Varit inne och kollat runt en liten tid, nu ska jag skriva själv också. Känns ovant att inse och beskriva att det varit en tid av tröst i vinet. Det är skämmit och fult i min värld att dricka för att läka sorg och smärta, men det är ju ett mänskligt fenomen och det är just vad jag gjort under en tid som kanske består av år. När glasen vin började att övergå i att tygla och döva sorg och smärta vet jag inte. Jag inbillar mig att jag drack mitt goda vin på ett annat sätt för några år sedan men kanske inte ens det är sanningen.

Jag dricker inte vansinnesmycket. Det är mera den belöning som vinet utgör och som många av er beskrivit här, som för mig är ett tecken på att det inte är ok. Det är liksom svagt att falla för alkohol och göra den till sin vän eller något tröstande, dövande... men vi är ju många som faller.

Jag tycker ni är många här som kommit till insikt och verkar så starka, det är skönt och jag känner igen mig i mångas beskrivning av hur naturen börjar betyda mycket, en lång vandring i skogen eller att sitta vid vatten i tystnaden.

En händelse som inträffat i mitt liv för en tid sedan har gjort att jag faktiskt vaknat upp ur min "slummer", en obehaglig händelse som jag inte ännu kan ta upp här men som både kom som en smocka rakt i mitt "duktiga" jag och som ett nödvändigt uppvaknande för det är massor i mitt liv som varit tokigt de senaste åren.

Utåt sett är jag en välfungerande (usch vilket uttryck) "duktig" (usch för det också) människa som klarar mer än de flesta utåt sett, men inuti är jag ofta en liten flicka som stretar på bara för att jag måste, annars rasar ju precis allt samman. Ett korthus har jag byggt mig och tappat bort mitt inre på något sätt. Det är ju för sjutton nu jag måste ta fram mitt "själv" igen... ett nygammalt "själv" kanske, den som får vara sårbar och be om hjälp ibland, inte klara allt så jäkla galant själv jämt.

Var börjar man? Jo lite har jag fattat... ett steg i taget...

Jag tycker om att läsa runt här. Många kloka tankar och mycket positiv anda. Vilken skön stämning här inne, det är fint det. Jag vill också hitta tillbaka, hitta rätt... tappade bort mig någonstans på vägen./Tilde

Jag började inte räkna dag 1 och slutade tvärt utan det tog tid och många "försök" att dricka normalt, men min resa började när jag loggade in här och bestämde mig för att jag ville ändra mig. Ta hand om dig!
Sommar

Tilde

Att vi finns tillsammans här på forumet betyder så oerhört mycket för mig. Det blev så klart för mig för en stund sedan då jag skrev i Stigsdotters "konvent-tråd", att ni är så väldigt viktiga i mitt liv. Här skriver jag o läser, tar emot era erfarenheter o ger av mina, funderar runt allt som händer. Och endel är sådant som jag ALDRIG pratar med någon annan om. Visst har jag några riktigt goda vänner som vet det allra mesta om mig men här skriver jag även om det som är omöjligt för mig att prata med dem om... så är det.

Era inlägg värmer ska ni veta.
Idag känns inte jag lika skör.

höst trollet

Tilde, troll-vännen!
DU betyder väldigt mycket också! Det känns lite som en "tvilling" i tänket..
Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka på konventet, annars skulle jag göra det (iklädd i trollkläder*fniss*)
Jag tror att vi är ett härligt, brokigt gäng, som säkert skulle "rocka ändan" av dem Helt utan alkohol ;-D
Kram /trollis

Tilde

går genom många av våra forumtrådar. Är det kanske hösten, är naturligt min första tanke. Men nej, det tror jag inte. Jag välkomnar ju hösten och tycker om det murriga, det disiga och den halvruttna löv och jordlukten som bara finns nu. Jag tycker om att det blivit lugnt efter sommaren.

Jag har själv känt håglösheten och tristessen de senaste dagarna, diskberget växer och tvätten tvättar sig inte själv, ingenting känns roligt eller motiverat... Det är ingen katastrof att det är stökigt i mitt hus, mera känslan av fara i att jag känner modlöshet. Den modlösheten ledde mig under senaste åren till det jag inte längre vill ha.

Jag tänker att det alltid varit så här, jag är en känslomänniska, mitt liv "rullar inte bara på". Jag lever det känslomässigt starkt, nöjer mig inte med att det "lunkar på". Kanske är det där som problemet lurar. Toppar och dalar kan bli för starka och vid både topp och dal kan det i kritiska tider i livet bli uppenbart att det är farligt att berusa sig ännu mer. Jag skriver ännu mer, för om man är en sådan känslomänniska så borde det vara nog att berusa sig med livet självt...

För mig så tror jag att det är just de där markant håglösa, trista dagarna som jag behöver acceptera. Acceptera tristess, modlöshet och att vara låg. Det är inte farligt. Jag tror starka känslor är en del av mitt liv, det är jag, det hör till. Jag vill bara lära mig att handskas med den som är jag, för jag är så van vid mig och kan inte tänka mig ett liv utan toppar och dalar.

Nu en ny dag på gång. Den är disig, grå och murrig, full av halvruttna löv och jordelukt… Jag visste inte förut att detta skulle bli min nya passion.
Ny dag
Nya intryck…

Harry den Trötte

Läste din tråd och kände igen mig mycket i det du skriver. Har också alltid varit väldigt duktig, presterat och levererat men samtidigt aldrig känt mig nöjd. Har alltid levt i framtiden och inte i nuet.

Har använt alkoholet för att kunna stanna i stunden, vilket funkat kortsiktigt men när ruset lagt sig och bakfyllan satt in har jag alltid fler problem än innan att lösa.

Tilde

Det känner jag igen...
Allt man inte tagit itu med i stunden utan försökt att döva lite. Blir det till år som man handskas så med livet, ja, då då blir det som ett berg till sist att ta sig an. Har man dessutom vant sig vid att linda in med vin så är det ju lätt att fortsätta så, tills det spricker.

Bara att nysta upp, bit för bit...
Vi fixar det tillsammans
men ändå var och en...

Stigsdotter

...käcka ord. Jag älskar hösten! På något sätt är det som om jag får prestationsångest av sommaren - man ska göra så mycket, måste vara ute hela tiden. På hösten är det OK att mysmurra, tända en brasa, läsa en bok. Att gå i skogen och sparka i lövhögar är ju jättetrevligt, men det mörknar tidigt så då är det OK att gå in :-)

Känner mig nöjd och tillfreds med livet just nu och passar på att sprda lite här. Kram från mig.

Vimmsa2

Stigsdotter....denna stress för att utnyttja varje gnutta sol och alla "vad ska ni göra i år, ska ni resa någonstans, ska ni hitta på något roligt i sommar, vad har ni gjort i sommar, har ni varit någonstans blablabla i oändlighet! Som att någon egentligen bryr sig om vad jag har gjort, de vill ju bara berätta om sin egen semester. Usch nu lät jag cynisk och kanske dömer jag andra efter mig, jag är inte själv särskilt intresserad av vem som varit i Turkiet och vem som varit i Thailand, så vida se inte har någon rolig semesterhändelse som de vill berätta om :)

Kram/Maria

Dompa

Läser era kommentarer och kan inte hålla med. Vi människor är så olika. Jag blir urdeppig när hösten kommer...inte för att jag ogillar årstiden. Hösten ÄR vacker...men efter den följer vintern. Den årstid när jag bara vill gå i ide. Sex månader av regn (!), rusk och kyla. Två dagars vintervykorts skönhet...men jag ser den ej...då jag vet vad hur den smältande snön kommer att te sig.

Precis som Tilde ser jag en del håglöshet i trådar. Tacka fan för det...nu ska vi stanna inomhus i ett halvår och gå oss själva och våra nära och kära på nerverna. Fredagsvinet blir den enda ljuspunkten. Jaha...det var ju sura tankar. Ha det gött (Villervalles ord) och försök ta vara på dagen. /R

Tilde

Hösten, vintern, slasket... det kan vi ju inte göra något åt. Bara gilla läget... Hör ofta att det är mörkret denna årstid som gör oss trötta och håglösa och det stämmer säkert, vi behöver ljuset.
Men man kan ju alltid köpa sig en motorcykel ;) när det mörknar på. Jag tror vi gör olika saker för att förgylla våra mörka årstider och det är ju liksom en finess med det. Samtidigt tror jag att den där tristessen måste tillåtas, att kunna ha tråkigt... Jag tror verkligen det, fast jag tycker det är svårt själv, jag har mina toppar och dalar. De är triggers har jag förstått och kan inte arbetas bort tror jag men hanteras. Jag vet att jag själv blir starkare om jag följer med i toppar och dalar utan att döva dem.
Jag har aldig blivit verkligt deprimerad av mörkret, men för några år sedan längtade jag alltid till något varmt land eller till sommaren då det var vinter.

Jag har upptäckt i år att jag gillar att lukta på den där jord och halvt förmultnade lövlukten som någon annan säkert tycker är helt omöjlig att känna. Det är nåt speciellt i år. Allt är nytt, jag tänker annorlunda, som att dyka upp från en mångårig simtur under vattenytan...och då känner jag dofterna igen.

Dompa, jag unnar dig verkligen den nya cykeln, skojar med dig lite bara...njut ikväll...
ha det bra alla ni och tänd ett ljus när det mörknar ;)

NyMan

Jag håller med Tilde; Det är bara att gilla läget och försöka hitta andra sätt att stå ut med tristess och livsleda UTAN att föda illusionen om att den inte finns i vinskimret. Hur man gör är en annan femma och helt uppenbart rasande individuellt. Jag sitter och lyssnar på Mando Diaos Frödingexposé "Infruset" och är emellanåt så tagen och berörd att jag ryser och gråter (främst när den formidabla sångarduon når fram till:

"...Och det är, som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung")

Som jag sa till min fru imorse:

Klarar man av att överbrygga så fasligt många år som skiljer mellan Fröding och Mando Diao och skapa något som berör så direkt och starkt att man nästan tappar andan när man lyssnar, ja då har ju hela ens existens berättigande; När man "connectar" med och berör andra människor, då lever man, då finns man och då vet man vad det är att vara människa. Både du Tilde och du Dompa connectar och berör människor varje dag härinne på Forumet och jag hoppas att ni känner hur mänskliga det gör Er, ni är extremt viktiga varelser, för mig iallafall och jag är övertygad om att det gäller för många andra här också.

Jag behöver insomnandet, det introverta och det melankoliska. Jag behöver träna mig på att befinna mig i det tillståndet, utan att tycka synd om mig själv och vilja ha konstgjord tröst och lindring. Det är mycket bättre att sätta sig med gitarren och utnyttja kraften i melankolin och väntan på återfödelse, så kan man kanske göra konstruktivt av de här starka känslorna.

Jag knåpade ihop en låt för någon vecka sedan när jag befann mig i melankolins dalgångar och vandrade. Tänkte publicera texten i min egen tråd och ni kan läsa den där om ett tag om ni vill.

Jag är inget offer för omständigheter eller dåligt väder. Jag styr över mitt liv, mina beslut, mina tankar och mina handlingar; Jag påverkar mitt liv. Gillar jag inte hur det ser ut så har jag kraften att förändra det.

Så, upp med näsan ovanför vattenytan, allihopa, dra ett djupt andetag och KÄNN kraften som finns inneboende att göra det man behöver göra för att må bra, hälsar NM.

PS. Lyssna gärna på "En sångarsaga" från "Infruset". När elpianot börjar pumpa på en bit in i låten och den spruckna desperationen färgar rösterna, ja då LEVER i alla fall Den Goda Anden. Det känner man helt tydligt att han rockar loss därinne!

Tilde

Ditt inlägg berör mig otroligt mycket, utstrålar vilja och kärlek till livet...
Ibland, som nu blir jag extra påmind om hur vi ger varandra kraft här på Forumet, hur viktiga vi är för varandra. Jag suger åt mig av den goda kraften och lyssnar på "en sångarsaga".

Dina tankar inspirerar och ger mig styrka som får följa med in i helgen.

Tilde

Tilde

Mycket jobb senaste tiden, påtagligt just nu är att jag känner att jobbet föder energi. Idag en ledig dag och jag känner mig stärkt av händelser som peppat mig senaste dagarna.

Jag känner själv att jag senaste tiden varit så mycket mera i balans och mera utvilad, aldrig börjat jobbedag med vin-trött huvud numera... jag känner en annan lätthet i mig själv.

Och... det som jag verkligen märker är att jag fått så mycket tillbaka sista tiden. Av människor i vardagen. Vid tre tillfällen i denna helgen har olika jobbarkompisar sagt såna spontana fina saker till mig som gått rakt in i mitt hjärta...
Jag suger på det här som en god karamell och blir så varm. Jag tror helt enkelt att jag inte var mottaglig förut under de "vin-stress-oroliga" åren. Har vunnit så mycket på att ta itu med det som var mitt undflyende liv.

Nyss ringde jag ett samtal till en helt anonym människa ute i landet någonstans för att beställa några varor... och där blev till ett superfint samtal och då kände jag bara att klarhet föder klarhet :)

Här finns så mycket mera ork och lust nu... och vad fint det känns att vara "med" med hela sig...

NyMan

...UNDERBART att läsa och förstå att du känner på ett liknande sätt som jag: Plötsligt märker man att man befinner sig där, mitt i det riktiga livet och är MED!

Visst är det både spännande och lite skrämmande!? Vart tog all den där andra tiden vägen någonstans?? Konstigt...;-)

höst trollet

med dig Tilde ;-D

Visst är det både jobbigt och fantastiskt med känslor :-)
Det bästa med att inte förneka dem, är att livet faktiskt blir så mycket rikare..

För när vi kapar "dalarna" med alkohol, kapar vi faktiskt "topparna" också..
.. Och till slut blir livet en smal difus och grå strimma som vi mödosamt vadar igenom..

Det är mycket bättre såhär!

kram / trollis

vill.sluta

Du sprudlar av possetiv energi när du skriver!
Det formligen glänser av lycka och välmående av dina bokstäver!
Skön känsla, håll fast vid den. Tänk tillbaka på hur det var med jämna mellanrum när man får pappegojan på axeln som säger:
-Det går bra nu, du borde.........

Nej det borde man inte! Känn hur skönt du mår nu, i bröstet i huvudet!
Du älskar alla och alla älskar dig när du är såhär.
Du är fantastisk!
Love it!!!!!
//A

- jag tittade in i Filosofiska rummet när du var där med Dompas lusekatt. Då hade jag precis börjat ta till mig insikten att vår kisse R (som Dompa:) aldrig mer skulle bli sitt gamla kattjag. Filosofiska rummet är en fantastisk plats i vårt fantastiska forum. Ska dricka mitt morgonkaffe där och lyfta upp tråden:)

Varm kram till dig - det är härligt att få dela dina upptäckter i det nyktra livet! / mt

Dompa

Senaste veckan har unna spökat runt i mitt huvud. I alla möjliga sammanhang. Från att unna sig till att vara sjuk till att unna sig att känna. Kanske är det det sistnämnda vi har börjat pyssla med? På gott och ont! Just nu lockar flaskan inte alls...hur skulle den kunna toppa alla dessa känslor som nu rasar omkring i mig? Visst blir det virrvarr av tankar ibland...när ingen ventil finns.

Eller kanske finns det fler ventiler...inte så självklara som den stora A, men om vi bara ser oss omkring så finns de där. Just nu är min ventil min nya leksak...som jag förstår att du unnar mig Tilde. Och Lusekatten...mt skrev en gång att katt är livsnödvändigt. Så sant. Samtidigt minns jag att när jag miste min förra katt så stod jag inte ut med att ens se kattmatsreklam...ingen var ju min katt.

Mycket underliga tankar så här på morgonkvisten...det som förut bara hade varit en transportsträcka med treo och vatten för att orka med dagen...har nu blivit min nya stund. Visst är det så...iaf. för mig. Jag har också blivit mera mottaglig. Livet känns närmre/riktigare. luddigt blev det...men det är ju inget problem. En nykter människa kan nog plocka russin även ur denna smet ;-).

Önskar dig en ny fin dag Tilde...med klara möten och öppet sinne! Ingen av oss vet vad som kommer att ske idag. Tänk OM det kan bli ngt helt fantastiskt? Eller bara en helt vanlig dag? Det duger det med! /R

Tilde

Suger åt mig av alla funderingar, positivism och värmande kramar... och absolut Dompa, det går att plocka många goda russin ur dessa härliga smetar (tyckte det var ett så mysigt uttryck)

Hos mig finns mycket energi vissa dagar, men också en ny sårbarhet har dykt upp som jag inte riktigt känner igen hos mig. Jag vet att jag ofta tagit åt mig, att jag kunnat älta och att väga fram och tillbaka var jag förut mästare i. Det kunde vara händelser på jobbet eller i relationer. En bit har jag tagit tag i och lyckats jobba bort. Det handlar om att inte följa med i "massupprördhet" på jobbet tex. och jag släpper verkligen allt vad gäller jobb när jag stänger dörren efter mig numera. Tankar och känslor som jag förut ofta tog med mig hem och ältade stannar bakom stängd dörr och det är otroligt skönt.

Har dock hittat nya fall-luckor som känns farliga för mig. Sårbar på ett nytt sätt mitt i allt nytänk. Kanske som det du skriver Dompa om, att unna sig att känna... Det har jag ju verkligen börjat "syssla" med sista tiden... mina nya slagord har ju blivit att tillåta mig att känna sorg, oro, glädje, ensamhet, styrka osv... Kanske detta gör att jag blivit mera sårbar och kanske ska jag bara förstå att inte heller detta är farligt. Inte farligt att vara sårbar, men ju lite knivigt också... Det är där det blir lätt att falla.

Att få era funderingar, varma kramar och hurra-rop är fint, precis vad jag behövt de här dagarna... jag läser dem och kommer fram till rätt så bra tankar även när jag känner mig sårbar och ledsen. Och... så blir tankarna lite mer hanterbara.

Ni är guld värda...