ok. Uppmuntrad av många gör jag ett försök. Jag heter Fia på riktigt. Men jag har förvandlats till FylleFia. Mår inte bra uatn vinet och mår inte bra när vinet tagit över mitt liv. Jag är 49 år och lever men min man som också dricker. Ibland gör jag tafatta färsök att sluta. Men då min man inte är inne på att försöka sluta eller trappa ner så blir det så svårt. Var och en svarar för sina egna val. Det har jag tagit till mig här. Men det är svårt att vara duktig när vindunkar bor i hemmet. För två månader misste jag mitt jobb av den anledningen att jag inte kan låta bli. Givetvis försökte jag mörka men alla mina sjukskrivningar blev en sjukskrivning för mycket. Ingen fara säger min man då han har jobb. Jävla fara tänker jag som skönk ännu djupare i boxen efter uppsägningen. Vi har inget liv utan allt kretsar kring när vi får dricka. Nu har jag varit vit sedan nyår men mannen dricker på. Ändå lyckas han sköta sitt arbete. Jag vet varken ut eller in längre. Känner bara att jag måste tillbaka till livet igen, efter tjugo aktiva alkoholistår. Fruktar att det kommer att bli jättesvårt. Skriver mera sen, men nu har jag kastat mig ut! Det får räcka för tillfället.

Fia

FylleFia

Tack PP för varningen. Fast jag hade faktiskt redan kollat. Ser ut som vi inte behöver checka in något bagage alls utan får ta på oss ALLT vi äger och har för att inte frysa ihjäl på Arlanda imorgon bitti. TIDIGT i morgon bitti så det blir extra mysigt. Tur att jag har mina lugnande för att våga flyga för visst suger det i "trösttarmen" just nu och hur tröstar vi oss? Ja, vi vet.

För att "maxa" din skadeglädje så ska jag även jobba långpass i morgonnatt ;-)

Tack för välkomsthälsningen PP. Ingen risk att jag checkar ut för gott, kommer nog att behöva både stöd och pepp. Misstänker kommande depression. Kram på dig!

FallingdownFia

m-m

till kylan... Nej, vi vill inte att du checkar ut härifrån!
Hoppas att du kan hålla depressionen ifrån dig - jag får alltid en dipp när jag kommer hem från en lyckad semester och vardagen dyker över en. Har svårt att hålla i energin som en semester kan ge. Det är ju i alla fall lite ljus på gång, mörkret är inte lika kompakt som före jul... Ha en bra resa hem, och ta dina lugnande!
/m

NyMan

Ville bara hälsa på och undrar så smått hur hemkomsten till mörkret påverkade. Hoppas givetvis att allt är väl, även med den brutala jobbstarten. Depressionen, hur blev det med den? Titta på filmen med hunden och skriv gärna en rad här.
Lååång kram!/NM

FylleFia

Deppig igen. Märker att jag pendlar mycket. Ena sekunden glad och nästa är det svart. Detta var jag så van att dämpa med vin. Nu är vinet borta och jag kan ärligt säga att jag stundtals saknar det. Det är dessa mornar jag tar en antabus, för att slippa dividera. På ytan kan mitt liv synas perfekt. Ledig mitt i veckan. Segdragen frukost med kaffe, avocado (smakar absolut ingenting, men nyttiga fetter har jag läst) och apelsin. Men vad jag vill ha är en bit mörk choklad, en cigarett och ett glas vin. Men inser att det inte är en sund frukost.

Känner mig stressad. Mannen ställer frågor; Ska jag flytta hem i Mars? När kontraktet på katthemmet går ut? Jag känner bara; Pressa mig inte älskling. Kanske är jag en väldigt udda fågel för jag trivs ensam. Samtidigt som jag inser att ett äktenskap handlar om att ta och ge. Och jag älskar min man, men måste jag göra det 24/7? Hur ska jag kunna ge? Hur ska jag jag orka leverera när jag stundtals knappast står ut med mig själv? Vad vill människan/maken? Kan han inte bara låta mig sjuda i min egen takt?

Känner mig grinig idag, misstänker att det har med helgen att göra. Fyra lååånga arbetspass. Ibland skulle jag bara vilja ta den enkla utvägen; Luta mig tillbaka med ett glas rött och låta mannen försörja mig (det är ju det han vill, enligt honom) men jag är för stolt. För högmodig. Dessutom behöver jag bekräftelsen som arbetet ger mig.

Nej, nu får det bli en ny lårgnuggarpromemad. Inte låta den svarta vovven boa in sig här.

FiestyFia

Zapata

Just det att suget kan komma som en blixt skrämmer mig. Vill ha tid, så att förståndet hinner ta över. För man begriper ju om man tar sig tiden att tänka igenom hela filmen som någon kallade vingelfärden.

Tilde

Känner så väl igen mig i din känslobeskrivning. "Kan han inte bara låta mig sjuda i min egen takt"... Jag kände under lång tid precis detsamma och det är så på pricken formulerat. Jag ville också sjuda ifred för jag orkade inte med relationsbiten, just då krävde den för mycket av mig. Jag behövde traska ensam en tid. Med tiden som gick och tillfrisknandet med den så har jag upptäckt att nu orkar jag, nu VILL jag engagera mig och nu kommer goda känslor tillbaka. Lyckligtvis var min älskling kvar, för priset i att prompt gå min egen väg var att jag kunde bli helt ensam för jag var en tjurig enstöring många gånger. Jag tror och hoppas det blir så för dig också, att du känner att du vill och orkar kanske kvickare än du tror. Jag förstår dig då du väljer stanna med katterna mitt i din process, att få komma igen och tillbaka till den du vill vara. Ifall du kan förklara det för mannen som ju verkar vara älskad av dig :) så har ni alla förutsättningar att få det bra sedan tror jag.
Tack för en inspirerande tråd Fia. Dig har jag följt sedan början av ditt skrivande och känt igen mig många gånger.
Tilde

Pellepennan

Kanske är det så att du och din relation skulle må bra av att ha en fortsättning som det nu är? Ni har det vad jag förstår ganska bra, även om det inte är 24/7? Jag vet (du kan lita på det) av egen erfarenhet att det kan var svårt att känna att man kan lita på sina egna tankar. En sak jag funderat mycket på är ju om man kan bedöma om det har gått den tid som krävs för att fatta alla vettiga beslut som krävs. Att sedan under påverkan av livets alla praktikaliteter som ekonomi och eventuellt en strulig bostadssituation - som i huvudstaden - fatta de rätta besluten är svårt. Många pressas nog till att leva liv dom egentligen inte vill ha. Så tänker jag ibland när jag ser folk i min egen ålder, exempelvis på tunnelbanan. Lite gråglåmiga med ett stänk av stress och sorg i ögonen. På väg till jobb, hämtning av barn och med den dagliga matpåsen i handen. Och vet du Fia, om jag tittat mig i spegeln har jag nog ibland sett exakt det där. Samtidigt går det kanske inte att gömma sig... äh, vilket svammel, jag kommer inte i mål med något upplyftande till svar just nu. Försöker bara skicka lite styrka från en annan hobbithåla!

Promenaden hjälper säkert!

//PP

FylleFia

Tack för era inlägg Zapata, Tilde och PP. Var lite osäker om jag skulle posta min personliga skit som inte direkt var alkoholrelaterad men tärde i mig. Men jag valde rätt. Ut med skiten bara. Hade jag inte delat så hade jag ju aldrig fått läsa Tildes tankar och inse att jag är inte ensam om att vara konstig. Jag vill nog just nu fortsätta av beta av processen ensam. Men jag inser ju att precis som Tilde skriver så kan det resultera i att jag förblir ensam. Hur länge kan man vänta in någon annan? Min make är ju ett kap och jag inbillar mig att andra kvinnor står i kö, haha ;-)

Nåja, det får bli som det blir. Nykterheten är vad jag fokuserar på nu. "Vad är väl en bal på slottet?" "Vad betyder väl en karl?"

Nu sängdags eftersom jag ska upp 03 inatt.

Fia

Sussi_2013

Fia! Jag har också följt din resa, och jag måste säga att ju "friskare" jag blir,desto mer känner jag igen mig.
Det tar väl tid nog att hitta tillbaka till sig själv, sitt riktiga jag, utan att ta hänsyn till relationen och andra människor.
Låter klokt att jobba vidare, även om inte ekonomin kräver det. Det är viktigt för självkänslan tror jag. Ha en trevlig promenad! //Sussie

all vår "personliga skit" som du säger är mer eller mindre alkoholrelaterad. Vi har druckit för mycket av olika skäl, hamnat i missbruket och som nyktra kan allt nu flyta upp till ytan. Allt som vi dämpat och tryckt ner förut. Vi ser verkligen med nyktra ögon på tillvaron och då måste man ta itu med sånt man inte längre kan döva. Bra om det får ta sin tid.

FylleFia

Tack Sussie och Santorini för input. Jag smälter och tror att Santorini kan ha rätt. Om hur allt hänger samman som även Pellepennan var inne på. Jag var nog inte riktigt nöjd med FylleFia och den nya FriaFia kanske inte behöver en man även om jag verkligen älskar min gubbe. Men jag blir förvirrad. Man ska ju vara två. Ser det på de anhöriga som om och om väljer att ta tillbaka en (ursäkta franskan) skitstövel. Så då undrar jag vad det är för fel på mig som trivs ensam. Som föraktar mannens tv-tittande på idiotunderhållning och inte står ut med hur han låter på natten när hans stora kropp (nej inte fet men två meter,90 kg)går över parketten. Hur alla skåpdörrar alltid ska slängas igen? Vad fan handlar det om. Allt detta har jag ju påtalat men bemöts med falska anklaganden om hur jag snor täcket och ofta är sur om det inte är tvärtyst när jag vill läsa. Inget av det tycker ju jag är sant. Inser att jag är en toktant som föredrar att sova med katt framför make.

Sen läser jag om dessa kvinnor som väljer att älska sina minst sagt otrevliga män och undrar om jag kanske saknar en gen? Om det var de saknaden jag försökte dränka förr?

Lite morgontankar från en arbetande (07:00 idag) FörvirradFia

markatta

Jag tror inte alls att du saknar en gen. Överhuvudtaget tror jag inte detta med tvåsamheten är genetiskt betingat utan en social konstruktion.

Jag vet inte om du gillar serieböcker men tänker att det egentligen är skit samma för du verkar inte rädd för att prova nya saker numera. Vill i alla fall tipsa om en riktigt bra seriebok, "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist. En mycket rolig och historisk granskning av parrelationen som form.

Se till vad som är bra för dig och skit i sådant som "hur det ska vara". Även sådant förändras ju historiskt sett. Mår du bra så är det bra!

Kram

m-m

Tror inte heller att du saknar någon gen :-) Dessvärre tror jag att alkoholen, både tidigare, och nu, i förändringsarbetet gör oss självupptagna. Nu, i nykterheten förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt, men likväl tror jag inte att det finns så mycket utrymme för andra just nu. För min egen del har jag alltid haft mycket ensambehov, men nu finns det inga gränser. Håller alla lite på avstånd, inga inbjudningar, eller initiativ till umgänge. Maken och jag pratar mycket med varandra, men det är också mycket tystnad tillsammans, inte negativ, jobbig tystnad, utan mer i egna tankar båda två. Kanske en del av processen, men jag kan förstå om det känns som att du måste fatta någon form av beslut. Känn efter vad magkänslan säger... om den inte knorrar av hunger vill säga (det var väl du som skrev om den nyupptäckta hungerkänslan :-)?)
/m

FylleFia

Tack för seriebokstipset markatta. Ska absolut köpa. Och känner så igen mig i det m-m skriver. Även jag har blivit lite sjävvalt isolerad. Ser inte så mycket nöje i att gå ut och halsa en ramlösa medans de bekanta sveper i sig A. Utan stannar gärna i katthemmet och läser. Men även det tycks provocera vissa. En vän sa för många år sedan att det var en flykt från det verkliga livet men han hade inga problem med en FylleFia som dansade på borden och hånglade upp kreti och pleti? En pojkvän/man berättade i efterhand när vi gjort slut att han avskydde mitt läsande. Min nuvarande man har inga problem med det men jag har problem med hans slötittande på TV. Han känner till varenda okänd/obskyr "kändis" och har åsikter om dessa. Kanske ett oförargeligt drag men irriterande.

Det där med att flytta/inte flytta ihop är inte så lätt. Om två månader åker jag ut från katthemmet som jag hyr i andra hand. Att flytta "hem" då blir ju ett enkelt val. Jag tycker ju om människan trots TV-ovanor och egen lägenhet till rimligt pris är inte direkt enkelt att hitta i Stockholm. Men sen finns den där - inte bristen på genen kanske, men det obstinata i mig - som tänker att en bra kvinna/en vuxen person kan och ska klara sig själv. Sen är jag inte dum heller. Jag ser ju att han drar in mer pengar än jag. Trots att han aldrig påpekat det så känns det obekvämt att inte kunna bidra på samma villkor. Min mamma som -by the way- var ett riktigt pucko brukade säga att det ar precis lika lätt att förälska sig i en framgångs rik man som i en looser. Och så blev jag tyvärr fostrad. Att aldrig känna efter. Men nu när jag var börjat tänka till så vill jag lämna alla utvägar öppna. Tänk om jag hellre vill ha en katt? En kvinna? Ett eritreanskt flyktingbarn?

Ja nykterhet kan vara en spännade resa.

Fia

Nike

Fia! Det är inget knas med att vara gift men inte bo ihop. Jag och min man är särbos sedan några år och det var precis vad vår relation behövde. Vi flyttade isär, hade siktet på skilsmässa men med små myrsteg och ett konstaterande att det var OK att inte dela boende (och inte heller ett mål för en ev. återförening) - så var det solklart att vi ville fortsätta tillsammans. Man är inte mindre ihop eller mindre en del av varandras liv för attt man inte bor ihop. Sedan så är ju såklart praktiska aspekter viktiga - vi har i stunder av lite tajtare ekonomi pratat om att flytta ihop just för att det skulle bli bättre rent ekonomiskt och mer praktiskt med barnen. Men, vi landar oftast i att det är nog såhär vi ändå trivs bäst, uppskattar varandra (så jääävla skönt att slippa se min mans tråkiga hobby t ex) - och ffa att kunna värna sin tid, ha sitt eget utrymme såväl mentalt som fysiskt. Vi bor nära varandra, hörs varje dag och brukar oftast ses under helgerna och sova hos varann 1-2 ggr i veckorna. Visst innebär det att göra avkall på saker, t ex kan jag inte skaffa en sommarstuga bara sådär utan får spara målmedvetet bra många år, men för oss så överväger fördelarna nackdelarna, iaf just nu där vi befinner oss i livet. Det kan ju komma att ändras (som så mkt annat), men då är det ju bara att omvärdera beslutet tänker jag. Omgivningen däremot fattar ju oftast inte riktigt grejen, det märks, men vad spelar det för roll? I could not care less :-) Precis som det faktum att jag alltid dejtat både kvinnor och män - varför begränsa sig utifrån andras (ofta rädda) idéer om vad som är ordning och reda och rätt sätt att göra ngt på? Det gäller ju allt i livet, tänker jag.

Stor kram och pepp i dina funderingar./Nike

FylleFia

Tack Nike för att du normaliserar mina känslor. Får mig att inse att det är ok att inte alltid välja grannarnas väg. Vilket även markatta och m-m förmedlar. Även jag och min man talas vid varje dag via telefon. Hur många äkta makar gör egentligen det? Talas vid. Lyssnar på den andras/andres svammel istället för att bara le och nicka? Jag ser på mina grannar och blir inte direkt avis. En vacker japanska som är smart men ändå har valt att sätta bo med en karl som jag inte ens skulle känna igen på gatan. Han ser på bedrövligt trist ut, men är antagligen en spirituell kille eftersom en vacker smart kvinna har valt att sätta bo med honom. Man vet aldrig hur andra har det.

Jag är en lång ranglig kvinna som faktiskt gillar att dra på gasugnen på fullt och tassa omkring i linne och trosor. De flesta män kan inte hantera det utan tror att det är en jävla invit. En invit? Till vadå? En chans till en korv utan senap? Nej tack...du är snäll och snygg men just nu vill jag läsa/äta/städa hallen. Kickboxas, smeka katt. You name it. Jag är ingens smutsig strumpa som man kan runka i. Jag skiter uppriktigt i dina behov! Sånt kan vara svårköpt i ett äktenskap även om mannen har de vackraste ögon man sett.

Fia

ett bidrag till normaliseringsbekräftelsen. Under flera år levde vi på olika platser och träffades på helgerna. Visserligen var det hela tiden tillfälliga lösningar och vi hade ett gemensamt hem... Men det var lång tid och en mycket bra tid i vårt liv. Den gemensamma tiden ägnades i ringa grad åt sånt som tvätt eller städning - den gemensamma tiden var vi tillsammans. Det enda som verkligen har betydelse är ju att de två det berör båda är så tillfreds med levnads- och boendeformen att man kan komma överens om hur man organiserar livet. Frid till dej Fia, forums fräsch fläkt:) / mt

FylleFia

Läste om ett taget fall här på forum och blev ledsen. Ville skriva något klokt men inser att jag inte kan. Började istället tänka på mina egna lågvattenmärken. När jag gick ner på krogen i huset där jag och maken bor. En vardagskväll när jag fått "oväntade gäster" och behövde köpa en flaska rödvin, vilket gick bra till ett mycket högt pris. Krögaren som bara ville tjäna pengar skäms jag inte för. Men den yngre servitrisen som var med fick mig att känna skam. I månader efter så kved min själ när jag skulle ut eller in i huset och hon stod där utanför och rökte. Den kvällen jag köpte vinflaskan tyckte jag mig se förakt i hennes ögon, men kanske var det bara sorg, kanske var hon en anhörig? Oro.

Minne två: Vaknar att en snäll kvinnlig konstapel lägger sin hand på min axel och frågar hur jag mår. Bra Tack! Att jag somnat på gräsmattan i parken i en tydligen provokativ ställning - som hade fått en barnfamilj i närheten att larma - berodde ju bara på att jag var utarbetad!!! Nu ville jag bara sola. En liten festlig picknick i parken som gick helfel eftersom jag fyllt två halvliters läskflaskor med vin som jag tutat i mig. Polisen var snäll och lät mig vingla hem. Skam.

När jag en dag på förra jobbet mådde så dåligt av abstinens så jag var tvungen att ta min medicin på toaletten. Medicinen var en liten flygplansflaska med vodka som jag burit med mig i åratal ifall att...men den dagen svepte jag den. Lågvattenmärke nummer tre. Ångest.

Fia

att vi slutar tänka på våra lågvattenmärken, det mår man bara dåligt av. Man kan dra sej till minnes om man nån gång skulle få för sej att man kan dricka igen. Men jag mår bara dåligt att tänka på dom värsta tillfällena. Jag skulle vilja glömma och sudda ut men för varje nykter dag tycker jag att jag sonar det. Tyvärr finns det semesterresor jag inte ens vill tänka tillbaka på, jag skäms för mycket. Istället tänker jag på dom jag varit nykter på. Tyvärr alltför få men fler såna ska det bli.

Gläd dej åt att du ändrat livsstil och var stolt istället!

Pellepennan

Såg på nyheterna ikväll där ett bidrag handlade om en studie som just publicerats. Kom att tänka på dig, Raketforskaren.
Den handlade om en långtidsstudie, där man sedan 90-talet följt personer som hade blivit långtidsarbetslösa i krisen.
Man har nu kommit fram till att fler av dom hade fått alkoholproblem, än den grupp som fick behålla jobben.

Där ser man vilka häpnadsväckande resultat lite forskning kan ge!

Hoppas för övrigt att jycken inte boat in sig hos dig. Har han det så öppna fönstret och släng ut den!

(skrev han om jycken, men det måste väl vara så eller?)

//PP