenom denna fas, och vara beredd på mothugg och ifrågasättande, det är inte lätt...
Du kan trösta dig med att folk som frågar dig mycket om varför du slutade dricka, är oftast de som står i tur att sluta dricka och de behöver mer inputs för att motivera sin stora förändring, så ni är på olika sidor om gränslinjen, men ändå väldigt nära varandra...

Så ta det lugnt med ditt tillnyktrande, allt har sin tid, och motivationen måste vara på topp innan du går in för det, beslutet är taget för dagen, veckan, månaden framöver tills det inte längre känns som om det är besvärande alls, om man tänker att jag kommer aldrig mer få känna berusningen så är målet ouppnåeligt på en gång.
Det går alltid att ångra ditt beslut när som helst, frågan du måste ställa dig varje gång är om det är värt det, hoppa över fyllan den här gången du kan alltid ta igen den vid ett senare tillfälle, och så tänker du så nästa gång också, så har dagar blivit till veckor, som blivit månader och till slut år..
Sedan är det inget problem längre utan mera en självklarhet, because you're worth it..
Ingen är värd en bakfylla med ångest, inte ens den enkla tröttheten som kommer när man för en gångs skull drack måttligt, för man vet att dricka måttligt tillhör ovanligheterna när man är någon som inte vill kalla sig för en alkoholist, men har alla beteende som kan liknas vid dem...

Hur länge ska man orka ljuga inför sig själv?

Jag orkade inte längre, livet blir inte sådär underbart som man kanske hade hoppats på, men det är ärligare, sannare och verkligare.
Framförallt så behöver jag inte umgås med lögnare hela tiden, den där andra sidan av mig själv, och bara det känns bättre.

Jag sover bättre, mår bättre och har mer pengar kvar på kontot, slipper stressen med att se till att ha något drickbart hemma hela tiden osv...
Listan kan göras hur lång som helst, och vissa ser andra fördelar större än andra, och det bästa sättet att uppleva det är att testa det själv.
Man kan alltid ångra sig, men varför skulle man vilja det, så fantastisk är inte en stund av berusningen...

/Berra