Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

SuzyQ

Då fanns det bara fram till dec förra året?? Mystiskt. Men nu ser jag ju att du tagit dig ifrån den där hemska mannen! Ett stort grattis till det beslutet. Är så glad att det löst sig. Pengar och annat spelar ingen roll så länge man är trygg och har tak över huvudet. Trygghet och tillit är det viktigaste i livet.
Läste precis i en tidning att "När livet inte blivit som du tänkt dig, tänk om! Tänk nytt!" Och det har du gjort. Underbart!
Kram på dig

Yogi

Ja, jag är glad att jag till slut lämnade. Det var en lång process och jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt. Det är inte lätt nu heller, jag är ju inte fri från honom ännu eftersom han satt såna spår i mig. Och mitt mål är att jag ska bli fri från honom helt och att jag ska hitta mig själv. Den jag var kan jag ju aldrig bli igen. Men jag vill kunna känna igen. Oavsett om det är glädje, sorg eller ilska. Jag är i något slags neutralläge konstant. Förutom den jobbiga ångesten som blossar upp i tid och otid och stannar alltför länge. Jag kan längta efter att bli arg. Är inte det konstigt? Jag vill gråta ibland, men kan inte. Jag har inte fällt en tår sedan gud vet när. Det var någon gång på slutet av relationen, när han hade sina trevliga små pratstunder med mig om vilken hora jag är, att ingen kan tycka om mig, hur kan jag leva med mig själv osv osv...

Jag har ingen som jag kan prata med om det här. Det är det som är så skönt med den här sidan. Här kan man berätta allt. Hela den osminkade sanningen. Jag känner nu vilket behov jag har av det, men jag har undvikit att skriva här. Har inte orkat eftersom det har gjort för ont att prata om det. Men jag har läst nästan varje dag och följt er andra här, och det har också känts som ett stöd även om jag inte deltagit själv.

Jag tänker inte på honom längre, men får ångest så fort en tanke på honom poppar upp, eller om någon säger hans namn. Jag älskade honom. Hur kunde jag göra det? Vi hade så fina stunder ibland, det är sant. Men de stunderna byggde sällan på ömsesidighet eller ärlighet. Det var fasad och spel. Konstgjort. Det kunde handla om de stunder när han "tröstade" mig efteråt. Det kändes fint, tryggt och bra trots att orosklumpen i magen fanns kvar. Det är så märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag? Jag vet att jag tidigare beskrivit mina skuld och skamkänslor. De finns kvar. De påverkar mig så att jag rakt igenom känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner. Jag kan inte säga att jag saknar det andra, det är inte det som är problemet, utan problemet är min upplevelse av mig själv i relation till andra. Jag skäms och känner mig skyldig. Som en dålig mamma. Som på något sätt trots alla mina ansträngningar lever ett låtsasliv, som inte är på riktigt. Vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja umgås med mig, jag som är en psyksjuk hora...

Sorgsen

...jag har läst det du skrivit men inte kommenterat förut.

Vill bara säga att jag ser dig, känner med dig, förstår dig.

Tid, det tar tid...låt det ta tid...tårarna kommer komma liksom känslor, ge det tid och var inte för hård mot dig själv.
Var tacksam över att du har några väl utvalda vänner. Du gör säkert redan små enkla, realistiska, positiva saker för din egen skull varje dag. Ge dem fokus och väx med dem. De små tingen i det stora gör skillnad.

Kram

Att ha lämnat och tagit sig vidare är en skön känsla, och en styrka, men som du skriver: det betyder inte att det varit lätt, är lätt eller att allt plötsligt är ok.

Jag känner mig väldigt träffad av dina ord och tänker på hur jag försöker hitta mig själv i den del av min personlighet som är på ett sätt (där jag anser mig vara glad, öppen och ganska framåt) samtidigt som det ska kombineras med hur jag påverkats av det jag levt i med exet. Du och jag har ju lite olika situation eftersom jag behöver ha fortsatt kontakt med exet pga våra barn, men för mig är det ovärderligt att ha kombinationen forumet, samtalskontakt och vänner: forumet finns tillgängligt när som helst, många stöttar varandra och man får ett fantastiskt stöd och jag kan efter hand se hur fint det är att få hjälpa andra, så som jag blivit hjälpt; men min samtalskontakt är professionell och ger mig en officiell och professionell syn på saken. Och inte minst mina vänner - jag blev ensam under vårt förhållande, och är ganska ensam idag också - vänner som inte bjuder hem mig eftersom jag är singel, har få vänner och det är inte så lätt att skapa nya kontakter - men jag jobbar på det. Allt detta ger mig styrkan när det kommer djupa dalar... Ta hand om dig - prata med många!! Jag stärks av att jag behöver inte skämmas - jag har inte gjort fel och min upplevelse är som den är - jag pratar ibland med kollegor, eller där det plötsligt kommer upp - och det känns lättare inombords för varje gång!!!
För känslan som du har "stunder när han "tröstade" mig efteråt", orosklumpen i magen fanns kvar... märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag?"

Och att du fortfarande har kvar skammen och skulden gör att du inte låter dig gå vidare - han påverkar dig fortfarande så starkt att du "känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner"...
Genom att jag pratar om det, ofta och mycket; här, hos samtalskontakten, med nya bekantskaper och gamla, gör att jag hör hur sjukt det var, att jag öppnar upp för att inse att jag gjorde inget fel och jag försöker lämna det bakom mig.
Jag var ingen "psyksjuk hora", men väl en "jävla torrfitta som behövde mentalvård" - men jag är inte det idag, lika lite som du int ekommer vara en psyksjuk hora! Du är bra, för den du är!

Låt sorgen komma, först är den ju så intensiv att man tror att den ska knäcka en, men sedan mattas den av och den kommer som en våg och sköljer över en ibland -ibland hastigt och överväldigande, ibland mjuk som en smekning, och ibland stannar den länge, ibland kortare, men den drar sig tillbaka - och ibland är det bara stiltje, lugnt och blankt som en spegel och harmoni fyller hela din kropp! Det går inte att mota bort sirgen, låt den komma och vårda den, och den kommer minska!

Yogi

Usch, idag känns det riktigt jobbigt...är ledsen, gråter och längtar efter honom så det sliter i hela kroppen. Vill bara att han ska vara här, hålla om mig och säga alla vackra ord om att allt ska bli bra. Få mig att känna mig trygg. Hans starka armar och mjuka omfamning. Viskningarna i mitt öra som får allt annat att försvinna. Trots att jag innerst inne ändå vet att det är en falsk trygghet, ord som uttalas med tyngd och känsla men som i nästa sekund saknar betydelse. Hur kan jag sakna det? Hur kan jag längta så efter honom trots att jag vet att ingenting varit på riktigt, trots allt han gjort mot mig och så många andra? Hur är det möjligt? Vi har inte haft kontakt på länge, men igår vaknade jag av ett helt neutralt sms från honom med önskan om en glad midsommar. Bara så. Ingenting mer. Men bara det att han gör sig påmind gör att det river upp en massa känslor. Har tittat på foton, han ser otroligt bra ut. Vacker. Men farlig. Ändå längtar jag. Har läst våra gamla mail och sms, med så många fina kärleksförklaringar och luftslott, blandat med hot och elakheter. Min älskling. Han var ju det. Har aldrig älskat någon så intensivt. Undrar...hade vi kunnat få det att funka? Hade jag kunnat göra mer? Varför blev det såhär? Hur kunde det? Trots mina sorgsna tankar, saknad och längtan så finns en underliggande dov känsla som påminner om alkoholen, vansinnesutbrott, sönderslagna saker, hot, psykningarna, tystnaden, bakfyllan, tomma löften, hånfullheten... Ändå längtar jag efter honom. Vad gör det mig till?

Äntligenfri

Yogi det gör dig till en helt normal människa med en medberoende problematik och som älskat någon djupt!
Att släppa taget om drömmen och det som en gång var är ett stort steg som kanske i praktiken inte bara är ett steg utan flera. Steget eller stegen tror jag måste komma i den takt man själv känner sig mogen för.
Du har ju redan tagit ett gigantiskt kliv, kanske är det du behöver just nu är tid att sörja. Min erfarenhet är att hur jäkligt det än varit så är en sorg att släppa taget om det man hoppades på, satsade på, stod ut med och drömde om.
Stryk dig själv på kinden, ge dig själv en kram och var snäll mot dig själv. Tillåt dig själv att känna det du känner, en dag i taget.
Kram

Yogi

...att bara få bekräftat att man är normal och inte håller på att bli galen. Att det på nåt sätt hänger ihop med hela problematiken. Jag förstår inte mina egna känslor, som är så dubbla och totalt motsatta. Är väl sentimental idag bara... Men ändå lite glad över tårarna. Jag har inte fällt en tår sedan jag lämnade i januari. Har mest varit avstängd från alla känslor. Tårarna idag gör ändå att jag känner riktiga känslor igen. Har stoppat mina impulser idag som uppmanar mig att messa eller ringa honom. Jag ska inte göra det. Men jag vill.

Tack för dina ord, så skönt här för här kan man säga precis hur man känner, hur twistat det än låter, och folk här förstår. Jag skulle aldrig kunna yppa dessa känslor för någon irl, de skulle inte förstå hur jag kan längta efter allt han gjort, och de skulle bli väldigt oroliga att jag skulle gå tillbaka till honom.

Kram

söta rara unde…

1. radera alla gamla sms. Kasta alla gamla brev. Kasta ALLT.
2. Skriv ner allt elakt han sagt till dej. Skriver hur du känt de gånger du varit rädd.
3. Fundera: Ska du simma för båda och försöka rädda honom? (Och riskera drunkna med honom) eller ska du låta honom drunkna och simma själv så att du får leva? Och framför allt leva så att du kan vara en mamma? (Han är vuxen och behöver ingen mamma)
4. Bryt kontakten helt med honom - kontakt krävs för att förälskelse ska kunna hålla. Vill du vara förälskad i ett svin? (Klart du inte vill ;) )
5. Ta kontakt med sjukvård eller kvinnojour & när du mött en person som du tycker verkar vettig säg hur du känt och fråga om det är normalt att bli behandlad så av en partner.
6. Tid. Tid utan någon alls kontakt med honom är tid som kommer göra att du kommer över honom.
7. Vänner. Skriv upp dom som finns i ditt liv - finns där någon du vill lära känna närmre? Ta en fika, shoppingrunda eller picknick.
8. Var kan du möta vänner? Jobbet? En hobby? Exv vara aktiv i dotterns skola eller en förening.
9. Sist men inte minst: själv och kropp sitter ihop. Äter du okej? Sover du okwj? Rör du på dej minst 6 dagar/ vecka 30 min per gång?
Hjärnans kemi påverkas av allt och bra förutsättningar (dvs bra levnadssätt) ger dej en fin hjärna som ger en mental harmoni och balans :).

Jag pratar från perspektivet att mitt ex missbrukare och var så elak och svinig mot mej. Jag bestämde mej för att han fick drunkna själv (att ge upp nån du älskar för att du behandlas som skit är svårare än det låter). Har numera läst en hel del psykologi på universitetet och själv gått i terapi. Är lite klokare.
Lycka till!

Yogi

Jag skrev i din tråd tidigare idag, ärligt och från hjärtat, hur stolt jag är över dig och hur stolt jag tycker att du ska vara över allt du lyckats åstadkomma. Jag menade det. Verkligen. Senare på eftermiddagen var det dags igen för min terapi. Går en traumaterapi för att bearbeta... Det har varit bra hittills och jag har känt mig "lyft" varje gång jag gått därifrån. Idag skrev vi i detalj ett protokoll över en händelse som jag valde ut idag. Alla detaljer, känna efter, beskriva förnimmelser i kroppen...allt gjorde att jag kastades rakt in i det, igen. Självföraktet, skulden, skammen...hur jag svek mina barn...för vad? Valde jag honom framför mina barn? Sonens förtvivlade blick, det tvivlande, anklagande tonfallet när han såg på mig..."kör du iväg oss? Dina egna barn..?" I min värld ville jag bara skydda dem...för att Han var jätteberusad och hånade min son...jag visste att det skulle bli värre om de kom in, så jag gick ut och pratade med barnen, med en skyhög stressnivå i kroppen... Älskade unge, om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka...jag borde ha följt med därifrån. Eller kastat ut sambon... Men jag klarade inte det... Och jag kan inte förstå mitt eget agerande.

Jag grät mig igenom den där timmen. Hon frågade om jag kunde se att jag inte kunde handla annorlunda, och visst, jag kan se det. Men jag kan inte förlåta mig själv. Hon frågade om jag skulle kunna förlåta någon annan i samma situation, och där är mitt svar enkelt. Självklart. Men Gode Gud vad svårt det är när det kommer till mig själv. Det finns såklart fler händelser, men denna är så stark. Min älskade pojke...om du visste hur jag ångrar det. Varför protesterade jag inte, varför stod jag inte upp mot honom? Varför? Det här har förändrat hela min bild av mig själv och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se på mig själv som en mamma värd namnet...

Jag såg ditt inlägg, och blir varm inombords, tack!!

I know the feeling... Jag förstår att det väcks gamla minnen av att "gräva ner sig i" gamla händelser, och jag förstår känslan av skam och skuld - men du har tagit dig ur det. Hur gammal är sonen idag? Kanske inte nu, men kanske att du i framtiden kan förklara dig?
Jag vet inte situationen som var, men jag hade många situationer när mitt ex hotade barnen, hotade med att lämna bort dem, hotade med att ta livet av sig och liknande, och jag gjorde som du; jag led men försökte bara hålla undan barnen - tills jag lämnade!!!! Men min skuld ligger också i att jag efter separationen lät exet hämta barnen även när de var livrädda, ledsna och inte ville (efter hemska saker som han gjort och skrämt dem med) och han drog dem ur mina armar och jag vågade inte säga emot...

Jag vet att det är klen tröst, men försök tänka på att du satt ner foten numera, att du visat att det exet gjorde inte var okej och därför lämnade du!!
Kramar!!!!

Yogi

att kunna skriva här och få tillgång till er alla som finns här, allt stöd och uppmuntran är ovärderligt...

Min son är 16 år nu, han var 15 då förra hösten/vintern när det här hände. Det som hände var att barnen kom förbi en kväll, äldsta dottern (då 19) körde. De skulle bara titta in en sväng och åka vidare. Det var fel tillfälle. Sambon hade druckit stora mängder tillsammans med en kompis till honom, och hade kommit till det stadiet då han började ta ut ilska och aggression på mig, allt och alla. Därför mötte jag min pojke i dörren när de kom, jag ville inte att de skulle komma in i lägenheten, för jag visste att sambon skulle vara verbalt elak emot dem, vilket han även hann vara under det korta ögonblicket. Han skrek något i stil med "vad gör den där jävla horungen här, den där jävla tönten har inget här att göra, stick så jag slipper se dig..." typ så, förmodligen värre än så. Jag nästan föste ut sonen och vi stod och pratade en kort stund utanför och jag följde honom mot bilen. Det var då han såg på mig med hela världens smärta i blicken och frågade om jag körde ut dem...mina egna barn...

Min terapeut frågade om jag kunde se att sonen var förtvivlad även över att han inte kunde skydda mig, att han var tvungen att lämna mig kvar där hos Honom. Och jo, det förstår jag ju att han var. Han som alltid velat skydda mig blev ju också tvungen att "överge" mig i det läget. Och jag kan se att jag gjorde det jag förmådde just då, för att skydda barnen, få dem därifrån... Men ändå...varför var jag så jäkla...nedtryckt och svag? Jag blir arg på mig själv när jag tänker på det.

Jag vet att jag inte förmådde tänka just då, eller under hela den där svarta perioden i mitt liv. För den var svart. Det var bara ett mörker utan början och slut. Hjärnan som seg kola, trög och utan tankar. Bara instinkter. Instinkter som handlade om att parera, försöka hålla Honom på gott humör för att undvika vredesutbrott och verbala elakheter. Jag vet att jag vande mig vid att bli kallad saker, hur jag blev mer och mer utan ett eget värde. Men jag kunde aldrig vänja mig vid smärtan av alla ord, som träffade mig rakt in i mitt innersta. Förändrade och trasade sönder. Jag försvann. Jag var inte jag. Bara ett skal utan innehåll. Och jag vet inte hur jag ska kunna fylla mig med innehåll igen...

Jag känner mig som om jag står lite vid sidan av mitt eget liv just nu. Jag orkar jobba heltid - tack och lov. Jobbet är egentligen det enda jag orkar med. Där är jag ändå lite "fri" från det här, även om mina kollegor vet om en del av vad jag varit med om, men såklart långt ifrån allt. Men på min fritid är jag helt utmattad, passiv och orkeslös jämfört med tidigare, innan jag träffade Honom. Jag orkar knappt umgås med mina nära och kära, det som alltid varit så viktigt för mig och som gett mig så mycket tillbaka. Jag är inte lika engagerad och intresserad i samtal med dem, så som jag önskar att jag kunde vara.

har jag tänkt flera gånger.Min son,idag 26 år kom ofta i kläm.Faktiskt inte pga den här relationen med alkohol utan av andra orsaker.Jag har mått så fruktansvärt dåligt OCH känt sån skuld många många gånger.Jag har också sagt TILL honom att om jag bara kunde osv.Till slut sa han för några år sen:-Men mamma,om du kunde vrida klockan tillbaka bara i 10 minuter OCH leva det liv du levde då med de val du hade.Då skulle du känna att det fanns faktiskt inget annat val..Det var stort av honom och en stor del av min skuld som ju bara gnager kunde faktiskt lossna lite från samvetet och åka tillbaka till där det hörde hemma-i dåtid.Du har ju alla möjligheter nu att uppdatera och reparera er relation.Nuet och framtiden kan reparera en hel del.Men inget kan ju göra det man faktiskt vill,vrida klockan tillbaka

Ebba

Miljoner tack för att du rakt och ärligt delar med dig av din sanning. Din sanning är mångas sanning - om än i olika versioner. Helt fantastiskt att du inte låter din röst tystna och gå under som det blir för många i din situation som inte klarar att ta sig ur det och bygga upp sig.
Jag fick tårar i mina ögon. Din kärlek till dina barn känns till 100% i texten du skriver och det är just skrämmande att man trots all enorm kärlek blir så "sjuk" att man inte kan fatta rätt beslut där och då och i stundens hetta.

Tack igen Yogi, dina barn har en fantastisk mamma. Hur jag kan veta det? Jag har läst det du har skrivit här :) och det hoppas jag att många andra också gör och har gjort. Dina ord är livsviktiga.

Styrka, kraft, mod och stor respekt från mig. Håll huvudet högt och sträck på dig, var stolt. Du har insikt.

KRAM Ebba

Ebba

nu läste jag ditt senaste här Konstnären och det rann lite fler tårar - underbara människa. Jag beundrar dig väldigt mycket. Har jag sagt det?

Ebba

På riktigt jag trodde att det var min vän K som hade skrivit det där men det var ju. du Ullabulla. Min vän K här har nämligen också en son :) Jag ber om ursäkt jag tänkte fel jag läste bara texten och tänkte inte. Hur som helst det var vackert och rörande trots att det var "fel" person.

mammor här inne som inte har en massa obehagliga skam och skuldminnen som skulle behöva blottas.För att vi ska kunna söka tröst i att vi har alla gjort vad vi kunnat men det har inte alltid räckt ändå.Du behöver inte alls be om ursäkt Ebba.

Ebba

Jag kände mig som en korkad idiot som blandade ihop och skrev fel.

TACK <3

P.s
Jag har faktiskt feber och känner mig lite yr, nästan full :( Får skylla på det :)