Ja. Nu skriver jag det här så att jag har något att återvända till på tisdag när jag tycker att det väl inte är några problem att ta ett par glas vin till middagen.
Det är ett problem eftersom jag har ett problem.
Denna ständiga självmedicinering, denna stresshjälp, denna ständiga vän som gör vardagen lite, lite roligare. Jag måste sluta nu, innan något går åt helvete.
Jag är en mamma, jag är snart 40 år gammal, jag får inte förstöra det här. Livet.
Vad håller jag på med?
Min största ångest nu är att detta bara ska bli ännu en av alla de gånger jag säger att jag ska sluta och sen inte gör det. Hur ska jag fixa det den här gången?
Usch och fy fan.

Askan

ja. Inte är det mycket av en kamp. Jag drack champagne på nyår och det var trevligt och sen dess ingenting. Det är som sagt inte en kamp utan mer som ett långdraget tjat. Ett evigt dividerande fram och tillbaka. Jag tänker på det hela tiden, längtar inte, känner inget sug men tänker verkligen på det här beslutet nästan dygnet runt. Idle hands osv som du Tusculanum refererar till ofta, är sant och jag har varken kommit i gång med någon träning eller påbörjat någon ny hobby. Det är sån full rulle bara att få ihop familjeadministrationen att vid niotiden är jag helt slut. Svepskäl och ursäkter så klart men det här kommer från en person som aldrig under sitt snart 40-åriga liv har tränat på ett gym så det... tar emot lite kan man säga.
Jag funderar mycket på det här med dålig självkänsla. Att det är den som till viss del har gjort att jag har behövt en yttre markör som visar att nu vill jag inte mer. Nu vill jag sluta jobba/prestera/vara tillgänglig.
Och så tänker jag på det här med att vara en person som är sina prestationer. Att vara en högpresterande person som inte har någon grundläggande känsla av självtillit eller egenkärlek (snarare tvärtom, ett lågmält självhat har följt mig genom livet) och eftersom man då är det man gör så slutar man så klart aldrig göra/prestera. För om man slutar prestera då har man ju inte längre något existensberättigande eller hur?
Och så tänker jag på det Nike skrev om alla dessa flykttankar som man maniskt studsar mellan. Och den bot och bättringsångest som har drivit mig så hårt trots att jag redan har drivit mig själv hårt.
Inte konstigt att man drog i nödbromsen, synd bara att det blev vin som blev min broms.
Undviker i möjligaste mån sociala events just nu och duckar middagsinbjudningar som startar med - Och så dricker vi lite vin och lagar mat... Jag vill inte det, inte än. Är inte redo att säga nej.

LillPer

Jag förstår hur du tänker där med det lågmälda självhatet och prestationen.
Jag är precis likadan.
Självtillit och egen kärlek?
Vad är det för nåt?
Det är väl dags att vi ger oss själva det.
Jag tycker det verkar som både du o jag är värda det?

Kram
LillPer

Askan

skriver vi den 23 januari och jag sitter här och läser som vanligt. Lustigt, jag oroar mig för att exempelvis Nike och Nossan och Lexi och de andra från vitt 2014-tråden inte har rapporterat in på länge och så ser jag att det är tio dagar sedan jag skrev i min egen tråd. Och jag har det hur bra som helst. Eller egentligen inte, jag har en ganska allvarlig kris vad gäller karriärval och måste ta stora och svåra beslut de närmaste dagarna vilket är otroligt jobbigt men med alkoholen har jag det inte jobbigt. Jag tänker på det här projektet hela tiden men jag vet, jag VET, att det är över för mig. Jag kommer inte kunna dricka mer och just nu stör det mig inte nämnvärt. Jag är en sån som inte dricker och det är så det är. Fast jag tycker fortfarande att det ska bli lite jobbigt att återinträda i social gemenskap och etablera detta, att jag är numera en sån som inte dricker. Men det får bli ett senare problem. Sov så gott alla vänner.

P.S och rapportera gärna in så att jag får veta att ni lever mvh/hönsmamma D.S

Nike

Jag är här! Och jag läser varenda dag här. Jag har bara inte haft så mycket att säga, för ovanlighetens skull... Det är smockfullt i huvudet men det stannar liksom där, har behövt snurra omkring lite för sig själva, alla tankarna. Jag är fortfarande inte helvit men dricker sällan och lite. Har inga regler eller nåt sånt, men känner nästan alltid att jag bara inte vill - kalla mig gärna velig som inte tagit ngt slags beslut, men jag håller fortfarande på och funderar, bearbetar alla suddiga år, återhämtar mig - försöker förstå vad som triggar, vad som gör att jag väljer bort A eller inte i två kanske väldigt lika situationer. Försöker också lära mig stressa av och vila och ha roligt utan A och känner mer och mer att det är stressen och presterandet som är grundproblemet. Har jag ork utöver barnläggningar och vardagsfix en kväll så tar jag liksom fram datorn och jobbar - går igång på att få undan och beta av - ungefär 10000 ggr mer än att titta på film el tv el läsa skönlitteratur, blir mest uttråkad då. Utom när jag i perioder maniskt drar igenom en hel tvserie på typ ngra dygn. Är trött på mig själv, vill kunna njuta av lediga sköna lugna kvällar - det är nog vad jag ville ha sagt med allt detta. Hoppar över till min egen tråd och häver ur resten av byket imorgon...

Härligt att höra att det går bra för dig! Det låter som att du är så lugn i ditt beslut, att du sakligt konstaterar faktum. Och jag blev helt varm och glad att du undrade om mig. Tack!

Stor kram N.

Bea-Li

Åh, vad jag känner igen mig i era historier. Jag kan dricka måttligt ibland men andra gånger finns inget stopp. Jag ska vara så jävla duktig hela tiden och skäms så när det går överstyr. Fest i fredags och minns inte vad jag sagt och gjort men har en gnagande känsla att jag skämt ut mig inför mina grannar och barns kompisars föräldrar. Jag kan inte förstå varför jag gör så här. Är mitt liv förstört??? Måste jag sluta helt med alkohol? Jag bekymrar mig så för vad andra ska tycka om mig men der är ju såklart inget jag visar någon. Det här är inte första gången jag överväger ett helnyktert liv. Hjälp!

Askan

Bea-Li, L-P och Nike och alla ni andra fina människor.

Det är lustigt, jag läser här hur övertygad jag är om min nykterhet och sen på kvällen sög jag i min en och en halv flaska vin. Vad i helvete hände? Jag antar att det har att göra med stressen över framtiden och arbetsliv/karriär, det som jag nämner här ovanför.

När jag är mig själv, som nu, så ser jag inte ens längre några fördelar med att dricka. Bara nackdelar och ändå tyckte jag att det helt plötsligt var okej att dricka i fredagskväll? Minns knappt hur jag rationaliserade det mer än att så länge jag bara är hemma med min man och det är vi så kan jag inte göra bort mig så då gör det inget. Men det gör det ju. Min plan är fortfarande att inte dricka mer, jag vill inte men det är nog dags att börja med någon slags inventering av självet. Men alltså flyktdriften är så jävla stark. Varför kan jag inte 1) sluta fly och för en gångs skull våga vara i mig själv och möta mig själv eller 2) fly in i något hälsosamt av typen yoga, träning, friluftsliv? Nu flyr jag genom att paniksurfa på hemnet och tänka att om vi bara flyttar ut på landet så kommer allt bli bra. Bara främlingar, ingen som någonsin har träffat mig när jag druckit vin. En blank canvas att måla resten av mitt nyktra liv på.

I dag är en tung dag, jag har ingen som helst lust att dricka, jag ser mig ju som en sån har slutat dricka, men det är tungt för jag har sådana enorma skamsköljningar. Allt jag någonsin har gjort på fyllan sköljer över mig och jag grips av panik och känner sån otrolig skam. Skamskamskam. Jag vet inte hur man värjer sig från det.

m-m

Om man flytt hela livet så funkar det ju inte att hux flux stanna kvar och möta sig själv. Det kanske är något som kan göras stegvis och som behöver tränas på. Har man som vi, använt vinet som en flyktmetod för att t.ex.
- stressa av till
- stå ut bättre med sig själv
- bli glad, trevlig och spirituell
- sluta tänka på saker som man inte orkar tänka på
- bli lite extra djupsinnig och filosofisk
så är det ju inte bara att göra allt det där på annat sätt utan vidare. Min psykolog sa till mig vid något av de första besöken att fundera mer över vilka positiva effekter alkoholen hade/har för mig. Jag hade inte tänkt så mycket i de banorna eftersom man gärna vill se allt det negativa för att övertyga sig själv, men han menade att för att göra en förändring behöver man lägga upp och syna alla korten, för att veta vad man har att jobba med.

Jag har laddat ner Mindfullnesappen som jag tror Buzz tipsade om, i ett försök att lära mig att ha något utbyte av meditation och mindfullnes. Går sådär, försöker och tänker att det blir kanske en vana och man måste ju träna liksom... Tänker i alla fall att det jag provat tidigare var ju inte så bra, så vem är jag att döma ut något som icke-fungerande...?

Och de där tankarna om att det är ok att dricka, bara flyger ju på sådär utan vidare, det finns ju ingen logik i det. Har du pratat med din man? Vet han vad du jobbar med eller är du sådär extra duktig och ska fixa det själv? Låt skammen skölja över dig och bort, bokstavligt talat. Undrar hur mycket sammanlagd skuld och skam det finns på den här sidan?
Hoppas det känns lite bättre ikväll, och starkt av dig att skriva!
Kram m

Askan

Ja gud, den sammanlagda skammen och skulden här måste vara fullkomligt enorm och överväldigande. Man blir nedstämd om man tänker på det för mycket. All denna goda vilja och alla dessa goda föresatser. Och alla dessa misslyckanden och kringelikrokiga vägar till ett annat liv.

Min man är ombord, men eftersom han tror att jag överdriver mitt problem så frågade han mig bara om jag verkligen var säker vilket jag ju sa att jag var "- Inga problem här!".

I dag så tänker jag mycket (igen) på det här med att leva med en icke-existerande känsla av egenvärde. Jag tycker att det är jobbigt att visa mig liten till och med här, där jag är anonym men nu är det väl dags att vara ärlig. I den andra verkligheten, den där ute, där anses jag vara en självsäker person som står trygg i både åsikter och uttryck och val i livet. Men i den här verkligheten, den ärligare mer verkliga, den inuti, där.. Där är jag ett rö för vinden. Och så fruktansvärt in i helvete ensam. Att alltid visa sig stark och kompetent gör ju också att man isolerar sig. Att man aldrig släpper in någon, inte ens de man älskar. Fast man låtsas att man gör det, man beter sig som att man gör det. Man berättar vissa utvalda saker som låter personliga och intima men som inte har den tyngden för en själv egentligen. Jag kan inte förstå att någon skulle tycka om mig för den jag är. Jag förstår inte ens det uttrycket. Det är ju det man gör som definierar en. Eller? Problemet med det (det finns fler men de kan jag inte se i dag) är att om jag bara jobbar hårt med att bete mig och göra som man ska, och gnor och gnor och sliter och släpar så kanske jag kan behålla de mina. Men (och nu kommer problemet) om jag gör fel, om jag gör något fult och dumt, ja då har jag ju automatiskt sett till att jag inte blir älskad mer. I min lilla värld här inne så tror jag att det är så. Att om jag gör ett enda misstag så blir jag ensam och oälskad. Och jag är så RÄDD för det. Så fruktansvärt, fruktansvärt rädd för det. Jag tror det är där min ångest har placerat sig. Att jag aldrig får göra fel därför att då har jag förtjänat (inte kärlek som jag kan inbilla mig att jag förtjänar om jag gör allt rätt) hat, och förakt och ensamheten.
Det går inte riktigt ihop det här ser jag. Min nuvarande känsla av att vara alldeles ensam här på denna jord samtidigt som min största skräck är att bli lämnad ensam. Men så är det.
Jag förstår någonstans att detta har att göra med ett antal dödsfall som skedde när jag var liten och som gjorde att jag för att få till någon typ av känsla av kontroll och därmed en illusion om att kunna förhindra att det skedde igen tog på mig skulden för att min pappa dog. Men fast jag kan se det, att det självklart inte hade det minsta att göra med mitt fyraåriga jag så KAN jag inte frigöra mig från det här tänkandet. Att jag kan ta kontroll över livet. Och om jag tar kontroll så kommer inget mera hemskt hända men om jag förlorar kontrollen så faller allt.

m-m

Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Tyvärr. Har också tänkt mycket på det här med att man är det man gör, men jag tror att man måste skilja på det man presterar och det man gör som inte alls har med prestationer att göra. Typ, prestationen i sig kan ju göras på olika sätt, och däri ligger väl personen och det man kan känna för sig själv. Jag tänker också på det du skriver om att vara olika personer utåt och inåt. Jag uppfattas också som kompetent, lugn, säker osv., trots att jag inuti känner mig som en bluff, som en ballong som någon ska peta hål på och det ska poffa till lite. Kanske inte ens med en riktig smäll utan mer ett pys... Det jag tror är viktigt, för att få ihop detta, är att på något plan lära sig att acceptera att båda de här personerna faktiskt är jag. De är ju faktiskt verkliga båda två.

Det vi har med oss från barndomen är ju viktigt och påverkar oss oerhört mycket. Jag har min historia som jag har klart för mig påverkar min självbild, men jag vet inte om det hjälper mig så mycket. Försöker att mata mig med artiklar och ljudböcker om hur självkänslan kan stärkas, tänker att om jag hör synpunkterna och tankarna flera ggr så kanske jag kan ta in dem och göra dem till mina. Men ibland (för ofta) går det trögt.
Har du funderat på att kontakta någon psykolog? Jobbigt, men man får hjälp att bena upp tankarna.
/m

Mulleman

Du skriver nästan identiskt med hur jag själv levt med känslor liknande dina under större delen av mitt liv. Många dog tidigt i mitt liv, det jag tyckt så många gånger är att det värsta alltid kan hända, precis när som helst. Jag vet det ju, har sett det hända med egna ögon, ett antal gånger. Jag vet ju att för att förhandla om berättigande till liv så måste jag, som du skriver, vara duktig. Alltid vara beredd på förlust av någon viktig person. Tänker ofta på att min mamma aldrig får veta hur det gick för mig. Men samtidigt är jag säker på att hon många gånger varit med mig när jag som mest behövt det. Ensamheten min ständige följeslagare och alltid veta att för att bli älskad måste jag alltid förtjäna kärlek, inte få kärlek bara för den jag är. Det paradoxala är att jag fullständigt ändå på egen hand har "slarvat bort" ett antal människor. Nästan bilden av det lilla barnet som tappat godiset i sanden. Precis som en oförmögenhet att hålla fast, tro på att jag inte ensam är ansvarig. Ja jisses hur man är egentligen.
Det gör min lycka över mitt numera nyktra liv och den otroliga trofastheten hon min livsmedlevare Mt än mera viktigt. Hon är kvar.
Nu blev det här lite väl personligt kanske, men jag träffades direkt av det du skrev. Berörde och då ville jag låta mig beröras och tala om det helt enkelt. Tillsammans är ett sätt att finnas till.
Kanske jag i alla fall nått tonåren nu i ett viktigt avseende, mitt liv som nykter.
Lev väl och under askan bor ofta fortfarande ett pulserande glödhjärta. Kramar /Mm.

Mulleman

Så fint beskrivet, jag kunde så bra ha totalt ihop nåt liknande själv, som hade stämt så väl överens med dig. Jag har betecknat mig själv som "myten om mig själv". En myt kan ju visa sig sjunka ihop vilken dag som helst, när Otillräckligheten eller glansbilden falnar. Eller om någon kommer innanför och det kommer till kritan som det heter.
Men nu fick jag för ett tag sen beteckningen "legend" av MB och det gillade jag!
Lite positivt då. Nu som nykter så har min syn på mig själv, i min relation och i mitt yttre liv med jobbet så har en tydlig förändring skett. Jag har börjat tycka mer och mer om mig själv och de beslut jag fattat för egen del att leva nykter. Där jag för min del funnit så mycket stöd i AA-gemenskapen. Riktiga vänner som jag inte behöver prestera någonting tillsammans med för att få vara med och räcka till. Mycket skönt att fylla på grytan med det. Men alla måste hitta sin väg, det viktigaste är att börja söka och hittar man något att hålla sig till så är det så gott.
Jaja, man kan fundera mycket men livet finns för att levas och det tänker jag göra och det önskar jag att även du och alla andra också får kraft att göra. Kram (älskar att kramas gott) Mm.

Pellepennan

Inte godisreklam, utan två sköna forum vänner! Även om ni ifrågasätter er självkänsla (kanske bara är lite sunt?) så är ni ju ändå förebilder.
Vad andra tycker är inte det viktigaste, men det är ju inte alltid helt oviktigt :-)

Stärkande inlägg från er och Askan. Skön godnattläsning.

//PP

Mulleman

Fin Forumvän du också PP! Jag tycker mycket om att du skriver, det du skriver. Vi behöver alla både ge, lyssna och ta emot. Fin liknelse det där med godispåsen. Det finns hos mig och jag har förstått även hos många av oss, en slags gränslöshet. Vi vill inte sluta eller vara nöjda med en eller bara lie av något, öppna en påse och då blir den gärna slut. Göra något annat en stund, bara lite, några minuter... så vart tog då de två timmarna vägen??? Minst av alla fattar jag det riktigt själv! Jag gror det är inbyggt en sådan gränslöshet i missbrukarprofilen. Själv har jag under största delen av mitt liv sett det som ett närmast enastående tålamod!!! Nu har väl den fantastiska bilden något omformuleras i skenet av belysning på annat sätt. Men det är sant också, jag har många många gånger haft stor nytta av mitt tålamod och lugn. Men andra sidan är då den att ha så svårt att sluta, bara så där enkelt... Som just nu, ett bra exempel, skulle bara tacka för ditt inlägg, helt kort.... Snart har jag skrivt en mindre novell, klockan är mycket med mera, men sinnet är på gång!
Jag tycker så mycket om att känna gemenskapen, betyder mycket för mig PP. Så min vän, tack för att du finns, lev väl och den fortsatta nykterheten önskar jag också dig! Kram/Mm om natten.

Bea-Li

Vilken aha-upplevelse jag fick när jag läste din kommentar, Askan! Jag har också intalat mig själv, hela livet tror jag, att jag måste vara perfekt. Ett enda misstag och allt är förstört. Andra människor kan jag förlåta men inte mig själv. Detta har drivit mig till depression tidigare. Jag vill såå gärna vara mera förlåtande mot mig själv men jag vet inte hur. Jag tror också på mindfulness, vilket jag provat, men denna självkritiska hållning är så djupt rotad i mig... Jag ska vara, snyggast, bäst på jobbet, bäst mamma, bäst fru, trevligast... Jag tror att jag dricker såna enorma mängder för att kunna slappna av och slippa bry mig men det blir ju bara värre för när jag inte haft full kontroll ifrågasätter jag mig själv ännu mer. Och skäms för att jag är så dålig och svag som inte kan kontrollera mig. Jag är nog alldeles för hård mot mig själv... Som så många andra här inne!

m-m

Vill bara höra hur det går för det med drickande, mående och karriär... Bara dessa enkla tre :-)
Kram m

Teaterapan

Tack Askan för dina texter! hur gör jag för att få tillåtelse att starta en egen tråd? behöver skriva av mig.....

Askan

Hej m-m, Bea-Li, MM, PP och välkommen Teaterapan!

Jag såg att du fått starta en egen tråd, jag ser fram mot att följa dig.
Tack för omtanken m-m, jag läser varje dag men oftast på min telefon och det känns jobbigt att skriva långa inlägg så jag struntar i att skriva vilket är en dålig idé. Med inte-drickandet går det bra, jag har inte druckit vin sen sist, dvs (scrollar upp) den 23 januari. Så vad blir det? 19 dagar? Nästan tre veckor. Det har gått helt utan problem faktiskt, jag vill ju inte dricka. Problemet är väl att jag inte vill dricka förrän boom, jag vill dricka och då vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Om det är ett vanligt litet sug (vilket kommer väldigt sällan) så pratar jag alltid med mig själv lite och försöker hitta vilken känsla det var som utlöste det. Vad som bekymrar mig är att jag inte riktigt vet vad som hände där den 23:e, alltså vad det var som hände innan som gjorde att jag bad min man köpa hem vin. Kanske bara ackumulerad stress. jag måste vara vaksam på det så att det inte händer igen.
(Nu läste jag MM:s inlägg igen och fick tårar i ögonen.)
Med karriärskrisen så har jag gjort som jag tyvärr brukar göra, genom att göra ett icke-val (av rädslan för att välja fel och bränna broar) så är jag fortfarande kvar. Jag hoppas att tiden ska göra att jag vet bättre och att hoppa av saker i affekt är dumt. Jag strävar på, stannar, halv-hjärtat men ändock fortfarande kvar.
Och så måendet då ja. Gud. Jag har problem med skamsköljningarna. Saker jag sagt och gjort eller som jag tror att jag sagt och gjort, båda nästan lika jobbiga. Gånger då jag gått över en gräns för vad jag tycker är okej. jag vet inte hur jag ska värja mig för dem. De kommer helt oväntat och bara sköljer över mig. Skammen skammen. jag tror de är kontraproduktiva de där tankarna men jag har svårt att styra bort dem. Och det blir en fysisk reaktion av dem också, jag känner att mitt hjärta slår hårdare och att jag blir varm och svettig. Jag vill slippa dem, jag hoppas att de (skamsköljningarn, tankarna) kommer att komma mer sällan när man får mer avstånd mellan sig och de gångerna man gjort fel på fyllan. Och m-m vad gäller en psykologkontakt så är jag väldigt redo för det. Måste bara hitta någon bra.

Så. Framåt, uppåt vänner!

Mulleman

Jag vill bara hälsa till dig Askan, igen. Varje datum bär sin mer eller mindre betydelsefulla händelse och sak. Men en sak är säker, det betyder att läsa, läsa om och om igen. Jag vill, precis som du, hälsa till alla fina som skriver, delar med sig av sina livsberättelser. Tillsammans bildar dessa enskilda halmstrå den vackraste korg som kan bära många tunga saker tillsammans. Du vet ju Askan, man måste förtjäna för att få... eller, hur är det egentligen med det, på riktigt? Kan det vara möjligt att få utan att ha förtjänat det, ibland börjar jag tro det mer och mer. Ville skriva mera men natten smyger sig på mig. Hoppas du och alla andra kan få vakna i morgon till en bra och trygg dag. Tillsammans är vi så mycket mera än var och en för sig... det tror i varje fall jag numera, mer och mer. Som någon också har sagt, "betyder vi nåt för varandra, kanske det ja".
Eller kort och gott, sup inte så har du mycket mindre att ångra!
Nattens sanningssägare, för att låna ett ord av Santorini.
Kram! Mm.

Askan

din skam med värdighet. Det får bli mantrat för dagen.
Är fortfarande fast i den onda cirkeln av att må dåligt över att dricka för mycket vin men inte hittat något annat som kan lindra ångesten än ... Ja ni förstår ju. Drottningen av snabba lösningar. Nu är det dags att rensa upp i livet genom att göra jobbet i stället för att lindra symtomen. Börjar med tre månader och ser var som händer. Insåg när jag loggade in här att jag varit medlem i över två år. Herregudihelvetet. Två år av detta? Vill inte att det plötsligt ska ha gått två år till.

Meredith11

Askan vill inte heller att år går och att vinberoendet ska växa sig fastare i mig. Jag vill också försöka, känner igen mig i det du skriver.
Styrkekramar!