Hej!

Ny röst på Forumet. Försöker få ordning på ett liv med min törstige särbo. Nog är det tur vi är just särbos. Vi har haft många roliga upplevelser tillsammans men också många tråkiga. Vi har en lång historia bakom oss. Jag har berättat för hans syster att han har problem för flera år sen. Hon pratade med honom då det är nog fem år sedan första gången, sen när jag flyttade berättade jag varför till henne.

Det är dock ingen annan i hans familj som vet något om det, borde jag tala om det för fler i hans familj?

Allt känns så frustrerande och min kompis som också vet om det här frågade om det var det här livet jag drömt om, nä inte fan har jag drömt om detta....!! Det fick mig att öppna mina ögon lite mer.

Känner mig så vilsen och frustrerad.

I en annan tråd här skrev jag att jag skickat ett mail till hans privata mail när ändå inget annat hjälper. Efter att jag skickat det ringde jag och sa att han hade ett mail jag ville att han skulle läsa. Han skulle duscha och äta först sen glömde han väl bort att läsa för han har inget reagerat på det ännu. Jag fick ju förståss ågren efter att jag skickat det å kände mig som en skit. Här på forumet fick jag dock uppmuntran, det stärker mig väldigt mycket, tackar för det!

Särbo11

Pratat med min make han har nerverna utanpå huden känns det som. Jag fattar ju att det är för att jag ställt krav och att han kanske försöker hålla upp med drickandet. Han vet jag går i samtal men han vet inte att jag är sjukskriven, det vågar jag inte säga till honom, då känns det som att han skulle håna mig ännu mer. Det räcker ju med att han på ett subtilt vis visat vad han tycker om att jag går i samtal. Ord är då överflödiga om ni hajjar.

När jag pratar med honom hör jag hur vreden sjuder inom honom han väser som en orm. Han säger inget elakt men med rösten håller han mig i schack, det räcker med en suck så ilar jag tillbaka i korgen. Tonfallet och röststyrkan förminskar mig till en liten skit. Å ändå skriker han definitivt inte.

Har funderat att skicka ett mail till hans läkare som han går till eller chefen för att tipsa om hur det står till, men det vågar jag inte för skulle han få reda på att jag skvallrat då vet jag inte vad han skulle göra. Han är väldigt mån om fasaden utåt. Är det överdjävligt att göra så?

Han kan se brister i andra saker hos sig själv och erkänna det för andra och för sig själv men just detta med alkoholen har han bara sagt att han kanske dricker lite för mycket men inte okontrollerat. Då borde det ju i alla fall finnas hopp om att han tids nog inser att det är ett problem för honom men det tar nog lång tid att komma till den insikten och att erkänna det för sig själv.

Att leva med honom under dessa omständigheter är minst sagt ansträngande då jag så gärna vill att vi ska fixa det här tillsammans, på något vis tror jag att vi skulle komma ut på andra sidan lyckligare än vi var då vi träffades t o m. De minnen vi har tillsammans är ju värda en massa slit även om alla inte är goda minnen.

Han bär säkert på en massa skuld och skam som han lastar över på mig hela tiden och när jag inte har låtit honom lasta över på mig d v s inte haft kontakt då spricker han nästan i sömmarna. Det känns som att han ska explodera när som helst.

terapeut sagt det du skrev : " Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras " så gör denne ett stort fel eftersom h*n lägger ansvaret för din alkis förändring på dig.

Det spelar ingen som helst roll hur du förändras för din alkis i det här läget, förändingen måste komma inifrån var person. Det där är samma korkade resonemang som när terapeuter säger att det är bra om den medberoende dricker lite mindre så ser alkisen det och följer med ner i konsumtion. Det är bara i fablernas värld det funkar så.

Gör bra saker för din egen skull och låt din alkis få göra sina egna val.

senaste inlägg och känner så väl igen din kamp. Du är på rätt väg och du vet innerst vad du har att göra - ta hand om dig och lämna ansvaret för hans liv och tillfrisknande till honom - och jag vet från insidan att det är en kamp fylld av tvivel och vånda.

Jag vet också att det kan bli just så som du skriver - att man kan komma ut i en starkare gemenskap på andra sidan. Men det är som i sagorna och i Trollflöjten att var och en måste genomleva sin egen kamp längs vägen.

Ni kan fixa det tillsammans på så sätt att var och en gör sitt jobb... Du "ser" mycket nu men han måste ta hand om sitt själv. Du beskriver så bra hur det är - och kanske han måste explodera? för att möta det han bär på? Min man berättar numera ofta om den befrielse han upplever på AA där han kan dela sitt "smutsiga bagage" (mina ord som kom just nu) med människor som vet hur det är, lyssnar och inte dömer. Det kunde och kan jag inte göra. Jag jobbar med mitt och det gör du också. Det där du ser från barndomen... det känner jag också igen och har börjat glänta på på ett nytt sätt på de Al anon möten jag besökt. Det är en speciell upplevelse att dela med andra som "vet från insidan".

Läs och skriv här - även om vi möts "bara" i cyberrymden kan vi dela varandras bördor och minska vår känsla av ensamhet när vi känner igen oss i varandra. Styrkekram / mt

Särbo11

Adde, du liksom bekräftade det jag faktiskt tänkte på om vad terapeuten sa, nu är jag dock osäker på om det verkligen var denne som sa det eller om jag läst eller hört det någon annanstans. Tror jag är lite virrig, men min tanke var detsamma som din. Jag har många runtomkring mig som hejar på mig och det känns skönt och jag får fortsätta att jobba med att släppa ansvaret till honom om sin egen situation.

Mulletant, det senaste är att jag är den största boven till allt ont som drabbat oss, så nog är ju mitt tålamod nu på gränsen till utplånat och då återstår ju bara mig själv. På så sätt hjälper ju min alkis mig i alla fall att fokusera på mig själv:) Visst jag är ingen ängel men tycker jag får väldigt mycket slängt i ansiktet. Umgänge är uteslutet just nu i alla fall, och om det någonsin blir aktuellt igen har jag ingen aning om och tänker inte lägga ner mer krut på att grubbla på det, inbillar jag mig i alla fall.

Oavsett vad jag säger irriterar jag honom och jag får verkligen höra vad jag är värd å det är inte mycket det. Att se sina egna fel och brister är inte alltid lätt och jag rannsakar mig själv vad jag kunde gjort annorlunda om det skulle förändrat nåt, men det kan jag inte heller grubbla över.

På sätt och vis tror jag att mina tankar liksom blir avhandlade en efter en så att jag kan sortera bort sådant som jag inte kan påverka. Det blir lite lättare att se på sig själv då också.

Tack för svaren :)

Kram/Särbo

Särbo11

Min alkis verkar inte tycka att han behöver någon hjälp att sluta dricka, han blev skitförbannad när jag förde det på tal. Då var jag negativ, själviskt och destruktiv. Inte rätt metod alltså från min sida. Skit också!! Hur många klavertramp kommer jag att göra? Verkar skada hans självkänsla hela tiden. Jag måste vara världens sämsta på att hantera en person med alkoholproblem!!!!

Hans humör är som en svängdörr ena dagen ilskna mail andra dagen Puss o Kram på sms, som två olika personer. Inte tusan bryr han sig om hur jag mår nu heller, fast det har han i o för sig sällan gjort när jag varit sjuk eller ledsen.

Börjar undra varför vi skulle försöka en gång till efter vår separation, jo såklart lovade han att dricka mindre...... det borde jag ju fattat hur det skulle gå med det, men jag önskade ju så gärna att det skulle gå vägen.

Fortsätter taktiken inget umgänge i af och så lite kontakt som möjligt. Jag står inte ut med att han låtsas som ingenting.

Som sagt jag behöver rädda mig själv nu och han får göra som han vill. Nu tar jag hand om mig!

/särbo

Med risk för att låta helt fel: du kommer göra många klavertramp - för du sätter ju dig på tvären och "förstör" hans missbruk. Ena dagen kan en alkoholist vara lite lugn och ha en "bra dag"= du kan säga vad du tycker/känner och möta typ förståelse, men nästa dag är det mer sug/beroende eller vad det kallas och då kommer du att, i hans ögon, säga fel sak vad du än säger. Jag vet av erfarenhet hur det snurrar i ditt huvud, men försök fokusera på dig, vad som är viktigt i ditt liv osv, för du kommer inte möta uppriktig förståelse/omtänksamhet förrän han har en insikt i sitt missbruk.

Detta är bara mina tankar/upplevelser. Adde brukar vara bra på att berätta, kanske han tycker att jag har fel i detta, eller kan utveckla mer?

Kram och styrka!

tycker du har så rätt vännen flygcert :-))

Det enda jag vill invända mot är ordet "klavertramp" ni använder här. När ni uttrycker er egen åsikt och tar sats i egen person genom att säga "Jag tycker...." så är det inte ett klavertramp, det är eran egen åsikt som verkligen betyder nåt för er och förhoppningsvis även för alkisen. Åtminstone efter ett tag !
Så länge ni ger uttryck för era egna känslor så blir det aldrig fel.

Kramar till er båda :-))

du är en pärla!
Ja, så rätt: klavertramp är ju så fel, men det var ju den känslan jag hela tiden levde med när jag levde med en missbrukare. Jag ville så väl, och det blev oftast så fel ( i hans ögon)...

Kram tillbaka!!

Särbo11

Ni är så förstående och det känns så himla bra! Jag vill bara krama er båda!

Jag har mått så dåligt och min terapeut har fått mig att inse att jag nog har en depression, imorgon är det jag som ringer doktorn. Ska visst finnas något lagomt starkt lyckopiller som höjer min seratoninhalt. Jag kan inte fatta att jag ens behöver den typen av medicin, hur kan det ens hända? Ofattbart hur långt det gått. Jag har verkligen blivit nerskruvad under jordytan av min alkis. Inte undra på att jag slutat tro på mig själv.

Han är inte genomelak på något vis, faktum är att han nog är en snäll människa där inne och mår säkert lika mycket skit som jag, fast han skakar av sig det. Nu bor sonen hos honom sedan i tisdags och jag hoppas att vår son gör slag i saken om han märker att det dricks och kommer hem till mig istället, men det är mycket begärt av en 18-åring kanske att klara ta det steget, men jag hoppas, det är det enda sättet att få hans pappa att kanske inse att det är nåt han gör som inte är bra, å då får väl karlstackarn försöka lista ut vad det kan vara för nåt. Jo jag är en aning irriterad...

Att inte träffa honom är bra för mig, i mitt skick har jag inte styrkan att stå emot hans manipulerande om hur mycket han saknar mig och hur roligt det skulle vara att göra den där resan vi drömt om. Han manipulerar allt vad han orkar. Dessemellan spottar han som ett trängt djur.

Min hjärna går för det mesta på högvarv och jag skäms otroligt mycket för att jag tillåtit oss att sjunka så långt. Hur har vår son påverkats i allt detta? Jag har ju försummat honom då jag varit upptagen att bädda för alkisen. Jag har varit en dålig mamma! Fy fan vad jag skäms!

Igår tröstshoppade jag nya kläder till mig själv, insåg att om jag går ner mer i vikt kommer jag få köpa kläder på barnavdelningen nästa gång för nu har jag minsta storleken på Damsidan, alltså vart är jag på väg?

Jag ville egentligen bara gömma mig under täcket idag, men fick ett glatt meddelande om tjejträff med mina gamla arbetskamrater och jag blev så glad för att de tänkte på lilla mig så jag började storgrina förstås. Att någon tänker på en betyder så mycket. Därför är det så roligt att nån verkar läsa den smörja jag skriver, all heder till er som orkar det!!

Kramar på er alla på Forumet som hittat hit!

Jag stapplar vidare på darrande ben :)

/Särbo

Särbo !! Det är avgjort ingen smörja du skriver !!!!

Du är i kris och du har hittat en väg att få utlopp för det du bär inom dig och det gör du bra ! Och slå inte på dig själv med att säga att du är en dålig mamma. Med de förutsättningar och den kunskap du hittills haft så har du inte kunnat agera annorlunda, du ÄR medberoende, men på väg ut från det nu.

Ta en dag i taget och gör bra saker för din egen skull, det är du värd !

Kram !

Särbo11

Tack Adde det värmer!

Att vara mamma är nog det svåraste jag företagit mig och många saker önskar jag varit annorlunda och att jag gjort annorlunda, men hur som helst hade sonen förmodligen haft en alkoholälskande far även om jag själv inte levt med honom. Men då kanske han skärpt till sig och slutat. Möjligheten finns ju att han varit en skithög bara mot mig och inte mot en ny sambo/fru. Jag lockar kanske fram det dåliga i honom även om felet inte är mitt i alla fall. Vår son har självfallet påverkats av hur det varit hemma men visst har du rätt i att jag inte borde klandra mig själv, men svårt att låta bli.

Jag och min särbo har en väldigt ansträngd relation just nu, en träff har vi haft men jag vet egentligen inte vad den ledde till. Han skrattade åt mig då jag ifrågasatte hans drickande under alla våra år, ja det kanske var idiotiskt av mig att förvänta mig ett svar men jag var inte beredd på att han skulle skratta. Men jag tolkar det som att det nog känns obehagligt för honom att tänka på det och han har aldrig varit särskilt bra på att se det negativa av sitt eget handlande, däremot har han haft lätt att framhäva alla fel jag gjort, men hans handlande får aldrig ifrågasättas. Han menar att han väljer att se det som varit bra stunder och struntar i de som varit dåliga, de vill han inte tänka på alls han har fullt upp att klara av vardagssysslorna och inte tid att grunna på sånt som varit. D v s han förtränger att det hänt tråkiga saker. Han är bra på att glömma men för honom är ju minnet av ett annat slag antar jag. Det är ju han som agerat despot hemma. Jag har tillåtit honom.

Han hånar mig för att jag mår dåligt, han tycker att jag överreagerar, han har ju inga problem?

Detta gör att jag känner att vi står långt ifrån varandra i det här, så långt att vi kanske aldrig får någon ordning på det, jag vill prata om allt som hänt och hur det påverkat mig. Men det vågar jag inte göra och det är väl ingen större idé heller. Han kommer aldrig att förstå mig och varför jag farit så illa. Han tycker inte att han varit elak mot mig, men det tycker jag, det kan jag inte säga, fast jag skulle vilja skrika det högt i örat på honom. Varför vågar jag inte? Vad skulle det speka för roll? Jag skulle kanske må bättre av att få säga det rent ut till honom? Eller skulle jag då drabbas av jättedåligt samvete då?

Jag förstår att jag en gång för alla måste göra upp med mitt förflutna med eller utan honom för att kunna gå vidare med mitt liv och må bra. Jag är rädd för ensamheten som troligen väntar men den är ändå bättre än det jag nu lever i.

Det verkar dock som om han klarar sig ganska bra utan alkohol, men såklart vet jag ju inte hur mycket han avstår när vi inte träffas men sonen har inget sagt om att han dricker, jag vet inte om jag ska fråga honom om det heller. Det är så mycket man inte vet om hur man ska bete sig med olika saker känner jag.

Om vi nu inte träffas så mycket då vi bara irriterar oss på varandra hur gör vi då när släktkalasen kommer? Umgås och inte låtsas om något? När man träffar någon på stan som frågar hur vi mår? Jag står där och hör mig säga att allt är bra och att vi mår prima allihopa.

Om jag skulle bryta med honom nu skulle hans familj inte fatta ett enda dugg (ev han syster som vet om hans kärlek för alkohol), de anser ju att han är sååååååååååååååå trevlig och rar. Jo, mot alla andra utom mot mig. Jag funderar på mina största brister och den största har nog varit att jag inte varit bra på att bli obekväm när jag tyckt att det spårat ur, jag har varit rädd för att han ska bli så arg att han skulle lämna mig. Men så här i efterhand hade det väl inget gjort i så fall, jag hade kunnat ha ett annat liv med en man som faktiskt behandlat mig med respekt och värme. En annan brist är att jag vill vara till lags inte bli illa omtyckt, det klarar jag inte av, fast nog säger ju förnuftet att alla inte gillar mig.

Alla år jag slösat bort på en man som torkat sina fötter på mig, utnyttjat mig och helt skitit i mina behov, han har styrt och ställt. Ibland har jag faktiskt skrikigt som en hysterisk häxa när det blivit för mycket för mig, men det har aldrig lett till nåt bra förstås. Hur kan en människa vara så oresonlig, det har inte gått att rubba hans inställning att han haft full koll på sitt drickande. Han har i varje fall inte haft koll på resultatet av hans drickande. Min ilska har jag tämjt för det mesta och nu har den växt sig stor och mäktig, men hur ska jag bli av med den?

Doktor får jag inte träffa förrän nästa måndag, inte är det lätt att vara i behov av sjukvård här.........men har jag nu härdat ut i 20 år ska jag väl klara mig i en vecka.

Att se sin egen skuld i hur jag mår vägrar han fortfarande att erkänna eller se. Han behöver ingen hjälp att sluta dricka, det klarar han själv. Så tjurig som han är gör han säkert det, men frågan är ju om han går att leva med utan att han bearbetar det som varit, men om han inte tycker något negativt hänt är ju det inte så svårt.

Usch! vad jag klagar.

Det positiva är att jag fått tid hos en doktor, att min terapeut är skitbra för mig och jag träffar henne snart igen. Mina vänner stöttar mig på ett fantastiskt vis och jag har lyckats koncentrera mig lite mer på jobbet idag. Jag har alla Er på Forumet som jag finner styrka i och jag har tränat på gymet första gången på länge igår och idag. Jag har ätit fyra små måltider idag av lättare sort, sömnen är fortfarande lite knackig men det tar sig kanske snart. Jag tror på ett bra liv i framtiden även om jag får leva ensam resten av mitt liv, ingen ska få behandla mig illa igen på detta vis!

Kram och godnatt!!/särbo

Framtidsdrömmar

Ville bara säga att du beskriver dina känslor precis som jag känner, beskriver ditt sätt att vara genom åren precis som jag. Tänk vad lika det kan vara.
Ta hand om dig!
Kram

Särbo11

i varandra lite här och där måste jag säga och på nåt vis är ju det en tröst för mig, jag är nog inte helt galen ändå, jag har blivit som jag blivit av en anledning som heter alkohol. Det sätt på vilket en alkoholist agerar är ju väldigt lika och vi medberoende är också väldigt lika.

Tycker du har en fin signatur Framtidsdrömmar!

Kram!!

Särbo11

Tycker jag fattat mitt beslut helt säkert sen far jag tillbaka i velande igen, kan det vara jag som överreagerar? Tänk om han nu slutat dricka helt och om jag säger att jag lämnat honom för att han druckit för mycket och behandlat mig som skit kommer ingen tro mig. Varför är jag så mån om att folk ska tro på mig? Kanske så jag får liksom bevis för att alla ska förstå varför jag lämnar honom? Att jag gjort rätt liksom eller nåt? En bekräftelse på att jag inte kan stå ut med det som jag varit med om tror jag det känns som att jag vill ha.

Men om någon som säger sig älska en, inte alls bryr sig om att ens fråga hur man mår eller intressera sig för en framtid kan ju inte älska mig! Det måste vara ngn vanföreställning och ord som sägs helt utan mening, ja nu har jag inte hört det på länge så nu har väl t o m han förstått hur det ligger till med känslorna. Tror han börjat spana efter någon ny kärlek och faktiskt känns det inte så farligt alls, jag vet ju vad de får....en skithög helt enkelt. Även om han kommer behandla dem bättre en mig en tid i alla fall.

När jag läser runt här på forumet ser jag berättelser från alkoholister som ändå har hjärtat i behåll, känslorna finns där att bättra sig och att de faktiskt på nåt vis ändå respekterar sina fruar/sambos/män som de lever med. Den respekten saknas dock helt hos min särbo. Jag känner sådan ilska fortfarande att jag inte kan förmå mig att prata med honom längre, det blir kommunikation via sms å knappt det. Får inte längre några gulliga sms och jag tror inte jag saknar den falskhet som de stått för, skönt att slippa manipulationen faktiskt.

Kommer på mig själv med att tänka på hur hans nära å kära skulle reagera om jag berättade hur illa han brukar behandla mig, de skulle inte tro mig alls. Han är allas gunstling och de vet inte ett jävla dugg om honom egentligen, han visar det han vill visa, en falsk fasad inte mer.

Tror jag börjar bli klar med att bearbeta mitt beslut om att helt lämna honom det kommer bli bra intalar jag mig, stå på egna ben och bestämma allt jag vill själv för mitt eget liv. Jag har försummat mig själv. Jag har läst in en massa positiva saker om mig själv som jag spelar upp och lyssnar på varje morgon och kväll för att förändra bilden jag har av mig själv. Läser böcker och lär mig mycket både om mig och alkoholisten, jag önskar att jag börjat mycket tidigare med detta och speciellt att jag går hos en terapeut. Det finns nog ett ljus där längst bort i tunneln om jag tittar riktigt noga.

En sak är tråkig och det är ju att när jag säger hejdå till honom säger jag hejdå till hans släkt också och det är trist för mig, som själv har en väldigt liten skara närmsta släktingar, men jag överlever nog det också:)Det känns väldigt frustrerande att inte kunna tala om vilken skithög han varit mot mig genom åren. De får ha sin bild av den perfekta maken och det blir jag som kommer få skulden för separationen han kommer vrida det så att det är jag som inte går att leva med för att jag alltid är så negativ.

I o f sig är jag negativ, men bara till mig själv att jag inte duger, är trevlig nog, snäll nog, duktig nog, klok nog etc. Men den bilden kan bara jag jobba med, det hjälper inte att andra säger det för jag kan inte tro på det, säger någon något snällt eller berömmer mig tycker jag det är pinsamt då jag blir gråtfärdig direkt och jag är väldigt kritisk till mig själv och mitt sätt att vara. Att lära sig att vara snäll mot sig själv är det svårt även för er? Tips på hur man gör?

Sorgsen idag...

/särbo

känns rätt fånigt i början men har bevisad effekt. När vi alkisar går ut i nykterhet så är vår självkänsla minimal, precis som din nu. Vi får rådet att varje morgon ställa oss framför spegeln, helst naken framför en kroppsspegel, och säga åt oss själva : Jag är fin, jag duger precis som jag är.

Att ha det som ett mantra och säga det varje dag, kanske rentav fler gånger per dag, så byggs vår självkänsla upp sakta men säkert. För mig känns det som en liten trygg boll i magtrakten som jag kan "fingra" på när det känns lite skakigt i livet. Jag känner också numera när jag måste fylla på bollen med måbragrejer för det håller inte att bara låta den vara och slitas på, jag måste pumpa den också. Och på nåt underligt sätt stärker den där lilla bollen även min rygg så jag trivs med att gå rakryggad och att se folk jag möter i ögonen.

När jag väl kom in i det rätta tänket så blev det en naturlig sak att undehålla min lilla magboll. Det fungerar :-))

är välbekant, många här på anhörigsidan av forumet brottas med samma frågor. Jag är inte så mycket här för tillfället, läser och skriver sporadiskt, men av det jag läst i din tråd får jag känslan att du är helt på rätt väg i ditt tillfrisknande - du funderar över dig och ditt liv. Det är faktiskt det enda man kan förändra och vi är många här som lyckats med det. Att skriva ner sina funderingar är till mycket god hjälp på vägen. På samma sätt som Adde skriver om affirmationer - det är svårt att förklara... men du kommer att se att det fungerar och hjälper!
Allt det bästa, styrkekram / mt

Särbo11

har varit vardagsmat i vår relation, jag har blivit PSYKISKT MISSHANDLAD och han har även inför mina ögon gjort våld på saker i min närhet när jag kritiserat något han gjort som jag inte gillade i början av vår relation speciellt, då lärde jag mig att inte kritisera, höll inne med det jag tyckte och tänkte. Om jag inte gjort det hade han kanske slagit mig å då hade jag KANSKE haft vett att lämna honom långt tidigare.

Han är sjukare än jag någonsin trott. Utan alkohol nästan värre, får bara taskiga sms numer och sarkastiska kommentarer. Han ringde idag och lät i början len på rösten och frågade hur jag mådde, när jag berättade att jag fortfarande mår dåligt så skyndade han sig att höja rösten bli irriterad, jag skyndade mig att lägga på. Jag utsattes för ett nytt manipulationstrick från honom, när han inte lyckades blev han förbannad. Jag börjar bli rädd för honom....det känns väldigt obehagligt i magen i alla fall, jag har ingen aning om vad han är kapabel till att göra mot mig. Jag har mardrömmar om hur han kommer behandla mig då jag säger till honom att jag vill skiljas. Som tur är bor vi ju inte ihop och jag vill slippa honom fortare än kvickt, men än är jag inte stark nog att säga det till honom.

Han har inte bara alkoholproblem han är en misshandlare också även om han ännu inte slagit mig fysiskt. Inget jag säger eller gör kan få honom att ändra sitt beteende det kommer t o m kanske att bli ännu värre.

Jag ska till läkaren imorgon och jag hoppas verkligen på förståelse om vad jag går igenom, jag är verkligen inte i nåt bra skick, ledsnare och ledsnare blir jag det blir värre och värre med alla nya insikter jag får.

Affirmationer är ett spännande sätt att stärka sig på, jag ska försöka hitta din motsvarighet till "magboll" Adde, hos mig själv.

Tack snälla ni att ni håller mitt mod uppe!

/särbo

Särbo11

Vilken tur att jag har vänner, de stöttar mig och hjälper mig genom att lyssna på mitt tjat, märker dock att jag börjar tänka i lite nya banor. Har bearbetat mycket av det som hänt mig tidigare i livet. Tänkt tillbaka till barndomen. Många nya insikter, som förklarar på ett tydligt vis varför jag är som jag är och varför jag så länge härdat ut i ett destruktivt förhållande där alkoholen spelat så stor roll. Smärtsamma insikter om att vår son växt upp i det är alltjämt näst intill outhärdlig. Fy fan!!! På ren svenska!!

Hur ska jag nu göra när jag ska återupprätta bilden av mig själv för min son, ska ha en stark mamma som kan stå upp för sig och inte acceptera den skit jag tidigare fått. Jag vill att han ska förstå vad jag gått igenom och varför jag kunnat acceptera allt. Beskriva för honom hur min barndom varit att den format mig och att även hans barndom format honom. Att han fått en felaktig bild över hur en familj ska leva. Att han inte förtjänat att bli försummad av sin mamma för att jag "städat" runt hans pappa det är så fel. Men så svårt att veta vad jag ska säga och hur så att det inte blir så dramatiskt men ändå så att allvaret i det som hänt blir tydligt. Det känns som att små doser åt gången kanske är bäst, att inte gå på så hårt. Men hur ska jag kunna låta bli att svartmåla hans pappa? Jag vill inte förstöra deras relation alls utan bara förklara att det inte är normalt att växa upp som han gjort. Jag vill säga att om hans pappa behandlar honom illa på något vis måste han säga ifrån till honom och att det inte är hans ansvar att se till att pappa ska må bra. Det måste hans pappa själv ta ansvar för. Med tanke på vissa arga samtal till mig från hans pappa förstår jag att han inte mår bra och att han nog gärna vill lasta över sina skuldkänslor på någon och nu finns ju inte jag där längre så vart vänder han sig då?

Sent är det på natten men sova kan jag inte, detta blir ett sätt att få ner mina tankar på något vis, självhjälpande tankar. Kanske inte så konstruktivt alltid. Vissa dagar mår jag skit andra mår jag bättre och det är väl precis som med en alkoholist som försöker sluta dricka. Vi är inte så olika vi.

Tycker det är konstigt agerande från min särbo att inte alls bry sig om hur jag mår och ens vilja visa någon avsikt till att prata på ett förnuftigt vis, men jag är väl bara ett hot mot hans älskade vinflaskor och den berusning han suktar efter så att han kan döva sina skamkänslor. Vi glider allt längre från varandra och för mig är det bara skönt och befriande. Jag ska tillfriskna och bli stark och aldrig mer låta mig trampas på. Min självkänsla ska jag återerövra och fylla livet med glädjestunder med nära och kära som lyfter mig och ger mig styrka och trygghet. Då tror jag att jag blir en bra förebild för min son också. :-D

/särbo

särbo11 att du har vänner som lyssnar. Ovärderligt!

Helt naturligt att du mår omväxlande mycket illa och lite bättre... du har gjort enorma insikter på mycket kort tid - livsomvälvande faktiskt, det kan inte gå spårlöst förbi. Du håller på att skapa om centrum i din världsbild och ska ta hand om alla känslor det för med sig.

Angående mannen så brukar inte minst de som skriver på missbrukarsidorna vara helt tydliga med att så länge man/missbrukaren fortsätter dricka är flaskan kärleken nr 1. Allt annat som påkallar behov och uppmärksamhet är bara störningsmoment som står i vägen. Läs gärna det inlägg victoria skrev i Det vidare livet igår kväll.

Allt gott / mt

Mammy Blue

och att du inte vill svartmåla pappan, så är det ju i grunden inte svårare än att man lägger skulden där den hör hemma - på alkoholen. De flesta människor är ju i grunden ganska trevliga och normala människor tills alkoholen kommer in och börjar styra och ställa. Man kan ju tycka att man borde veta att man kan bli alkoholist av att dricka för mycket, men det är ju en av baksidorna med alkoholen - och de flesta beroendeframkallande saker - man vet inte att man är fast förrän fällan slagit igen ordentligt om nacken på en.

/MB