av viktoria

Och så är jag då här...resan har varit lång och svår...och som askungen sa "alldeles underbar" på ett sätt. Jag lever, jag överlevde inte bara, jag lever faktiskt.

Skrev mitt första inlägg på forumet 2009 i augusti, då under nicket "Victoria", med c. Skrev inte i egen tråd, utan ramlade in lite här och var där jag kände mig hemma.
Var nykter lite över tre månader från november samma år.
Återfall.
Nu nykter sedan exakt två år tillbaka.

viktoria
tis, 2013-09-10 - 08:25

Försöken att avvara kaffe handlar om det jag beskrev tidigare. Min omåttlighet/omättlighet, mitt beteende att söka tröst, bot för tristess i olika stimulantia. Alkohol, kaffe, cigg, socker - you name it. Det finns liksom ingen botten då jag sätter igång, när jag mår som jag gör nu. Och jag vet att det är skadligt för mig i flera avseenden.
Men nog känns det trist att starta dagen med blask-te (gillar te annars, om jag fått dricka 10 koppar kaffe först under dagen). Å andra sidan minns jag hur trist det var att avvara alkoholen. Trodde aldrig något skulle kännas roligt och värt igen. Men den känslan dog ju bort med tiden.
Roten till ilskan är ju som säkert vem som helst kan läsa ur mina rader, den alltför frånvarande barnafadern, orkar bara inte köra något familjelivstrams här genom att dra hela den klagovisan. Det tjänar ingenting till. Sorgligt mest att den känslan triggar mina alkisbeteenden.

FylleFia
mån, 2013-09-16 - 11:43

Så ledsen för din skull Victoria. Angående den alltför frånvarande barnafadern. Utan att vara feminist så kan jag erkänna att jag sedan jag nyktrat till har börjat se en del obehagligheter i samhället när det gäller könen. Inte bara hos min egen man utan även hos de manliga chefer jag har. En är bra, den andra är en obalanserad skitstövel som kommer undan med det. En kvinna i hans position och med hans uppträdande hade fått välförtjänt kritik. Men jag älskar män så jag hoppas att det ordnar sig i långa loppet för både dig och mig och våra respektive. Som MB säger; Vi får stå där i änden av backen och vänta på att de kanar ner. Jag hoppas det bli värt väntan. Under tiden dricker du te och jag mineralvatten. Det får duga så.

Fia

viktoria
tis, 2013-09-24 - 12:08

Ja, könsnormer är inte lätta att bryta. Det verkar dessutom som om ojämnlikheterna blir väldigt mycket tydligare så fort det kommer in gemensamma barn i sammanhanget. Hursomhaver, jag har en god man och vän i det stora hela, och har nu tagit tag i problemet och vi har bestämt att jag nu börjar jobba mer och lämnar över större del av föräldraledigheten till honom. Med lite pusslande och bättre planering kommer det att funka trots att vi driver eget företag och jag har ett annat jobb också vid sidan om det då jag inte är föräldraledig. Känner tillit och hopp om framtiden alltså.
Hösten har kommit långt hos mig, och igår gott folk kom den första snön (som ju inte ligger kvar förstås, men ändå...). Har ett par roliga resor inplanerade under hösten, utan barn, vilket jag känner mig förväntansfull inför.
Kram till er alla fina kämpar♥

pixie44
tors, 2013-09-26 - 09:17

Barn , familj., ex är aldrig lätt. Jag har 2 barn med olika pappor bor med den ena.den vuxna dotterns släppte mär han fick nya barn.jag ser att min dotter är jätte besviken, men det är hsns val och jag tycker synd om han.jag blir lite nervös när jag skriver har pågrund av att inte riktigt fattar hur allt funkar plus att jag stavar illa. Viktoria jag har läst om dig i forumet fan va duktig du har varit. Jag läser så mycket jsg kan om de som har sluta.kram till er alla som har lyckats//Pixie

viktoria
tors, 2013-09-26 - 10:14

Det finns inget fel i hur du skriver Ulrika, stavar fel gör även jag nu och då! Ja det är inte lätt med de mänskliga relationerna i alla lägen. Familjekonstellationerna idag är ju brokiga på ett annat sätt än förr. Det kan ju vara väldigt givande, men också svårare tror jag. Jag har ju också barn från två olika relationer. Ena dottern är ju vuxen nu, 20, och andra strax över ett.
Ulrika, jag har en äldre tråd från menyn "att förändra sitt drickande", där din tråd också ligger. Där skrev jag innan jag flyttade mina inlägg hit till "det vidare livet". Varför jag avslutade den tråden? Ja, jag tyckte (och kanske andra) att mina inlägg i takt med att min nykterhet blev stabilare började handla mer och mer om annat i livet, men jag ville ändå gärna stanna kvar på forumet som för mig blivit en väldigt varm och fin plats att vara på. Så för att inte ta fokus från det alkoholreleterade och kampen mot alkoholen "flyttade" jag mig själv hit. Detta skriver jag till dig bara för att du ska veta att min igenkänning i dina inlägg i din tråd är stor, i min tidigare tråd handlar inläggen om samma kamp du utför nu!

viktoria
lör, 2013-10-12 - 22:46

Idag har mina tankar rört sig kring min kommande födelsedag och firandet som hör i hop med densamma. Hur ska bjudningen se ut? Hur vill jag ha det med alkoholintaget? Andras alltså. Kommer det att bli konstigt för min man eftersom hans nykterhet är nyare än min och ännu inte självklar på samma sätt.

Även detta har rört sig i mina tankar under veckan. Detta med den sk "påtvingade" nykterheten (en användare påminde mig).
Alltså, man kan ju välja att se det så - som att den i vårt fall är påtvingad min man av mig. Eftersom han med all säkerhet inte valt den vägen utan min påverkan.
Fast jag känner inte så, att jag tvingat honom. Jag har däremot fattat beslutet för min egen del. Jag, som nu efter lång kamp själv är nykter kommer inte att leva tillsammans med, eller i närheten av, någon som har alkoholproblem eller ens dricker sig märkbart berusad.
Ultimatum? Tja, kanske. Fast det har aldrig varit menat som ett hot från min sida, bara en delgivning om hur jag beslutat mig för att leva - jag har inget annat val känns det som. Och med tillägget att jag har en innerlig önskan om att vi fortsätter vårt gemensamma liv.
Påtvingat? Nej, jag vägrar ta på mig ansvaret för någon annans val, han var fri att fortsätta tuta på. Bara utan mig då. Jag har varit tydlig med förutsättningarna den här gången så att säga. Men visst ser jag en moloken min vid något tillfälle. Och visst är jag på det klara med att han inte hade valt nykterheten om han inte behövt. Men kan det få bara vara okej så? Är det något så konstigt och fel med det? Vi är ju tvungna att förändra, lära om och kompromissa på en massa olika vis både i våra nära relationer och i samhället i övrigt genom hela livet, inte är det alltid till vår stora förnöjsamhet. So what?! Är det livsviktigt att båda jublar över beslutet, eller kan man få det att funka ändå? Jag tror faktiskt det.
Visst, i den bästa av världar vill båda i ett par samma saker, av samma anledningar, samtidigt. Alltid. I den bästa av världar...
I min värld är det helt okej att han "gått med på" att vara nykter, han verkar tydligen ändå tycka att det är värt uppoffringen eftersom han valt att stanna kvar. Jag har faktiskt också offrat för kärleken, vad går jag inte in på här, men det är så lekens regler är...
Kanske går det att förstå vad jag vill få fram här, kanske inte alls? John Blund står vid sängkanten så lite suddiga är tankarna.
Sov Gott mina fina medkämpar♥

mulletant
sön, 2013-10-13 - 07:26

- så exakt på kornet du beskriver mitt ställningstagande då, för snart tre år sen. Jag har inte heller upplevt att jag ställt ultimatum... inte direkt - bara delgivit och klargjort mitt eget ställningstagande. Skillnaden? Tja, den blev tydlig de gånger han sa något om att han är ställd under ultimatum... eller så. Då konstaterade jag att "det är helt ditt eget val - jag har gjort mitt"... Frågan om ultimatum har ju diskuterats många gånger här på forum, framförallt betydelsen av att stå fast vid det när man väl uttalat det - annars bara flyttar man gränserna. Just nu tänker jag att det avgörande är att man fattat ett beslut för sig själv, för sin egen del. Det (svåra) blir ganska enkelt då. Men vägen dit är troligen längre än att peka på den andre och tala om vad han/hon ska, vad jag kräver av hen för att stanna kvar. Det är det egna, personliga valet det handlar om.
Varm kram ♥ / mt

viktoria
tis, 2013-10-22 - 11:51

Letar upp min gamla tråd med anledning av ett samtal jag hade med en vän i Lördags över en fika. Vi kom att prata om förändringar som nykterheten fört med sig. Jag talade om hur det är nu, hur det påverkat alla mina relationer men framförallt mitt äktenskap att vi inte dricker (Min man är helt nykter sedan sista katastroffyllan i maj)
Detta att vi numer är befriade från alla dessa missförstånd som uppstår i diskussioner där vi båda druckit, då vi inte ser och hör varandra. Missförstånd som fortsatt ältas i dagar efteråt. Hur många gräl och snarstuckna känslor vi besparar oss. Hur många irritationsmoment i vardagen som inte längre finns för vi är mer i fas med tillvaron, trots baby, och har inte alltid mängder av åtaganden som blivit åsidosatta och framskjutna pga bakfyllor och tappade sugar.
Ja visst bråkar vi emellanåt så stickorna ryker, vi tycker olika om saker, men precis det – att vi rensar ut och avslutar är befriande. Det finns en tydlighet i mitt förhållande till andra människor nu, som gör mina relationer levande. Tydligheten kan leda både till avslut eller framåtskridande. Gör relationerna progressiva på något sätt. Som en annan fin vän beskrev det - fruktbara.

Gammel tanten
tis, 2013-10-22 - 12:48

Ska försöka hitta din gamla tråd!
Jag som bara har tagit ett första stapplande steg mot ett nyktert liv, blir så stärkt av att läsa om andra som klarat av detta.
Startade själv en tråd igår under namnet "Vill förändra mitt drickande" men ju mer jag har läst här på Forumet så inser jag att:
Jag kommer aldrig att kunna dricka måttligt. Jag måste sluta helt!

Önskar Dig en fortsatt fin dag!

viktoria
tis, 2013-10-22 - 20:37

Här finns en länk till min första tråd om du är intresserad https://www.alkoholhjalpen.se/forum/forandra-sitt-drickande/4247
Jag hade skrivit en del här på forumet innan det, kom hit första gången i augusti 2009, men då i andras trådar, lite här och där. Kommer ihåg mitt allra första inlägg. Hur jag låg i sängen bakis som ett troll och skrev "Hjälp!" med darrande händer och tårarna forsandes...och fick svar! Underbara svar från de som fanns här då. Min räddning.

Gammel tanten
tis, 2013-10-22 - 21:26

För länken till din gamla tråd! I morgon ska jag läsa igenom hela den!
Nu är jag lite för trött och får då inte samma behållning av tråden.
Tänker gå till sängs nu, och.....
I morgon är första dagen på min riktiga resa mot ett nyktert liv!

Ha det gott!

Gammel tanten
ons, 2013-10-23 - 10:52

Nu har jag suttit några timmar och läst i din gamla tråd!
Du har gjort en otrolig resa. Blev väldigt imponerad av dina tankegångar, t.ex. när du efter det där återfallet, vände tankemönstret till att
jag har bara druckit 1 gång på 4 månader.
För att sen hoppa på tåget omedelbart igen och fortsätta din resa.

Jag ska verkligen kämpa för att klara av att leva ett nyktert liv!
Genom din tråd har jag fått lite mer insikt om problemen som kommer att uppstå på vägen.

Ännu en gång Tack!

viktoria
ons, 2013-10-23 - 19:58

Gammel Tanten jag känner mig så hedrad och glad över att du ville lägga din tid på att läsa min gamla tråd! Känns så bra om den kan vara till hjälp för någon. Tack snälla du för beröm, jag behövde det faktiskt idag. Det är skönt att spela roll, att betyda, som en viktig vän har sagt♥.

Du, jag tänkte på en sak. Du läste om mitt återfall där i februari 2010. Läste den sidan själv idag för att minnas bättre. Och det är så tydligt (slår vad om att flera av mina då mer erfarna vänner här på forumet såg det komma) att jag några inlägg före började förminska problemen, var nog inte så illa däran bla bla bla...inte alkoholist, nope! Och sen några dagar senare tog jag återfallet. Det var ju liksom planerat fast jag inte fattade det själv då.

Jag tror och hoppas att du kommer att fixa detta, kram

viktoria
tors, 2013-10-24 - 10:59

Reflekterade i går kväll över att sedan någon vecka tillbaka har det ohejdbara mat- godis- och kaffesuget stillat sig. Kände efter i kropp och sinne och kom fram till att min tidigare analys om att det var trötthet (ni vet det STORA T:et i HALT?!)som var orsaken till mitt sug nog stämde. Ja okej, kanske lite A också...på mannen. Nu känner jag mig nämligen mer utvilad och avslappnad och med ett bättre humör, och samtidigt har suget (det som tidigare var ett vinsug) gett vika. Elementary, my dear Watson? Ja kanske det, men på något vis är det lättare att greppa sambandet nu när jag upplevt det.

Gammel tanten
tors, 2013-10-24 - 14:37

För allt du har delat med dig av på vägen dit du är nu. Du är en stor inspirationskälla för alla oss nykommlingar och säkert också för alla gästläsare som ännu inte själva tagit sig hit.

Tror det är väldigt lätt att trilla dit igen efter en tids nykterhet och lura sig själv. Varför skulle inte jag kunna dricka "normalt" när andra
kan det.
Om jag får ett återfall så ska jag minnas hur du vände på tänkandet och reste dig på en gång. Försöka göra likadant själv.
(Hoppsan, detta lät ungefär som jag på dag 2 planerade för ett återfall.)

Jag påbörjade självhjälpsprogrammet som finns på första sidan och redan nu kan jag se att suget kommer i samband med att jag också är hungrig.
För min del så är mat förknippat med vin, trots att det aldrig har stannat vid 1 eller 2 glas till måltiden. Utan sen har det rullat på och dom gångerna jag startat med vin under tiden jag lagat maten. Ja, då har helt enkelt vinet blivit mer intressant än det jag skulle äta.

I morgon ska jag ut på restaurang. Det är nog en av de största fallgroparna, men jag ska klara det, jucie eller kolsyrat vatten till maten.
När notan betalas så får man ofta frågan om huset får bjuda på en drink efteråt. Då gäller det att stålsätta sig och tacka nej.

Nu ska jag laga till en grönsaksgratäng och dricka vatten till!

Varma Kramar till Dig!
Tanten

m-m
fre, 2013-10-25 - 19:27

Läst i dina trådar, Victoria. Ger tröst och förhoppning, kanske kan bli bra så småningom...Tack för att du inte lämnat forumet, utan vi som behöver kan ta del av resan.
/m

viktoria
fre, 2013-11-01 - 20:32

Fredagkväll. Har precis landat i soffan med en stor balja te. Ett barn sover, ett är på sitt arbete och mannen är i skogen och jagar över helgen. En väldigt skön fredagkväll alltså, för mig som inte alls har något emot att vara själv då och då.

Jag tänker på hur det var innan, innan jag blev nykter. Vid den här tiden på kvällen var jag förmodligen redan ganska packad. Sluddrade och svamlade oftast på med likasinnad väninna i telefonen. Eller så hade jag dragit ner persiennerna och låst dörren ifall någon skulle knacka på oanmäld. Ville dricka ifred för att kunna dricka så mycket som möjligt. Lyssnade på musik och fantiserade mig låååångt bort, bort från den verklighet jag inte längre hade grepp om. Smygrökte under fläkten, släckte den ena för att genast tända den andra. Hade liksom "fest" själv. Och sjukast av allt - tyckte det var de bästa av fester. Sedan ramla i säng. En annan idiotisk sak som jag tänkt en del på så här i efterhand - och nu blir det kanske en smula "awkvard" men jag måste skriva det här, kisa om ni måste - fyllesexet.
Sista åren minns jag inte ens att vi överhuvudtaget rörde varandra nyktra någon gång. Förstår egentligen inte hur vår relation överlevt alla påfrestningar som uppstår i det omåttliga drickandets kölvatten. All nykter tid gick åt till återhämtning och att någorlunda sköta våra jobb. Jag skriver någorlunda, för mer än så var det inte. Vi åstadkom inga större bedrifter, höll oss flytande bara. En hel del sjukdagar. Som tur var (eller kanske just inte)var vi båda egenföretagare de sista åren då det gick utför ordentligt, så vi kunde ju "mörka" hyfsat att vi låg och höll i oss hemma i soffan en och annan gång. Jag hade dock personal som tittat snett på mig mer än en gång då jag förmodligen luktat rejält bakis på jobbet. Kommer ihåg vilken mardröm det var att gå på jobbet en sådan bakisdag, fattade många gånger ärligt talat inte hur jag skulle fixa dagen.

Det känns skönt att skriva ner mina minnen och upplevelser på det här sättet här. Att inte glömma vart jag kom ifrån. Vi är vår historia, så skrev Adde tror jag, för länge sedan.
Minnas med ärlighet, för att kunna känna den varmaste tacksamhet över hur livet är idag. Tänk att det gick! Fast det kändes som en omöjlighet.

Jag hoppas att ni har en fin fredagskväll, eller åtminstone okej, om inte ens det - ät tröstgodis och gå och sov! Mitt bästa tips i den skälvande början. Härda ut på viket sätt du nu finner bäst, för det är det det handlar om i starten. Låt det gå tid, så kommer de andra svaren att trilla ner, ett efter ett♥

viktoria
sön, 2013-11-10 - 07:20

Middag ute med jobbet igår. Gick hem halv elva efter att kollega spillt halva sitt rödvinsglas över min silverfärgade silkesblus(!). Konstaterar återigen att mitt beslut att leva nyktert är helt riktigt.
Idag blir det farsdagsfirande här, även han helt nykter sedan 6 månader. Livet har blivit så mycket enklare.

FylleFia
sön, 2013-11-10 - 08:17

Hej Victoria! Det där spillandet känner jag igen. Satt på slutet av sommaren med mannen och några bekanta på en uteservering. Jag hade en av mina bättre dagar och lyckades hålla mig till mineralvatten. Nu har jag ganska sällan misskött mig på krogen i vuxen ålder. Helt enkelt för att jag brukade försöka mörka. Druckit bara normalt och längtat efter att få komma hem och svepa ifred.

Mannens arbetskamrats fru (bra dragen) lyckades med konstverket att spilla ut en hel stor öl på min fina fina klänning. Det innan maten hade kommit in. Så där fick jag sitta i min blöta klänning. Sedan taxi hem där jag kunde se taxiförarens näsborrar vibrera. Lukta in mig. Han kom från en annan "kultur" än jag och tänkte nog typisk fyllekärring. Det där spillandet saknar jag verkligen inte. De där rödvinsfläckarna i hemmet. Dessutom kunde jag feströka mannens cigaretter under köksfläkten vintertid. Balkongen på sommaren. Vissa mornar såg det verkligt äckligt ut på spisen. Idag är det något jag slipper. Gissar att din blus inte gick att rädda. Ha ett fint farsdagsfirande.

Fia

viktoria
fre, 2013-11-15 - 12:56

Nä, tvi vale för andras slabb, då man själv är nykter! Och tjoho! för att kemtvätten fixade blusen:-)
(Slabbeduskan har INTE erbjudit sig att betala för detta, vilket hon inte hade behövt - men hon kunde frågat! Hon har inte ens frågat om det gick att få ren blusen)

Idag känner jag mig väldigt glad och tillfreds. Lugn. Mannen som nu varit helt vit i ca ett halvår, berättade vid hemkomsten från middagstillställning i veckan om det helt ok alkoholfria vinet han valt, han var glad och uppåt. Han ska ikväll på ett företagarmingel och sa till polaren i går att "jag tar bilen så du kan åka med mig". Helt okomplicerat. Fokus låg istället på aftonens klädsel, haha - olikt honom. Han har fått en present av sin glada, tillochmed lite nykära fru - en ny ullrock med snygg halsduk till, och ett par riktigt schyssta boots han kan malla sig med istället för att briljera med vilka "fina sorters sprit" han föredrar på minglet. Jippie för min man!

Själv planerar jag ett alkoholfritt glöggparty här hemma till advent, först nu känns det helt naturligt och bekommer mig inte ett dyft vad någon annan skulle tycka om att det inte är alkohol i glöggen, eller ens finns med som alternativ. Det har tagit några år komma dit med mig själv.

Önskar alla här en harmonisk, välgörande helg♥