Varit inne och kollat runt en liten tid, nu ska jag skriva själv också. Känns ovant att inse och beskriva att det varit en tid av tröst i vinet. Det är skämmit och fult i min värld att dricka för att läka sorg och smärta, men det är ju ett mänskligt fenomen och det är just vad jag gjort under en tid som kanske består av år. När glasen vin började att övergå i att tygla och döva sorg och smärta vet jag inte. Jag inbillar mig att jag drack mitt goda vin på ett annat sätt för några år sedan men kanske inte ens det är sanningen.

Jag dricker inte vansinnesmycket. Det är mera den belöning som vinet utgör och som många av er beskrivit här, som för mig är ett tecken på att det inte är ok. Det är liksom svagt att falla för alkohol och göra den till sin vän eller något tröstande, dövande... men vi är ju många som faller.

Jag tycker ni är många här som kommit till insikt och verkar så starka, det är skönt och jag känner igen mig i mångas beskrivning av hur naturen börjar betyda mycket, en lång vandring i skogen eller att sitta vid vatten i tystnaden.

En händelse som inträffat i mitt liv för en tid sedan har gjort att jag faktiskt vaknat upp ur min "slummer", en obehaglig händelse som jag inte ännu kan ta upp här men som både kom som en smocka rakt i mitt "duktiga" jag och som ett nödvändigt uppvaknande för det är massor i mitt liv som varit tokigt de senaste åren.

Utåt sett är jag en välfungerande (usch vilket uttryck) "duktig" (usch för det också) människa som klarar mer än de flesta utåt sett, men inuti är jag ofta en liten flicka som stretar på bara för att jag måste, annars rasar ju precis allt samman. Ett korthus har jag byggt mig och tappat bort mitt inre på något sätt. Det är ju för sjutton nu jag måste ta fram mitt "själv" igen... ett nygammalt "själv" kanske, den som får vara sårbar och be om hjälp ibland, inte klara allt så jäkla galant själv jämt.

Var börjar man? Jo lite har jag fattat... ett steg i taget...

Jag tycker om att läsa runt här. Många kloka tankar och mycket positiv anda. Vilken skön stämning här inne, det är fint det. Jag vill också hitta tillbaka, hitta rätt... tappade bort mig någonstans på vägen./Tilde

Stigsdotter

Så härligt att läsa dina tankar. Och visst är det bra att unna sig och därmed också unna sig att känna ALLA känslor, även sårbarhet och ledsenhet. Jag tror att om vi tillåter oss att känna, att vara med på riktigt, så kan vi också lättare hitta konstruktiva lösningar, om det är så att det behövs. Exempelvis att man blir ledsen av något som någon annan säger. Nu när våra känslor är rena, d.v.s. inte uppblandade med den skamkänsla som funnits mest hela tiden hos åtminstone mig, och annat dåligt-mående som ett resultat av vårt drickande, så är det lättare att stå upp för sig själv, att ifrågasätta och att kräva förändringar. Men - vi klarar också av att bara vila i känslan: jaha, idag känner jag mig lite ledsen, men det är OK...

Tack för att du delar med dig av dina tankar, hoppas ni lyckas plocka russinen ur MITT bludder också ;-)

Tilde

har jag upptäckt att det är också, Stigsdotter. Den skamkänslan fanns alltid i vägen förut. Själv visste jag inte var den kom ifrån förrän jag hamnade här på Forumet och läste om den överallt fast i många olika formuleringar.
Och nu när mycket klarnat vill jag förändringar, jag vill hitta konstuktiva lösningar som du också skriver. Det är samma mönster. Blir sådär peppad nu. Hittade många russin där... Vad skönt att dela tankar. Kramar om tillbaka...

höst trollet

Hoppar in och önskar dig många nya russin.. ;-D
Tycker det är härligt att läsa dina funderingar, de peppar mig ;-)
Morgonkram / trollis

Harry den Trötte

Hur är det idag? Har du haft en bra helg? Har förstått att du också är en grubblare, något särskilt du funderar kring just nu?

/H

Tilde

blev jag att du tänkte på hur jag har det. Tack Harry.
Jag är en grubblare som du har förstått, jag jobbar sedan något halvår tillbaka verkligen hårt på att inte bekymra mig för det som varit, mera se till det jag har omkring mig nu och jag försöker att mera aktivt ändra på saker som inte känns bra.
Vill också hitta glädje, det som gladde mig förut som jag tappade bort.
Så har jag också fått en insikt i att ett nytt sätt att tänka och handla ju ofta är en inkörsport till något nytt i livet. Borde våga mer och skulle gärna komma dithän att jag tar ett stort kliv. Jag tror jag behöver det.
Successivt blir jag bättre på det nya tänket i alla fall.
Min helg har varit bra och du har så rätt, jag funderar just nu.
Skrivit tidigare att jag sätter min kärleksrelation under förstoringsglas och det är där jag fortfarande är. Har mycket grubblerier.

Hoppas din helg var bra och utan ångest. Jag har inte hunnit läsa något än.

Jag blev verkligen så glad att du frågade hur jag har det idag, omtänksamt av dig.

Harry den Trötte

Jag har förstått att du funderar kring din relation. Det är ju inte helt ovanligt att man börjar ifrågasätta sådana saker när man börjar nyktra till. När man dricker mycket bedövar man ju sig själv och bryr sig kanske inte så mycket om skavanker i förhållandet.

Paradoxalt nog verkar det vara ganska vanligt att det är den nyktre alkoholisten som väljer att avbryta ett förhållande. Kan säkert upplevas som otacksamt av den andra parten som tycker att den fått utstå mycket och ändå stannat kvar men samtidigt måste man givetvis följa sina (nyupptäckta) känslor och se till så att man trivs med sin livssituation.

Jag hoppas att du till slut kommer fram till vad som är bäst för dig, men ta god tid på dig, det är nog inte bråttom med beslutet. Viktigare att det blir rätt.

Själv mår jag betydligt bättre nu, den diffusa ångesten(som i allt väsentligt är alkoholgenererad) har släppt och jag känner mig nu åter normal. Var på mitt första möte med psykologen i morse, det kändes bra. Nu ska vi gå till botten med vad mitt alkoholmissbruk handlar om.

Vi håller kontakten.

/H

Tilde

nu har det brustit, nu är det bara massor av gråt. jag gråter för det som aldrig kommer bli. det var detta som skulle ut tror jag.
din omtänksamhet. det du skrev tryckte på alla mina ömma punkter och nu är det förtvivlan och det är befriande.

jag är glad för din skull Harry, det kommer att bli jättebra med psykologkontakten. ni ska hitta vad ditt missbruk handlar om, det är den vägen man måste gå. jag gråter när jag skriver, detta är inte likt mig, idag är jag förtvivlad och ledsen och jag är dig evigt tacksam... skrattar när jag hör vad jag skriver... tokigt och förlösande.

omtänksamhet...
tack Harry.

Harry den Trötte

Det är bra att jag kunde hjälpa dig med någon pusselbit. Jag hoppas att det leder till något gott.

/H

höst trollet

Ja du Tilde, jag tror att vi stoppat undan så mycket känslor av olika slag.. Att vi inte tillåtit oss att känna.. Att vi "dränkt" känslorna så många gåner så att de genom åren blivit lite trubbiga.
Precis som så mycket annat som vi lindat in i vindimmorna.
Det kanske är som att putsa ett par skitiga glasögon.. Var det så här världen såg ut?
Var det så här det kändes?
Som jag ser det, är du modig! Du möter känslorna och låter dem vara det de är, känslor..
Du reflekterar innan du agerar..
Jag hoppas att din dag blir fylld av skratt och leenden idag!

Kram /trollis

Tilde

"Alla människor behöver någon inför vilken man duger och är tillräcklig,
om inte annat så inför sig själv." skriver Göran Larsson i "Skamfilad".

När de människor som verkligen älskar en för den man är, försvinner... ja det kan vara en gammal förälder som dör eller mor-eller farförälder... När skaran av människor som alltid funnits där och för vilka man får göra sina misstag men ändå alltid blir älskad, när den skaran minskar så blir det ett tomrum.
Då min gamla katt dog i slutet av sommaren så var jag så förtvivlad. Han fick all min sorg efter dem
som inte fanns mer i livet. Jag kände mig totalt ensam. (vilket jag inte är, men känslan var
sådan)

Nu är jag rädd för ett uppbrott i "kärleksrelationen". Jag är rädd för tomrummet. Konflikter
avlöser varandra i en strid ström, inte stora aggressiva konflikter, nej det går lugnt till men det
är tärande och tröttande. Jag känner så starkt att det är just det Göran Larsson skriver om som
jag behöver som mest nu och som jag i min relation inte får eller har förmågan att ta emot.

Det är också ett nederlag, att det inte funkar. Jag klarar det inte, duger inte att hålla ihop, att ta vara på den fina delen.

Här finns mina funderingar just nu. Detta vore ett gott tillfälle att köpa vin och sticka huvudet i sanden. Nu ska jag igenom det här, utan vin och jag ska ta ett beslut. Jag kan bara tänka klart och handla riktigt då jag är klar som jag var förut innan livet vände riktning.
Om jag ska ge relationen fler chanser eller inte, handlar det om nu.

Just i den känslig period som jag ändå fortfarnde på sätt och vis befinner mig i, ska kanske ett uppbrott till. Är det inte så att man alltid står ensam då det blåser som mest.

Konflikterna o missförstånden i relationen fick många gånger min bägare att rinna över. Jag hade för mycket av närliggande händelser som var obearbetat eftersom jag under kanske en femårsperiod bara körde på utan att reflektera över att jag själv behövde omsorg.
Under de många åren var jag stolt o stark i kampen för det allra viktigaste.
Med resultatet att jag vaknade upp i våras efter den "resan"... helt slut. Det som väckte mig var mitt stora bottenplask, som blev min skam... skuld.

Har varit en kamp upp igen.
Sommaren var en tid av återuppbyggnad, jag gjorde det med hjälp av en riktigt god vän och nära. Men
jag känner nu att där jag som mest hade behövt få mitt stöd var det svårast att få det. Det har
blivit tjurigt där jag längtat så hett efter omtanke. Det tar min energi. Ord och förklaringar hjälper inte.

Nu har jag varit i det här tänket i två dagar. Jag har grottat in mig och känt att jag anfallit demonerna och slagits med dem.

iom detta skrivna så ska jag ut ur grottan. Jag sprudlar inte av glädje precis men jag känner tillförsikt.

Tilde

att jag såg så pigg ut när jag vaknade trots inte så många timmars sömn... Resultatet! Min dryck består av många goda teer numera och mycket vatten.
Sover "ren" sömn och känner verkligen mig faktiskt utvilad och ...lycklig mitt i alltihop.

Jag tar nya krafttag för det som jag vill ska bli bra.
Endel saker ÄR redan bra, annat SKA bli bra :)

Styrka till er alla där ute denna kulna fredagmorgon!
Den här dagen gör vi bra.

Tilde

Känner idag en lite nyfunnen känsla av tacksamhet...
över att ingen direkt oro hotar längre, inte någon akut oro alls.
Ibland på natten kan komma en eftersläng av oro från förut men då jag tänker efter blir den ofarlig för det är enbart en "känsla" från tidigare perioder i livet då det fanns orsak till oro. Känslan är obehaglig men den är inte överhängande eller något hot för saker och ting har förändrat sig. Då kan jag nästan vila i att känna hur oron känns och sedan släppa.
Att jag börjar förstå hur jag ska handskas med det här är något som jag känner "räddar mig"...

...och... peppar peppar... jag har inte i mitt liv behövt ha ont i min kropp. Idag känner jag en ovanlig och skön tacksamhet över att jag inte har ont i kroppen, det är ju så lätt att ta för givet egentligen.

Val har funnits i mina tankar sista tiden...
Val kommer att göras, vi gör dem hela tiden, stora val och små...både i relationer och i vardagsliv. Livet formas ju ständigt av våra val och ska så vara.

Känner att jag samlat ihop alla mina sinnen och huvudet är med.

Har framtidstro och nutidstro.

Önskar er alla en fin helg och skickar en näve energi och styrka till er mina forumvänner!

Stigsdotter

i citatet från Göran Larsson

"Alla människor behöver någon inför vilken man duger och är tillräcklig,
om inte annat så inför sig själv." skriver Göran Larsson i "Skamfilad".

..."om inte annat så inför sig själv". Det är viktigt tror jag. Åtminstone för mig. Jag tar fasta på att så småningom duga inför mig själv för det är nog där jag har mitt problem. Om jag inte känner att jag duger tycker ingen annan det heller. Jag brukar söka bekräftelse och stöd utifrån men det är bättre att duga inför sig själv. Om man gör det tror jag också att man är stark nog att formulera vad man behöver och också att be om det från andra.

Jag känner igen mig i detta du skriver: "att där jag som mest hade behövt få mitt stöd var det svårast att få det". Så känner jag också i min relation. Kanske har man olika förväntningar på vilket slags stöd man förväntar sig av varandra i olika situationer. Helt säkert är det så. Och att vi kanske inte alltid berättar vilket slags stöd vi behöver. Fast ändå. Bryr man sig om så försöker man. Jag minns när jag betedde mig irrationellt (och helt normalt tror jag) när min mor dött och min man sa till mig där jag satt på mammas köksgolv bland det hemmagjorda julpyntet och grät: "jag kan inte hantera din sorg". Detta var lite tankar som poppade upp här när jag läste...

höst trollet

Stigsdotter, när jag läser din "sorgbeskrivning" så slår det mig att det är lite som i Ronja rövardotter, när Skalle-Per dör och Mattis blir förtvivlad..
Du har rätt i att ingen av oss, kan hantera någon annans sorg..

Det enda vi kan göra, är att finnas där.. Och för många människor, så gör det SÅ ont,(speciellt om man är van att ha alla "lösningar" till hands) att man backar..

Kanske måste vi också bli mer öppna och precisa i vår kommunikation om VAD vi vill ha för typ av stöd/reaktioner från våra närmaste.. Ingen av oss är ju tankeläsare..?!

Ibland, är det bästa att inte göra något alls,utan sas "jobba med händerna på ryggen" trots det svåra man ser..DET duger ibland riktigt långt!

Jag tror att det hänger ihop med vår självbild.. Och den kan bara vi själva jobba med. Vi kan få feedback, input etc, men det är ju bara vi som vet hur arbetet fortskrider inuti..
Det är vi som väljer våra tankar om oss!

kram /trollis

Tilde

Inte massor av sömn, lite småtrött men alltid klar i knoppen numera när jag åker till jobbet :)
Skönt!!!

Tilde

Tack Dompa, för att du tänkte på mig. Det värmde alldeles speciellt just nu ska du veta.
En sådan där klarvaken natt nu med många tankar. Förut när jag hade nätter som denna fick jag oro och panik för alla tankar och gammal sur ångest som ville fram men som jag var tvungen mota i dörren för det var så kaotiskt inuti mig.
Numera kan jag vara vaken då och då en sådan här natt och tänka i och för sig, känna en svag oro men jag har ingen känsla av att jag vill döva med vin och det är skönt. Jag kan ta det ganska bra för vad det är. En vaken natt.
...och det är ett framsteg i sovkonsten och konsten att leva. Att våga att inte vara rädd för natten och en trötthet dagen efter. Det spelar inte så stor roll, bara man inte är trött av vin.

Aaa, det är svårt ibland att göra sina val. Jag funderar i natt på min relation. Lägger mycket kraft på tankar och borde nog vara på ett annat livsforum när det gäller just den saken. Fast allt hör ihop...

Jag är rädd för uppbrott och jag är rädd för en stor tomhet. Men egentligen så vet jag att jag klarar även detta. Men jag vill inte för det känns som ett nederlag att inte lyckas få ordning på det här.

Försöker lära mig att tänka annorlunda och det har gått bra sista tiden men just nu har jag fallit ner i ett dåligt tänk. Då sviktar självförtroendet.

Önskar er alla snart en god morgon :)
Nu ska jag sova några timmar innan klockan ringer.

Dompa

Även min natt präglades av tankar på uppbrott...och vaken var jag. Inte heller jag tänkte tanken på att glaset kanske kunde ha gett mig lite (fylle) sömn. Jag bara lät det bero. Konsten att sova...eller låta bli. Där har vi nog hittat rätt!!! Så länge man inte är bakfull så fixar man en dag trots att man ej har sovit. Den är ju inte farlig dagen, den må vara trött och seg...men utan skam!

När det gäller uppbrott...har jag inget vettigt att tillföra. Är det ett nederlag? Till viss del! Men ibland får man lägga sig på rygg och sluta kämpa emot...när alternativet är ensamhet i tvåsamhet. När tanken är född; Är detta rätt? Då tror jag man redan har svaret. (Tror skrev jag...så ingen behöver hetsa upp sig. Jag uppmuntrar inte Tilde till uppbrott...jag bara tänker lite runt omkring.)

Hoppas du får en bra dag Tilde...trots nattvakan. /R

Dompa

Spånar vidare. Tänker på barnens badmadrasser (finns det ordet?). Du vet sånna där plastgrejjer som man ser på sommaren. Leksaker.

Ofta går det hål i det dem. Pyspunka...då finns det finurligt (?) nog en liten plastbit som man kan laga med. Tejpa igen....men då vet att man att det är "lånad" tid. Madrassen ÄR sönder och förr eller senare måste man skaffa en ny.

Yep! Djup som satiken...kan vara sömnbristen! Kram/R

Stigsdotter

Ja du Dompa, det var ju en liknelse det. Men det ligger nog någonting i det, man kanske lappar lite provisoriskt... å andra sidan har punkan som jag lagade på min cykel hållit i evigheter :-)