ok. Uppmuntrad av många gör jag ett försök. Jag heter Fia på riktigt. Men jag har förvandlats till FylleFia. Mår inte bra uatn vinet och mår inte bra när vinet tagit över mitt liv. Jag är 49 år och lever men min man som också dricker. Ibland gör jag tafatta färsök att sluta. Men då min man inte är inne på att försöka sluta eller trappa ner så blir det så svårt. Var och en svarar för sina egna val. Det har jag tagit till mig här. Men det är svårt att vara duktig när vindunkar bor i hemmet. För två månader misste jag mitt jobb av den anledningen att jag inte kan låta bli. Givetvis försökte jag mörka men alla mina sjukskrivningar blev en sjukskrivning för mycket. Ingen fara säger min man då han har jobb. Jävla fara tänker jag som skönk ännu djupare i boxen efter uppsägningen. Vi har inget liv utan allt kretsar kring när vi får dricka. Nu har jag varit vit sedan nyår men mannen dricker på. Ändå lyckas han sköta sitt arbete. Jag vet varken ut eller in längre. Känner bara att jag måste tillbaka till livet igen, efter tjugo aktiva alkoholistår. Fruktar att det kommer att bli jättesvårt. Skriver mera sen, men nu har jag kastat mig ut! Det får räcka för tillfället.

Fia

FylleFia

Tack "tanter"! Mt och Tanten. Idag behövde jag verkligen det. Lite pep. Har haft en mycket underlig dag som började med med läkarbesök. Bra. Sedan jeansprovning. Aldrig trevligt. Min stjärt är borta? Middag hos maken. Inte bra. Kunde se att han hade fått i sig ett par öl. Två gissar jag på. Nu pratade han om en jul-och-nyårssemester för oss i Thailand. Ett land han aldrig velat åka till förr på grund av Guilt-by-association (porrgrejen) och jag velat se. Nu passar det. Jag tänker bara; To little, to late. Arg som ett bi när jag tar bussen till katthemmet. För att mötas av ett brev från A-kassan där de meddelar att de dömt till min favör kontra Arbetsförmedlingens. Oj? Kan detta verkligen hända? Att en människa kan få rätt mot ett system. (Jättelång historia där som jag inte ska tråka ut någon med. Men jag jobbar bara 80 procent och resten av tiden ska jag stämpla). Så på det hela blev det en dag full av humörsvägningar. En dag som gjord för att trösta sig med ett par glas. Men jag duckar, har min antabus - som jag iofs. har druckit på förr - och jag klarar mig. Känner mig rent av duktig idag. Nu blir det bingen (MB) med katter och en bok. Förvirrad? Ja. Nöjd? Ja, på det stora hela. Trött? Ja.

Fia

FylleFia

Usch. Tidig morgon och jag har ställt klockan trots att jag har "helg" nu, men ska ju upp 03:00 imorgon och då måste jag på något sätt vända dygnet. För nej, jag är ingen morgonpippi av natur som mt och Adde (Tack så mycket för era inlägg, de värmer) utan jag vill kanske helst lägga mig på morgonkvisten. Men allt har sina fördelar, nu kan jag sitta med kaffe och forum ett bra tag. Sen blir det tyvärr butiksrunda igen. Jag avskyr att prova jeans, har ingen aning om vilken storlek jag har. JC sa en kollega. "Gå till JC och de kastar ett öga på dig och kan ta fram rätt". Låter ju bra och jag ska pröva det. Men att de kastar ett öga på mig? Jag som är så van att.försöka ducka under radarn eftersom jag oftast har burit på skam. Vanan sitter tydligen i. Men idag ska jag gå dit och låta mig bli bedömnd av en ungdom.

Att vara alkoholist betyder inte bara att man man/jag dricker för mycket. Det betyder också att ens/mitt självförtroende urholkas dag för dag. Då agerar vi oftast på två vis. En del blir högljuddare och andra backar. Jag är backa-typen. Det måste jag jobba med. För när jag tittar i spegeln eller lyssnar på mina arbetskamrater så är det en helt annan kvinna de beskriver. Förr kunde jag tänka att; " Nu lurar jag er allt". Idag tänker jag att kanske, kanske har de rätt?

FilosofiFia

Gammel tanten

Dina arbetskamrater när de beskriver dig.
Titta dig i spegeln och säg till dig själv:
Jag är duktig och duger precis som jag är!

Han en Fin dag!
Tanten

NyMan

Ville bara titta in och säga att jag tycker så otroligt bra om ditt sätt att skriva och beskriva. Små guldkorn i vardagen att logga in och hitta ett nytt inlägg. Och du, sluta backa! Vafan skulle du backa för? Näe, jag tycker det är dags för FramåtFia, eller?.. Kramm på dig, tös!/NM

FylleFia

"Om jag inte tar dig nu, så tar nån annan dig...bort från mig". Denna lilla slagdänga har ljudit mer eller mindre konstant i huvudet på mig idag. Vet inte vem artisten är och vill inte googla eftersom jag tror att det kan bli värre då. Typiskt mitt Fega Fia. Så går i alla fall tankarna om mannen som jag älskar. Jag hoppas, hoppas att han har tålamod att vänta in mig. Jag hoppas, hoppas att jag har vett och förnuft, styrka och mod att vänta in honom.

Modig var jag ändå idag. Stegade in på JC (Junior Center) och drog av mig kappan. Stirrade på den tonåriga killen och bräkte fram; "Vad ska jag ha?". Han den stjärnan plockade fram rätt byxa direkt, eller han plockade fram två byxor och sa att "Den här tror jag mest på". Och satt inte byxan perfekt? Så enkelt, så självklart (mt:s närstående).

Enkelt är det däremot inte nu. Jag föll idag. Nej, inte i vindunken, men i bingen (MB) med katter på efterniddagen. Detta är som uppgjort för att inte kunna sova inatt. Och jag som ska upp redan 03:00. Men jag har ju lärt mig att lite trötthet skadar inte. Att jobba 10 timmar trött är något helt annat än att jobba 10 timmar med bakfylleångest. Min doktor erbjöd mig sömntabletter men sa att han inte rekommenderade dem. Inte rekommenderade? Jag svarade tack, men nej tack! För han är klok doktorn. Men det finns stunder när FlyktFia skulle vilja ta "the easy way out". Då är det bra att logga in här och återigen få bekräftat varför en som jag inte ska ha tabletter eller alkohol. Missbruk!

Nu blir det istället en bok, ett glas mjölk on the rocks (avskyr mjölk) och lite kattkärlek. Tack mt och NyMan för input. Någon bra medberoende blir jag kanske aldrig eftersom jag räddar mig själv först. Men visst är jag lite redo för att försöka dra upp mannen. Men bara lite. Tänk om han drar ner mig istället? Feg. Skriva kan jag inte. Ser knappast skillnad på komma och kolon, men jag är glad över att någon förstår. Du NyMan verkar ju fatta vad jag skriver om.

En del skulle se det som icke-alkoholrelaterat och att det ej hör hemma här på forum. Men hela min vardag är fortfarande alkoholrelaterad. Jag upptäcker varje dag nya saker med mina nya friska ögon (Pontus?). Jag lär om, jag lär rätt. Det tar tid, det får ta tid.

Fia

när vi önskade en site för livet "efteråt", efter "det akuta" ... den siten som Magnus fixade och benämnde "Det vidare livet"... Då var vi några här som ofta skrev om livsfrågor - alla möjliga - och att forumet är ett livsforum. Så i mina ögon är du väldigt på rätt finaste Fia. Kram / mt

du kämpar på ett sätt jag inte är säker på att jag klarat. Du räddar dej själv fast det kostar dej mannen just nu. Han verkar ju inte direkt motiverad att lägga av eller? Jag tycker du tänker så klokt med att rädda dej själv först. Som på flyget, som nån här liknat det vid, "ta först på dej själv gasmasken innan du hjälper ditt barn". Jag är ju också medberoende som du vet och det är ju inte lätt men det går att leva med. Genom att jag själv blev nykter så dricker min man automatiskt mindre. Och han är som jag sa glad att jag slutat, trots att jag gör tillvaron sur för honom emellanåt. För jag kan bli så förbannad när han dricker sej full och blir personlighetsförändrad. Snäll men fånig och då snarkar han också så jag inte kan sova med honom. Jag har köpt en bekväm gästsäng åt mej bara för att slippa bädda upp bäddsoffan vid såna tillfällen. Sen ska han på toa på natten och då kan han komma och tända taklampan för att se var jag är! Snacka om FurieFia då, va! Jävla idiot! skriker jag! Men det blir längre mellan dessa gånger, han köper hem mindre mängd och han försöker. Och han har så många goda sidor och försöker aldrig försvara sej eller så. Man kunde tycka att jag kunde låta honom hållas men jag vill ju umgås med HONOM och inte den han blir när han druckit för mycket. När jag drack själv gick det bra men det kommer jag aldrig mer att göra så. Jag tycker det blir bättre och det är allt jag kan begära just nu. När du Fia är tillräckligt stark kan du kanske klara av att han fortsätter. Om man inte blir frestad själv så går det bättre att vara med nån som dricker.

FylleFia

Tack mt och Santorini. Ni gör mig lite generad men även glad. Precis som mt skrev i vill.slutas tråd. Citatet från Hjalmar Söderberg. Själen ryser inför tomrummet. Och Santorins kloka betraktelse om att man faktiskt kan leva med någon som dricker fast man själv är nykter alkoholist. Det får mig att hysa hopp för trots att jag vet att både Santorini och MB (säkert fler) lever i den situationen så har jag liksom inte tagit till mig att det går utan bara tänkt att han måste sluta. Varför måste han det? Jag måste sluta och det ska jag. Jag har slutat att hoppas. Jag har bestämt mig. Kanske kommer det flera tillfällen till när jag trillar dit, men grunden har jag börjat bygga på. Sen en dag när bygget Fia är stabilt så ska jag ge mannen en chans - nykter eller fuller kvittar. Om han fortfarande vill ha mig. Men det tror jag nog. Vi har en sån lång tid tillsammans och vi är faktiskt förutom älskande även bästa vänner. Jag hyser hopp och känner att detta blir en bra dag. Trots sömnbrist och ett tiotimmars arbetspass framför mig. Efter jobbet ska jag och mannen ses på restaurang och äta lite. Då ska jag dela vad jag har lärt mig. Försöka vara lite ödmjuk som omväxling till den ragata han träffat på sista tiden. Restaurang tänker ni? Är hon tokig människan? Nej, jag känner inte så. Trots att antabusdagen var igår och nästa först imorgon så känner jag mig trygg just nu. Jag gillar att vara nykter eftersom jag gillar mig själv bättre då. Så enkelt, så självklart.

Fia

Anli

På väg till jobbet, ytterligare en positiv effekt av att inte dricka är att jag numera ofta är bland de första på jobbet. Det går lättare att släpa sig ur sängen utan att ha pimplat vin kvällen innan.

Jag är inte i samma situation som dig, min man har nog snarare druckit mer än vad han själv skulle gjort eftersom jag druckit. Även om jag drack i smyg så ville jag ju även dricka vin lör-sön så då tog han ju några glas han också (och jag tog några extra ur min gömma). Han klarar sig utan egentligen. Så jag har tur.

Tänkt på om det skulle hjälpt om jag hade blivit konfronterad av honom (eller någon annan). Hade det hjälpt mig? Svaret är nej, jag är nästan helt säker på att det inte skulle hjälpt! Jag hade gått i försvarsställning (trots att jag var medveten om mina problem). Kanske gjort ngt försök för att visa god vilja, men troligen inte lyckats mer än ngn dag. På samma sätt som jag blev rabiat på dem som sa åt mig att sluta röka då jag rökte, inte fick det mig att vilja sluta för att någon annan talade om hur farligt det var (tack jag VET). På samma sätt är det, för mig åtminstone, med alkoholen. Beslutet måste komma från mig! Jag måste känna att det är nog för mig! Viljan att sluta kan tyvärr inte föras över till mig från någon annan person, utan jag måste själv stå för viljan. Och NU känner jag den äntligen. Får vara glad att mannen stått ut med mig, även om jag fortfarande tror att han skulle bli HELT chockerad om jag berättade hur mkt jag druckit, tror jag lyckats dölja det väl. Jag tror mest han tänkt att jag mått dåligt (vilket jag ju gjort även om han inte vetat om den egentliga orsaken).

Samma sak är det kanske med din man, troligen måste han själv känna att "nu är det nog". Kanske kan man hoppas att lite av din fantastiska målmedvetenhet, vilja och styrka kan smitta av sig på honom, men troligen måste han komma till "jag vill inte mer" punkten på egen hand.

Jag vet inte, jag har ju som sagt varit den som druckit mest hos oss, men det var så jag funkade.

Ha en riktigt trevlig middag i kväll!

m-m

Jag är inte heller i den situationen att min man är beroende. Han dricker mindre än jag, och det är oftast (alltid) jag som ser till att det serveras och finns hemma. Han har inte något emot att låta bli alkoholen, utan tycker att det är positivt.

Angående att bli konfronterad, jag vet inte hur jag tänker kring det. Jag hade säkert blivit både arg och ledsen om han krävt att jag skulle sluta, men känner också en viss frustration över att han inte sagt något - rakt på liksom. Själv hade jag nog gjort det. Sedan tänker jag att det är klart att han inte gjort det, det är väl någon form av medberoende? Eller?

Jag är mycket imponerad av er som klarar att hålla uppe med drickandet när er partner fortfarande dricker, jag förstår att du flytt fältet Fia, och en del av mig tycker nog att det är rimligt att kräva att han kan hålla sig nykter i ditt sällskap, åtminstone tills du känner dig säker i din nykterhet. (Hopppas att det är ok att jag hoppar in här och tycker....)

/m

Jag har också funderat mycket på om jag kunnat sluta mycket tidigare med press utifrån. Men liksom du säger Anli så vet jag att det inte gått om nån konfronterat mej. Jag hade skämts och smugit ännu mer, dragit mej undan. Det måste komma från en själv. Fast min man kunde nog satt press på mej, det var på grund av att han började reagera på incidenterna som jag insåg att jag inte kunde fortsätta. Att jag druckit för mycket och fel har jag varit klar över länge. Jag tror inte riktigt på det där om att alkoholisten lever i förnekelse. Nog vet man men man skulle aldrig erkänna det för nån så länge man är aktiv.

Eftersom min man dricker för mycket själv ibland har han haft svårt att ställa krav på mej. Då hade han fått det tillbaka. Men om han satt ultimatum att han lämnar mej om jag fortsätter dricka. Då hade jag tvingats sluta och det hade blivit det dom kallar "vita knogarnas" nykterhet. Det hade varit en annan kamp än den jag kämpade nu av fri vilja.

Men konfrontationer tror jag inte på eller att tvinga nån på behandlingshem. Man måste själv nå sin botten.

FylleFia

Intressant tyckte Santorini. Jag kan bara instämma, det är en intressant att utbyta tankar. Och du m-m ska aldrig behöva känna att du ska be om ursäkt för att du hoppar in i min tråd. Tvärtom, jag blir glad, jag lär mig något och det är här jag tycker forum är som störst. Pepp är bra i all ära, men tankar är så mycket större. Anli är alltid klok. (Ja, förutom i ditt drickande, men du vet vad jag menar. När suget sätter in så far all världens kunskap åt helsike),

Det där med de anhöriga/männen ja. Nej, jag känner också att de kan inte hjälpa oss. När tiden kommer och efter gårdagens möte med maken så är jag rätt säker på att den kommer, så kan vi inte hjälpa dem heller. Min man har aldrig direkt heller konfronterat mig, men han har ifrågasatt mitt drickande. Med resultat av att jag blir helt ilsk. Lite för att han dricker själv, men mest för att jag har kännt mig kränkt och påhoppad. Exempelvis minns jag en semester för ett par år sedan. Utomlands. Mannen och jag äter lunch. Han beställer in coca-cola och jag tar en stor öl. När dryckerna kommer så säger han något liknande; - Fia, har du inte fått nog nu? Jag ser ju att riktigt skakar?
- Skakar, svarar FylleFia, men jag skakar ju för att det är kallt här i skuggan!

Jag förnekade minst sagt. För vi hade kanske 35+ plus i solen så skuggan var verkligen inte iskall. Reagerade precis som Anli beskrev. Jag blev bara ilsk av att han ifrågasatte. Det är något att lära av. Så enkelt. Men jag glömmer mina lärdomar och under min sista tid i hemmet med mannen så skrek jag dagligen om hans missbruk. Delvis arg och - nu är jag riktigt ärlig - delvis avundsjuk. Varför kunde han men inte jag? Jag såg ju att han kunde/kan sköta sociala relationer trots sitt drickande. Jag kunde det inte. Utan duckade, slutade svara i telefon, slutade gå ut, fick sparken.

Så, jag ska vänta in mannen. Eller rättare sagt vänta och se om han kommer efter mig eftersom beslutet är hans. En man på "vita knogar" är jag verkligen inte intresserad av. Det skadar ju bara oss båda. Mig som medberoende och hans självkänsla.

Restaurangbesöket igår gick bra. Vi satt i fyra timmar och bara pratade. (Säkert till personalens förtret, de behöver ju borden!). Drack jag? Nej. Drack han? Inte till och börja med, men sen tog han två öl under kvällens lopp eftersom jag sa att han fick. Fick? (Är jag en myndighet som kan utlova tillstånd?). Blev jag sugen? Självklart. Men jag stod i mot och mötet blev bra.

Nu blir det psykoterapilight med min husläkare. Antabusen skramlar i magen då jag åter igen är ledig. Under ledigheten ska kroppsrytm förändras till natt-schema som börjar i helgen. Men jag kommer nog att återkomma till era tankar, för de var tänkvärda.

Fia

Gammel tanten

Både från dig Fia och de andra skribenterna.

Tror att konfrontation enbart kan fungerar om man själv har funnit en viss grad av motivation. Konfontationen blir då som en sista knuff i rätt riktning.
Sen är det ju väldigt viktigt hur den genomförs.
Man har ju liksom taggarna utåt och är väldigt sårbar.

Anli drog paralellen med rökningen, mina barn och barnbarn har alltid tjatat om att jag MÅSTE sluta. Hur farligt det är o.s.v. Barnbarnen har t.ex. gömt mina cigaretter.
Tidigare år kände jag enbart irritation, men när cigaretterna försvann i somras så bestämde jag mig. Nu fick det vara nog!

Tycker ni är väldigt duktiga här som klarar av att leva ett nyktert liv samtidigt som era karlar kan dricka!

Ha en riktigt skön helg!
Tanten

Mammy Blue

jag håller med Anli. Om jag skulle börja tjata på min gubbe nu, skulle det förmodligen bara ta längre tid innan han faktiskt lägger av. Det jag eventuellt gör nu, är mer en annan sorts påverkan, jag berättar om mej själv och mitt bra- mående utifrån det jag märker av hans drickande. Att jag ät glad att jag slipper vara trött och grinig de dagar jag är ledig till exempel. Jag nämner inte hans drickande över huvud taget, men däremot är jag inte direkt pratsam när han är full, då håller jag mej undan...

Angående förnekelse, så tror jag att jag höll på med det fram tills för två år sedan, tecknen fanns, men jag ignorerade dem, alkoholist? Nejdå, jag har ju både jobb och familj, så det är jag INTE! Det var nog ett par, tre olika incidenter ganska nära varandra i tid som fick mej att bryskt vakna till, bl. a att jag stal en flaska vodka av svärfar... Att acceptera faktum tog ett tag.

Kram!
/MB

FylleFia

Godmorgonkaffe för mig nu. Inatt blir det jobb för sista natten på ett par veckor. Är inte direkt pigg på att behöva traska ut i regnet när det känns som resten av Stockholm kryper upp i soffan. Men jag vet två saker; Resten av Stockholm kryper INTE upp i soffan. Jag har ju arbetskollegor! Dessutom vet att ångesten i många hem är monumental ikväll. Nu är detta ingen tröst för mig, eftersom lidande inte kan poängsättas. Men jag kan välja att poängsätta mitt eget mående. Är jag trött? Ja! Ovillig? Ja! Ångest? Nej? Skam? Nej. Så på det hela ganska bra.

Jag pendlar ju ofta på lördags-och söndagsmornar till-elller-ifrån arbetet. Då är det bara tunnelbanan som fungerar. Nattbussen är för omständig. Bor mitt i festcentra och jobbar även i innerstan så det jag ser på min korta resa är spyor. Riktig tragisk fylla, den där som människor nått vid 5-tiden på morgonen, när skilts åt från kamrater. Jag ser också förvånandsvärt många som ligger och sover på bänkarna i tunnelbanan. Medans andra rånar dem, rånar på vad? En mobiltelefon? De rika alkoholisterna tar ju taxi hem. Men framför allt ser jag de unga. För ett par veckor sedan en kille i kanske 18-års åldern som hade bajsat på sig. Han hade faktiskt kompisar med sig, men de vägrade ta hand om honom eller låta honom sitta med dem eftersom han luktade skit. Allt detta gör mig så ledsen. Tror inte det var riktigt lika illa när jag var ung, ca 30 år sedan.

Inatt ska jag mygla på jobbet och läsa lite ikapp här förhoppningsvis. På fredags-och lördagsnätter är det omöjligt i mitt arbete. Då även konsekvenserna av den "goda" alkoholen gör sig väldigt påmärkta där. Kommer ihåg för ett år sedan efter mina helgnattpass. Då brukade det bli lite vin vid 08 på måndagsmorgonen för det kunde jag väl vara värd? Efter en helg av att ha tittat-på-men-inte-sett andras fyllemissar. Jag var verkligen kidnappad. Känner så iväl de incidenter som MB nämde. Även jag hade ett flertal sådana innan jag ens började tänka till. Vet nu att jag har ett långt arbete framför mig, men jag vet också att imorgon bitti blir det inget tröstsugande på vinglaset.

Fia

FylleFia

Min ilska börjar tonas ner. Lägga sig? Små små myrsteg in i en sund kvinnas tänk. Idag har jag bara bara varit inne. Städat i katthemmet. Ätit nyttig mat som jag själv har lagat. Bara det! Inga B-vitaminer behövs intas då hela kostcirkeln låg representerad på min tallrik. Så nöjd med mig själv tar jag min bok med mig i sängen. Att kunna ligga inne när det regnar är också vardagslyx nu förtiden. Två kissar som sällskap gör det inte sämre. Vi sover. Tills...

Mannen ringer och väcker mig. Har jag tänkt på jul-och-nyårsresan? Till Thailand? Till Vietnam? Ska han boka? Nej, svarar jag, jag har inte tänkt på det. Samtidigt som jag uttalar orden så växer skammen i mig. Jag har inte tänkt på oss. Jag har bara tänkt på mig. Jag vet att jag inte är redo för solsemester i ett land fyllt av falska leenden och en fejkad välvilja där jag blir bjuden på shots. Men jag har inte artikulerat tankarna direkt innför mannen. Nu gör jag det. Sömnig och en smula osammanhängande. Men jag tror budskapet kan ha nått fram. Att; Jag älskar dig, men är inte redo att sitta nykter på en sylta i Thailand. Åk om du vill.
Själv vill jag bara vara här i nuet. Det kan tänkas konstigt, men själv klarar jag bara nuet just nu. -Jaha, svarar maken. Kanske du hellre vill åka till Canarieöarna? Goddag yxskaft?

Inser att just nu är han den medberoende och att han kan inte förstå var jag är/vad jag kommer ifrån. Att jag inte längre är den bekväma Fia som tack(?) vare hans ekonomi vill bäddas in i lullighet/gullighet och vara "normal". Men jag blir inte längre arg, jag blir uppgiven. Ledsen. Och jag inser att detta är en ok reaktion. Inte att jamsa med, det är kanske normen, men det är inte normalt. Inte idag. Inte i mina ögon. Jag är ledsen över att mitt äktenskap kanske kommer att haverera. Men jag vågar leva i den känslan. För mig är det stort att våga möta mina demoner. Min demon var/är aldrig alkoholen. Utan nykterheten och alla tankar som följer. Det är stundtals riktigt otäckt. Men jag inser att det måste göras. Så enkelt, så självklart (mt:s närstående).

Fia

Anli

Bra svar i din tråd och andras gällande Ms inlägg (påhopp)! Stackars människa, måste vara hemskt att må så dåligt att det enda (som för stunden) får en att må bra är att ge sig på andra. Som sagt, jag kan inte ens bli arg på det, bara att beklaga.

Förstår din tvekan inför resan. Blir glad över att du verkligen tänker på dig själv och ditt mående i detta! Trots att det måste vara svårt att stå emot, svårt att säga nej till tanken på semester med mannen i värmen. Men om du känner tvekan för om det verkligen skulle bli så underbart egentligen, om du är rädd för hur det skulle gå är det så bra att du tänker igenom det ordentligt. Du har kommit så långt och kämpat så hårt, det är inget man kastar bort lättvindigt!
Vackra vita stränder och fantastiska solnedgångar är ju som gjorda för att sitta och betraktas med en (…10) drinkar tillhands. Jag, och du och många andra, har ju haft semestrarna som ett tillfälle då det är heeelt ok att dricka, det till och med räknas med att man ska dricka piña colada (helst ur kokosnötter) och sitta och sippa kallt vitt vin på balkongen. ”Ta en drink för mig med” har jag hört fler än en gång innan jag åkt någonstans (och säkert sagt själv när någon annan skulle åka). Jag tror att man måste ha kommit långt, vara så bestämd och stark för att klara att stå emot just vid semestertillfällen när allt inbjuder till att man ska slå sig ner och ta något att dricka.

Jag har en, sedan länge bokad, resa över jul och nyår till värmen. Har längtat så! Funderat en del på hur det kommer gå, men jag tror att det kommer gå bra. Mitt problem är faktiskt mest kopplad till hem och vardag, det är då jag dricker som mest. För att orka med vardagen, för att det blir lättare/roligare/mer avkopplande (eller det är så min skadade hjärna tänker). Jag blir sällan/aldrig jättefull, utan mitt problem är mer på en”drickavarjedagförattvarakonstantlullig” nivå. Sist vi åkte på liknande resa hela familjen, för ett par år sen, gick det bra. Nästan lättare än hemma eftersom jag då inte kunde gömma vin i garderoben (svårt i en pytteliten bungalow som delas av alla). Jag drack ngn öl vid middag och någon drink på stranden, men mkt mer än så blev det aldrig. Fanns dessutom inte möjlighet att köpa alkohol i butik där vi var (små öar med resturanger och hotell men inga matbutiker direkt). Dessutom har jag ju barnen med, jag kan inte smita iväg hur som helst för att hälla i mig (även om jag skulle vilja vid tillfällen). Hade jag åkt utan dem hade det varit en annan femma helt klart!! Och andra resor jag åkt på (utan barn) har jag packat ner en flaska för att ha med mig på hotellrummet (vill ju inte att ngn ska se att jag tar vin från minibaren…huuu så pinsamt).

Det du skrev om att din demon är alla tankar som kommer med nykterheten är tänkvärd. Jag kan relatera till det. Det är tankarna man vill bädda in i bomull, det blir lättare då. För stunden åtminstone. Men de kommer komma i kapp, förr eller senare så det är lika bra att ta tag i dem på en gång och inte skjuta det på framtiden, inte bädda in dom i alkoholbomull.

Kram Anli

Gammel tanten

För kloka och tänkvärda input i min tråd.

Läser med stort intresse här. Du har kommit långt och är värd all respekt!

Självklart att du i första hand måste tänka på dig själv. På din nykterhet.
Bra att du kunde formulera orden, varför du inte var redo för resan.
Även om maken inte tycktes fatta......

Du är stark, Fia!
Kram
Tanten