av Sommar12

Trodde att jag hade allt under kontroll, att jag kunde dricka lagom.....
Dumt av mig, det kan jag ju inte....
Sabbade allt redan dag ett av semestern utomlands.
Idag tar jag steget mot ett liv utan vin.

Sommar12
tis, 2014-01-21 - 12:35

I går hände det. Efter en lugn och lite tråkig ledig dag hemma fick jag för mig att "man lever bara en gång" och "jag lever bara till hälften om jag inte får njuta av vin". Fick med mig sambon på detta och köpte vin och god mat. Första glaset på 1,5 år doftade underbart och smakade surt, men den härlig varma känslan i bröstet infann sig ju så efter några klunkar var vinet "jättegott ju". Kände på en gång hur monstret tog tag i mig. Efter maten rotade jag fram en whiskey som vi fått i present och fixade med fina kaffe-brickan framför brasan. Drack som om det vore vatten och kräktes hela natten.

Mår gräsligt, har ju inte varit bakis på så länge. Men jag ångrar mig inte för jag känner mig nu så otroligt fri. Jag har hela den här nyktra tiden gått och suktat efter att få dricka vanligt som alla andra och nog inte riktigt accepterat problemet utan gått och känt mig orättvist behandlad och straffad. Men efter igår så behöver jag ju inte mer fundera över detta. Det är ingen tvekan om saken, jag har problem med alkohol. Har aldrig varit beroende, druckit varje dag osv och därför trott att det inte är "på riktigt".

Men det är på riktigt om man alltid vill ha mer och mer och mer.

Ska försöka vända detta till något positivt, någon som har erfarenhet att dela med sig av?

santorini
tis, 2014-01-21 - 17:47

nu har du provat det. Så bra att erfarenheten inte ger "mersmak" men jag vet ju att efter några dar kan man få för sej att prova igen. Det är nåt felspår i hjärnan som gång på gång får oss att tro att det ska bli så underbart. Det är det som är det jävliga med alkoholen. Nå nu vet du att du har problem. Kanske du nu kan börja acceptera att du inte ska dricka igen? Du har ju aldrig riktigt funnit dej tillrätta med nykterheten som jag upplever det? Hoppas du nu känner dej färdig.

Jag har nog testat det också. En gång var jag utan alkohol i närmare 1,5 år. Sen blev jag överrumplad och stod med ett glas champagne i handen på en tillställning. Nåja, det ska väl gå bra tänkte jag och det gjorde det också. Men efter några veckor tyckte jag att det gick ju bra så visst kan jag dricka nåt glas vin ibland. Tja det tog inte länge innan jag var tillbaka i drickandet och ännu mer än tidigare. Det gick så snabbt att falla tillbaka. Monstret tog tag i mej som du säger. Sen tog det flera år innan jag orkade ta tag i det igen. En annan gång hade jag också varit nykter några månader och skulle på en semestervecka till Grekland. Det är en isolerad händelse och plats så där kan man nog dricka och sedan komma hem och fortsätta sin nykterhet. Eller? Det gick naturligtvis inte heller. Det semesterdrickandet fortsatte i flera månader efter hemkomsten. Det är verkligen ett under att mina levervärden aldrig varit höga, kroppen tål nog mycket. Men man ska nog inte utmana ödet för mycket heller, en dag packar levern nog ihop.

Du ska vara glad åt detta nu Sommar12, det kanske var precis vad du behövde. Ingen skada skedd. Du börjar inte "om" utan du fortsätter på din långa nykterhet som du har i bagaget. Starkare och med mera erfarenhet. Nu vet du att monstret ljuger. Det ÄR inte underbart.

Sommar12
ons, 2014-01-22 - 12:29

Tänker hela tiden på det som hände måndags, lever det om och om igen, känner det fysiskt i hela kroppen hur jag bara hade ett mål - att få mer alkohol. Känner helt tom och helt ut-levd på något sätt. Nu vet jag. Jag kan inte dricka.

santorini
ons, 2014-01-22 - 15:58

Nu vet du det säkert. Jag är precis likadan. Jag har knyckt whisky ur min mans flaska och tömt i kaffet. Sen fyllde jag på med vatten så han inte skulle märka. Samma med vodka nångång. Rena tonårsfasonerna. Allt för att få mer när man en gång börjat. Druckit en massa öl för berusningens skull fast jag inte ens tycker om det. Desperationen att inte få tillräckligt. Nej tack, aldrig mer.

Jag känner igen samma beteende med godis. Jag ska inte äta det men OM jag tar en par chokladbitar då faller jag igenom. Då är dan förstört och jag kan lika gärna äta mer. Detta missbruksbeteende är sjukt. Skulle jag rökt så hade jag säkert kedjerökt.

Nej Sommar12, vi ska hålla oss drogfria. Förlåt nu dej själv och se det som en nyttig läxa.

Sommar12
ons, 2014-01-22 - 18:45

Hemma igen efter en helt vanlig dag på jobbet. Känns lite som att komma tillbaks till brottsplatsen efter måndagens "tilltag". Vi flyttade i december så i det här huset har inte funnits några fylle-minnen hittills, men efter måndagens återfall så finns de här oxå. När vi skulle flytta från det gamla huset gick jag runt och mindes bara mitt-i-natten kräks och bakfulla dagar, det hade suddat ut allt det fina med barnen och all glädje. Så jag tyckte att det kändes så skönt med ett hus utan sådana minnen. Men efter måndagen så finns det nu några nya. Känner mig väldigt hemma med känslan av skam, skuld och dåligt samvete. Trots att det var så länge sedan tar det inte lång stund att komma tillbaks till där jag var för 1,5 år sedan. I går skyllde jag på feber, ringde och sjukskrev mig och min yngsta son grät på morgonen för att han var så orolig för mig.

Jag vet inte varför jag gjorde detta, men det var som att jag var tvungen att bevisa för mig själv att det inte funkar med alkohol för mig. Som att jag nog hela den här tiden har gått och inbillat mig själv att det här är en parantes i mitt liv, egentligen kommer jag snart få tillbaks mitt gamla liv med gäster titt som tätt, fantastiska grillmiddagar och vin och djupa samtal natten lång. Nä, det är det här som är mitt liv nu. Det liv jag levt sista 1.5 året. Vanliga dagar, vanliga kvällar, nätter med riktig sömn och en bra bok innan jag somnar. Morgnar när jag vaknar och har koll på vad jag gjorde kvällen innan. Kanske tråkigare en innan, men normala, trygga och lugna.

Zapata
ons, 2014-01-22 - 19:13

Vi är många som inte kan dricka sommar12. Jag har försök och försökt med följden att det gått sämre för varje gång. Kanske man skulle ha kunnat det om man bromsat långt tidigare. Men jag har alltid druckit för effekten. Smaken har nog varit underordnad. Tror att majoriteten här är i samma sits. Några kan kanske lära sig dricka kontrollerat, men de är inte på min nivå. Man får välja liv och det finns inte tre alternativ. Stå på dig.

Mammy Blue
fre, 2014-01-24 - 16:29

tagit mej ett återfall, ett endags. Det var precis som du skriver som om jag verkligen ville bevisa för mej själv att det GÅR inte - jag KAN INTE dricka. En viss sans fanns i drickandet, men det jag drack mätte jag upp för att inte bli FÖR sjuk, och sen botten upp. Baksmälla i två dagar. Gott var det inte heller, det bara skulle ner.

Saknar också långa helgnätterna där vi, sambon och jag, satt och pladdrade om allt och inget fram till fem på morgonen, men de kvällarna försvann redan för tio år sedan, därefter var det var och en fyller sej själv efter bästa förmåga... Det är passerat, då var då, nu är nu, framtiden är det enda man kan påverka.

Kram!/MB

Sommar12
fre, 2014-01-24 - 19:56

Ja, jag vill (är inte där än) vara stolt över mig själv. Vill kunna säga som det är utan att skämmas och svamla.
Vill bara rakt upp och ner säga som det är. Mår bra idag, några dagar har gått sedan i måndags då jag helt tappade kontrollen.
Nu känns det väldigt overkligt och som att det aldrig någonsin hänt.
Tänker ändå att det är bra att det hänt, behövde bli säker.
Det är helt sant som alla säger att man inte börjar om från början efter ett långt uppehåll utan man fortsätter där man var.
Jag kände ett så starkt fysiskt behov av mer så det är helt ofattbart. Det tar över allt.

Men att idag få komma hem efter jobbet och se kvällen framför sig och veta att den blir som jag vill, alltså helt Svensson med middag med läsk och sedan godis och chips framför tv:n. Och när jag är trött kan jag gå och lägga mig och läsa och sedan vakna och minnas allt.
Jag har alltid haft svårt att komma till ro i livet, vill alltid vidare, vill alltid någon annanstans än där jag är.
Tror att vinet var så viktigt för mig, för det var de enda stunderna då tiden stod still, då jag var i nuet.
Blir så tydligt nu när jag sätter ord på det.
Försöker finna någon ro i att bara vara där jag är, men det är så svårt, så svårt.
Nu till exempel letar jag nytt jobb, funderar på att börja plugga igen,
istället för att göra det bästa av det jobb jag har,
som jag egentligen trivs med.
Är det så att jag "slarvar bort" bra saker i livet för att jag vill iväg hela tiden?

Sommar12
mån, 2014-04-21 - 07:39

Tillbaks här i min "gamla" tråd. Känner mig mest "hemma" här. Tog mig ett återfall i januari och det var som om det var beviset jag väntat på att jag inte kan dricka normalt. Efter det känns det som att jag inte behöver ifrågasätta mitt beslut.

Var hos min pappa på middag igår och att han har alkoholproblem vet jag ju, men blir ändå så arg varje gång vi är där. Jag hjälper till med maten, diskar och fixar men inom mig brinner jag av hat. Ett hat och en olust som kryper i kroppen och jag vill bara springa där ifrån. Vet att jag borde konfrontera honom men orkar inte ta det. Vet inte om jag ens tycker att han är värd "jobbet" det skulle innebära med att få honom nykter.

Vet inte vart jag ska ta vägen med allt detta hat jag har inom mig. Jag är det enda han har och han skryter vitt och brett om mig till allt och alla och jag spelar med i den farsen med sammanbitna käkar och ett hjärta som känns som sten. Hans fru dog av sin alkoholism för några år sedan och ändå fortsätter han att leva för alkoholen, med fotot på henne på samma bord som vin och spritflaskorna fortsätter han som om inget har hänt.

Försöker "släppa" de här känslorna och tänka att det behöver ju inte påverka mig, men jag klarar det inte, jag blir så arg och kall och förstenad.

Minz
ons, 2014-04-23 - 22:44

vill man ju ska vara där för en. Min mamma har problem med A. Hur mycket vet jag inte. När hon kom och hälsade på oss, vi hade inte setts på över ett halvår, så hade hon den j-la dunken med vin med sig... Jag sköljs över av en enorm sorg, så att den hotar att dränka hela mig. Vet inte riktigt vad man gör med sina känslor. De går ju inte bara att stuva undan i en mörk skrubb någonstans... Jag för min del nämnde min oro för mamma en gång och hon sa att hon var orolig själv för sig själv och hon skulle ta itu med sitt liv. Känner att jag inte kan pressa henne, då jag kämpar själv. En sak är säker, att hantera en "förlust" av en förälder är en tung grej...

Snäcka
tors, 2014-05-15 - 11:50

Jag har läst din tråd från början till slut och jag vill att du ska veta att du genom din berättelse har hjälpt mig så mycket i min egen process som jag just nu befinner mig i. Du är en inspiration. Det kunde varit jag som skrivit om fredagarna som bara är som de ska vara med vin, vardagstristessen, att inte vara nöjd och vilja vara någon annanstans. Tack och jag hoppas allt går vägen för dig.

Sommar12
sön, 2014-06-29 - 13:11

Är så ledsen och besviken på mig själv.
Fick ett sådant sug efter att dricka och ger plötsligt upp hela min nyktra tid som i augusti skulle bli 2 år.
Vet inte vad som for i mig.
Stack till systemet och låtsades att jag var en helt vanligt semesterfirare som tar ett glas rosé före maten och kanske ett glas rött till maten.
Förutom att jag blev väldigt besviken när jag upptäckte att rosé-vinet jag hafsat till mig på bolaget bara var 8,5 % och att jag hela tiden fyller på och fyller på och tänker att oj vad liten en vinflaska är.
Och när jag druckit nästan hela rosén fyller på med vatten.
Och sedan dricker upp merparten av rödvinet själv och tycker att det är jobbigt att jag måste dela med mannen och att jag känner att jag håller på att bli full, inte riktigt gillar känslan och dit jag är på väg, men ändå bara vill ha mer och mer.
Helst av allt skulle jag nog vilja att familjen skulle gå och lägga sig så att jag kan fortsätta själv.
Värst av allt är att jag känner att min yngsta son inte gillar det som händer, och jag tror inte att han kommer ihåg hur det var förut, (han är nu 11 år). Läste i mitt inlägg att han gråtit sist jag tog ett återfall så visst minns han.
Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Eller ska jag ens förlåta mig själv?

anonyMu
sön, 2014-06-29 - 13:21

Tack gör att du delar med dig. Du hjälper andra därigenom.

Det är nog ingen ide att tampas med skuld och förlåtakänslor just nu. Fokusera på att inte ta nästa glas istället, så får du ordna resten sedan. Inget nästa glas för oss!!

Kämpa på!

Mammy Blue
sön, 2014-06-29 - 19:20

Tråkigt att vi skulle träffas igen under de premisserna. Jag lider med dej, förstår precis hur du känner. Been there, done that, didn´t like the movie...

Nu vet du, det var inte värt det, den rosaskimrande bild vi har av vinet är förljugen - det blir aldrig mer som det var innan vi drack sönder vinet. En stor kram till dej som kommit så långt i din nykterhet!
Kram!!!
/MB

Sommar12
fre, 2014-07-11 - 12:21

Är ute och åker husbil en vecka. Härligt väder och jag gillar det.
Men så provocerad jag blev första dagarna av alla BIB:ar överallt på campingen!
Rödvinsglaset med till diskbänken i servicehuset, en öl i latte-hållaren på barnvagnen osv osv.
Först blev jag avundsjuk och irriterad, men nu har det släppt.
Jag snittar nog en 6 koppar kaffe och 2 liter cola om dagen, men jag har inte tagit mig ett återfall till.
Får tacka tältgrannen på Öland som "dagen efter" spydde ner hela sitt tält vilket framkallade starka minnen av hur en baksmälla känns!

Sommar12
fre, 2014-07-11 - 19:25

Varför kan jag inte tänka på något annat än vin just nu. Har allt man kan önska, men det känns helt meningslöst och oviktigt när det enda jag vill är att ha mitt kära gamla vinglas brevid mig. När ska detta sluta?

Sommar12
lör, 2014-09-27 - 16:49

Vi är bjudna på fest hos ett gäng som vi tidigare har umgåtts jättemycket med.
Dvs när jag fortfarande drack.
Vi träffades titt som tätt och drack och hade faktiskt väldigt roligt.
Nu är vi inbjudna igen och jag vet inte hur jag ska göra.
Ska jag gå dit, sitta nykter och ha tråkigt eller ska jag stanna hemma?
Å ena sidan vill jag ju inte bara sitta här hemma med offerkoftan på mig och sura ensam i ett hörn...
Men å andra sidan vill jag inte sitta där och glo.
Det gamla uttrycket "man kan ha roligt utan sprit" stämmer för mig bara om de andra inte dricker heller.
Kanske jag inte kommit särskilt långt i min nykterhet när jag känner så här.
Jag skulle vara en "bättre" nykter person om jag kunde vara med på alko-fester och skoja och ta trevligt ändå.
Jag tycker att umgänget med de här människorna tillhör "livet före" och vill gå vidare.
Samtidigt känner jag mig lite som "förloraren" om jag inte vågar gå på tillställningar med alkohol.

Sommar12
tors, 2017-12-07 - 12:08

Jag undrar om det finns någon kvar som hängde här sommaren 2012? Det var då jag på allvar insåg att jag behövde ändra mitt sätt att dricka. Efter att ha kämpat den första tiden höll jag mig nykter och fri i några år, sedan har det blivit återfall på återfall. Det känns lite konstigt att kalla det för återfall då man oftast förknippar det ordet med någon som dricker och dricker i flera dagar och som tar återställare osv osv. Men för mig innebär ett återfall att bara dricka en eller två kvällar. Det händer oftast inget förskräckligt eller så, men så fort jag tagit första klunken är jag som förlorad. Jag älskar känslan av att få försvinna en liten stund, jag älskar känslan av att skita i allt och bara få vara. Jag älskar känslan av berusning. Så jag dricker och dricker tills allt är slut, och när jag sedan vaknar dagen efter är ångesten så fruktansvärt, den river och sliter i mig och jag hatar, hatar, hatar mig själv. Är sjukskriven för en djupdepression, skadar mig själv i bland och kämpar för att ta mig igenom varje dag. Rökning ger mig en liten paus i vardagen men det är som att det inte räcker. Därför har det blivit fler helger med A vilket jag redan på väg till systemet känner som en stor lättnad, äntligen får jag komma ifrån mig själv. Befinner mig sedan i ett slags rus tills allt är slut och jag vaknar dagen efter. Då är det så hårt och för varje gång blir det hårdare. Vill inte leva, vill inte kämpa, hade jag inte min familj hade jag låst in mig med mina BIBar och cigg. Skriver därför här igen då jag idag inser att jag måste fatta det beslut som jag fattade sommaren 2012 - att nu är det slut. Nu får det räcka. Nu ska jag ge mig en ärlig chans att må bättre.

Sommar12
tis, 2018-07-17 - 09:05

Jag lyckades inte logga in på mitt gamla konto häromdagen så jag gjorde ett nytt namn och konto men nu har jag hittat min gamla tråd och mitt gamla namn.
Så jag fortsätter skriva här i stället.
Det är fruktansvärt jobbigt att läsa det jag skrivit för nästan exakt sex år sedan. Fruktansvärt jobbigt att se att jag befinner mig i samma situation som jag gjorde då. Känner så för den jag då var och för att jag kämpade så. Men nu känner jag inget för den jag är nu. Med alla dessa facit i hand och med så mycket tid har jag inte lyckats förändra någonting. Är kvar på ett jobb jag inte riktigt orkar med, sjukskriven i perioder, ett äktenskap som känns tomt, 30 kg övervikt, har börjat röka efter 20 års uppehåll. Men värst är nog ensamheten. Mina söner och min man försöker stötta när jag känner mig nere, men föräldrar och syskon låtsas som ingenting både gällande A och depression. Jag håller skenet uppe och ler falskt då jag tidigare fått kommentarer om att jag sett sjuk ut och att jag typ drar ner stämningen när jag inte orkar hålla minen. Tar åt mig och blir så ledsen men orkar inte stå upp för den jag är. Vågar inte säga att jag inte vill att de dricker när jag är med, vill inte bli klassad som alkis då två i min släkt dött till följd av alkoholen. Jag har aldrig druckit som en alkis utan jag kan bara inte sluta när jag väl börjat. Min mamma har köpt en lägenhet i Spanien och när vi var där sist fanns det ett helt barskåp fullt och ett helt vinställ från golv till tak. Jag lyckades hålla balansen den veckan och snodde bara en flaska vitt vin iofs men det är som att släppa in ett barn med godisförbud i en godisaffär. Inser att jag fortfarande efter sex år inte vet hur man har semester utan att dricka. Just nu ligger jag inne med svarta gardiner och en fläkt för att slippa sommaren där ute.