"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

jag kollade datum för ditt första inlägg: 30 oktober 2012, 22:17 - både före och efter det har du gjort en lång och smärtsam resa.
Du vet man talar om sorgeår, det ligger något i det. Du har rätt att sörja och det måste få ha sin tid.

Att gammalt tränger sig upp har också jag erfarit och gör fortfarande. Just nu kommer jag inte ens på något... :)! Jag tror det är så att det kommer, får ta sin plats, sina tårar eller vrede eller vilka känslor det är... och sen hittar det sin plats i livspusslet. Bilden blir hel. Kan jag formulera mig så att det blev begripligt - jag menar inte livspusslet av allt som ska göras utan gestaltningen av det egna, hela livet.

Ta det lugnt. Långsamt kommer man längst. De orden hörde jag många gånger på landsmötet. Jag tror på det.

Kram, kram, kram / mt

... så träffades exsambon & jag för överlämning av barnen. DÅ är det inget skäll eller så, vi är lugna och han är sitt vanliga jag - såå trevlig, öppen, lugn. Och jag - jag vill bara klappa honom på kinden, röra vid honom, få känna honom nära. I ett svagt ögonblick där och då så snurrar tankarna i mitt huvud: "Han är så snäll, han har förändrats så, han har börjat fixa grejer & ta tag i saker, han lyktar så gott, vi har ju så roligt ihop... men han vill ju inte längre" - och det är så fel - han är tydlig med att "allt" är mitt fel, och han har gjort saker som jag tror kommer tillbaka om vi skulle leva ihop, och jag kommer aldrig att glömma de saker han gjorde (andra kvinnor, hot mm) och jag skulle leva i någon slags ständig kravsvärld på honom att han skulle gottgöra mig utan att han skulle kunna det... Och jag vill inte leva så. När jag stod där så tänkte jag ju att det är kört för han vill inte ha mig längre - men jag vill ju inte ha honom.
Men min jobbiga hjärna är inte med i matchen. Men för barnen skulel jag nästan göra vad som helst - men när de frågar "Vill du inte bo med pappa" så är det så svårt men ändå så enkelt att säga att "mamma och pappa tyckte så olika om saker att vi bråkade mycket, därför vill jag inte bo med pappa" och oftast svarar den stora "ja, pappa var jättearg", men nu märks att pappa är pappa, för första gången, och de får ju en mer aktiv & rolig pappa, då är det nog svårt att förstå att jag inte vill vara med pappa "som är så rolig och snäll"... Snurriga huvud - jag måste försöka stanna i att jag ville inte leva som det var, jag kämpade väldigt mycket men det gick inte ändå och då valde jag att lämna. Det som hänt går inte att reparera eller ändra - jag har en viss acceptans, och med tiden kommer jag mer och mer förlåta/låta saker vara - men jag vill itne leva i det, jag vill inte vara med någon som kan bli så arg att han skriver meterlånga mail med skäll, förnedring och sedan är "normal" (eller ännu mer - övertrevlig) inför barnen, det är inte sunt. Varken för mig eller för honom.

Jag håller på att forma mitt liv. Jag kanske håller på att hitta ett nytt boende, åh, ni skulle se det!!! Så sött, och så oerhört mycket jobb, men det skulle kunna innebära all den frihet som jag vill ha. Först fanns inte magkänslan där; den motades bort av all rädsla för ekonomin, att jag är ensam i mitt beslut, rädd att det ska bli fel osv, men mitt huvud har nästan redan flyttat, och ändå är inget klart...
Håller mina tummar!!!

håller också tummarna för att du ska få ditt fina nya boende :-) Ensam i beslutet ? Ja, men det är ju ditt alldeles egna lilla bo som bara du bestämmer över ! Visst känns det bra ?!

Kram ♥

... är numera stolt ägare till ett litet rött hus med vita knutar <3

Jag tänker på er alla... Det är tyst här.

husägare flygcert! Du går från klarhet till klarhet, sannerligen! Jag trodde först att du flyttat till ditt lilla röda hus och att det är tyst (skönt tyst) där runtom. Men jag antar att du menar här, på "vår" site på forumet. För här är det tyst och stilla. Det har ju aldrig varit samma genomströmning som på missbrukarsidorna men nu är det ovanligt stilla. Visst är det konstigt - vi funderade över det på landsmötet, att det är så många fler från AA trots att det är minst 3-4 medberoende, berörda-drabbade, runt varje missbrukare. En tyst skara.

Gläds åt ditt hus och ditt liv! Och att du hade modet att prövat dina vingar... du ser att de bär!
Kramar i natten / mt

... jag menade tyst här på forumet. Som du säger - för varje alkoholist på AA bör det rimligen finnas minst en eller ett par medberoende, men undrar vad som händer med dem?! Känner mig så glad att jag vågade lämna!

Ja, min lilla röda stuga! Jag har ju bott ett tag i mitt gryt, billigt och bra på många sätt, men inte mitt egna, ingen riktig uteplats - nu får jag min egen lilla trädgård! Det kanske inte kommer gå, jag kanske inte klarar av kostnader/fixande, men OJ som jag ska försöka! Jag är så glad!

är det så att fokus alltid ligger på alkoholisten så därför vill inte anhöriga/vänner7arbetskamrater inse att även de är drabbade. Jag har träffat så många anhöriga där förnekelsen är så sanslöst kompakt att de blir arga när man försöker att förklara hur sjukdomen fungerar. *JAG har inga problem !!! Det är DU som dricker* Att beteendet är lika för både beroende och medberoende är många, de flesta, gånger helt omöjligt att förklara och Vuxna Barn är helt oemottagliga för fakta. Den gruppen håller starkast fast vid sitt beteende som man får när man växer upp i en missbrukarfamilj, och även många gånger utvecklar eget beroende, och är de svåraste att nå. Och det är så tragiskt att stå bredvid och se resan nerför utan att kunna påverka.

Gratulerar till din fina lilla stuga och självklart fixar du det !!

Kram !

markatta

Vad modig du är flygcert. Jag tror säkert att du fixar allt det där praktiska som följer med ett hus med den inställningen du har nu.

Kram på dig!

Promenerade till jobbet idag - skööönt! Njöt längs med lilla sjön och kunde inte låta bli att le - jag är på väg mot min egna lilla röda stuga! Jag trodde att jag var tvungen att ha en man för att ha familj, hus, trädgård och ekonomi att kunna leva som jag vill. Men jag känner mer och mer att jag har styrkan i mig - jag tror att jag har ekonomi att ha ett hus, jag har familj och jag kommer om några månader att bo i ett hus som jag ska göra till mitt.

Jag har lite svårt att leva i nuet - drömmer, planerar och har redan börjat fixa för flytt, men jag mår gott.

All kontakt med exsambon är just nu lugn, och jag försöker att inte ta åt mig, inte tänka så mycket - jag gjorde ett val som jag är nöjd med!

vill.sluta

Du kommer att klara det, ingen järnvägsräls raskt fram.
Nä det kommer toppar och dakar hela tiden, men nu kommer du ha lättare att möta dem.
Nu kommer livet till dig.
Njut njut för det är du värd!
Kramar/A

LillPer

Så vackert du beskriver det. Jag får sköna bilder i mitt huvud av ditt sätt att beskriva din promenad. Självklart fixar du ekonomi, boende och allt annat själv! Du är helt och hållet oberoende!

Kram till dig

LillPer

... har jag skrivit här i ren desperation - i ren ångest har jag behövt råd, tröst, stöd... Och ibland har jag skrivit bara för att ha kvar för mitt eget minne. Men vad tacksam jag är för er alla, er närhet, era kommentarer och att ni funnits här. Tack!

Känner en stor sorg: nu är allting avslutat med exsambon.
Mindre än ett år efter att jag började skriva här så har jag tagit klivet från att inte veta om det var mig det var fel på, om det var ok att göra som han gjorde, inte veta om jag skulle våga lämna honom, oro för barnen, oro för om jag skulle klara mig själv, osäkerhet, handlingsförlamning och allmänt kaos till att lämna, vara rädd och ledsen, att resa mig igen, att ordna boende, att må bättre, att försöka stå upp för mig själv och ordna bättre boende...
Och nu är vårt liv så definitivt över - nu har vi delat alla våra saker, vi har delat vår tidigare gemensamma ekonomi, allt är över. När jag tog de sista sakerna var jag så oändligt ledsen, exsambon likaså. Han sa att han älskar mig och han sa "förlåt för allt han gjort" utan att ge exempel på vad han menade... och jag ville bara krama honom, det var så mycket sorg. EN del lättnad - nu är jag min egen, nu kan ingen bestämma över mig, men också så oändligt sorgligt.

Ibland gör det ont - jag trodde det var för livet, och nu tror jag inte att jag tror på kärlek längre. Jag mötte exsambon och trodde på kärlek vid första ögonkastet, men nu tror jag bara att kärleken är blind, för mig. Jag vill inte vara bitter, men jag kommer att leva mitt liv för mig, jag vill inte gå och tro/hoppas att jag ska träffa "mannen i mitt liv" igen, som alla vänner, släkt, kollegor osv gärna vill prata om att jag ska göra... Det gör ont. Ibland är det ensamt.

Kram till mig själv och till er!

... från väldigt snäll, lugn och mycket omtänksam, till arg, beskyllande och förnedrande.

Hur f-n kan jag gå på det varje gång, hur kan jag tveka varje gång???
Jag måste lära mig att tänka utifrån mina önskningar-
jag vill inte leva med honom, jag vill inte gå tillbaka, så varje gång han är det lugna, harmoniska så behöver jag acceptera att ibland är han det, men jag vill inte gå tillbaka för det. Och när han några dagar senare inte är så lugn och harmonisk längre så behöver jag acceptera att så är det bara. Jag vill inte leva med honom så jag ska försöka att inte lägga så mycket energi - acceptera fakta.

Han gör mig ledsen, men det är övergående.
Bara så. Det räcker.

- det räcker så bra, så bra. Du har tagit dig (nästan) otroligt långt på mindre än ett år. Vore konstigt om du inte hade svackor i både tankar och känslor. När jag läser det du skriver och "ser" den väg du gått och går påminns jag om det lite slitna citat som tillskrivs Nelson Mandela - oberoende om det är han eller nån annan som formulerat orden så gestaltar du innebörden:

Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Fortsätt som du börjat, det räcker och det är bra! Kramar / mt

Tack. SÅ fint du skriver om lilla mig...! Blir rörd!

Ja, ibland känns det märkligt - kan inte riktigt definiera om jag har känslan att jag aldrig levt i det eller om det bara känns avlägset. Konstig känsla. Men jag vet att jag fortfarande, väldigt ofta, kommer på mig själv med saker som jag gjorde inom ramen för vårt förhållande och som jag nu kan sluta med. Senast igår tänkte jag på en sak - jag var iväg på en årligen återkommande aktivitet som jag varit själv på under alla våra år tillsammans. Antingen har han varit full/bakfull, arg på mig eller bara sovit och jag har tyckt att det varit skönare att åka själv för att få lite lugn. Och ändå - alla gånger som jag försvarade sambon inför släkt, vänner, bekanta, kollegor - "X orkar inte riktigt, han har haft så mycket på jobbet/han är så trött för att han har stressat så mkt det senaste/han har fått så mycket på jobbet så han behöver vila lite i helgen" osv osv osv - och idag vet jag ju att det berodde på att han var bakfull, arg osv och jag ville upprätthålla fasaden om att vi minsann hade det bra...
Jag är ibland rädd för ensamheten, men jag har ett lugn nu - jag mår gott varje dag som jag vaknar till en ny dag och jag behöver inte tänka på att jag måste säga godmorgon till sambon på ett visst sätt för att han inte ska bli arg för att jag inte var tillräckligt uppmärksam mot honom, jag behöver inte ställa fram hans frukost på "rätt" sätt så att han inte beskyller mig för att ignorera honom osv. Jag kan vara mig själv - jag kan vara flexibel, jag kan vara glad utan att bli beskylld för att vara gladare med andra än med honom, jag kan vara trött och somna på soffan utan att få skäll för att jag inte är nöjd med att vara med honom... När jag skriver detta så påminns jag om Sova med fienden - hon hade det mycket värre i filmen, men för mig räcker det att jag påminns om att jag också blev kontrollerad. Det gör mig ont - jag vill fortfarande förstå - vad ger honom rätten att än idag (inte alls så mycket eller så skarpt som förut, men ändå) hota mig, skälla ut mig, förnedra mig osv och sedan rättfärdiga det med att jag minsann beter mig så illa att han "måste få skälla på mig för att få ur sig det och må bättre själv" (hans egna ord) - jag förstår inte och jag arbetar mycket med att jag kommer inte förstå och jag behöver inte förstå, men..?!

Kram

Exsambon har tagit tag i många saker och verkar ha fått ett uppvaknande av att jag lämnade honom, vad gäller det som syns i alla fall - han plockar i ordning, fixar och donar i hemmet och arbetar som vanligt duktigt. Och - jag känner mig egoistisk när jag skriver detta, men jag känner mig så sorgsen över att han inte ordnade till sig innan... Ibland önskar jag nästan att han ahde varit kvar i missbruket, så att det hade varit så solklart att jag inte hade kunnat leva kvar i det.
Men ibland lyser argsintheten igenom. Och då tänker jag att jag hade ändå inte kunnat må bra i det förhållandet... Men tveksamheten ligger där och undrar ibland.

Men idag vaknade jag och tänkte på mitt nick - jag valde flygcert för att jag tänkte att det är så oerhört långt ifrån den trygghetstörstande, sansade, lite rädda och lugna person jag är, att exsambon inte skulle kunna förstå att det var jag... Men ibland känner jag mig som en person som skulle kunna kasta mig in i sådana saker nu som jag aldrig skulle ha gjort innan.

kerran

är väl mänskligt och till och med förnunftigt! Att du har barn med din ex är väl ett bevis så gott som något på att han har egenskaper som du gillar. Och att man längtar efter kramar och närhet...ja även om vi har våra barn som kan ge oss en del av det - nog är det härligt att släppa taget bara för de par sekunder en kram varar och känna att man inte måste klara allt själv...
Du har gjort en sån otrolig resa igenom din tråd, varit med om så mkt psykisk misshandel och det är inte konstigt att du nu ser dig som en annan person. En person som kan ta sig an det mesta! Stort grattis till dig :-)
Att du inte helt kan glädjas med din ex att han numer har bättre snurr på det praktiska är också fullkomligt mänskligt. Men kanske du ska vara glad att det inte kom innan du gick - då hade du kunnat hoppas igen, förlängt ditt lidande lite till...
Jag är ju en obotlig optimist och hoppas ju alltid på lyckliga slut - i ditt fall kommer det alldeles säkert! Kanske med någon ny som kan uppskatta dig för den du är eller långt senare med din ex ifall han skulle hitta mod att titta in i sin själ och komma på varför han måste trycka ner dig för att må bra...
I vilket fall som helst kommer du att flyga vart du vill! Kram