av FylleFia

ok. Uppmuntrad av många gör jag ett försök. Jag heter Fia på riktigt. Men jag har förvandlats till FylleFia. Mår inte bra uatn vinet och mår inte bra när vinet tagit över mitt liv. Jag är 49 år och lever men min man som också dricker. Ibland gör jag tafatta färsök att sluta. Men då min man inte är inne på att försöka sluta eller trappa ner så blir det så svårt. Var och en svarar för sina egna val. Det har jag tagit till mig här. Men det är svårt att vara duktig när vindunkar bor i hemmet. För två månader misste jag mitt jobb av den anledningen att jag inte kan låta bli. Givetvis försökte jag mörka men alla mina sjukskrivningar blev en sjukskrivning för mycket. Ingen fara säger min man då han har jobb. Jävla fara tänker jag som skönk ännu djupare i boxen efter uppsägningen. Vi har inget liv utan allt kretsar kring när vi får dricka. Nu har jag varit vit sedan nyår men mannen dricker på. Ändå lyckas han sköta sitt arbete. Jag vet varken ut eller in längre. Känner bara att jag måste tillbaka till livet igen, efter tjugo aktiva alkoholistår. Fruktar att det kommer att bli jättesvårt. Skriver mera sen, men nu har jag kastat mig ut! Det får räcka för tillfället.

Fia

viktoria
tis, 2013-09-03 - 23:29

Hmm, ja MB, så kan man nog sammanfatta det egentligen. Vänta in den andre.
Precis som hemma hos Fia, har min man haft inställningen att jag överdrivit mitt alkoholproblem (det är ju bekvämast så). Och framförallt har han själv inte något sådant! Jag har varit osäker, hans missbruk har skiljt sig från mitt. Jag blev beroende, började dricka mer och mer hemma i min ensamhet för att få pimpla på ifred. Alla klassiska alkistecken kunde jag pricka av. Medans min man nog egentligen "bara" är en festprisse, älskar partyn och är allmänt översocial (själv är jag rätt osocial utan minst en vinare innanför västen).
Ganska snart efter att jag börjat min nyktra resa blev det tydligt att jag varit den som (oftast) dragit igång vårt drickande. Nu när jag inte gjorde det blev det mer sällan drickande för hans del, men fortfarande gick det överstyr då han väl drack. Nu var jag dessutom nykter och var tvungen att ta in eländet utan egen vindimma som kunde förmildra omständigheterna.
Min inställning var att avvakta, dels på inrådan av andra här som gått vägen före mig. Inte ta några viktiga beslut om stora livsfrågor förrän jag var trygg i min nykterhet. "Det viktigaste först, en sak i taget...". Jag trodde också länge att jag skulle kunna leva med att han drack sällan och med måtta, men även det blev ohållbart eftersom jag aldrig visste när nästa karatefylla skulle komma, även om det sista vändan gick ett år mellan gångerna. Tiden blev bara en transportsträcka till nästa gång, oron i magen, de ständiga diskussionerna om när, hur mycket, med vem...Turerna har varit många under de här åren. Hot, böner, ultimatum. Löften...som sen brutits då något tillräckligt roligt dykt upp.
Samtidigt har jag kunnat se att något växt i honom under tiden (annars vet jag inte om jag kunnat hålla hoppet vid liv) Jag har sett förändringar, hört nya nyanser i rösten, nya tankebanor. Men vet ni, det tog ju tid för mig att komma till den punkt där jag befinner mig idag. Och jag började min resa mot tillfrisknandet långt före honom. Egentligen för många år sedan, då jag först reflekterade över mitt drickande och började längta efter något annat. Men då var det ändå flera år kvar av ångest och förnedring innan jag tog steget hit, till forumet, för att finna råd och stöd. Och även då jag väl hittat hit fortsatte jag ett tag till att hatta mellan insikt och förnekelse. Jag måste komma ihåg att det är en process som måste få ta tid - även för honom. Och ibland har jag tyckt att vi inte kommer någonvart, men så lossnar något ytterligare och vi har kommit ett steg närmare varandra igen.
Jag kan ju bara tala om hur det varit för oss, och säkerligen kan det vara så att man ingen tid har att ge, beroende på missbrukets art och omfattning. Det finns grader i helvetet, det gör det ju faktiskt. Man får aldrig någonsin stå ut med våld eller rena kränkningar. Och som i mitt fall, där jag själv har alkoholproblem, måste jag alltid och alltid sätta min egen nykterhet främst. Än idag vill inte min man riktigt kännas vid hur stora problem vi faktiskt haft med alkoholen, kanske kommer vi aldrig vara överens om just det - kanske är det inte heller nödvändigt, det viktiga är att han förstått att han skadar mig och vårt äktenskap om han dricker, och att han valt (VALT är ett avgörande ord här) - må vara på grunder olika mina - att därför sluta. Fungerar det, så är målet uppnått, fast vi tagit oss dit var för sig.
Jag har saknat forumet och det känns skönt att ni finns här. På återseende och varm kram till den som vill ha en!

viktoria
tis, 2013-09-03 - 23:35

Haha, kom på en sak. Kanske var det det min man till slut gjorde - tog hissen! Eller sladdade ner för ledstången! Det skulle just vara likt honom faktiskt:-)

FylleFia
ons, 2013-09-04 - 05:38

Kul att ha dig "tillbaka" Victoria. Att läsa och fundera kring. Du skrev att du hade så många typiska alkistecken så min fråga är; Blev du också så där jätteilsk, som jag är, i början av nykterheten? Idag är jag galen på Obama för att han kommer till stan och trafiken tydligen ska trassla. Vilket betyder att jag och många med mig ska upp tidigare för att hinna i tid. Jävla karlslok känner jag! För jag är inte morgonpigg. Han förstör mitt schema. Hinner inte titta in till doktorn på morgonen och ser redan kaoset på tunnelbanan framför mig. Arg! Vad ska hit för? Enligt den glosögde Reinfeldt så ska de ju diskutera "ingenting" då annat vore "opassande"?

Idag är jag FurieFia

Adde
ons, 2013-09-04 - 05:55

kommentar du inte vill ha kanske, Fia :-)) Men idag har du ett jättebra tillfälle att öva dig i tålamod och "Lev och låt leva" :-)))

FylleFia
ons, 2013-09-04 - 06:31

HIHI! Ingen fara Adde! Snarare tack, ska leva efter ditt råd som var välkommet. Nu slipper jag kanske en volta på Hinseberg då jag beslutat mig för att INTE ta omvägen via Grand Hotell. Kram på dig och ha en bra dag!

Fia

viktoria
ons, 2013-09-04 - 10:24

Japp. Arg som ett bi.
Och jag funderade en hel del över detta och kom fram till att för min del handlade det mycket om ilska jag byggt upp under många år som missbrukare. Då jag ofta levt tyngd av skam och ångest pga hur "dålig" människa/mamma/vän/kollega jag var, tillät jag mig många gånger bli ganska illa behandlad och lät mig tryckas ner av människor som blir tillfredsställda av att förminska andra. Jag var ett lätt byte.
I takt med att självkänslan började komma smygande tillbaka blev jag så jävla förbannad på allt och alla och flera gånger tog/tar det fortfarande/ för stora proportioner. Jag markerade hej vilt, till höger och vänster.
Det har lugnat sig lite, och jag märker av att människor som tidigare, under mina alkisår, använt mig som dörrmatta har ett annat förhållningssätt till mig nu. Utan att jag behöver vara en furie. Häftigt temperament har jag /lider jag dock av fortfarande. Det är ett personlighetsdrag jag behöver jobba med. Har tänkt på det en hel del då det ställer till det för mig eftersom jag samtidigt bär en konflikträdsla (även om även den minskar i takt med nyktra dagar). Detta är ju en synnerligen obekväm kombination som resulterar i att jag drar iväg en giftig svada med blodet rusande i kroppen, och sedan har ont i magen över vad konsekvensen ska bli. Resultatet blir ofta ett kraftigt energi-tapp. Giraffspråket, som min vän Mulletant återkommer till då och då, är något för mig att öva på. Fast jag blev ganska irriterad (provocerad?) då jag hörde om det första gången (så klart!). Fattade inte poängen med att vara en mes?! Men det börjar landa bit för bit.
Å andra sidan tror jag att min ilska hjälpte mig på vägen. Det finns en styrka i det, att ha lite jävlar anamma, som jag kanske kan använda mig av om jag inte låter den viljelöst styra mig.
Jag hoppas din dag blir fin, trots obekvämt statsbesök. Har tvnyheterna på och det verkar vara ett väldigt ståhej där nere i Människobyn!

Mrs B
mån, 2013-09-09 - 19:28

Jag älskar dina inlägg FylleFia. Nog har jag vetat länge att jag måste avstå alkohol men hur lätt är det??
Min man vet om mina problem och gör så gott han kan. Idag har jag också gråtit ut hos min lillebror
som "surprise, surprise" är beroendeterapeut :-) Han lade av supandet för ganska prick nio år sedan!!
Det känns faktiskt som ett "hinder". Jag är ju storasyster, är konstant rädd för att inte lyckas som han!
Har druckit i flera flera dagar!! Tack (not) för tjänsteresor där jag kan stänga in mig på hotellet för att supa och sova.
Men det håller inte längre, håller på att missköta mig och det kommer att brisera på jobbet vilken dag som helst snart.
Har också vågat ringa företagshälsovårdens drogterapeut, grät igen. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut!
Totalt färdig! Har t.o.m kräkts idag
Aningen osammanhängande :-)

FylleFia
tis, 2013-09-10 - 04:57

Hej Mrs B och välkommen hit! Hoppas du hittar mod och stöd här. Det gjorde jag och att det inte briserar på jobbet. Det gjorde det för mig på sätt och vis. Söp liksom bort mitt förra jobb. Nu går det bättre för jag har börjat våga vara nykter. Men mycket är fortfarande tufft. Att möta sina egna demoner på nykter kaluv. Både demonerna i hjärnan och de faktiskt obehagliga verkliga personerna som finns där ute. Igår blev jag "bortjagad" från stranden. Jobbade helgen så fick ledigt måndag + tisdag. Packar mig en picknickväska och åker till stranden. Där är man som ensam kvinna ett lätt byte. Vilket arsel som helst tycks tycka att det är "rätt" att komma fram till mig och småprata lite. Kanske ska jag bli tacksam eftersom jag är ensam. Tacksam över att en främmande man kommer fram till mig och säger att jag har en fin färg? Så jag tackar lite avmätt för komplimangen, vill ju inte vara otrevlig. Men sen kommer nästa tok kommer fram...och nästa igen. Vad är det för fel på män som tycks tro sig ha rätten att tränga sig på bara för att de inte är "otrevliga"? Jag upplever det som otrevligt när främmande män (Ja, jag skriver män eftersom kvinnor aldrig bemöter mig så här) kommer fram till mig och kommenterar min person. Jag vet inte om jag är allvarligt störd men jag har iaf vågat börja analysera mitt tänk och mitt beteende och kommit fram till att det nog är därför jag och vill.sluta ständigt krockar. Jag vill inte ha meningslösa komplimanger om vilken "bra" tjej jag är. Vill inte bli "gummad" med. Jag vill inte vara en rar kvinna som bygger upp trasiga mäns egon. Igår gav jag upp och åkte hem från stranden i förtid. Idag tänker jag vägra ge upp min plats i solen för att knäppisar kommer och stör. Och jag kommer att välja en medelväg. Inte be personen i fråga dra åt helvete. Inte jamsa med. Bara vara tyst. Men kan en kontaktsökande snubbe förstå den signalen? Återstå att se. Rapport kommer.

Nej, jag hatar inte män. Är faktiskt gift med en. Men jag avskyr en del mäns sätt att bara ta upp utrymme i andras världar. Ta upp utrymme medans de bara betraktar sig själva som schyssta snubbar. Varför tror de att vi orkar bry oss om schyssta snubbar? Att vi inte har fullt upp med våra egna liv? Jag har alltid sett "bra ut" och jag har fått min beskärda del av komplimanger och uppmärksamhet. Man skulle tro att vid snart 50 så slutar det...men icke då. Där finns äldre snubbar!
Ge er! Förr brukade jag tänka att jag kanske sänder "fel" signaler så jag försökte "tona ner", "smälta in" lite mer i mängden bara för att konstatera att inte heller det fungerar. Jag vill leva i en värld där män inte hela tiden behöver söka sin bekräftelse i kvinnors ögon. Är det en utopi?

Nu har detta kanske inget med alkohol att göra, men detta är mina tankar. Och när jag tänker efter så kan detta jävla raggande/bli-sedd-syndrom vara en en del i att jag i ungdomen började dricka? Ska fundera vidare på det.

Förutom mina strandbekymmer så rullar livet på bra. Sambo med maken igen och - han ger inga komplimanger om han inte menar det - det känns faktiskt bra. I helgen jobbade jag medans han drack framför tv:n. Även där kändes det bra. Han får rulla ner för den där backen i sin egen takt. Har han ont så ska jag plåstra om han. Jobbet går bra. Ger mig så mycket styrka och energi. Bekräftelse på att jag behövs. Bra bekräftelse! Jag är inte bara en snygg Bimbo. Jag är inte bara FylleFia.
Jag är Fia och det räcker gott.

Fia

markatta
tis, 2013-09-10 - 09:26

känner igen det här problemet. Jag jobbar på krog på helgerna så då gäller det att ha skinn på näsan. Nu är ju många på krogen dessutom berusade men jag tänker att problematiken kan vara den samma, oförmågan till att läsa av subtila signaler och att respektera den personliga sfären. Väl på jobbet är det rätt lugnt, då jag är inne i min serviceroll och om de skulle gå för långt över gränsen så finns det ordningsvakter att ta hand om det. Det jobbiga är när jag ska hem efter stängning, ensam tjej är liksom signal för fritt fram. Nu är det (som tur är) inte heller alla som blir fulla på krogen, även nyktra män kan ha problem med att tolka signaler och att kunna skilja på att jag i min yrkesroll är trevlig, ler och pratar och steget att jag skulle vilja följa med dem hem efteråt.

Missförstå mig rätt. Jag är en social person och trots att jag egentligen avskyr alkohol så gillar jag mitt jobb. Jag gillar att möta människor och tycker att det är ok att vissa försöker flörta lite. Men kan de inte läsa av signalerna, t.ex. om jag tydligt markerar att jag inte vill att de rör vid mig, så blir det obehagligt. Då är jag ju dessutom i en trygg miljö med kollegor och vakter. Mindre trevlig och förstående är jag däremot om någon kommer fram när jag är på väg hem. Trots att jag suddar bort mitt serviceleende när jag lämnar lokalen så händer det ofta att någon kommer fram och liksom själv utser sig till att promenera mig hem. Som ensam tjej kan det vara väldigt obehagligt då en man inkräktar på ens integritet för det finns en maktobalans och många gånger så lyfter de fram just den obalansen genom att som du skriver kommentera ens kropp och utseende som om man skulle se ut som man gör eller ha på sig det man har bara för deras njutnings skull. Jag kan uppskatta en komplimang men var sak har sin plats, alltså inte på en tom gata mitt i natten och jag skulle heller inte uppskatta om jag låg i bikini och någon främmande kommenterade min kropp som om jag tagit av mig kläderna för männens skull.

Ibland funkar din planerade strategi tiga/ignorera för mig. Andra gånger måste jag vara mer bestämd (vissa män verkar tolka det som att man är blyg eller vill bli tjatad på) och då måste jag höja rösten och brösta upp mig som mot en främmande hund som rusar fram, göra mig stor och säga; gå härifrån/lämna mig ifred/schas/dra åt helvete.

Jag önskar dig lycka till på stranden Fia. Se till att du har din självklara rätt till att vara där, ditt utrymme, din solbränna. Reclaim the beach liksom. Mycket handlar om den mentala inställningen, att tänka "jag har rätt att vara här", är det någon som ska gå så är det de och inte du. Vissa av mina kvinnliga kollegor tar taxi hem eller blir mötta av sina pojkvänner och jag förstår dem men jag tycker det är viktigt för min egen skull att jag inte låter min värld bli mindre eller låter mäns beteende inskränka på min rörelsefrihet. Staden är ju för oss alla att dela. Träna kampsport hjälper också för den mentala biten.

Jag hatar heller inte män, däremot vissa beteendemönster som är kopplade till könsroller, något som definitivt förstärks då man dricker alkohol.

Ha det fint.

FylleFia
tis, 2013-09-10 - 10:51

Hej Markatta! Känner igen mig så väl i det du beskriver. Även jag har ett förflutet som servitris. Återkommer om det. Nu ska jag bara sträcka ut min lekamen och lapa sol. Helt övertygad om att någon man kan se det som att jag är kåt ;-)!

Fia

FylleFia
mån, 2013-09-16 - 11:27

Ännu en fyllehelg avklarad. Nej inte från min sida men makens. Vi börjar helgen med att efter respektive arbeten ses på vår favoritkrog. Ja, jag dricker en lättöl eftersom den mat jag beställt nästan "kräver" det. Visst mineralvatten hade nog också funkat. Men jag triggas inte av ölsmaken. Mitt drickande har alltid gått ut på att bli så full som möjligt så snart som möjligt. Maken drar i sig 4-5 starköl och asvlutar med kaffe och whisky. Jag biter ihop och låter honom hållas samtidigt som jag spanar in bordet brevid. Där sitter en ensam pinne med tupé (Ja, det är faktiskt sant) och häller i sig öl. Propert klädd, försöker hålla stilen för att efter några öl fullständigt göra bort sig och börja predika sina budskap för ett tredje sällskap. Suck, det hade kunnat vara jag några månader tidigare.

Men sen kommer vi hem och jag ser att nu ska festen börja igen. Maken har köpt hem vin och öl så att det ska räcka hela helgen. Blir så utmattad. Jag orkar inte att se på. Valet är att dricka med honom eller att fly. Jag har så mycket att leva för nu så jag flyr än en gång till kolonistugan. Nu är det kallt på nätterna. Så igår kväll åker jag hem för att mötas av en lite bakis karl som FÖRLÅTER mig? Osannolikt. Vad fan förlåter han mig för? Nu letar jag andrahandsbostad. Svindyrt. Folk kan tänka sig att ta 9 000:- per månad för en etta.

Jag vet att det skulle vara så enkelt att bara ta ett (!!!) glas och vara som en normal människa. Men jag vill inte längre. Jag gillar att sköta mitt jobb, att vakna utan ångest, att sova utan svettningar. Att slippa "mörka" min sjukdom. Jag mår bra av avhållsamhet. Samtidigt som jag önskar att min man ville se hur ofarligt det är att inte dricka. Men jag vet också att det är ett beslut som bara han kan ta. Så har vi det nu. En smula trasigt. Men jag har stöd, jag har min doktor och jag har er! Vem har min make? Jag vet inte, vet bara att jag inte orkar. Läser om andra anhöriga som tycks orka och skäms. För jag vill inte!

Fia

markatta
mån, 2013-09-16 - 12:35

När vi andra anhöriga stannar kvar hos alkisen, trots att vi själva far illa av det, så är det inte för att vi "orkar" utan för att vi inte lyckats/vågat se möjligheten till förändring hos oss själva. Inget blir bättre av att det är två i en relation som mår dåligt istället för en. Skäms inte för att du ser ditt eget värde och att du förtjänar att må bra.

Lycka till med lägenhetsjakten!

FylleFia
tis, 2013-09-17 - 16:08

Tack markatta och mt! Blir glad över erat stöd. Läser mer och mer i anhörigdelen. Betar av tråd efter tråd. Skrämmande läsning mellan varven. Jag tror inte jag är där än (förnekelse?) eftersom jag fortfarande räknar mig som ett fyllo. Jag vet att jag kan falla när som helst och vem är jag då att dömma maken? Men jag känner igen mig i mycket jag läser. Inte allt. En del makar/pojkvänner tycks vara skvatt galna och det är ju inte min. Än? Än? Stort ord där, min make är inte tillräckligt galen än.

Men ändå lämnar jag. Jag lämnar en man som kanske kan vara lite småspydig i fyllan men vem är inte det. En man som aldrig riktigt misshandlat mig verbalt. Aldrig lyft sin hand mot mig. En man som är den finaste karl jag sett. Så snygg och så kärleksfull. Går inte en dag utan att han bekräftar mig på riktigt. "Gummar" aldrig utan liksom ser vem jag är.

Men drogen tycks vara starkare än all kärlek. Och jag vet. Därför ger jag mig inte in i en kamp som jag förmodligen skulle förlora. Jag står här nedanför backen och håller mina nya vänner i hand. Kanske kommer han? Kanske inte? Kanske väntar jag? Kanske inte?

Fia

vill.sluta
tis, 2013-09-17 - 19:26

Vetskapen om att vad du än företar dig så konmer du att lyckas gör dig till en sann vinnare.
Du har utvecklas till en fantastisk stark kvinna som står obehindrat på sina egna ben.
Skillnaden mot när du först tog dig mod att skriva några stavelser är enorm.

Du och jag kom på kant med varandra från dag ett.
Vi synkar inte, må så vara.
Men du skall veta att din resa är något extraordinärt.
Och ännu är du inte framme vis slutdestinationen.

Även om du inte tror vad jag säger/skriver så är jag imponerad av dig.
Vilken resa du har gjort/gör!

Det känns riktigt bra att du nu blivit en av frontfigurerna på forumet.
-För det är du!

Sträck på dig, upp med blicken, DU ÄR EN VINNARE!!!

Jag är glad över att du peppar och stöttar!
Och jag kommer tycka likadant i morgon och imorgon och imorgon ..........
/A

FylleFia
ons, 2013-09-18 - 07:42

Fy vad kallt det är nu i kolonistugan. Eller snarare rått än kallt. Försöker intala mig om att jag har det bättre än många andra uteliggare. Så knäppt att jämföra. Tittade på en lägenhet i närförorten igår. Högg inte till eftersom jag inte riktigt vill bo där. Väldigt 60-tal med de detaljer och den planering som rådde. Börjar tänka om för lägenheten hade ett badrum. Det jag saknar mest. Koloniföreningen har ett gemensamt dass med ett handfat men där känns det inte rent. Kissa i naturen i sommras var lite ok. Kissa i naturen i september är inte det. Att huka bland regnvåta blad. Jag har alltid tänkt att om jag blir ekonomiskt oberoende så ska jag köpa mig en penis. Nej inte för jag undrar över mina sexuella preferenser eller min självbild. Jag skulle vilja ha den att kissa med. Dessutom kunde den skydda mig på ensamna strandutflykter. Maken som inte är rädd för andra män säger; kör på. Men maken tycks vara så rädd för att våga testa en nykter helg. Trots alla löften till mig så måste han bara handla inför varje ledighet. Jag förstår till en viss del. Vet vilket stark sug man kan ha. Men en annan del av mig fattar inte hur han kan välja att dricka när han vet att han är gift med en alkoholist som vill försöka hålla sig nykter. Eller jag kanske förstår men det svider att bli bortvald. Flaskan eller Fia? Jag tar flaskan tack. Som ni märker har jag en tycka-synd-om-mig-själv stund just nu. Inte alls den kvinna som vill.sluta pekar på. Jag är inte stark och jag är verkligen ingen frontfigur. Jag vill inte ens vara det. Vill bara överleva. Så nu doktorn och sen ett samtal till andrahandsförmedlingen. Hoppas att "min" lägenhet finns kvar.

Fia

Pontus
ons, 2013-09-18 - 09:10

Fia! När jag läser bland dina inlägg måste jag säga att jag är så enormt imponerad av din styrka och vilja inför alla prövningar du ställs inför! Jag är rädd och förstår att du också går med oro att halka. Men du har kommit för långt i denpositiva riktning, jag med. Håller tummarna för dig i lägenhets jakten. Ha en fin dag Fia

NyMan
ons, 2013-09-18 - 12:52

kan se ut på väldigt många sätt. Nog tycker jag att du är urstark på flera sätt. Den som påstår att man ska vara osårbar och aldrig tvivla för att vara stark, vet inte vad styrka är.
Hoppas också verkligen att "din" lägenhet finns kvar. Inbillar mig att det hade blivit helt ok med den just nu?
Blåser iväg lite medvind ifrån min del av världen, Fia. Ha de gött så länge!/NM

Mammy Blue
ons, 2013-09-18 - 22:42

vi har det inte så lätt med våra gubbar och deras älskarinnor. Att bli bortvald till förmån för alkoholen är inte skoj.
Min sambo söp ihjäl hela förra helgen. Drack på fredag kväll, trött och småsur halva lördagen, sedan var vi på kräftskiva lördag kväll, och där fick han black out fram på kvällen. Han sov sej igenom större delen av söndagen... Tur i och för sej att jag har honom, han ger mej ganska ofta anledning att komma ihåg varför jag ville sluta dricka...

Hoppas innerligt att bostadsfrågan löser sej för dej!

Sköt om dej!
/MB

FylleFia
tors, 2013-09-19 - 07:23

Du är härlig MB som kan se det positiva i gubens drickande. Själv är jag inte riktigt där än. Givetvis hade "min" lägenhet redan hunnit gå. Lika bra det för förmedlingen hade en annan...med bättre läge och utan överhyra. Möblerad och nästa helg flyttar jag in. Catch? Vill jag vara kattvakt åt två katter i sex månader? Hellre kattvakt än gubbvakt kände jag och skrev på. Så tack för de vindar du blåst åt mitt håll NM! Och tack Pontus. Visst lever jag med en oro att trilla dit igen. Men jag ska inte nu. Ser detta försök till tillnyktrande som en sista chans till att ordna upp mitt liv. Trist är det att jag inte kan samsas med min man. Men jag får ta den här tiden. Både han och jag är helt överens om att skilsmässa ska vi inte ha ännu och nu ska jag bo hemma i ett dygn. Är ledig torsdag och fredag för att istället jobba helg. Min man dricker inte i veckorna när han ska jobba så det går bra. Helgerna däremot tycks vara ett ända långt festtillfälle. Bara det att jag inte klarade av det utan sög på vinet varje dag i veckan i slutändan. Tycker att DU är stark MB som klarar av att inte frestas. Nu har jag ju slutat med antabus vilket kan tyckas dumt men jag måste kunna fixa detta själv känner jag. JAG drack så nu måste JAG nyktra till. Men jag har ju min doktor. Utan den moroten skulle jag kanske inte lyckas. Men nu skulle skammen av att inte dyka upp där före mottagningen bli för stor. Han är en hjälte. En morgon var vi tre styckna som satt där före mottagning och väntade. En gubbe i 70-års åldern (Oklart vad han led av. Ensamhet?), en klart anorektisk ung flicka och sen jag. En riktigt god människa den doktorn. Har berättat för honom om denna sida så att han kan rekommendera andra alkisar. Han hade aldrig hört talas om sidan. Det tycker jag är skrämmande att inte alla inom vården informeras om detta. För jag tror att sidan kan göra skillnad. Se på Berra, Adde, Santorini, Victoria med fler. Visst eget arbete ligger bakom men sidan kan vara ett stöd tänker jag. De vänner man hittar och vågar vara ärlig med.

Fia