Ja. Nu skriver jag det här så att jag har något att återvända till på tisdag när jag tycker att det väl inte är några problem att ta ett par glas vin till middagen.
Det är ett problem eftersom jag har ett problem.
Denna ständiga självmedicinering, denna stresshjälp, denna ständiga vän som gör vardagen lite, lite roligare. Jag måste sluta nu, innan något går åt helvete.
Jag är en mamma, jag är snart 40 år gammal, jag får inte förstöra det här. Livet.
Vad håller jag på med?
Min största ångest nu är att detta bara ska bli ännu en av alla de gånger jag säger att jag ska sluta och sen inte gör det. Hur ska jag fixa det den här gången?
Usch och fy fan.

Askan

morgon och jag är trött trött trött men vilken annorlunda trötthet det är när den bara beror på att man legat uppe för sent och läst en bok. Jag är bara sömnig, inte ångestladdad. Nu är det jag som smyger upp för att sätta på kaffet och sen ska jag väcka min familj.
God morgon alla forumkamrater!

Askan

PMS, gnälliga och sura barn, försenad middag och så jag i köket klamrandes fast vid en alkoholfri öl och bara så JÄVLA ARG. Där funkar vinet fint, jag slipper vara arg. Slipper känna ilska. Gottar mig då i stället i självhat och ångest. Ska man behöva känna allt annat nu också? ;) undrar varför jag är så rädd för min egen ilska, varför den är så skrämmande för mig?

m-m

Så är det nog. Jag var jättearg första veckan. Oavsett orsak... Vinet har ju haft den finurliga inverkan att det luddat in allt, både ilska, oro, glädje - ja, det mesta. Har lite svårt vissa dagar att vänja mig vid livet utan filter, men mestadels är det helt klart positivt! Håll ut!

Askan

mig så förväntansfull inför ett nytt liv. Ett med mer ork och närvaro. Tror jag ska börja med nån typ av motion också. Gud, jag låter som nån kvällstidningsbilaga: sluta drick, börja träna, ät hälsosamt, bli lycklig. Nåja, jag kan väl få låtsas att det är så lätt i alla fall i dag.
När jag kom ihåg att vi ska äta fiskgryta i kväll så var den direkta associationen att YES, det dricker man vitt vin till! Sen fångade jag mug själv. Så automatiserat det blivit.
Läste här att det inte är alkoholen som är grejen utan flykten. Det är en riktig sanning för mig. Jag har alltid flytt. Böcker, musik, mat, allt som fungerar som en väg ut. Sitter på sjukhuset eftersom en angörig opereras i dag och är så tacksam att inte behöva skämmas eller prata på inandning.
Skriver på mobilen vilket jag avskyr, allt blir så upphackat.
Nu kaffe och kaka. Och så ska jag andas alla i ansiktet ;).

Pellepennan

Som kommer in här på morgonkvisten, men säkert så många som sitter och tänker som du.
Annars vore det väl ingen vits att göra bilagor till kvällspressen :-)
Ha en fin dag, och koka soppan ordentligt innan du lägger i fisken, om du nu häller vin i....

m-m

Klart man kan få låtsas ibland :) Tänker att om man provar allt det där och gör det regelbundet så kanske man till slut gillar det. Ingen av oss gillade väl vinsmaken första gången, men efter några gånger så gick det ju ner - alldeles för lätt. Kanske blir så även med det hälsosamma levernet... Skämt åsido förstår jag vad du menar. Ibland känner jag när jag skrivit något så låter det som om jag är helfrälst och snart börjar tala i tungor och allt möjligt, men så är det ju inte riktigt. Däremot är det väl skönt att plocka fram det som är positivt och upprepa det för sig själv, både i ord och skrift. Det handlar väl om att bryta de negativa och "omöjliga" tankebanorna? Så lite nyfrälsthetskänsla då och då får man nog bjuda på, både för sig själv och andra. Kan vara bra att ha lite att ta av till de dagarna då känslan och tron på det "nya livet" inte är så stark.

Låter gott med fiskgryta - även utan vin...

Askan

fina ni som svarar här fast jag inte har ork att skriva i andra trådar än min egen. Har nu sovit så gott och nyktert i vad, 9 dagar, att jag låg sömnlös i natt. Men bara vaken, inte svettig, inte fylld av ångest, bara vaken.
Har uppenbarligen sovit i kapp och behöver inte längre gå och lägga mig klockan 10 för att orka med allt. Städat i helgen har jag gjort men på ett annat sätt, inte på det där jagade ångestfyllda sättet där jag liksom desperat försöker hitta ett värde i mig, där jag måste göra en massa präktiga, duktiga saker för att få existera i denna familj utan på ett lugnt sätt. Noggrannare. Jag har denna helg mitt i allt kaos som det innebär med sjuka barn och advent och allt haft små små ögonblick av komplett och total trivsel. Det är väl det som är lycka, när man bara mitt uppe i några sekunder bara är ett med nuet och bara trivs. TRIVS! Det har jag inte gjort på länge.
Tänker mycket på det här att alkohol är en depressiv drog. Läste en undersökning om att serotoninnivån sjönk med 75% för kvinnor om de drog i sig (en enorm mängd men i alla fall) fyra flaskor vin om dagen. 75%! Inte konstigt att ångesten är skyhög. Och det är så uselt och lömskt det där. Man känner sig deprimerad och tycker att det enda som kan pigga upp mig och humöret är vin och så är det det som är orsaken till depressionen. Även om jag legat på den i det här fallet moderata nivån av tre flaskor vin i veckan så är det klart att min hjärna påverkats på fler sätt än det uppenbara. Låt mig aldrig tro att livet blir roligare eller bättre med vin i igen. Jag vill faktiskt inte dricka något mer någon gång men är ändå rädd för att trilla dit. Har redan haft tankar på att det här går ju så förbannat lätt att jag kan ju inte ha några problem? Eller hur. Gudars.

Askan

onsdag i livet fast ändå annorlunda. Processen är i gång, jag jobbar med det här men jag måste säga att det går förvånansvärt lätt denna gången. Kanske är jag till slut redo?
Försöker räkna hur många dagar det varit nu, 11 måste det vara va? Och innan dess en hel vecka till. I normala människors ögon en helt normal konsumtion, i mina en jävla insats.
Jag tycker att jag är duktig som gör det här. Jag gör rätt. Sitter faktiskt här och blir som stolt över mig själv. Och sen direkt så dyker självhatet och tvivlet upp igen - men vad händer om du inte klarar det då?
Och sen talar jag mig till rätta och förklarar att jag bestämmer ju faktiskt själv.
Varför tvivlar jag så mycket på mig själv?

Weekend

Kör hårt askan. Har du klarat dig hit fixar du det!
Nya rutiner. Varför skulle du falla tillbaka igen?
Kämpa på - HA det!

Tusculanum

Så klart fixar du detta Askan. Du får ta det i små steg som jag gör när jag är ute och springer. Jag tänker att nu skall jag klara det till nästa lyktstolpe och när det är klart blir det till nästa kurva. Ibland är helheter alldeles för stort och mäktigt att ta in så att stycka upp tillvaron i små greppbara bitar underlättar.

Du skall inte tvivla på dig själv. Du är säkert den ende som gör det så varför inte sälla dig till vår skara som litar på att du fixar detta. Du har ju redan klarat uppstarten och den kan vara den svåraste. Just att komma över initieringströskeln.

Hjärnan bryr sig inte ett dugg om i vilken form den får sin belöning. Det viktiga är att den får sin belöning. Det gäller alltså att ersätta alkoholen som belöningsmedel med något annat (icke beroendeframkallande). Så fort en tanke på alkohol dyker skall du fort som en gris blinkar tänka på något annat. Det gäller att omprogrammera automatiken i vårt tankemönster.

Det är klart att vi litar på dig men framförallt litar vi på att du fixar detta. Och skulle du inte göra det litar vi på att du försöker igen och igen och igen. Inte för vår skull utan för din egen skull. Det är du skyldig dig själv. Men det vet du ju redan eftersom du finns här på forumet.

May the Force be with You

Askan

här och läser. Drack vin i lördags för att jag tyckte att jag ville. Höll upp i två veckor och sen fick jag ett infall och agerade på det. Mycket medvetet. Så jag skriver inte här för jag skäms. Har inga planer på att dricka igen, men ändå. det är väl en process, jag skulle bara önska att jag fick stora A/MVG/5 i betyg direkt. Som jag försöker få i allt i livet.
Läser hur duktiga alla andra är och skäms helt enkelt. Och när jag ändå spinner loss på att jämföra mig så låter jag jämförandet flöda gentemot alla i min krets och då känner jag mig bara sämre än alla andra och min självkänsla sjunker ännu mer i botten.

Jag har lovat mig själv att jag inte ska försöka bli omtyckt här, inte hela tiden försöka vara så där rolig och smart som jag är överallt annars. Jag vill vara mer avklädd än så, mer ärlig, men baksidan är att jag fortfarande vill bli omtyckt.

Så vem är jag egentligen? Någon som så förtvivlat gärna vill att människor ska tycka om mig att jag helt har slagit knut på mig själv för att bli omtyckt för något som inte ens är jag. För vem i all världen är jag?

Min enda återkommande mardröm är att jag befinner mig i en varierande hemsk situation och försöker skrika men jag kan bara viska så ingen hör mig. Så jag viskar ännu högre men ingen hör någonsin mina rop på hjälp.

Varför är jag så bra på att ta hand om andra men så sjuinihelvetes usel på att ta hand om mig själv? Psykodynamikerna skulle så klart skylla på min ömma moder men jag vet inte jag. I vilket fall så är det upp till mig att fixa det. Att bygga upp mig själv. Hur vet jag inte.

Jag borde korrekturläsa detta inlägg men då tar jag bara bort det. så. Spara.

m-m

Hej Askan! Jag känner så igen mig i det du skriver. Duktig, kompetent, smart, rolig... försöker också att tänka att jag inte ska försöka vara något av allt det där här. Det går bra för mig när det gäller drickandet, men mår dåligt i övrigt för tillfället. Jag bestämde mig för att skriva här ofta, för att hålla mina tankar på banan och kanske lika mycket för att lära känna mig själv, vad jag tänker, och vad som triggar mig. Vet inte vad det kommer att leda till, men tänker att det är värt ett försök.

Jag tror att du behöver släppa duktighetstanken här och nu, ibland måste saker bara få bli bra nog. Good enough, försöker jag leva efter. Jobbar mycket med det, allt kan inte vara/bli perfekt, alla kan inte älska mig. Men det är svårt.

Försök hänga kvar här och läs i alla fall, och se inte andras framgångar som ett bevis på ditt misslyckande utan som inspiration.

Kram m

Askan

Nej det finns väl egentligen inget dummare än att jämföra sin egen insida med andras utsida, det säger sig självt att det blir fel. Men det är svårt att låta bli.
Tack för att du svarar m-m, det är en svår ovana (och en mänsklig drivkraft) att bli sedd. Och i bästa fall omtyckt.

Jag tänker att en stor del av styrkan inom AA (jag har aldrig varit där så ni som vet får gärna rätta mig) är att man vågar stå upp inför andra och berätta allt det fulaste man har inom sig och sen får känna på den enorma lättnaden i att få andras förståelse och kärlek tillbaka.
Jag tror att de flesta människor är rädda, livrädda, för att någon ska få veta vad det nu än är man skäms för med sig själv. Jag tror eventuellt att vi som har problem med alkohol eller andra beroenden är extra rädda för vi tror att vi har något ovanligt fult inom oss, vare sig det är saker man gjort själv eller saker någon annan gjort och som man attribuerar till sig själv. Och om vi inte varit rädda för att bli avslöjade innan så blir vi det definitivt när vi gått över gränsen och börjar missbruka.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt det här mer än att jag tror att ett grundläggande problem är rädsla, och att mitt mål här är bland annat att våga vara ärlig. Att våga skriva dumma saker, att våga vara tråkig, att våga vara ful och misslyckad. Att inte försöka vinna popularitetstävlingar. Att våga visa mig svag helt enkelt. Gud, jag ryser vid bara tanken. Men om man inte ska få vara det här, var i all världen ska man få vara det då? Jag väljer att våga vara svag här, det får bli min pysventil.
Och i dag ska jag inte ta det första glaset.

FylleFia

Hej Askan! Jag blir berörd av dina ord och inser samtidigt varför jag blir berörd. Likheten. Jag har alltid haft svårt för det där; "Jag gillar henne/honom för han är precis som jag". Jag har tolkat det som att underförstått är ju JAG just bra. Idag läser och ser jag annorlunda. Likheten är inte längre ett smutsigt skynke som ska kastas ner i tvättkorgen. Likheten kan vara en gåva. Att stå naken mot varandra som vi gör nu. Att våga vara rädd tillsammans.

Jag har ju återupptäckt Hjalmar Söderberg (tack mt!) och kan inte låta bli att citera honom.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen rysen för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst".

Så sanna ord som kan appliceras var som helst. Men just nu väljer jag att applicera det på forum. Vi är ganska många här, de duktiga flickorna som alltid fick högst betyg. De charmiga männen som fick som de ville i slutändan.

Och här står vi nu. Oftast avklädda utan de yttre attributen. Det spelar ingen roll längre om vi var bäst i klassen, mest omtyckta eller har vänner som tjänar mijarder (vill.sluta) utan nu är det allvar. Var och en på sina egna stapplande ben men ändå tillsammans. Här på forum kan vi sträcka ut en hand och veta att oftast fattar någon tag i den. Inte för att jag hade A/mvg/5 utan för att jag står naken. Det är fint och jag är glad över att jag hittade hit.

Att kasta sig ut är aldrig lätt. Men att stanna på sin "trygga" plats kan förtära en inifrån. Nu kanske jag borde posta detta hos mig själv, inte "tvinga" på andra/dig mina tankar. Men det vill jag inte då mina tankar väcktes av dina inlägg. Vi/du kan alltid scrolla. Vi är lika där.;-)

Även i det där att inte skylla ifrån sig. Min mamma var minst sagt skogstokig, men det är ingen ursäkt för att jag har blivit en alkoholist. Jag valde själv. Kanske inte medvetet men jag valde alltid själv. Och det är där det svider; De dumma valen som jag inte kan skylla på något annat/någon annan.

Fia

NyMan

Tack!
Kloka är ni och älskansvärda på-riktigt-människor.
Ja, här står vi nu nakna tillsammans och plirar lite mot det dammiga ljuset som vi inte riktigt sett innan. Rädda och skakiga som fan ibland och helt igenom nysmidda wrecking-balls, som inte känner något motstånd i ögonblick av euforisk, nyvunnen kampvilja: I BRAKE FOR NO ONE!!
Och ändå... bara människor... vanliga, riktiga människor, som inte har någon manual över hur livet ska levas mest riktigt, utan vi får treva oss fram längs den vindande vägen. Det enda vi har beslutat oss för är ju egentligen att:

Livet skall LEVAS!

Inte flys ifrån. Jag är så alltigenom tacksam, och lite stolt också faktiskt! att jag tillhör den här skaran tilltuffsingar som spankulerar vidare här tillsammans i det nya ljuset. Vi försöker ju få varandra att vara rädda om oss, det kan aldrig vara dåligt.

Kom nu, så går vi en liten bit till!

Tusculanum

Det är inget konstigt att vilja bli omtyckt. Det vill vi alla, de som inte vill finns det diagnoser för, men skillnaden är att en del av oss hanterar bristen på ständig bekräftelse bättre än andra.

Jag umgås med och känner ”stora” män som ständigt fruktar att de skall bli avslöjade. Det finns inget rationellt i deras fruktan. De levererar, har ett knivskarpt intellekt och är oerhört begåvade inom sitt område. En betraktare ser en man med en oerhörd självkänsla och som utstrålar beslutsamhet och insikt. Och ändå finns det där lilla barnet inom dem som vill bli bekräftad.

Du skall inte ta ”alla andras framgångar” för givna. De flesta av oss, inklusive mig själv, har försökt sluta med alkoholen så många gånger att vi har tappat räkningen. Att det går bra för en del av oss beror förmodligen på att vi tränat i misslyckanden och lärt oss var fällorna finns.

Du har ju en jättebra analys av dig själv om än inte helt rättvis. Men det finns en jätteenkel övning att göra. Skriv ner två kolumner. De skall innehålla tio rader. Rubrikerna för kolumnerna skall vara ”vad jag tycker är bra med mig” och den andre ”vad jag tror att andra tycker är bra med mig”.

Du är tillräckligt begåvad för att förstå var jag vill komma. Självkänsla och åter självkänsla är nyckeln till framgång och förmodligen också till ett nyktert liv. Låt inte dig själv vara orsaken till ditt missbruk. Det finns sällan något skäl till det.

May the Force be with You

Mic-99

En sak du skrivit kändes precis som jag ofta känt. Precis så känns det! Ingen som kan stoppa en när man som mest behöver det. Varför kan det inte finnas någon chatt för såna som oss?

Känner för övrigt igen mig i mycket du skriver...

Skrivet av Askan den 1 april, 2013 - 17:21.

fan ska jag kunna sluta nu? Ingen är här och så känslan av två glas vin? Finns det något annat ställe på internet som har ett mer aktivt forum där man känner sig mer "tvungen" att rapportera in? Jag behöver det.

besvara
| Anmäl kommentar
| Gilla (0)

Tusculanum

Jag ser att du är inne. Berätta hur det är med dig. Vi är många som undrar och oroar oss. Bra kör på; good or bad.