Varit inne och kollat runt en liten tid, nu ska jag skriva själv också. Känns ovant att inse och beskriva att det varit en tid av tröst i vinet. Det är skämmit och fult i min värld att dricka för att läka sorg och smärta, men det är ju ett mänskligt fenomen och det är just vad jag gjort under en tid som kanske består av år. När glasen vin började att övergå i att tygla och döva sorg och smärta vet jag inte. Jag inbillar mig att jag drack mitt goda vin på ett annat sätt för några år sedan men kanske inte ens det är sanningen.

Jag dricker inte vansinnesmycket. Det är mera den belöning som vinet utgör och som många av er beskrivit här, som för mig är ett tecken på att det inte är ok. Det är liksom svagt att falla för alkohol och göra den till sin vän eller något tröstande, dövande... men vi är ju många som faller.

Jag tycker ni är många här som kommit till insikt och verkar så starka, det är skönt och jag känner igen mig i mångas beskrivning av hur naturen börjar betyda mycket, en lång vandring i skogen eller att sitta vid vatten i tystnaden.

En händelse som inträffat i mitt liv för en tid sedan har gjort att jag faktiskt vaknat upp ur min "slummer", en obehaglig händelse som jag inte ännu kan ta upp här men som både kom som en smocka rakt i mitt "duktiga" jag och som ett nödvändigt uppvaknande för det är massor i mitt liv som varit tokigt de senaste åren.

Utåt sett är jag en välfungerande (usch vilket uttryck) "duktig" (usch för det också) människa som klarar mer än de flesta utåt sett, men inuti är jag ofta en liten flicka som stretar på bara för att jag måste, annars rasar ju precis allt samman. Ett korthus har jag byggt mig och tappat bort mitt inre på något sätt. Det är ju för sjutton nu jag måste ta fram mitt "själv" igen... ett nygammalt "själv" kanske, den som får vara sårbar och be om hjälp ibland, inte klara allt så jäkla galant själv jämt.

Var börjar man? Jo lite har jag fattat... ett steg i taget...

Jag tycker om att läsa runt här. Många kloka tankar och mycket positiv anda. Vilken skön stämning här inne, det är fint det. Jag vill också hitta tillbaka, hitta rätt... tappade bort mig någonstans på vägen./Tilde

Tilde

Månader går och den känslan av tristess och saknad som jag kände i oktober har mer och mer övergått i en stabilare (ja just så) friskhet i tänket och görandet. Mina beslut o mina handlingar är ännu mera "jag" nu och det känns bra. Känns som jag gjort en diskrensning i hjärnan och kroppen har blivit renare, bättre yta och snyggare. Ja faktiskt. Har ni upplevt detsamma?

I början då jag var som mest aktiv på Forum tänkte jag mest hela tiden på att jag saknade "ett glas vin" och känslan av att "få vila" då jag druckit det. Den känslan har mojnat bort, nu tänker jag bara sällan att det skulle kännas bra att dricka något med procent över 0,5.
Förut hörde det till med vin till maten då det skulle vara festligt, där har en förändring skett. Det är mysigt på helgen nu att dricka andra drycker i mina goda vinglas och det känns gott att dricka alkoholfritt öl till maten ibland. Så sakta börjar det finnas nya livsnjutningar, gäller bara att se upp så det är "goda" sådana. Känner igen någon sida hos mig nu där det kan bli "frosseri" i det som känns lugnande och bra. Alla knep är bra tänkte jag förut men nu känner jag att jag får passa mig innan jag helt funnit lugnet o harmonin naturligt. Alla knep känns inte riktigt bra ändå.
Jag tror att om man druckit för mycket under en lång period så har man en hel del jobb med sig själv då man blivit kvitt sitt tokdrickande. Jag tror att det där förhållandet man skapat sig med alkoholen bottnar i sånt som bara inte försvinner med att man slutar dricka. Lätt att ta till andra medel... som det blir "för mycket av". Löser man inte upp alla knutar som gjorde att man började dricka för mycket så är det nog lätt att hamna i någon annan ovana. Kanske inte lika dålig som den man sluppit men ändå en flykt i den också. Kanske olika för alla... men det är så mina tankar går just nu.
Jag går inte hela tiden och är tacksam för mitt "uppvaknande" men då och då blir jag själaglad in i hjärtat för livet och det är skönt ha det så här som jag har det nu. Ska se till att det aldrig mer blir som det var under de svåra åren. Jag har en annorlunda känsla i mig att jag tycker synd om den jag var då. Den som inte redde upp det. Som inte fixade det hela. Det är kanske bra att känna så, jag är inte förbannad på mig utan kanske är det så att jag håller på att förlåta mig. Eftersom det är bara jag som vet hur jag betett mig egentligen så är nog den här processen bra... att förlåta mig själv.

Lycka till ni alla...

Pellepennan

Tack för ett bra och - för mig - tänkvärt inlägg. Önskar naturligtvis att jag får komma till känslan du beskriver.
Ser fram mot nästa besök!

//PP

Tilde

i juletid, alla ni som har betytt så mycket för mig... vi delade våndor och tankar under en lång tid och jag känner nån slags nostalgi men också tacksamhet att kunna gå vidare...själv. Tack alla ni, fasen vad bra att vi hade varandra!! Nu är läget lugnare i mitt liv, jag har hittat tillbaka till mig själv, gjort en flytt och livet har blivit rikare och jag klarar av att känna oro utan att döva. Snart nytt år, önskar er ett gott nytt sådant. Ser att en och annan "gammal" vän är inne nångång ibland. Kram och så...

till dig Tilde. Fint att livet är gott! Mitt också:) ... Ska slänga iväg en hälsning till Dompa också, såg att han lämnat avtryck i min tråd. Kram och allt det bästa till dig.... Och ja, så fint att vi hade möjligheten och modet att dela liv, att ge och få stöd av varandra / mt

Trevligt att se en "gammal" bekant! Jag tittar in ibland men känner inte dom som är här och känner mej inte delaktig i den kampen längre. Min kamp är över. Jag kan också känna lite nostalgi och vemod, vi kämpade tillsammans. Många lyckades tror jag, andra försvann bara.Det är skönt att vara förbi det. Jag hade lite kontakt på FB med några också men mitt lösenord till det kontot är borta ur minnet. Vi går vidare. Jag har för övrigt helt gått ur FB av olika skäl, det blir bara för mycket information från en del.

Mitt liv utan alkohol är väldigt bra. Under hösten har jag upplevt en del jobbiga saker, personliga problem, men aldrig att jag tänkt att alkohol skulle vara en lösning. Det är jag tacksam för. Alkoholen var för övrigt bäst i de goda tiderna, som humörförstärkare. På slutet för all del också ångestdämpande, det dämpade för stunden ångesten av att jag drack för mycket. Jag får ont i magen även nu när jag tänker tillbaka. Så hemskt det var. Så tacksam jag är för stödet jag hade här på forumet.

Jag kan ärligt säga att jag inte saknar vinet, inte vill dricka. Men nyår som är framför oss upplever jag som jobbig i alkoholens sällskap. Vi brukar fira med ett gäng varje år. Inga stordrickare men ändå, kvällen är lång med måltidsdrycker, tolvslaget och sen nattmat och dryck. Det är oundvikligt att en del i sällskapet blir berusade. Och det har jag väldigt svårt att klara av. Berusade människor. Sen upplever jag mej också som lite av en, tja, glädjedödare kanske. Jag sitter där och är nykter och blir lite irriterad när nån börjar bli fånig, toleransen är inte den bästa. Särskilt som jag annars inte är på så glatt humör. I år har vi faktiskt löst det genom att åka bort. Maken tycker också att våra nyårsaftnar börjar gå på tomgång.

Jag läste också Dompas inlägg hos Mulletant, glad att se att ni finns därute.

Gott nytt år kära vänner!

nya_mia

Det är bra att försöka förlåta sig själv. Jag försöker också och är på väg att acceptera saker som hänt. Men visst är det svårt! Och att alkohol varit inblandat gör det bara ännu mer svårförlåtet!

Tilde

"Jag klarar av att känna oro utan att döva" skrev jag 27:e december 2014. Ja, så är det ju. Jag provade att dricka lite vin ibland o tyckte att det går ju bra. Tänkte också att mitt vindrickande under de svåra åren hade en ångestdämpande effekt o var farligt för mig men att nu när livet har pusslat sig till rätta så skulle det nog gå bra att dricka lite vin igen. För det är ju behagligt o det är gott o det är avslappnande osv osv...
Igår (och någon gång tidigare) får jag precis samma beteende som under de svåra åren. Jag dricker inte lika mycket men precis samma beteende och jag inser att när det händer saker som får mig upprörd så träder detta beteende in. Och jag tycker INTE om det här.
Jag har läst mycket på Forum sista tiden o jag liksom längtar efter att skriva här igen. Känner inte ett totalt misslyckande, känner att jag kommit en lång bit på väg ändå. Jag har nog aldrig tänkt "aldrig mer alkohol " o tänkte att jag kan säkert dricka lite grann.
Jag tänker nu att jag lägger allt med alkohol åt sidan och ser hur det känns nu.
Mitt liv har lagt sig ganska bra till rätta o jag är mera harmonisk nu för tiden. Tankarna är klarare och jag har egentligen inget sug efter vinet, men gillar att dricka vin måste erkännas för mig själv. Gillar dock inte mitt mönster som tydligen ligger fastfruset i mig.
Å vad skönt att skriva igen!!!

Tilde

Ja Mt, det är något alldeles speciellt med forumvännerna och hela detta forum. Jag har saknat er! Har sett att du är inne o skriver ibland o likaså Santorini o då vet jag att ni finns. Det går bra för er o för Adde o andra, det gör mig glad.

Stingo

Läste ditt inlägg från 22.1.14 tilsammans med det du skrev idag. Ger mig en del att tänka på, eftersom jag går i mycket liknande tankar, som du beskrev då och också tillåter mig att dricka små mängder alkohol då och då.

Välkommen tillbaka

Tilde! Det facebook som vi hade minns jag inte lösenordet till, du får gärna skriva i min eller din tråd så hörs vi så tillvidare

Tilde

Tack, känns bra att vara tillbaka. Ja det är lätt att tänka att nu när det blivit gott i livet o harmonin börjar komma tillbaka så kan jag nog dricka något glas vin som innan det dövande drickandet började. Kanske någon kan, kanske långt senare eller inte. Jag bara märkte att mönstret satt i. Så vill jag inte ha det nu när jag mår bra. En skön morgon idag. Önskar er alla en bra dag!

Tilde

Mitt sätt att se på människor/händelser/upplevelser har förändrats sen jag började skriva i min tråd för några år sedan (det var på tiden tänker jag nu). En bra metod det här att ha alltsammans nedskrivet svart på vitt. Jag ser när jag tittar tillbaka att jag hade mycket mer av skam o skuld i mig då. Kanske då det gällde allt. Känner en lättnad i att inte behöva bära den känslan på samma sätt längre. Jag läser det jag skrev o tyder in någon slags förakt inför för mig själv framför allt. Jag kände så mycket skam för nästan allt som var jag. Sorgligt, man behöver ju vara snäll mot sig... helst då man har det tungt. Det är mycket destruktivt att känna skam.
Nu känner jag att jag kan andas igen, mina axlar är inte lika spända. Jag tycker det är så skönt att jag inte känner förakt längre. En resa också det... Jaha, det gjorde du bra Tilde :-) fortsätt på den vägen.

Jag har läst i mångas trådar sista dagarna. Det är underbart med igenkännande och många aha upplevelser.
Tyckte det var så träffade som AJ skrev i januari, att alla vi som dricker för mycket eller på fel sätt kanske är missförstådda genier egentligen. Sårbara, sköra själar som måste döva våra känslosamma inren med alkohol skrev AJ Jag har ofta tänkt tankar i samma riktning, att det är känslorna som ställer till det för mig. Jag har svårt att distansera mig, koppla bort vid tillfällen då jag absolut hade vunnit på att bara gå undan, tänka på något annat. Då tar istället känslorna överhand o jag kan eller snarare vill inte tänka logiskt utan följer mina känslor som om de vore obrytbara vilket de ju inte är i andra sammanhang, på jobbet tex. Ofta hade jag vunnit mycket på att koppla bort känslorna och tänka logiskt. Detta blir ett mönster som gör att jag känner mig sårbar o skör. Förut utlöste detta ett sug efter att döva med vin, gör det fortfarande men nu är jag uppmärksam på det o gör något annat som känns bra. Har många små projekt som jag kan slänga mig på o gå i förbund med...ogräs tex :-)
Slipa o måla om gamla skåp ett annat...
Vore dock mycket bättre att lära sig hantera känslorna som svallar o svänger när man inte alls har lust till dessa stormar. Lugnet inom mig räcker så gott för att mitt liv ska va gott att leva. Behöver inte mer spänning, eller stormar i form av känslor.
Jobba på detta är nog mitt sommarjobb... Att inte låta känslorna ta över i vissa lägen där mitt logiska tänkande kunde få lite mer att säga till om.
Alla genier :-) här, det är så stärkande att läsa era tankar!!! (lånar det uttrycket AJ)

lousiani

Sitter här bakfull igen igår kalla min dotter mig alkolist mamma tog åt mig rejält. Men den senaste tiden har det varit en uppförsbacke jag vet inte när det gick fel men nånstans på vägen började jag döva ångest med alkohol och mycket saker i livet hände på en gång så det blev en tillflykt sen gick jag behandling och blev nykter ett tag sen efter jag avsluta där så va jag i gång igen med barn hemma vilket jag lovat att jag inte ska göra. Nu har jag kommit till den punkten att det känns som jag är död inombords behöver hjälp men vill inte gå fler 12 stegs behandlingar nu

Dompa

Hej kompis! Ville bara det...titta in och säga hej. Hoppas allt är ok med dig och ongen din. Saknar dig ibland...du var så rak, även om du själv kanske inte upplever det så. Kärlek...och så./R

Vickan

Ny och knäckt
Känner mig som världens sämsta människa! Jag har efter många år som egen företagare, mamma till 2 barn och sambo sen 16 år börjat dricka vin för att slappna av och inte behöva känna ansvar osv. Har diagnosen utmattningsdepression efter att ha drivit på mig själv till vansinne. Tömmer en vinare och mer om det finns, dricker ensam! Har fått nog av mitt beteende och vet inte varför jag valde denna väg??!

Tilde

Mer än fyra år sedan jag började skriva här. Det var fantastiskt att hitta någonstans att få vara mig och jag ser forumet och er som en av mina livlinor.

Jag minns hur jag kunde känna mig så ensam i min situation och hur skönt det var att få vila här i min tråd där människor kom och gick som kunde få mig att känna att jag inte var ensam i det jag gick igenom. Jag är oändligt tacksam. En hel del krokiga vägar för mig under de här fyra åren men saker och livet har klarnat. Känner mig mycket starkare nu.

Alla som jag "träffat" här och som vi gett och tagit, stött och blött... Alla goda, kram och varma tankar.